Rootsy logo  
Rootsy logo

Lost in the Blåst
Fitzgerald, Patrik
...the very best of (Safety pin stuck in my heart)
(Anagram records, CD Punk 31 – Cherry Red)

London sommaren 1978 var en av de hetaste platserna att vara på om man gillade musik i allmänhet och punkrock i synnerhet. Staden fullkomligen bubblade av musik och aktivism. Fascisterna i National Front hördes ljudligt men motarbetades kraftfullt med hjälp av musikens kraft. Musiker i den engelska huvudstaden hade bildat RAR (Rock Aginst Racism). På en egenproducerad stencil från RAR kunde man läsa »Rebel music, street music. Music that breaks down people's fear of one another. Crisis music. Now music. Music that knows who the real enemy is. Love Music Hate Racism.«

Punken och de egna initiativen blomstrade samtidigt som spelställena i London var många; Dingwalls i Camden, Marquee Club på Wardour street, 100 Club, Hope and Anchor, Music Machine osv. Paradiset för en starkt »musikskadad« tonåring från Värmland. Men det mest spännande man kunde göra var ändå att uppsöka de små klubbar som inhystes sporadiskt i olika pubar och allmänna samlingslokaler. (Om man nu inte enbart var på jakt efter konserter med storheter som the Clash, the Damned, och the Jam.)

Det var i en sådan samlingslokal i London, Acklam Hall, som RAR hade anordnat en konsert och det var där , tillsammans med bla John Cooper Clarke och reggaebandet Matumbi, som jag för första gången stiftade bekantskap med den akustiska folkpunken signerad Patrik Fitzgerald. För en kille som mig, långhårig o uppväxt på Beatles och Hep Stars med stor aptit på slamrig punkrock och med »Nazis are No Fun«-badge på jeansjackan, var det som en uppenbarelse att se den lilla irländska immigrantsonen Patrik Fizgerald kliva upp på scenen helt ensam och eccentriskt klädd i svart t-shirt, kavaj fylld med olika badges, röda stuprörsbrallor och sandaler »beväpnad« med enbart sin akustiska gitarr.

Han drar igång först låten med punkens frenesi, och tre ackord, i sin kompromisslösa och ytterst personliga kärlekshymn till punkarna »Safety pin stuck in my heart« som vore det sista han nånsin skulle hinna med. Textraderna »I don't love you for your graveyard eyes, I don't love you for your shaven thighs, I just love you for that Beat-beat-beat-beat-beating… I've got a safety pin stuck in my heart For you, for you« träffar med våldsamt underbar kraft i magen... och äntligen fick även jag en inblick i, och förståelse för, storheten i den akustiska gitarrens existensberättigande. (Jag hade ännu inte upptäckt storheten hos tex Dylan´s tidiga akustiska plattor. Jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att de låter lite »tråkiga«.)

Men den här kvällen klämde Fitzgerald ur sig låt efter låt med samhällspsykologiska iaktagelser och nakna berättelser ur hans relativt unga liv, utan några mellanssnack. (Han hade en sån känsla, sån underbar attack som jag bara hade hört två gånger tidigare i mitt liv: först när jag 1974 smet in på fritidsgården 15 år gammal och såg Nationalteatern sen när jag på extremt nära håll såg rakt in i en galnings ögon, Johnny Rotten, och upplevde magi med ett förlösande Sex Pistols på Club Zebra i Kristinhamn den varma sommaren1977.) Som vore han inspirerad av hur Ramones alltid lade upp sina konserter; när en låt var slut raskt över till nästa. (Vid närmare eftertanke så är det mera som är gemensamt för Fitzgerald och Ramones, än vad som skiljer dessa helt ändå olika storheter åt.) Allt detta kompat av hans spartanska attityd och akustiska gitar kombinerat med stor ärlighet i texterna . Hans sätt att använda sin engelska, med nån slags Cockney-dialekt, går på ett speciellt sätt rakt in i mitt hjärta och fick mig att lyssna till engelska texter som aldrig förr. Låttitlar som »Buy me, sell me« och »All my friend are dead« far förbi i hög fart och hans explosiva konsert avslutas alltför snabbt med låten »Banging and shouting«. Patrik Fitzgerald kliver av scenen leende för att sedan glida runt bland besökarna och smutta på en kall pint lager. Stämningen är på topp och folk soft-dansar till Junior Murvins »Police and thieves« när helt plötsligt Matumbi äntrar scenen... men det är en helt annan historia.

Det här skedde under vinyl-singelns högtidsperiod och följaktligen hittade man Fitzgeralds musik på 7-tummarna »Safety pin stuck in my heart« och »Backstreet boys« (båda med på »... very best of Patrik Fitzgerald«) utgivna på numera saligt insomnade »Small Wonder records« skapat av ägarna till skivbutiken med samma namn. »Backstreet boys« var vad man vid denna tid kallade för en EP, alltså typ fyra låtar på en 7-tummare. Ibland kunde det vara ännu flera än fyra låtar.

Efter dessa båda, och ytterligare en EP »Paranoid Ward«på Small Wonder, gav Polydor ut hans debut-LP, »Grubby stories«(Polydor, 1979), där han hade tagit hjälp av ett band bestående bla av John Maher från Buzzcocks. En helt fantastisk och bedårande platta. Leta upp den! Tyvärr finns den nog inte på CD, så vitt jag vet.

Men den musik som är representerad på »...the very best of Patrik Fitzgerald (Safety pin stuck in my heart)« är mestadels från hans akustiska period på Small Wonder. Allt är oerhört lyssningsvärt och är man intresserad av enkel och samtidigt melodiös, men avig, musik med personliga texter ska man inte tveka en sekund på att gå in på http://www.cherryred.co.uk/anagram/artists/patrikfitzgerald.htm för att därifrån kunna köpa denna dyrgrip.

För övrigt såg jag på nätet att Wermelin på SR´s P3 hade med två låtar av Fitzgerald på sin låtlista 2003.06.01. Båda från »..very best«.

Det senaste jag hörde om Patrik Fitzgerald är att han jobbar som brevbärare på Nya Zeeland. Men han planerar, enligt säkra källor, en mindre turné sommaren 2006 tillsammans med Attila the Stockbroker. Norge ska besökas, kanske oxå Sverige. Beroende på intresse. Lystring ni alla konsertarrangörer runtom i Sverige!

/Ulf Akermo

Skriv en egen Lost in the Blåst!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.