Rootsy logo  
Rootsy logo

Lost in the Blåst
Searchers, The
The Sire Sessions - Rockfield Recordings 1979.80
(Raven RVCD-64)

Det började så bra. Vid mitten av 60-talet klassades The Searchers som tvåa på popularitetstoppen hemma i Liverpool. Tätt i hälarna på The Beatles.

Detta efter störsäljare med Sweets For My Sweet, Sugar And Spice, Needles And Pins och When You Walk In The Room. Man fick också The Byrds medlemmar att skapa det vi sedermera skulle kalla folkrock genom sitt framträdande på The Ed Sulliva TV-show där man framförde What Have They Done To The Rain.

Men mot slutet av decenniet gick det grus i maskineriet. The Searchers skivkontrakt med Pye gick ut och ingen försökte ens förnya det. Merseybeat var så ute som det kunde bli och The Searchers försvann till cabaréscenerna i norra England. Man var nu vuxna män med fru och barn att försörja, det var bara att ta de jobb som de forna framgångarna nu gav dem.

Och nu fungerar ju underhållningsbranschen som så att om man har en rad hitlåtar på meritlistan så finns det alltid jobb. Även om det nu inte är stadiumspelningar som gäller längre.

Så The Searchers fortsatte att jobba på engelska bingohallar, tyska nattklubbar eller svenska folkparker. Ingen arrangör var otänkbar, bara han betalade gaget. Detta fram till 70-talets slut när den verkade som om en god fé återigen svingade sitt trollspö över gänget.

Fast den goda fén var nog troligtvis amerikanske Greg Shaw vilken i sin tur intresserade Seymor Stein, ägare till skivbolaget Sire, för The Searchers. Mr Stein bokade studiotid för gruppen i Rockfield Studion i Wales. Ett litet hak som tidigare varit hemmastudio för en viss Dave Edmunds och här föll återigen alla puzzelbitar på plats för dessa Merseybeatveteraner.

Musikscenen vid den här tiden spelade också dem i händerna. Det fanns återigen gitarrbaserad pop med mycket stämsång på hitlistorna. En genré som The Searchers, efter mer än tjugo års turnerande, behärskade till fulländning.

Man plockade låtmaterial från Mickey Jupp, Will Birch, John Hiatt, Alex Chilton, Moon Martin och John Fogerty. Man skrev till och med en och annan låt själva. Som om det inte var nog hittade man även ett obskyrt spår från Bob Dylan.

Något som de närmaste åren resulterade i två LP-plattor för Sire-etiketten. Album som fick musikpressen att mer eller mindre gå i spinn. Plötsligt läste man interjuer i New Musical Express med basisten Frank Allen. Detta efter pratstunder på någon bingoklubb ute i Albany där gänget numera hade stadigt engagemang.

Plötsligt behandlades The Searchers som om man var på väg mot en ny höjdpunkt i karriären. Det talades om turneér med Tom Petty och liknande storheter. Fast dessvärre blev det aldrig något av detta. The Searchers hade inga ekonomiska möjligheter att återigen ge sej ut som uppvärmare på turneér över den amerikanska kontinenten för att bli »återupptäckta« av en ny generation.

Det blev två LP-plattor för Sire och därefter förnyades inte kontraktet.

En bit in på 80-talet valde originalmedlemmen Mike Pender att hoppa av den grupp han en gång var med och bildade för att istället starta eget. Något som innebär att det till dags dato fortfarande finns två Searchers-konstellationer turnerande över världen.

På det här albumet har australiensiska etiketten Raven sammanställt alla inspelningar The Searchers gjorde för Sire-etiketten. 23 spår vilka samtliga är fullkomligt lysande, gitarrbaserad, popmusik med den trestämmiga sång som The Searchers var så otroligt bra på.

Material som är värd ett bättre öde än att bara glömmas bort!

/Lennart Wrigholm

Skriv en egen Lost in the Blåst!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.