L�sal�nkar (sida 3 av 3) | Föregående sida | Nästa sida

Daniel Persson: 2010-10-27 11:35		Fast även om frilansjournalisten har upphovsrätten på sin sida så skulle det ju kunna vara så att tidningarna ogillar att man publicerar sina texter på annat håll och att det försvårade ens möjlighet att få nya uppdrag. Återigen, jag kan inte alls mediabranschen, utan jag är bara nyfiken.
Magnus Eriksson: 2010-10-27 12:01		Exakt Daniel, och även om Magnus inte är så insatt i vare sig det ena eller andra kan det ju hända att han har 25 års erfarenhet av de villkor som råder i förhållandet mellan kritiker och press. Om man skriver för de stora tidningarna på reguljär basis går man med på att inte skriva i samma genre (litteraturkritik, musikkritik etc) för andra tidningar. Tidskrifter är ok, men inte att placera samma texter där. Det är därför jag länkar till mina recensioner i SvD i min Bäst just nu-lista i stället för att klicka in dem som motivering; det senare vore annars enkelt gjort eftersom de är så korta. Skriver man för de små tidningarna kan man däremot sälja artikeln även till andra tidningar, men inte inom spridningsområdet. Det är villkoren på marknaden. Med nätet förändras detta, men jag måste säga att jag är förvånad över att så många tidningstexter direkt ligger på privata bloggar.
Bengt Eriksson: 2010-10-27 15:33		Magnus skriver enbart utifrån egna erfarenheter – men det finns också upphovsrättslagar och fackliga aspekter. De är så här: Enligt upphovsrättslagen äger upphovsmannen, i detta fall frilansjournalisten, sin text. När en frilans säljer en text till en tidning så säljs den för engångspublicering. Dagstidningar (och även tidskrifter) brukar numera i sina redaktionsrutor ange att de förbehåller sig rätten att publicera digitalt, i andra media etc (mer eller mindre långtgående). Detta är ett ensidigt avtal, som enligt svensk lag inte är bindande, för att bli bindande måste ett avtal upprättas mellan två parter, det duger inte att den ena parten blott meddelar detta. Flera svenska dagstidningar har hamnat inför domstol – och fällts – när de publicerat texter på nätet och hänvisat till redaktionsrutan. När en tidning publicerat en frilanstext har frilansen kvar sin (upphovs)rätt till texten. De arvoden som svenska dagstidningar betalar är så låga att de inte kan anses omfatta andra- och vidarepublicering, än mindre köp av ensamrätt. Dagstidningsarvodena understiger kraftigt de rekommendationer/cirkaprislist or som samtliga fackförbund inom dessa områden har antagit, alltså Journalistförbundet, Författarförbundet, Svenska Fotogafers Förbund (för att också ta med frilansfotografer, som har liknande arbetsvillkor) m fl. Dessa fackföreningar hävdar också med kraft att försäljnings av frilanstexter alltid gäller en enda publicering. Inom tidskriftsvärlden, både kommersiella och fackliga tidskrifter, förekommer däremot arvoden som enventuellt kan tänkas inkludera ersättning för nätpubliceringen – men absolut inte köp av ensamrätten. Vilket inte alls är något märkligt utan det som gäller vid alla eller de flesta köp av massmediala frilanstjänster: skrift, foto, film, bild... Jag har under 42 år vid två enstaka tillfällen stött på redaktörer som 1) inte accepterat att texter säljs vidare av frilansjournalisten och 2) muttrat för dubbelpublicering. Sistnämnda redaktör kände dock till både upphovsrättslagar och den fackliga inställningen så vi pratade om det och sen var det inte mer med det. Mina privata åsikt om vidareförsäljning – egentligen rätt självklart – är att den inte ska konkurrera med publiceringen i den första tidningen. Därför väntar jag alltid tills åtminstone ett nytt nummer av tidningen/tidskriften har kommit, efter numret med min text alltså. Från en vecka för dagstidningar, en månad för månadstidningar etc. När framför allt svenska dagstidningar har arvoden som ligger långt under t ex Journalistförbundets rekommendationer – dessa är baserade på att frilansar ska nå upp till samma månadslön som en anställd – kan inte tidningar räkna med att frilansar inte säljer vidare. Tvärtom måste de ta med i beräkningen att en frilansjournalist inte kan leva på sitt arbete utan vidareförsäljning. Att t o m förbjuda sina medarbetare att också skriva i andra, icke-konkurrande dagstidningar är ett agerande som borde vara främmande för dagens svenska arbetsmarknad. Vill de ha det så, då ska tidningarna också betala för det. Vilket de gjorde förr i tiden, när tidningar/tidskrifer hade mer pengar och betalade högre arvoden. Jag har själv fått betalt för att vara en tidnings/tidskrifts enda skribent inom ett visst område. Men det var då det. Idag finns det – främst i tidskriftsbranschen – redaktörer som sjäva uppmanar frilansar att skriva i vilka tidningar du vill, också konkurrenter, bara du kommer med de bästa förslagen/texterna till mig/vår tidskrift. Just nu nätmedarbetar jag för en redaktör som uttryckligt sagt: »Ingen ensamrätt«; när texten publicerats på nätet så står jag fri att skriva en längre recension också någon annanstans. Det blir dessutom allt svårare för tidningar att hävda förbud mot vidare- och dubbelförsäljning. Material från TT Spektra kan publiceras samma dag i flera tidningar inom t o m samma spridningsområde. Det har också blivit allt vanligare att tidningarna själva dubbelpublicerar. Ett exempel är Sydsvenskan-Kristianstadsblade t-Ystads Allehanda-Trelleborgs Allehanda där Sydsvenskan AB, som äger alla samtliga nämnda tidningar, sagt att allt mer material kan och ska användas i flera tidningar, inte minst på kultur- och nöjesavdelningar. I en nyligen avslutad förhandling mellan Sydsvenskan AB och Sydsvenskans journalistklubb har det bestämts att frilansar ska ha extra ersättning för dubbel/flerpublicering. Magnus representerar en speciell avdelning inom frilansjournalistiken. Han är kritiker, främst litteraturkritiker. Dessa har alltid tidningar hunsat med och behandlat sämre än andra. Av flera anledningar: Dels är litteraturkritiker ofta inte professionella i den betydelsen att de inte försörjer sig på att skriva utan har t ex också något tjänst på ett universitet, dels är de sällan eller aldrig fackligt anslutna till någon så att säga skribentfackförening. De står utanför det fackliga arbetet och den fackliga kunskapen, ofta har de också ringa kunskap om rätten till sin egen upphovsrätt. Ofta blandar de ihop upphovsrätt ihop copyright som är något annat, nästan det motsatta. Medarbetare på kultursidor har – pga ovannämnda – ofta(st) sämre villkor än andra frilansjournalister. Lägre arvode och de tvingas oftare skriva på avtal där de avsäger sig sin upphovsrätt (trots lågt arvode). Många förhandlar inte ens om arvodet utan tar det de får hur lågt detta än är. Detta ställer inte minst till med försörjningsproblem för de kulturfrilansar som faktiskt försörjer sig på att skriva, så att dessa – inte enbart men bl a på grund av detta – under senare år blivit allt färre. För sig själva brukar dessa frilanskritiker ställa till det med bl a momsinbetalningar, jag känner personigen två kulturfrilansar som fått betala en jäkla massa momspengar till staten i efterhand för att de trodde att a-skattande frilanmedarbetare inte är momspliktiga. Det tog aldrig ut nån moms men tvingades betala in. Det kan också påpekas att i de fall som tidningar faktiskt skriver avtal med en större organisation vad gäller frilansmaterial – till exempel Bildleverantörernas Förening – så brukar dessa avtal kringskära publiceringsrätten för tidningarna. Som att foton kan publiceras en gång på papper och en på nätet – sen är det stopp. Fler publiceringar ska betalas extra. Och – inte minst – fotografen har kvar sin upphovsrätt och kan publicera fotona på andra ställen. Om det nu handlar om min blogg så känner de flesta redaktörer till den, de jag arbetar regelbundet åt. De redaktörer som brukar gå in och kolla ibland tycker enbart att det är bra att jag lägger ut tidigare publicerade texter på bloggen. Eftersom jag noga anger var texten varit publicerad blir detta reklam för tidningen och dessutom lever texten längre, fler läsare hittar den. Också detta brukar redaktören uppskatta, blir ju lite extra reklam för redakörerna också, att det var så klipska att de köpte in texten. Min blogg kan jämföras med att samla ihop texter och publicera i en bok. Också detta har frilansskribenter upphovsrättslig rätt att göra utan att be tidningar om lov. Under tiden jag skrev detta – verkar vara strul med Rootsy nu så jag kan inte lägga ut det jag skrivit men så fort det går så – fick jag dessutom och faktiskt inte färre än två mejl från Frilans Syd / Frilans Riks / Journalistförbundet. Det ena mejlet handlar om ett möte för att diskutera hur frilansjournaliser kan sälja en och samma idé till fler uppdragsgivare, det andra om en demonstration mot Sveriges Radio som med sin makt som enda journalistiska radioföretag i Sverige tvingar radiofrilansar att skriva på så kallade ”fulavtal” där upphovsrätten övergår från frilansen till SR.
Daniel Persson: 2010-10-27 16:55		Tack för det utförliga svaret.
Magnus Eriksson: 2010-10-27 19:41		»Detta ställer inte minst till med försörjningsproblem för de kulturfrilansar som faktiskt försörjer sig på att skriva, så att dessa – inte enbart men bl a på grund av detta – under senare år blivit allt färre«, skriver Bengt om de litteraturkritiker som i likhet med mig skriver på de villkor som erbjuds. Dock, vi är flera som under långa perioder har vår huvudsakliga försörjning från kritiken, tvärtemot vad Bengt påstår. Men trots detta tycks vi förstöra försörjningen för »kulturfrilansar som faktiskt försörjer sig på att skriva«. Tack Bengt, för dina nyanserade generaliseringar.
Bengt Eriksson: 2010-10-27 22:17		Det jag skrev är ett faktum. »Huvudsakliga«, ja. Men du har väl hela tiden haft annat jobb också? Du kan höra med Frilans Riks / Journalistförbundet vad man där anser om nivån på kulturarvoden. Mycket skulle kunna vara bättre om också alla som arbetar åt kultursidor, liksom frilansjournalister som arbetar med annat än kultur, 1) var informerade om det jag skrev förra gången, 2) lärde sig att förhandla. Det skulle vara bra för alla men mest för dom - er - själva. Jag vet många som arbetar/t åt de kultursidor jag skriver/it på som har/haft mycket sämre arvoden än jag har/haft. Det tycker jag är trist och onödigt, jag förhandlar alltid, dels för min egen skull men också för att det ska kunna hjälpa till att driva upp den låga arvodesnivån i alla fall något, för alla. Jag har - men det tror jag inte du har - under finns min tid i Frilans Riks träffat på alldeles för många kompetenta kulturfrilansar som tjänar knappt mer än existensminimum på att skriva - heltid - åt kultursidor. Även om Svenskan betalar dåligt i förhållande till SJF:s frilansrekommendation så är ju det ingenting mot många landsortkultursidors lååååg a arvoden. Det finns säker också dom som har - får - bättre betalt än jag, för att de är bättre på att förhandla. Jag hoppas du får semesterersättning från Svenskan i alla fall. Fast det vi diskuterar nu har förstås ingenting med Daniels ursprungliga fråga att göra. Mycket fin qin-konsert i Ystad ikväll förresten.
Magnus Eriksson: 2010-10-27 23:07		Jag svarade på Daniels fråga, sedan började du mästra mig. Och nej, jag har inte »hela tiden haft annat jobb också«. Men vem ska jag övertyga? Du vet ju precis hur det förhåller sig, även när du inte har en susning. Inget nytt under solen alltså, inte heller under månskenet över slätten.
Bengt Eriksson: 2010-10-27 23:21		Jag mästrar inte dig. Däremot tycker jag att frilansfackligt arbete är viktigt, det leder till bättre vilkor för - alla - frilansjournalister/skribenter . Det är också viktigt att frilansar håller sig till de avtal som faktiskt finns för frilansar och även i möjligaste mån följer de rekommendationer som finns. Det gagnar både en själv och frilanskolleger. Och har du inte hela tiden haft annat jobb utan klarat dig på låga kultursidesarvoden så är det imponerande. Men onödigt, för du både borde och kunde haft bättre betalt. Och det du skrev om eget material på bloggar var/är ju något mer komplicerat än så, än vad du skrev alltså.
Bengt Eriksson: 2010-10-28 09:31		Wiehes låda. erikssonskultursidor.wordpress.com/2010/10/28/mikael-wiehe-ladan/
Magnus Eriksson: 2010-10-28 09:37		Nätadressernas problem med de senaste tillskotten i de skandinaviska språken har onedligen sina poänger, eller poanger. »mikael-wiehe-ladan«: ja, varför inte? Man kunde gå vidare och även fundera på möjliga uttolkningar av »skrapladan«. Eller »skrapet«? Men döm mig inte alltför hårt, käre Bengt, ladan fylls naturligtvis av »bottenskrapet«, utan prickar....
Bengt Eriksson: 2010-10-28 11:14		Själv är jag fascinerad av programmet Språket på radion. Det handlar allt om det svenska språket (fast i plural snarast) - vilket blir spraket i nätadressen.
Bengt Eriksson: 2010-10-29 18:11		erikssonskultursidor.wordpress.com/2010/10/29/i-cd-spelaren-kammarjazz-med-esperanza-spalding/
Bengt Eriksson: 2010-11-01 09:10		Kinadagar: erikssonskultursidor.wordpress.com/2010/11/01/kinesiskt-pa-scenen-1-hanggai/
Bengt Eriksson: 2010-11-02 12:45		Andra Kinadagen: erikssonskultursidor.wordpress.com/2010/11/02/kinesiskt-pa-scenen-2-qin-konsert/
Bengt Eriksson: 2010-11-03 13:15		Kim Fowley i Waxholm: erikssonskultursidor.wordpress.com/2010/11/03/en-sommar-i-waxholm-eller-fucking-waxholm-fucking-sverre-sundman-fucking-swedish-meat-balls/
Lista ämnen | Föregående sida | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg