Jag har inte en aning. Som vanligt, alltså.

Varje år när jag får uppdraget att plocka fram de bästa plattorna som har kommit ut under de senaste tolv månaderna, sitter jag där och våndas.

Som vanligt har jag inte tillgång till allt det nya som kommer, trots krisen i branschen, där skivbutik efter skivbutik slår igen för gott.

Och som vanligt spelar jag inte bara nya plattor.

Så visst är det en omöjlig uppgift.

Man får helt enkelt skriva en annan rubrik, som gör saken mycket mer allmängiltig.

»Plattorna jag spelade mest 2011« heter min lista, som kommer här.

Eftersom jag inte för statistik över det jag spelar, kan jag, som synes, inte heller placera CD-skivorna i en bestämd ordning.

Som vanligt spelar jag helst av allt mina största favoriter:

Thelonious Monk. Pianogeniet finns på så många olika plattor att man kan välja i vilken skepnad man vill ha honom. Som solist, ensam i studion, med tolkningar av egna och andras låtar. Låtarna »Round About Midnight«, »Blue Monk« och »Little Rootie Tootie« är bra för dig som vill lära känna honom. Han förekommer också i mindre combos eller tillsammans med ett vräkigt storband. En fascinerande man som kämpade i många år för att få acceptans för sitt sätt att spela. Till slut insåg både publiken och hans kollegor att här har vi ett alldeles unikt geni, som ingen har förmått att kopiera.

Frank Sinatra. Rösten och hans perfekta timing, låtvalen, storbanden bakom hans rygg och allt annat som gör den här mannen unik, får mig att ofta ta fram t ex »Sinatra At The Sands« där han backas upp av Count Basies storband. Det finns nog ingen annan medicin som hjälper så snabbt om man behöver en humörhöjare.

Willie Nelson kan jag spela hur mycket som helst. Vilken av alla hans plattor som jag spelar mest har jag inte en aning om.

Jerry Lee Lewis, Doug Sahm och Ray Charles är andra tunga namn i min CD-spelare. Jerry Lee mest i sin countryperiod under 1970-talet, Doug gärna med sina kompisar i Texas Tornados och Ray i vilken era och konstellation som helst.

Och så då några nya plattor som stundtals har snurrat friskt:

Deadman
Take Up You Mat & Walk
(Rootsy).

Får mig att längta till Austin.

Jude Davison
Outskirs of Eden
(Pigeon Moods Music).

27 låtar, alla med finess, oavsett om det är rock, pop, country eller något annat.

Little Green
Innocent Again
(Paraply Records).

Fyra göteborgare som låter mer Americana än många amerikanska band.

Richard Lindgren
Memento
(Rootsy).

46 låtar som flyter fram på tre CD-skivor. Helt enkelt imponerande, magnifikt och magiskt.

Maria Anderberg
Second Hand Blue
(DIVA records).

Det är inte klokt vad man kan åstadkomma långt borta på Österlen i Christoffer Lundquists studio. Och nu undrar jag: Finns det inga andra tjejer jag lyssnar på?

Pelle Lindberg Band
Leave This Town
(PLB Records).

Svensk blues i internationell toppklass.

Är det någon som har några frågor?