Farvel har blivit allt mer av en grupp. En helhet, där samtliga hörs och varje instruments toner, rytmer och ljud formar uttrycket.

Också på förra albumet hade flera medlemmar komponerat men det kändes ändå som sångerskan Isabel Sörlings album. Nu är Farvel snarare en jazzgrupp där Sörling ingår, skriver texter och sjunger, både med och utan ord.

Om inte sjunger är ett verb och sångerska en titel som förminskar vokalisten Sörling, långt ifrån räcker för att beskriva allt hon gör med sin röst.

För så blir det: även om Farvel är en enhet där vokalisten utgör blott en sjättedel så behöver Isabel Sörling bara öppna munnen för att påverka musiken och ta med den i en annan – sin – riktning.

Hennes ordlösa sång kan inte kallas scat, för hon gör så mycket mer. Hon spelar på rösten, förvandlar den till ett blåsinstrument.

Titlar som »Dämman«, »Rök«, »Svarta hål« och »In i dimman« anger stämningen: ett slags mellanrum i livet och världen, där allting pendlar mellan ovissheter.

Blåsarna – Otis Sandsjös brusande tenorsax och nu också klarinett samt Kim Aksnes ömma trumpet – ger känslan av att gruppen är större än den är, som ett litet storband. De skapar en stilla, sakral stämning med den förhoppning och glädje snarare än sorg som finns hos New Orleans begravningsorkestrar.

Henrik Magnussons piano, Alfred Lorinius kontrabas och inte minst Carl-Johan Groths trummor trycker på, ger musiken en framåtriktning och får den att gå från skönhet till tyngd, friform och bräk.

Så att inte bara hela musiken utan hela livet börjar storma. Alla spelar med och mot och så nära, särskilt nära då musikerna spelar mot varann.

Och så sången, den vokala musiken, nu är jag där igen, vad gör Isabel Sörling? Nej, jag förmår inte beskriva Sörlings ofantliga palett.

Några avslutande ord om hennes sånger, om de alltså är sånger. De har toner men sällan melodier. Till exempel »Mörka hav« med sin modernistiska, bombastiska musik, mitt emellan tonalt och atonalt, kunde höra till en nyskriven opera.

Tidigare publicerat i Lira