Det ligger nära till hands att likna Jason Isbells »Southeastern« vid stenstoder till självrannsakande bekännelsealbum som »Blood On the Tracks« och »Tunnel of Love«. Albumet äger samma nakna känslostormar som strömmade ur skilsmässotematiken på nämnda verk. Men »Southeasterns« penseldrag är bredare också i stunder av plågsamt intima närläsningar av själs- och privatliv och knyter kanske större tematiska och tonala band till John Hiatts fina »Walk On« och Tom Pettys »Echo«. Avstånd, avslut och längtan är centrala element också här och de förvaltas med lika delar mod och artistisk uppriktighet.

Där 2010 års »Here We Rest« var ett stycke stolt rockmusik genomsyrat av självständig traditionalism (kanske är albumet fortfarande också Isbells bästa) gör »Southeastern« mindre anspråk på omedelbarhet. Det är musik nedskalad till benet som låter ta tid på sig att berättas och som speglar såväl Isbells oklanderliga musikalitet som synnerligen skarpa narrativa förmåga.

I förhållandevis rakt nedstigande led från kollegor som James McMurtry och Guy Clark vinner Isbells kompositioner en sällsam tyngd i tilltron till ett musikaliskt berättande med litterärt anspråk och dess förmåga att skildra livets skeenden och utgöra trösterik bot mot såväl själslig som fysisk smärta. Här gör nakna berättelser om separationen från spriten, spruckna förhållanden och intensivt närgångna skildringar av snabbt förtärande sjukdom och död »Southeastern« till ett sällsynt fint album och stärker samtidigt bilden av Jason Isbell som en av den unga americanans allra mest framträdande röster.