Bör väl ha varit Stellan Sagvik, fanatisk fan till Incredible String Band, som sett till att varje album med Musikgruppen RAA innehållit någon låt från nämnda skotska duo/grupp.

Men en låt är en sak = omväxlande och kul. Ett helt album med svenska, alltså översatta, ISB-låtar blir något annat och mer.

Hur ska jag ställa mig? Vad ska jag tycka?

Fast missförstå nu inte följande. »The Incredible RAA Band« är ännu ett bra album med en grupp skickliga världsmusiker som sjunger och spelar ett stort antal instrument (som gitarrer, dragspel, flöjter, saz, klarinett, keltisk lyra, vattenglas och Meghanharpa).

Incredible String Band var ännu bättre och, inte minst, annorlunda. Också jag älskar låtar som My Cousin Caterpillar (av Mike Heron) och First Girl I Loved (Robin Williamson).

Och där uppstår problemet. Ja, jag vill det ska låta mer som det lät. Vart tog spontaniteten vägen, det ungdomliga, hoppiga och stirriga? Närheten mellan folk/ världsmusik och rockattityd.

Nu har det blivit – minst – lika mycket RAA som ISB.

Musiken drar iväg åt det klassiska hållet, renässans och barock. Det låter jättebra – men så vuxet.

Nej, inget fel på det! Men det låter som om ungdomen glömts och lagts bort. Och det blir fel.

Jag tror jag gör så här: jag överlåter bedömandet till Basse Wickman, ett ännu större Incredible String Band-fan än både Sagvik och jag.