Rootsy logo  
Rootsy logo
Bäst just nu enligt Magdalena Väpnargård

2016-01-27

Peter Case - HWY 62

I oktober kom så albumet som jag håller som ett av de bättre som Case släppt under sin långa solokarriär. Borta är rock´n´roll sviden från de första albumen, och istället får vi det där nästan hudlösa som han bjöd på med »Let us now praise Sleepy John« från 2007. Det är folk och blues, levererat av en av rockens och musikvärldens mest bortglömda artister.

Få kanske ens minns att han var en av de unga genier som i San Fransisco startade The Nerves, ett av den amerikanska punkens kanske skickligaste hitmakare. Det här albumet är lika mycket en hyllning till hans rötter och blueshjältar som det är ett slags nedslag i USA idag. Han är angelägen utan att predika, melankolisk utan att trilla ner i ett smörigt hål, väldigt mycket en historieberättare.

Bästa spår, beroende på min egen dagsform, är inledande »Pelican Bay« och »Water from a stone«. Båda en svidande kritik mot det amerikanska rättssystemet. Peter Case är en ständig favorit.»

Lindi Ortega - Faded Gloryville

Sverigeaktuella Lindi, har satt sitt namn på den ganska glest befolkade kanadensiska kartan, när det gäller artister som fått en större karriär utanför den amerikanska kontinenten. Nu bor hon ju, precis som i princip alla i genren, i Nashville, staden som får hela Americana-världen att gravitera mot dess epicentrum. Och jag tycker man hör det på Faded Gloryville. Det är slickt, det är enormt insmickrande, och då i ordets mest positiva sammanhang, men absolut inte nischat. Lindi överraskar på de flesta spåren. Hon är genialisk. Med en röst som låter som vore hon Emmylous kärleksbarn med Dolly, viskar hon, nynnar hon sig rakt in i hjärtat. Jag tänker på Kitty Wells, den där hjärtskärande tonen i rösten, det utsatta, det övergivna men med en enorm viljestyrka. Älskar tilltalet i titelspåret.«

The Temperance Movement- White Bear

Oj, hur ska man skriva utan att låta känslorna ta överhanden när man ska försöka tycka till om ett av sina absoluta favoritband? TTM dök, via Rootsy live, vilka annars, upp på min horisont i april 2013. Ett par vardagsrums-session videos och jag var såld. Första självbetitlade albumet hade så många fantastiska buesrockspår att det kunde lysa upp en hel stad med sin stjärnglans. Även de mer ballad-nedtonade spåren var kraftfulla i sin geniala finstämdhet. Ingen slump att jag valde att förnya mina äktenskapslöften med min make sen 20 år till tonerna av »Lovers & Fighters«. Och de senaste tre åren har min kärlek och relation till britterna (sångaren Phil Campbell är från Glasgow, resten lite blandade invånare i grevskapen kring London) växt och djupnat.

Den 15/1 2016 har länge varit ett datum med ett lätt magiskt skimmer, dagen då »White Bear« äntligen skulle släppas. Några spår har jag hört live redan i somras, men när plattan kom, INGET kunde förberett mig och andra på den totala briljans som strålar från varje spår.
Igen, lugnare, mer balladliknade spår inflikade mellan högoktanig rock med blueskänsla, rock med så lite effektsökeri att man baxnar. Dessa män vet vad de vill och gör precis det de själva vill. Inget skivbolag som styr dem i nån riktning de själva inte vill. Inga kompromisser för att göra en presumtiv »ny« publik glad.
Någon frågade mig efter favoritspår på albumet när det endast var några dagar gammalt, då sa jag »Oh Lorraine« och »Magnify«, ett par dagar senare var det Battle lines. Idag är det vartenda spår.
Stenhårda Modern Massacre har med små medel och ganska enkla men effektiva effekter, alla ingredienser som behövs för att få ett folkhav att vaja som en mogen rågåker, live, man kan dansa till den.
Oh Lorraine, en vacker »cowboy-doftande« harmoni med ganska amerikanska western influenser i anslaget, handlar om att röka på men även om tjejen som Phil var förälskad i när han gick i skolan, när han berättade om sina känslor, fick hon sin pojkvän att spöa upp Phil, manligt bravado och missriktad kvinnlig lojalitets-bekräftelse. Den frustrationen, och om man vill, angst har den vuxne Phil Campbell lyckats översätta till en text som är lika kryptisk som snygg.
Hela bandet är en samling väderbitna, djupt erfarna musiker med ett gemensamt CV som skulle ge många nya band kasst självförtroende.

Men varje låt på »White Bear« lyser. Och är en bekräftelse på att det var just HIT de alla var på väg. Det var i just det HÄR bandet de alla skulle mötas. Jag är så otroligt glad att ha fått chansen att både uppleva och lära känna detta band. Deras musik betyder så mycket, i en tid när trender kommer och går, rocken verkar sakna styrfart och många av våra gamla pålitliga hjältar, tragiskt lämnar oss för »The great gig in the Sky«. The Temperance Movement ger oss mål och mening igen. Albumet är suveränt, att få uppleva det live ger ytterligare dimension. Vänta bara, ett av världens bästa band kommer fortsätta att slå oss med häpnad. »

Eilen Jewell - Sundown over Ghost town

Denna fantastiska artist. Lågmäld, men med ett tryck i röst, låtar och känsla som blåser dammet av mig och alla andra i publiken.
Plattan är en kärleksförklaring, ett facit, en handbok i hennes musicerande de senaste 15 åren. Det finns inte en enda svag låt. Man trollbinds och vävs in i hennes berättelser. Det är väldigt amerikanskt och det är väldigt svängigt. Och ibland svider det till som ett skärsår, som på «Half broke horse».
Eilen har så många lager i sin komplexa talang. Hon invaggar i en känsla av «jomen, nu känner vi henne, såhär låter hon, som i magnifika »Needle & Thread«», för att i nästa stund helt kasta omkull i en låt som «Here with me», en melodi, en känsla som doftar David Lycnch, en bar i Paris där röken ligger lika tät som dimma och whiskydoften nästan bedövar. Trummor med vispar, jäklar vilken ambience det kan skapa i rätt sammanhang. Och plötsligt är hon en slags Americanans Piaf.
Hon är verkligen en av de största i genren, en enastende musiker och albumet är ett av förra årets absoluta favoriter för mig.«

fyra album till;

David Bowie - Blackstar,
men den har så många andra, från Fans till Foliehattar, redan dissekerat.

Aiofe O´Donovan- In The Magic Hour
- en underbar platta, från en människa med en helt egen ton.

Nadie Reid- Listen to formations, Look for the signs
- Nya Zeelands bäst bevarade hemlighet men inte länge till. Bara lyssna! Jag lovar du kommer tacka mig.

Kodiak Deathbeds - Kodiak Deathbeds
- Amber Webber från Black Mountain tillsammans med Derek Fudesco från Cave Singers, herregud så bra.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.