Bäst just nu enligt Peter A. Lindholm

100303

Grateful Dead
Dick's Picks (Grateful Dead Records)

Det finns 36 volymer i den serie liveskivor som Grateful Dead givit ut på eget bolag. Dessa innehåller oftast 3, ibland 4, skivor vardera. Det blir en väldig massa musik för pengarna. Serien spänner över nästan hela deras karriär och det mesta är fantastiskt, men om du vill börja med något så rekommenderar jag vad som helst från 1977 (Dick's Picks #3, #10 eller #15) eller 1972 (Dick's Picks #11, #23 eller #36). Det är inget annat än kulturgärning som våra vänner i San Rafael ägnar sig åt.

100224

Music Corporation of America (MCA) är bäst just nu.

100224

Loretta Lynn och Conway Twitty regerade under 70-talet och de regerar nu. Countrymusik för riktiga människor. Du vill väl vara en riktig människa? Då så, lyssna genast på följande:

Loretta Lynn
Home (MCA, 1975)
Looking Good (MCA, 1980)
I Lie (MCA, 1982)

Conway Twitty
Hello Darlin' (MCA, 1973)

100222

Conway Twitty
Linda On My Mind (MCA, 1975)

Om Loretta är drottningen är Conway definitivt kungen. Vilken röst! Vilka låtar, både de egna och de han väljer att göra. Om du inte har Conway i din samling är du ingen musikälskare. Argumentera inte, tugga i dig denna bistra sanning och masa dig iväg och komplettera skivsamlingen omedelbart. Du som bor i Stockholm beger dig säkrast till RuntRunt, där de har en nyinkommen countrysamling extraordinaire till salu...

100218

Loretta Lynn regerar fortfarande här hemma. Allt hon gör är bäst. Kan också rekommendera Donna Fargo, en annan sångerska från 70-talet. Hon låter ibland lite väl mycket Dolly, men det har man överseende med då hennes låtar är så bra. Kolla upp hennes On the Move (Warner, 1976), du kommer inte att bli besviken.

100216

Glen Campbell
Galveston (Capitol, 1969)

Oroväckande bra! Titelspåret som handlar om en ung kille som ligger i skyttegraven i Vietnam och längtar hem till en 21-årig tjej i Galveston lämnar inte ett öga torrt. Omslaget är också ett av de snyggaste jag sett. Givetvis tematiskt kopplat till texten i låten Galveston. Lysande! Den ramas genast in och åker upp på väggen.

100216

Nu är det bara Loretta Lynn för hela pengen här hemma. Under 70-talet finns det ingen som kan konkurrera med henne. Följande skivor ska du köpa snarast:

They Don't Make 'Em Like My Daddy (1974)
When the Tingle Becomes a Chill (1976)
Loretta (1980)

Har inte utforskat de plattor hon gjorde med Conway Twitty, än. Ska dock snarast ta tag i det, annars riskerar jag att Andreas, min countryindränkta George Jones-look-a-like till kompis, säger upp bekantskapen med mig. Visste du att George Jones klipper sitt hår varje dag. Varje dag!



100129

Idag är det Poco-dagen. Av vilken anledning då, undrar du säkert? Ingen speciell, de förtjänar helt enkelt uppmärksamheten. En mig närstående skivhandlare beskrev dem som »världens bästa b-lag«. En vid första anblicken förolämpande beskrivning, men när man betänker vilka som är a-laget (Eagles, Neil Young, Stephen Stills m fl) så är det inte alls lika illa. Tycker faktiskt att det är den bästa beskrivningen som jag kan komma på för ett band som verkligen lyckades förena rock, pop och country.

Vi firar alltså dagen med att spela våra favoriter Cantamos och Crazy Eyes på högsta volym.

Ha en trevlig dag!

100125

Terry Melcher
Royal Flush (RCA, 1976)

Har inte hört den än, ska hämta den senare idag, men kan inte tänka mig annat än att den är bäst just nu. För guds skull, det är ju Terry Melcher! Det kan inte var annat än bäst.

Ronnie Wood
Ronnie (bok)

Sent omsider så har jag börjat på Woodys självbiografi, givetvis späckad med kul anekdoter. Sant, eller inte, spelar ingen roll. En bra story är en bra story.


100122

Nu rasslar det till här...fick igår en boot med Jackson Browne, live från Main Point i Bryn Mawr i augusti 1973. OJojojojoj! Svårt att med ord beskriva hur bra det är. Jackson framträder tillsammans med David Lindley och ger en konsert som är full av fantastiska låtar och kul mellansnack. Om du ser den här hos din nasare, köp omedelbart.

100121

har inte orkat uppdatera på ett tag, men efter att The Gene Clark Preservation Society hade ett ett extrainsatt sammanträde på Wasahof med anledning av att det igår var 45 år sedan »Mr. Tambourine Man« spelades in, så föll andan på igen. Här kommer en lista på det som är bäst just nu:

John Stewart
California Bloodlines (Capitol, 1969)

Mästaren med den fantastiska rösten. John Stewart sparkar Johnnys stjärt alla dagar i veckan.

New Riders of the Purple Sage
Gypsy Cowboy (Columbia, 1972)

Deras tredje platta. En fantastisk uppvisning i countryrock. En perfekt blandning av countrymusik och hookiga poprefränger. Kan faktiskt inte förstå varför de inte är större. Det avslutande spåret på a-sidan, »Death and Destruction«, är bland det bästa jag hört. 8 minuter countrypsykedelia som måste gjort Crosby sjuk av avund.

Lamont Dozier
Out Here On my Own (ABC Records, 1974)

»Take off your make up, and let your hair down...«, Lamont vet hur kvinnorna ska tas. En grym soulplatta från min favoritsoulssångare just nu. Köptvång.

100107

Chris Hillman
Morning Sky (Sugar Hill, 1982)

Det här är ett mästerverk. Chris ger sig på att tolka ett pärlband av klassiska låtar. Och vilka låtar sen: »Ripple« (Grateful Dead), »Good Time Charlie's Got the Blues« (Danny O'Keefe), »Mexico« (SHF Band), »Hickory Wind« (Gram Parsons), m fl. Till sin hjälp har han de bästa av de bästa, eller vad sägs om följande line-up: Herb Pedersen, Bernie Leadon, Byron Berline, Al Perkins, Kenny Wertz och Emory Gordy. Bakom spakarna fanns Jim Dickson. Som bonus får man en fantastisk bild på baksidan där Chris sitter i jeans och skjorta med hängslen, en mandolin i knät och hunden Heather bredvid. Han ser mycket kristen ut. Givetvis är bilden tagen av Henry Diltz. Vem annars? Det här är bra skit! Den bästa just nu.

10105

Trettondagsafton, vad kan vara bättre än att fira den tillsammans med Ronnie Wood och Bill Wyman? Bäst just nu är utan tvekan:

Ron Wood
I Got My Own Album to Do (Warner, 1974) och
Now Look (Warner, 1975)

Två helt fantastiska plattor! Ronnie's got soul! Personligen tycker jag att det är det bästa som kommit från Stoneslägret (ja, Stones egna skivor inräknade). En perfekt blandning av fokus och nonchalans i framförandet som gör dem helt oemotståndliga. Dessutom är det en bunt solklara låtar. Den som tror att Ronnies enda kvaliteter bestod i att lura upp Keith i palmer och dra runt unga ryskor i håret borde kolla in dessa urkunder.

Bill Wyman
Monkey Grip (Rolling Stones Records, 1974)

För att citera nestorn i skivsamlarsammanhang, Wolrath jr: »Monkey Grip är klockren! På sitt eget lilla vis.« Kunde inte sagt det bättre själv. Bill visar att han inte bara är världens coolaste basist utan också en bra sångare och låtskrivare. En skiva som förvånar. Kolla in genast om du inte redan gjort det.

091229

Tillbaka från helgfirande så kan jag konstatera att det är två saker som känns viktigare än något annat nu (för en fantastisk text om Lee och Chilton, se Alexander Gottséns text på runtrunt.se):

Love
Love Lost (Sundazed, 2009)

Arthur Lee är fantastisk. Dessa »bortglömda« inspelningar från början av 70-talet är magiska. Dessutom innehåller dubbelvinylen fler spår än compact discen. Det gillar vi...

Big Star
Keep An Eye On The Sky (Rhino, 2009)

Alex Chilton och Chris Bell, vilka killar! Helt otroligt bra box för den som vill närma sig ett av världens bästa band.


091216

Bruce Springsteen
Nassau Night (Crystal Cat, 1996)

Chefens nyårsspelning 1980 på Nassau Coliseum är något i hästväg. Den har allt man kan önska sig av en bra konsert: bra mix av självklara låtar och udda covers, samt, givetvis vid Jultid, en del riktigt bra versioner av klassiska Jullåtar. Dessutom är den en av Springsteens längre konserter, vilket i detta fall innebär att det är tre fullmatade compact disc i denna utgåva, 45 låtar, in alles. Det går inte att plocka ut några låtar som är höjdpunkter, allt är så inihelvetes bra att jag bara lutar mig tillbaka i fåtöljen och drömmer mig bort till en tid och ett liv som för alltid är borta. Det finns inte ett svagt ögonblick här. Det är rockmusik när det är som bäst. Jag har aldrig sett Bruce live och tänker inte göra det heller, jag skulle bara bli besviken då inget kan toppa hans sena 70- och tidiga 80-tal.

091215

Poco
Cantamos (CBS/Epic, 1974)

Västkustfesten fortsätter, nu med Pocos postFuray-platta från 1974. Vilken skiva! Vill passa på att tacka Andreas för tipset, den kommer att snurra på skivtallriken under hela vintern för att hålla ångesten borta. Rusty Young kliver fram och visar var skåpet ska stå. Tur att Jerry Garcia rekommenderade honom för Messina och Furay en gång i tiden, annars hade det inte varit mycket till Poco kvar 1974. Ständigt denna Jerry...

091214

Loggins & Messina
On Stage (CBS, 1974)

Bra skit! Kenny Loggins och Jim Messina med ett rökarband inspelade live i Frisco, New York och Boston under 1973-74. Det som är lite för polerat på skivorna blir här alldeles perfekt på rätt sida smörigheten. Det är just kombinationen av Loggins lugna approach och Messinas lite rockigare – med betoning på »lite« – som gör den här livedubbeln till en omistlig juvel i varje seriös skivsamlares hylla. Om du redan har CSN, med all dess avknoppningar och inkarnationer, så är detta nästa inköp.


091207

Tom Petty & The Heartbreakers
The Live Anthology (Reprise, 2009)

Årsbästalistan får anstå en dag till. Anledningen? Tom Petty and The Heartbreakers The Live Anthology! Häpnadsväckande bäst! Jag har införskaffat budgetutgåvan som består av 4 st compact disc med liveinspelningar från 1980-2007. Låtarna är sekvenserade så att de bildar ett konsertflöde, ingen kronologisk ordning här inte. Det fungerar mycket bra, TP är väldigt lik sig genom åren, detta sagt som något ytterligt positivt. Deras version av Dödens Friend of the Devil är årets låt, i min bok. Ett minus för snålt tilltagen booklet i denna utgåva, dock inget som kastar någon större skugga över musikupplevelsen. Rekommenderas!


091204

Idag firar jag Chris Hillmans födelsedag tillsammans med övriga medlemmar i The Gene Clark Preservation Society. Traditionsenlig middag på Wasahof där årsbästalistorna offentliggörs. I och med detta kan jag inte delge er min lista förrän efter denna begivenhet. På måndag kommer den, håll ut.


091203

Grateful Dead
Dick's Picks 5 (Grateful Dead Records, 1996)

Döden live på Oakland Auditorium Arena 26/12-79. Det är mycket, mycket bra. Den nye keyboardisten Brent Mydland börjar bli varm i kläderna efter nästan ett år. Bob Weir är i sitt esse (lyssna på Estimated Prophet så förstår du). Riktigt bra inledning med Cold Rain and Snow som övergår i C.C. Rider. Men det som alla vill ha den här skivan för kommer på CD2, där de inleder med en Uncle Johns Band som inte är av denna värld, en version som avslutas som sista låt på CD3. Där emellan får vi definitiva versioner av Estimated Prophet, He's Gone, Not Fade Away, Brokedown Palace, m fl. Ruggigt bra!


091127

McCoy Tyner

Just nu är det mycket McCoy här. Har snöat in på hans Milestone-plattor från 70-talet, speciellt Atlantis (Milestone, 1975) och Focal Point (Milestone, 1976). Vilket ös! De är så fyllda energi och samtidigt så djupt andliga att man hamnar i ett i det närmaste mediterande tillstånd. Starka upplevelser. Coltrane skrev konvoluttexten till A Love Supreme att: »God breathes through us so completely...so gently we hardly feel it..yet, it is our everything.« Gud är här. Han är hos McCoy. Det går inte att förklara det på något annat sätt, och jag är inte ens religiös...

091023

Booker Ervin
The Freedom Book (Prestige, 1963)

Booker Ervin! En ny upptäckt för mig (vill tacka Andreas och Gustaf för tipset). Och vilken upptäckt sedan! En helt otrolig saxofonist som spelar på ett sätt som jag formligen älskar, framåtblickande, men ändå på rätt sida avantgardet. Hur bra som helst!!!


091117

Jackie McLean
One Step Beyond (Blue Note, 1963)

Jackie! Jackie! Jackie! Har nu blivit helt omvänd. Den här plattan är om möjligt ännu bättre. Jag gillar Tony Williams sätt att spela trummor mer än Billy Higgins, det är ett mer spännande driv. Det som gör plattan extra kul är att det »saknas« piano, istället får vi höra Bobby Hutchersons vibrafon. inget dåligt substitut det inte...

091116

Jackie McLean
Let Freedom Ring (Blue Note, 1962)

Jazzfesten fortsätter. Har aldrig varit något stort fan av Jackie tidigare, har tyckt att han var för mycket bebop för min smak. Hann därför aldrig komma fram till hans 60-tals plattor innan jag gav upp. Har nu gjort ett nytt försök med Let Freedom Ring från 1962. Jag har här funnit en perfekt kombination av hard bop och den nya friare jazzen – som den lät i händerna på Ornette Coleman m fl. Oerhört bra!


091111

CD-spår: The Ghetto Walk från den utmärkta Miles Davis-boxen The Complete In a Silent Way Sessions (Sony Music, 2001). Det är 26 minuter och 46 sekunder jazz, soul, funk, rock. Inget kunde hota Miles åren 1968-69. Miles var den hårdaste killen i kvarteret.

091108

Johnny Hartman
I Just Dropped By to Say Hello (Impulse!, 1963)

Jazzfesten fortsätter, nu med min favoritcrooner Johnny Hartman. Vanligtvis brukar hans samarbete med John Coltranes klassiska kvartett uppmärksammas, väljer dock hellre hans platta med Illinois Jacquet, Kenny Burrell, Jim Hall, Milt Hinton och Elvin Jones. Inledningsspåret, Charade, är den bästa låten som han spelat in. Om du gillar Frankie kommer du att älska Johnny.

091106

McCoy Tyner
The Real McCoy (Blue Note, 1967)

Bryter av min 70-talsfest med att lyssna på världens bästa pianist, McCoy Tyner, och dennes otroligt bra platta The Real McCoy från 1967. Andra spåret, Contemplation, är bland det bästa som spelats in jazzväg. Allt stämmer när hans pianospel backas upp av Joe Hendersons tenorsax, Ron Carters bas och Elvin Jones makalösa trumspel. Magiskt är ordet, sa Bill. Magiskt, sa Bull.


091105

Japp, fortfarande Bob Seger som regerar här...soul och rock i den bästa av legeringar. Hans namn nämns inte så ofta av dagens artister (nej, just det ja, för tillfället är det ju Fleetwood Mac som gäller hos de trendängsliga i Södermalms nattvimmel). Bob Seger är äkta vara. Bra musik, helt enkelt. Vilken jävla röst han har!

091103

Tillbaka från lantstället på Gotland och Bob Segers Night Moves (Capitol, 1976) snurrar på skivtallriken. Titelspåret är magiskt. En riktigt bra rockplatta som var en jättehit när den kom, lyssna själv så förstår du varför.


091029

Johnny Rivers
Home Grown (United Artists, 1971)

Johnny Rivers fantastiska platta från '71. Soundet är så varmt och organiskt att den inte kunde varit gjord något annat år än detta. Jag tycker att han är sorgligt underskattad och att detta är ett mästerverk. Bra egna låtar och ett perfekt urval av covers, lyssna bara på hans versioner av Jacksons Our Lady of the Well och Rock Me on the Water – låtar som Jackson själv inte ännu spelat in och gett ut då denna skiva nådde skivdiskarna – så kommer du att förstå vad jag menar.

091028

Rick Roberts
She Is a Song (A&M, 1973)

Hans andra – och sista – soloplatta är om möjligt ännu bättre än debuten. Den är producerad av Chris Hillman och är så otroligt bra att jag måste lägga mig ned för att inte ramla omkull av yrsel. Också detta vinylomslag är så in i norden snyggt att man frågar sig hur det är möjligt att Long Play-formatet kunde ersättas av något så bisarrt som en Compact Disc. Både den här och debuten ska dock finnas utgivna på en Compact Disc, så det är bara ut och leta för den som vill höra hur det låter (för den som håller på med den övergående modeflugan Spotify kanske det går att hitta den där, jag inte hur man gör, och är inte intresserad, så jag har ingen aning). Vinylen är nämligen ganska rare, så det är nog inget att hoppas på.



091027

Rick Roberts
Windmills (A&M, 1972)

Skrämmande bra skiva. Att hålla i en sådan här skiva och lägga på den på skivtallriken får en att förstå varför man håller på att leta efter plattor i alla dessa otaliga skivbackar. Det är så otroligt vackert omslag och bra musik att det gör det svårt att hitta orden. Bernie Leadon, Don Henley, Randy Meisner, Jackson Browne, Al Perkins, Joe Lala, Chris Hillman, Dallas Taylor, David Crosby, Byron Berline, Lee Sklar och Mike Utley. Alla lirar dom på denna platta. Otroligt...


LP-spår: I Keep Forgettin' – från Michael McDonalds första soloplatta If That's What It Takes (Warner, 1982) – är en formidabel låt. Om du inte har hört den så föreslår jag att du genast tar och åtgärdar denna blinda fläck i ditt musikminne.

091026

Trodde aldrig att jag skulle hamna här, men jag är just nu inne i ett stim av slick, vit, västkustsoul. Doobie Brothers Minute by Minute (Warner, 1978), Michael McDonalds första soloplatta If That's What It Takes (Warner, 1982) och Boz Scaggs Middle Man (CBS, 1980) går varma på skivtallriken.

Hollies
Another Night (Epic, 1975)

Alan Clarke återkom och Hollies gjorde sin bästa skiva. Inledningsspåret, Another Night, är en av 70-talets absolut bästa låtar. Som om inte det var nog så följs den av en cover av Springsteens Sandy som är bättre än originalet. De som säger att Hollies var bäst på 60-talet talar i nattmössan.

091023

The Doobie Brothers
Stampede (Warner, 1975)

Hamnar på min Bäst just nu av den enkla anledningen att det helt enkelt är bäst just nu.

091022

LP-spår: Face of Appalachia från John Sebastians sorgligt negligerade platta Tarzana Kid (Warner, 1974). Medkompositör? Lowell George! Låten finns också med på en Valerie Carter-platta från 1977 (ett US org av den plattan blir mitt nästa vecka. Ska bli kul att höra hur det låter).

The Doobie Brothers
The Captain and Me (Warner, 1973)

Förutom de bedrövliga låtarna Without You och Evil Woman så är den här plattan oerhört bra. Dark Eyed Cajun Woman, South City Midnight Lady, Ukiah och titelspåret gör det värt entrépengen. Visst, man skulle kunna argumentera för att Long Train Runnin' är lite uttjatad, men det ÄR en grym låt. Vissa saker är odiskutabla fakta.



091021

LP-spår: China White från Little Feats samlingsplatta Hoy-Hoy! (Warner, 1981). Lowell George visar hur en blues för det sena 70-talet ska se ut. Det är ingen hyllning till droger, det är Lowells verklighet vi får ta del av. Att den inte kom med på hans soloplatta är ett mysterium. Orden räcker inte till för att beskriva hur bra det är. Ja, jag vet... jag är helt Lowellifierad just nu.

091020

Lowell George är fortfarande bäst just nu.

091019

LP-spår: 20 Million Things från Lowell Georges soloplatta Thanks I'll Eat It Here (Warner, 1979). Vackert så det förslår...Undrar också om det inte är så att det är Bob Dylan (med horn) som sitter och har picknick med Fidel Castro på omslaget?

Läsning:
Rune Carlsson
Precis i tiden: En jazzmusiker minns (Bo Ejeby Förlag).
Rune Carlssons självbiografi lyser upp höstmörkret. Det bästa som skrivits om jazz i Sverige. Någonsin. Allt blir levande...människor, miljöer, känslor. Fantastiskt bra skrivet. Oerhört starkt. Rekommenderas varmt till alla, oavsett om man gillar jazz eller inte.

091018

Little Feat
Little Feat
(Warner)

Deras första. Det är så bra att man baxnar. Lowell George var ett geni! Punkt.


Firefall
Élan
(Atlantic)

Inte deras första. Inte deras andra, utan deras tredje. Jag gillar den helt enkelt bättre än de två första. Ibland är det så enkelt. Rick Roberts i högform och Michael Clarke fortfarande bakom trummorna. Behöver jag utveckla det mer för att ni ska förstå varför detta är en något som man bara måste ha.


Clifton Cheniér
Bogalusa Boogie
(Arhoolie)

Mästarens mästerverk. Cliftons alldeles egen zydecoblues får varenda musikälskare med självaktning att skrika rakt ut i ren upphetsning. Det här får Bob Dylans försök att göra dragspelsblues på Together Through Life att verka amatörmässiga. Skit i den och gå direkt till urkunderna. Självklart har han brorsan Cleveland med sig på tvättbräde. Clifton och Cleveland. Deras föräldrar visste vad de gjorde när de döpte dem. Så coola.

Dolly Parton
New Harvest… First Gathering
(RCA)

Dollys första försök att nå en bredare publik. Hon lyckades, utan att behöva kompromissa musikaliskt. Hennes egna låtar är topnotch och valet av covers perfekt. Till och med My Girl lyckas hon göra till sin egen. Varför jag inte gick och såg henne senast är ett mysterium. Obegripligt…

Little Feat
Dixie Chicken
(Warner)

Deras tredje platta innehåller allt jag gillar. Det är rock’n’roll, soul, country, västkust. Det är Los Angeles, New Orleans, New York. Lowell! Lowell! Lowell!


The Bernie Leadon/Michael Georgiades Band
Natural Progressions
(Asylum)

Varför? Se Lost in the Blåst.