Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Vans skivsamling Del 4 - A Night In San Francisco 1994
Av Per Hägred

ALBUM: »A NIGHT IN SAN FRANCISCO«, 1994:

»Rainbow« (Curtis Mayfield): Gene Chandler (Vee-Jay-singel, 1962)

På den här livedubbeln, från en turné som av vissa hängivna fans betecknas som en av höjdpunkterna i hans karriär, utvecklar och förfinar Van en ny teknik där han blandar eget med andras låtar i ändlösa medleyn. Något som sätter myror i huvudet på fansen.

Den ena konserten är inte den andra lik. I Utrecht -94 namndroppar han såväl Wilson Pickett, James Brown som Solomon Burke i »It’s All In the Game« (se »Into the Music«) och gör en slags rap av meningarna »Wake up, mother! It’s a brand new day«. Var
kommer det ifrån? Det är varken den egna låten »Brand New Day«, »Trollkarlen från Oz« eller No Doubt det handlar om. Den här finns inte ens med i låtordningen på skivan.

Gene Chandler (Eugene Dixon) har spelat
in »Rainbow«, »Rainbow ’65« och »Rainbow ’80«, men aldrig en »Rainbow ’66« som Van har kallat den vid olika konserter, och som han sjunger i »Hey Mr Dj« (där han för övrigt även sjunger raden »I’m drfiting like a ship out on the fog«, som han även trycker in här i »I’ll Take Care Of You«-medleyt). Chandlers första stora hit var dock »Duke Of Earl« som
släpptes efter »Rainbow« 1962.

_»Sitting In The Park« (Billy Stewart): Billy Stewart (Chess-singel, 1965)_

Brian Kennedy tar den här lilla snutten. Stewart är bland annat känd för sin version av »Summertime«, men också för samarbetet med Bo Diddley (de skrev »Fat Boy« ihop).


__»A Fool For You« (Ray Charles): Ray Charles (Atlantic-LP:n »Ray Charles«, 1957)__

Van tar fasta på kudd-raden i den här låten när han senare gör »Vanlose Stairway«. Det här är ett av spåren på den titellösa Atlantic-debuten från 1957 där även »Drown In My Own Tears och »I Got A Woman« ingår. Van har spelat in alla tre. Även på »At Newport» från 1958 som Van var så förtjust i.

_Här är singlarna Ray gav ut i mitten av
50-talet – i exakt kronologisk ordning. De som Van spelat in är markerade:__

Atlantic 1050 I've Got A Woman / Come Back (1954)_
Atlantic 1063 This Little Girl Of Mine / A Fool For You (1955)_
Atlantic 1076 Blackjack / Greenbacks (1955)_
Atlantic 1085 Drown In My Own Tears / Mary Ann (1956)_
Atlantic 1096 Hallelujah, I Love Her So / What Would I Do Without You
(1956)_
Atlantic 1108 Lonely Avenue / Leave My Woman Alone (1956)



«Thank You Falettinme Be Mice Elf Agin» (S Stewart): Sly & The Family
Stone (Direction-singel, 1970)


Van råflörtar med funken på den här live-inspelningen från just funkiga «Rhythm & Blues Revue»-turnén. Senare plockar han även upp «Family Affair». Sly är en med Van-mått mätt modern förebild.

Tips: www.slystone.com. De flesta har väl låten på uppfällbara Epic-plattan «Greatest hits» från 1970.


«Ain’t That Loving You?» (Deadric Malone): Bobby Bland (Duke-singel, 1962)

Det här är rörigt – en sann mess. Det handlar INTE om Jimmy Reeds «Ain’t That Lovin’ You Baby?», även om Patrick Humphries påstår motsatsen i annars utmärkta «The Complete Guide To The Music Of Van Morrison». Det
handlar INTE heller om Ivory Joe Hunter-låten med samma namn som Elvis fick en hit med. Även om Vans researcher anger det på omslaget till live-skivan. Det handlar förstås om Bobby Blands låt som kort och gott
heter «Ain’t That Loving You». Fjärde gången han tolkar Bobby Bland, och alla låtarna finns i original på Ace-samlingen «The Voice» från 1991.

«I’ll Take Care Of You» (Duke 314)
«Ain’t That Loving You» (Duke 338)
«Turn On Your Love Light» (Duke 344)
«Ain’t Nothing You Can Do» (Duke 375)


Van rättar sig själv när det gäller missen med upphovsrätten på en fantastisk konsert i York 2000.

Apropå Elvis tycks inte Van vara något större fan, men vid ett tillfälle sjöng han Elvis. Det var på Hultsfredsfestivalen som han tydligen gillade. Van hängde med Lemmy av alla människor backstage, var på synnerligen gott
humör och överraskade med en racerversion av «Don’t Be Cruel». Han inledde med en lång monolog där han berättade att det var den låten han sjöng för lärarna när de undrade vad han skulle bli när han blev stor. Men låtvalet var alltså en ren tillfällighet eftersom han egentligen inte är något inbitet Elvis-fan. Little Richard var mer hans kille.

Elvis, som förresten också har spelat in en låt som heter «Have I Told You Lately That I Love You», spelade alltså in den andra «Ain’t That Loving You Baby». Skriven av Clyde Otis och Ivory Joe Hunter, som själv var sångare med hiten «Since I Met You Baby». Skrevs ursprungligen 1954 till Eddie Riff (b-sida till
Dover-singeln «My Baby's Gone Away», 1956). Elvis spelade in sin version 1958 men skivan gavs ut först 1964.

Ivory Joe Hunter, som även skrev «My Wish Came True» till Elvis, dog i lungcancer i Memphis 1974. Efter sig lämnade han upp emot 7000 låtar. Stones, Rod Stewart och John Mayall har också spelat in den.

Värt att notera är att Roxy Music-saxofonisten Andy MacKays solodebut heter «In search Of Eddie Riff». Ingen tycks veta vem Eddie Riff var, men det finns en obekräftad teori om
att Elmore James-gitarristen Nehemiah «Riff» Ruffin döljer sig bakom pseudonymen.

«Stormy Monday» (T Bone Walker): T Bone Walker

Andra gången gillt. Them spelade också in den.

«Ever Loved A Woman?» (Billy Myles): Jay McShann (Mercury-78:a, 1946)

Jimmy Witherspoon spelade in den med pianisten James Columbus McShann, men
kallades både Jay och Hootie, och hans superheta jazztrio 1946. Them spelade in «Money’s Getting Cheaper» som också kommer från den här perioden. Pappa George samlade på skivor med McShann och hade bland annat «Dexter’s Blues», som är den första kända inspelningen med Charlie Parker.

Såväl Albert som Freddie King har gjort «Have You Ever Loved A Woman», som den vanligaste titeln lyder, liksom hela den brittiska bluesmaffian inklusive Clapton (två gånger till på köpet) och Graham Bond
(Organisation). Även Lightnin’ Hopkins har gjort den. Upphovsmannen Myles tycks knappt ens vara en fotnot i musikhistorien. Hans andra bedrift vid sidan om låtklassikern vara att spela sig själv i mjukporrfilmen «Sex
Beat» 1959 (heter också The Amorous Sex«). Låten ska förresten inte förväxlas med Bryan Adams låt med samma namn.

Mer: [ http://www.jaymcshann.com ]www.jaymcshann.com och filmen »Hootie
Blues« (1978)

»No Rollin’ Blues« (Jimmy Witherspoon): Jimmy Witherspoon (Prestige-LP:n
»Blues Around the Clock«, 1963


»No Rollin« är en av Jimmy Witherspoons mest kända nummer, hans andra hit.
Rekommenderar en lysande livesinspelning från 1959 (från Montreux) på CD:n »Spoon Concerts«. Jimmy Witherspoon är till och med ett egen uppslagsord på Michael Haywards Van-sida. »Spoon« sjunger själv de här båda
låtsegmenten.

»Help Me« (Sonny Boy Williamson, Ralph Bass och Willie Dixon): Sonny Boy
Williamson (Chess-singel, 1963)


»Help Me« blev mot alla odds och med bluesmått mätt en dunderhit i Europa. Ingen vet när Sonny Boy föddes än mindre vad han hette. Alec, Alex eller möjligen Willie »Rice« i fornamn och antingen Miller eller Ford i
efternamn. Förmodligen nåt sånt, men hans whiskeyindränkta hjärna brydde sig inte så mycket om sådana världsliga ting. Bara det svängde var han nöjd. För det flesta var han bara Sonny Boy - med tillägget II. Han
spelade med alla från Robert Johnson till Robbie Robertson. Han gifte sig med Howlin’ Wolfs syster och upptäckte Elmore James. Däremellan drack han kopiösa mängder med starksprit. En drog som åt upp honom inifrån och på slutet hade han en spotkopp på scen - för blodet!

Van spelar ofta och gärna den här låten. Här gästas han dessutom av Junior Wells, Chicago-munspelaren som spelat med alla från Muddy Waters till Buddy Guy. Dog några år efter gästspelet med Van. När Van körde den här låten live slängde han in bitar av Sonny Boys »Checkin’ Up On My Baby«, Barrett
Strong-hiten »Money (That’s What I Want)«, Rosco Gordons »Just A Little Bit«, och Nat Adderleys »Work Song«.

»Green Onions« (Booker T Jones, Steve Cropper, Lewie Steinberg, Al
Jackson): Booker T & the MG’s (Volt-singel, 1962)


Stax husband. Och Jim Stewart producerade. Extremt snodd av »Help me«, till och med orgelgrejen kommer från Sonny Boys inspelning! Vans musiker flörtar med låten i versionen av »Help Me«. En annan kväll, som i Malmö några månader senare, är »Help Me« en uppslagsbok med gamla rocklåtar.


»Goodmoring Little Schoolgirl« (se TLIE)

Förstås iskalllt av Van att följa Sonny Boy II:s låt – och den sköna Booker T-stölden - med en bit av Sonny Boy I.


»My Funny Valentine« (Lorenz Hart och Richard Rodgers): Chet Baker
(Capitol, 1954)


En komisk musikal med massor av fantastisk musik av den produktive Richard Rodgers (senare med Oscar Hammerstein II) och text av den dessvärre gravt alkoholiserade Lorentz Hart. Hade premiär i New York 1937 och där sjöngs den av Mitzi Green. Den Valentine hon sjunger om heter Val «Valentine» White i musikalen. Två år senare blev den film där
Judy Garland sjöng »My Funny Valentine«, men då hette rollfiguren Mickey och spelades av Mickey Rooney. Supersvår att hitta – jag har ett soundtrack där låten saknas!

Även inspelad av Tony Bennett, Miles, Frank,
och så förstås Chet Baker. Han såriga läppar nuddade vid mikrofonen och musik så vacker att den just gjorde ont uppstod. Långt, långt bortom den klämkäcka tonen i musikalen.


»Jumpin« With Symphony Sid» (Lester Young & Clarence Beeks): King Pleasure (Prestige-albumet «King Pleasure Sings», 1952)

Georgie Fame gör den själv. King Pleasure (Clarence Beeks) skrev ibland sångtexter till kända bebop-solon, men för ovanlighetens skull är det inte solot utan själva melodislingan han textsatt den här gången.

Musiken skrevs ursprungligen av Lester Young. Parker, Gillespie och Getz är andra
som också gjort den på skiva. Se även den helt egna kompositionen «The New Symphony Sid» på «How Long Has This Been Going On».


«I’ll Take Care Of You» (Se TLIE)

Van påstår i inledningen av låten att han först hörde den med Bland (1964) och sen med Junior Wells. I Malmö våren 94 kastar han in «Nature Boy», som bland andra Nat King Cole gjort, Little Willie Johns «Fever» och
deklamerar «Hamlet»! Och i New York, på pyttelilla Supper Club, var den trekvart lång inklusive diverse väl valda förolämpande ord om snobbiga New York-bor.

«It’s Man’s, Man’s, Man’s World» (James Brown och Betty Newsome, 1966):
James Brown (Live At The Apollo, volume II, Polydor-LP, 1967)


Van gillar att göra den här och när han gör den med Chris Farlowe kan det vara riktigt underhållande, om än något helt annat än Browns egna 20-minutersversion från Apollo. Van är mycket vördnadsfull och beskriver
Brown som just «The Godfather Of Soul». Skrevs 1966 tillsammans med Betty
Newsome.

«Lonely Avenue» (Doc Pomus) (se TLIE)

Nån som lyckats uppfatta vad han säger efter Ray Charles i introt?

«Be-Bop-A-Lula» (Gene Vincent/Tex Davis): Gene Vincent (Capitol-singel, 1956)

Gene och managern «Sheriff» Tex Davis köpte helt fräckt låten av en marinsoldat som var i stort behov av snabba pengar. Han hade nämligen vurpat med sin hoj och låg på sjukhus. Precis som landsmannen Elvis
Costello skulle göra 25 år senare valde man att spela in i Nashville. Låten kändes viktig och man satsade fullt ut. Gene och hans band Blue Caps var dock ett oborstat gäng som fick Hells Angels att framstå som några försagda korgossar och kulturkrocken var ett faktum. Producenten låste för säkerhets skull in sin familj. Även musikerfacket var misstänksamt och skickade en representant som skulle övervaka inspelningarna. Han flippade
ut fullständigt när trummisen plötsligt skriker för full hals under inspelningen. Men Gene skrev historia med låten och fick sin största hit på köpet. För den unge Van var Gene större än Elvis. Det finns förresten även en Sun-inspelning av låten med Jerry Lee Lewis.

Hemsida: www.rockabillyhall.com/LatestNewsGV.html

«Family Affair» (Sly Stewart): Sly & Family Stone (Epic-singel, 1971)

Andra Sly-spåret på skivan.

«When Will You Become A Man» (Timothy Thorney/Erica Ehm): Erica Ehm

Erica (Erica Miechowsky) har varit, typ, utvikningsflicka tv-dj, skådis («RoboCop»), författare och hon har skrivit musik till en musikal om Pippi «Longstocking». Fråga mig inte hur hennes låt hamnade på Vans platta.

Det är i vart fall Spoon som sjunger en snutt. Men han är inte speciellt trogen originalet. Texten är till exempel inte direkt lik, för att inte säga helt annorlunda. Jag har mailat till Ehm och kompani för att räta ut frågetecken. Inget svar dock. I väntan på det så undrar jag om inte detta bara är en tavla signerad ansvarige researcher.

Hemsida: http://www.ericaehm.com/


«Sooner Or Later» (Mike Vernon, Bob Ross och Gary Shaw): Jimmy Witherspoon
(Sanctuary-albumet «Blues, The Whole Blues & Nothing But The Blues», 1992)


Skriven av producenten Mike Vernon, som spelade in John Mayall, Fleetwood Mac, Chicken Shack, Duster Bennett, Savoy Brown och Ten Years After på 60-talet. Senare jobbade han med David Bowie, Freddie King och Dexy’s Midnight Runners.De två andra är studiomusiker, som kompade Spoon under
inspelningen. Van smyger mot slutet in med orden «You Give Me Nothing But the Blues» et al, med tydlig syftning på plattan som «Sooner Or Later» är hämtad ifrån.

«Down the line» (Roy Orbison): Jerry Lee Lewis (Sun-singel 1958)

Roy skrev «Go! Go! Go!» och Jerry Lee döpte om den och placerade den som
b-sida till «Breathless».

«That’s Where It’s At» (Sam Cooke och James W Alexander): Sam Cooke (Från
«Twistin’ the Night Away»-EP:n, 1964)


Skrevs tillsammans med kompanjonen Alexander från Soul Stirrers. Van gjorde den även med Holmes Brothers på Peter Gabriels World Music-projekt («A Week Or Two In the Real World», Real World, 1993).


«You Send me» (Charles Cooke): Sam Cooke (Keen-singel, 1957)

Cooke släppte plötsligt Soul Stirrers och hela det religiösa köret för en mer profan popkarriär. Det gillade inte skivbolagsdirektören Art Rupe. Han vågade helt enkelt inte ha kvar guldkalven på Specialty. Han ville inte skita ner sitt redan hårt ansatta rykte som en kyrkans man. Cooke hade nämligen redan skrämt bort delar av den religiösa publiken när han spelade in popsinglar under pseudonymen Dale Cook. Men vad hjälpte det när han
hade fått smak på det ljuva poplivet. Och han gjorde rätt eftersom «You Send Me» blev hans genombrott på poplistorna. Den är skriven av brorsan Charles. Vad Sam däremot hade att göra på det där motellrummet några år
senare är fortfarande höljt i dunkel. Han blev brutalt mördad och en begynnande popkarriär fick ett abrupt slut.

Den allra bästa versionen av «You Send Me» finns som ett fragment i inledningen «Bring To Me» på «One Night Stand/Live At the Harlem Square Club». Där hade han precis kommit tillbaka från en Europa-turné med Little Richard och han hade insett att
konserterna skulle vara mer party och mindre kyrka. Little Richard kunde få en scen att brinna, bokstavligen, och Sam Cooke sög in allt. Och det märks. Liveskivan är bland det bästa han gjort, kanske bästa liveskivan i
historien.

Lästips: Peter Guralnick: Dream Boogie: The Triumph of Sam Cooke.


«Allegheny" (Staines): Bill Staines (Mineral River-albumet «Miles», 1975)

Staines var en del av folkmusikscenen i Cambridge-regionen, dit Van flydde
tillsammans med hustrun Janet Planet 1969 när de upptäckte att hotellet de bodde nära Bleeker Street förvandlades till horhus på nätterna. Van lärde känna Peter Wolf, som jobbade som radio-dj. Van påstås ha ringt upp Wolf på fyllan en natt och bråkat om någon John Lee Hooker-låt som han prompt
ville skulle spelas i radio. Staines höll till på Club 47 och det är möjligt att de träffades där. Van spelade förmodligen där också. Det
handlade «Astral Weeks»-låtarna som växte fram tillsammans med Tom Kielbania och John Payne. Wolf påstår att han har en unik liveinspelning med det här bandet. Staines skivdebuterade först 1975 och på den skivan
finns «Allegheny».

«Shakin’ All Over» (Kydd): Johnny Kidd & The Pirates (HMV-singel, 1960)

Han hette Frederick Heath och döpte sig efter Englands mest okända pirat, Captain Kidd. Alan Caddy spelade gitarr på inspelningen, men Mick Green tog över jobbet efter honom. Green har spelat en del med Van – både live
och på skiva. Låten var en listetta i hemlandet 1960. Johhny dog i en bilolycka i oktober 1966 – ett år före Guess Who fick en dunderhit med «Shakin’ All Over».


ALBUM: «A WEEK OR TWO IN THE REAL WORLD», 1994:

«That’s Where It’s At” (Sam Cooke/ James W Alexander): Sam Cooke

Samma låt igen i Peter Gabriels studio. Se ANISF

Läs mer om Morrison, Van


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.