Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Doug Sahms tio bästa plattor?
Av Rune Häger

Detta är egentligen en omöjlig uppgift, som jag själv har varit korkad nog att ta på mig.

Förmodligen finns det många andra skribenter som har bättre koll på Doug Sahm än vad jag har. Men eftersom ingen av dem utmanar ämnet, känns det som om någon måste börja på något sätt. Kanske ger det upphov till beska kommentarer och kanske kan det sätta fart på någon som kan mer, vet mer och tycker annat.

Jag vet inte ens vilken Doug Sahm-platta som var den första jag skaffade.

Jag vet emellertid att han började sin karriär redan som femåring hemma i San Antonio, Texas. Han sjöng »Teardrops In My Heart« på radiostationen KMAC och fick genast erbjudande om fler framträdanden. Under två år medverkade han regelbundet i radio på Mutual Network. Och när han var åtta år gammal kallades han Little Doug Sahm och fick var med i Louisiana Hayrides berömda countryprogram i radio gång på gång.

Så man kan säga att musiken var hans livselixir.

Han var en sann musikälskare, som snappade upp olika stilar, från vit country till svart R&B, tog dem till sig och levererade i en och samma person allt det som vi stoppar in under begreppet rootsy. Frågan är om det har funnits någon annan artist som så väl illustrerar denna utsökta musikaliska cocktail.

När han dog 1999 lämnade han bakom sig en enorm utgivning av plattor under olika namn och i olika konstellationer. Redan innan han 1965 fick en internationell hit med »She´s About A Mover« under gruppnamnet Sir Douglas Quintet, där även ständige kompanjonen och organisten Augie Meyers medverkade, hade han spelat in singlar på lokala bolag med sina tonårsband The Pharaohs, The Dell-Kings och The Markays. Men ska vi gräva ner oss i allt detta, blir vi aldrig klara.

För att förenkla det, har jag tänkt att välja tio favoritplattor ur Doug Sahms omfattande utgivning. Det blir så klart outhärdligt subjektivt för alla hans fans som läser det här. Hur jag än väljer och vrakar, kommer min smak att ifrågasättas och jag själv att idiotförklaras.

Dessutom har jag naturligtvis inte alla hans plattor. Det finns det nog ingen i hela världen som har.

För att förenkla det ännu mer, delar jag in hans karriär i olika epoker. Det kan säkert också ge upphov till kritik från alla som vet mer än jag.

Men jag ser det så här:

1960-talet: Sir Douglas-epoken. Det handlade mest om singlar från 1965 och framåt. Men redan detta år kom LP:n »The Best of Sir Douglas Quintet«! Och det handlade förstås om en slags amerikansk version av brittpop. Producenten Huey Meaux ville ha fram ett band som kunde matcha Beatles framgångar, typ.

Han hoppades att ingen skulle upptäcka att medlemmarna i bandet pratade utpräglad texasdialekt. Men det blev i alla fall en världshit för kvintetten med »She´s About A Mover«.

1970-talet: Hur ska jag ha det?-epoken. Doug fortsatte ett tag som Sir Douglas, men dök också upp som Doug Saldana, han fanns i The Cosmic Brothers, han kallade ett band Sir Doug & Texas Tornados och han förekom också som Doug Sahm & Friends! Han spelade country ibland, rock ibland och R&B ibland. Jag tycker det verkar som om han sökte efter sin musikaliska roll. Han provade sig fram och gillade allt som han gav sig på. Men tittar man på skivutgivningen kan det också upplevas som en förvirrad period.

1980-talet: Internationella epoken. Fortfarande kunde han släppa plattor som Sir Douglas, men han använde även Doug Sahm på skivetiketter. Det var under denna period han spelade in en rad plattor på Sonet i Sverige, bl a »Midnight Sun«, »Back To The Dillo« och »Love Ya Europa«. Det var också under den här epoken han hade en jättehit i Sverige med »Meet Me In Stockholm«. Och det var 1989 som han släppte CD:n »Juke Box Music« på Antone`s (som både är ett blueshak i Austin och ett tillhörande skivbolag!). Han började också samarbeta med Amos Garrett och Gene Taylor under gruppnamnet The Formerly Brothers. Bandet började 1990-talet med att turnera i Japan och släppa en liveplatta, men då kallade de sig kort och gott The Amos Garrett Doug Sahm Gene Taylor Band.

1990-talet: Texas Tornados-epoken. Första plattan kom 1990, blev en tillräcklig succé för att bandet med Doug, Flaco Jimenez, Freddy Fender och Augie Meyers skulle få göra en hel rad texmex-plattor. Den sista kom 1999, en liveplatta inspelad på Antone`s i Austin, »Live From The Limo«. Det var också under den här epoken låten »Little Bit Is Better Than Nada« blev en succé internationellt efter att ha spelats under förtexterna och legat på soundtracket till filmen »Tin Cup«. Under den här epoken spelade naturligtvis Doug i olika konstellationer utöver Texas Tornados. Jag såg honom i Malmö och i Austin ett par gånger med olika band. I Austin spelade han »Meet Me In Stockholm« för min fru och mig, en låt som varken bandet eller resten av publiken hade hört förut.

Ska man välja ut tio plattor ur denna skattkista, så blir man så klart aningen frustrerad. Är det överhuvudtaget möjligt?

Man får ta i dem, alla man äger, titta på dem och försöka känna vibrationerna. Vilka låtar är det som har betytt något och som delvis är orsaken till att man inte kan vara utan musik? Vilka plattor har man spelat mest och vilka är fortfarande självklara att spela då och då?

Man kan också reducera efter sin egen smak. Jag ratade därför 60-talsepoken, eftersom Doug Sahm för mig blev bättre och bättre med åren och eftersom han egentligen aldrig var en riktig popstjärna. Det var en roll han gick in i och man hör tydligt när han sjunger eller presenterar låtar att han brinner mycket mer för rå blues, R&B, rock och texmex än för snäll pop.

Jag kom på ett ytterligare sätt att reducera uppgiften: jag struntar i mina vinylplattor! De bästa av dem har jag dessutom i CD-format.

Med detta sagt har jag, i stor vånda, valt ut följande 10 Doug Sahm-plattor, som jag tror är de jag har spelat allra mest och haft allra mest behållning av. För att de presenterar en sångare och musiker som älskar varje sekund i livet när han får spela och sjunga för sina fans.

I år, 2006, blev han nominerad för en Hall of Fame-plats i musikhistorien. Självklart borde han finnas där i guldram.

Här kommer listan nerifrån och upp:

10.
Sir Douglas Quintet
Mendocino

(Neon, 1999)

Jag är på hal is här. Uppgifterna om den här CD:n är försvinnande få. Och möjligen får jag äta upp vad jag skrev om att rata 1960-talet. Det här kan vara inspelningar gjorda då och sammanställda här av ett obskyrt skivbolag som ingen känner till och som inte informerar om vad materialet kommer ifrån.
Jag har flera olika Sir Douglas-blandningar med deras gamla inspelningar, men det är bara här jag har hittat »A Whiter Shade of Pale« med Doug Sahm. Här finns också James Browns »Please, Please, Please«, gamla »Kansas City« och »Stagger Lee«. Och så förstås » She´s About A Mover«. Så allt talar för att jag har lurat in mig i ett hörn med 60-talsinspelningar. Men det låter modernare, tyngre och mer distinkt än det gjorde på den tiden. Så detta måste vara tvättat i studion, om det nu är så gammalt. Och »A Whiter Shade of Pale« är ju bättre än Procul Harums original!


9.
Sir Doug & The Texas Tornados
Texas Rock For Country Rollers

(Edsel, 1976)

Augie Meyers var med redan här på klaviaturen och det var första gången vi hörde talas om ett Texas Tornados-band. Här fanns det idel gamla polare i bandet och plattan innehåller flera låtar av Doug Sahm. Det är mest som kuriosa jag tar med den. Det låter typiskt 1970-tal och det drar lika mycket åt pophållet som åt rock. Huey P Meaux var producent.


8.
Texas Tornados
4 Aces

(Reprise, 1996)

Fjärde Texas Tornados-plattan med den definitiva konstellationen Sahm, Flaco Jimenez, Freddy Fender och Augie Meyers. Jim Dickinson hoppar in som producent, vilket blev ett lyft. Så här får vi härlig texmex med låtar som »Little Bit Is Better Than Nada«, »Tell Me« och »Clingin´ To You«. En helgjuten platta med flera läckra inslag av Freddy Fender.


7.
The Amos Garrett Doug Sahm Gene Taylor Band
The Return of the Formerly Brothers

(Ryko, 1989)

De tre musikanterna (Taylor från The Blasters och Garrett från bl a Paul Butterfields) träffades tydligen av en händelse på The Edmonton Folk Festival i Kanada 1986, slog sig ihop och spelade låtar som de kunde och gillade. Under några år blev det spelningar här och där och dessutom ett par plattor – en av dem är en liveplatta inspelad i Japan. Och naturligtvis handlar det om rotmusik. På den här CD:n blandar de blues, country, boogie woogie, zydeco och lite till. Queen Ida dyker upp med sång och sitt dragspel i ett par låtar, här finns en Dylan-låt, »Just Like A Woman«, och det är en platta som skapar den där heta stämningen som bara infinner sig när kompetenta musiker har roligt ihop. Doug sjunger inte alla låtarna, men de han tar tag i räcker för att jag ska placera plattan på listan. Det räcker egentligen med balladen »Teardrops On Your Letter«.

6.
Doug Sahm
Hell of A Spell

(Takoma, 1980)

Rock och San Antonio-blues med ett tillfälligt sammansatt band. Doug presenterar elva låtar som han skrev själv, bl a »Hangin´ On By A Thread«, »The Things That I Used To Do« och »Nothin´ But The Blues«. I blåssektionen finns
bl a Rocky Morales. Plattan spelades in i Sonoma, Kalifornien och var nog den första där Doug fick chansen att visa sin kapacitet som renodlad bluessångare. Den är tidlös och håller därför än idag.

5.
Doug Sahm
Juke Box Music

(Antone´s, 1989)

Här finns en favoritlåt som heter »My Dearest Darling«, en sån där sockersöt karamell som man kan suga på gång på gång. Den visar Doug Sahm från sin bästa romantiska sida. Andra tjusiga ballader är »Talk To Me« och Jesse Belvin-klassikern »Goodnight My Love«. Plattan innehåller massor av gamla hits från det tidiga 1970-talet, låtar som spelades på de svarta radiostationerna med Johnny Adams, Guitar Slim, Eddie Bo och andra tungviktare som påverkade Doug. Och med sig i studion har han bl a Rocky Morales och ett antal proffsiga studiomusiker samt Angela Strehli som sjunger snyggt i bakgrunden. Helt klart en platta som man kan spela när som helst och njuta av från början till slut.

4.
Sir Douglas Quintet
Day Dreaming At Midnight

(Elektra, 1994)

Här visar Doug upp en sida som man inte är van vid. Plattan innehåller flera spår som drar åt hårdrockhållet och sånt som ibland kallas FM-rock. Doug och producenten, den levande legenden Doug »Cosmo« Clifford, ville göra ett album som skulle klara att överbrygga generationsklyftorna. Därför stretat det lite åt olika håll och musiken innehåller även moderna popinfluenser. »You Don´t Know How Young You Are« känns nästan experimentell för att komma från Doug Sahm och hans tillfälliga studioband, där bl a Augie Meyers, Louie Ortega och Speedy Sparks ingår. Förmodligen har sonen Shawn Sahm, som också är med i bandet, haft en del inflytande på musiken. Men plattan visar definitivt hur Dougs mångsidighet kan ta nya oväntade vägar.

3.
Texas Tornados
Live From The Limo, Vol 1

(Frontera Records, 1999)

Inspelad live på Antone´s i Austin 1998. Massor av kanonlåtar som »South of The Border«, »Who Were You Thinkin´ Of« och »I Don´t Want To Be Lonely«. En partyplatta som visar kapaciteten hos den här eminenta kvartetten, som bara blev bättre och bättre. Detta blev deras sista platta, om inte bolaget rätt som det är släpper en Volym 2.


2.
Doug Sahm
The Return of Wayne Douglas

(Tornado Records, 2000)

Doug Sahms sista studioplatta var ren country. Med ståbas, två fioler, steel och hela paketet. Det drar lite åt western swing ibland, men här finns också Bob Dylans »Love Minus Zero«. Doug har plockat in tio egna låtar, bl a »Texas Me«, »Beautiful Texas Sunshine« och »I Can´t Go Back To Austin«. Det blev en behaglig platta, som avslutning på hans livsverk. Patriotisk, kanske. Men han älskade sitt Texas lika mycket som musiken och jag undrar om det är han själv som har författat raden på askens baksida: »Made in Texas By Texans«.


1.
The Last Real Texas Blues Band Featuring Doug Sahm

(Antone´s, 1994)

Detta är den Doug Sahm-platta jag har spelat mest och fortfarande 12 år efter utgivningen kan lägga i CD-spelaren med stor behållning. Detta är musik.

Den avslutas med »T-Bone Shuffle«, T-Bone Walkers ständigt rullande, gungande evighetsbeskrivning av vad som menas med »krångla inte till det«. Och innan vi kommer dit, har vi bl a fått vara med om några liveupptagningar från Antone´s nattklubb, på den tiden den låg uppe vid universitetet. Clifford Antone själv kommer in och tar upp drinkbeställningar också, så man kan blunda och låtsas att man är där. Bandet består bl a av de bästa blåsarna som går att hitta och Doug själv visar upp sig inte bara på gitarr utan också piano. Och det finns faktiskt inte en svag låt. »Bad Boy«, »I´m A Fool To Care«, »When I Fall In Love« och flera andra sätter sig direkt i skallen och man vill höra dem igen. Sa jag att detta är musik? Detta är nämligen musik för mina öron.


Läs mer om Sahm, Doug


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.