Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
The Fire Still Burns
Av Ola Karlsson

»When there’s nothing left to burn, you have to set yourself on fire.«

Kreativiteten är en låga som aldrig slocknar. När den får bränsle och näring är den ett oerhört kraftigt verktyg som, i bästa fall både kan driva ut demoner, läka sår och bygga broar på en och samma gång. De flesta som sysslat med någon form av konst vet detta. Torquil Campbell vet det definitivt. Han har brunnit under hela sin karriär, men aldrig så intensivt, och så gnistrande vackert som på »Set Yourself On Fire«, hans brigad Stars senaste album - ett veritabelt bål, laddat med den vackraste och mest passionerade rockmusik som tänkas kan. Ett album bandet verkligen måste ha satt eld på sig själva för att kunna skapa.

-Jag vet inte, vi sålde väl våra själar till Djävulen, säger Torquil med ett lätt skratt. Det är klart att det är en dramatisk titel, men det finns också stor skönhet i den. Ärligt talat, så handlar det om att metaforiskt menat sätta eld på sig själv varje dag, att låta folk veta att du brinner för något, och vad du brinner för. Ingen annan kommer att göra det åt dig. Det handlar om drivkraft, så klart, och om förändring. Det är inte så att albumet kommer med en skylt som säger “gå ut och förändra folks liv», men på vårt eget lilla pretentiösa sätt är det ändå det vi menar (skratt).

Stars är mer än ett band. De är en grupp människor, sex stycken närmare bestämt, som samlats kring ett gemensamt mål, som framför allt handlar om just obegränsad kreativitet, en tanke som är helt i linje med bolagets de ligger på, Arts & Crafts. Om man lyssnar på »Set Yourself On Fire« häpnar man över den fantasi och den idérikedom som fullständigt flödar över kanadensarna. Och det mest imponerande är att allting har sin plats. Där finns inget onödigt, inget överarbetat eller krystat, bara en mästerlig kombination av melodi, attityd, explosivitet och sensitivitet. Samtidigt känns den som ett resultat av en intern kamp, en anspänning som utmynnar i den mest positiva energi. Jag kunde inte ha mer fel.

-Det här var ett oerhört smidigt album att spela in. Det är visserligen alltid en massa «serious emo shit going on» när vi gör en skiva, men det bidrar på något konstigt sätt ändå till att processen går så otroligt lätt. Vi hade så mycket idéer så det var bara att låta det flöda. Ben Gibbard (Death Cab For Cutie, reds. anm.) sa en gång till mig att energin i ett band måste bygga på anspänningen mellan medlemmarna, att det det måste finnas friktion för att bra musik ska uppstå. Vi raserar den teorin fullständigt (skratt). Visst har vi diskussioner, men det är en sund, kreativ atmosfär, helt präglad av vänskap och respekt. Stackars Ben!

Att Stars har en kvinnlig medlem, Amy Millan, är inte heller något som rubbar balansen i bandet, eller påverkar att stämningen på något sätt blir softare. Enligt Torquil är det snarare det som utgör bandets kärnpunkt.

-Alla band borde ha minst en kvinnlig medlem, säger Torquil. Inte i jämställdhetens namn, utan för att det är ovärderligt att kunna få två perspektiv på olika teman, inte minst kärlek. Möjligheterna ökar ju bokstavligen med femtio procent.

Torquil och Amys frekventa duetterande påminner ofta om Paddy McAloon och Wendy Smiths på Prefab Sprouts tidigare plattor, och på samma sätt som Paddys låtar kan kännas sammanlänkade över ett helt album framstår »Set Yourself On Fire« som ett konceptalbum.

-Jag antar det, säger Torquil eftertänksamt, åtminstone från min synvinkel. Jag är ganska förtjust i koncept överhuvudtaget. »Set Yourself On Fire« har många låtar på temat sex och död (skratt). Vi satsade på att göra en «sex record». Skapande kontra destruktion. Det är som en orgasm, den kan både skapa liv och förstöra det, om man hårddrar det. Det finns ett oerhörd vemod i sex också, det var lite det vi ville fånga.

Som på The Big Fight, albumets mest renodlade duett:

Amy: It’s death for the living
Torquil: Yes, I am a ghost
A: The mirror is cloudy
T: I loved you the most
A: You threw out the the pieces
A & T: Did things we didn’t understand…

-Kärleken står alltid på spel när två människor har sex, säger Torquil apropå »The Big Fight«. Vi är fascinerade av detta faktum och återkommer till det gång på gång. Jag är utless på «sexiga» låtar av den typen R. Kelly gör. Men en sån som Marvin Gaye kunde göra sex till något heligt, något på samma gång livsviktigt och lättjefullt. The Arcade Fire är också väldigt duktiga på det.

Sex och död, skapelse och destruktion, som sagt. Det finns också en tydlig koppling mellan t.ex. öppningsspåret »Your Ex-Lover Is Dead« och »One More Night«, som har underrubriken »Your Ex-Lover Remains Dead«. Den röda tråden förstärks av att albumet avslutas med mantrat «I’m alive!» och det faktum att många av låtarna delar på melodisnuttar, utan att likna varandra det minsta. Däremot förekommer det inga låtskrivarcredits på albumet, vilket enligt Torquil var ett medvetet val.

-Vi bestämde oss tidigt för att inte skriva ut några credits, av ganska uppenbara orsaker: vi är en grupp människor som skriver låtar. Utan oss vore det ingen skiva överhuvudtaget, och vem som gjort vad är mindre viktigt. Det är gruppen, kollektivet som ska vara i centrum. Det finns, som du säkert vet, en stor sammanhållning i kollektivet runt Arts & Crafts, och i kanadensisk indiependentmusik överlag, vilket gör att man hämtar hjälp, kraft och inspiration av varandra. Det är något som genomsyrar hela stämningen i våra kretsar, i motsats till exempel England, där det är så förbannat viktigt att försöka verka cool. Vi är inte coola, och försöker inte heller vara det.

Torquil får tycka vad han vill. I mina ögon är det just coola Stars är. Deras definition av pop resulterar i utsökt vacker, men också därför cool musik med en fräschör som inte på något sätt står i relation till tidens gång. Intellektuell, javisst, men det teoretiska får alltid stå tillbaka för det instinktiva, det intuitiva.

-Vi kanske framstår som ett «intellektuellt» band, men det finns inget självändamål i att försöka verka smart. «Dum» rock’n’roll kan ju vara kanon, och även på något sätt smart i all sin dumhet. Det ligger i den intellektuella musikens natur att de man vänder sig till har en sorts förförståelse om vad det är man försöker förmedla. Det är inte så lätt i Nordamerika (skratt). Vi försöker istället använda oss av en, ska vi kalla det emotionell intellektualism, en logik byggd på känslor snarare än resonemang. Förstår du vad jag menar? Jag gör det knappt själv nämligen, haha.

Jorå, lyssnar man på »Set Yourself On Fire« med öppna sinnen framstår Torquils resonemang som, om inte glasklart, så i alla fall som en välavvägd analys. Det är ett sorts Morrissey-tänk («oh, jag älskar Morrissey», säger Torquil föga oväntat), fast utan, eller åtminstone med mindre cynism. Något som också slår en är att Stars verkar vara den typen av band som är villiga att testa alla idéer åtminstone en gång. Torquil håller med.

-Så är det nog. Mycket är Evans (Cranley, gitarr och diverse annat, reds. anm.) förtjänst. Hans influenser kommer inte från indierock som för oss andra, och han är den som är mest pådrivande när det gäller att testa idéer. Men överlag tror jag vi har ett så bra kollektivt självförtroende att vi vågar ta risken att göra oss löjliga, eller att misslyckas helt för den delen. Eller så är vi bara för gamla för att bry oss (skratt). Det viktiga är återigen kreativiteten, skapandet och att bandet inte står stilla i utvecklingen. Vi måste överraska oss själva, och varandra hela tiden. Det är bara så vi kan hålla lågan flammande.

«Ladies and gentlemen, set yourselves on fire”
Ibi Kaslik – augusti 2004




Stars är aktuella med en skandinavienturné i april. Följande datum är spikade:

5/4 Oslo - Blå
6/4 Stockholm - Debaser
7/4 Göteborg - Sticky Fingers
8/4 København - Loppen
9/4 Aarhus - Voxhall



Läs mer om Stars


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.