Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Marta Wainwright - Alla familjer är psykotiska, right..?
Av Ola Karlsson

Ok, för er som inte redan vet tar vi det EN gång till; Martha Wainwright är dotter till Loudon Wainwright III och Kate McGarrigle, och syster till Rufus. Helt ok stamtavla, således. Musikaliskt hamnar minstingen någonstans mitt emellan farsan och brorsan, med attityden och uttrycket hämtad från den förra och melodibehandling och arrangemangsfinurlighet från den senare, men ändå tveklöst en fullblodig sångerska och låtskriverska helt i sin egen rätt.

På telefon låter hon nästan obeskrivligt cool, med en mörk, beslöjad röst som skvallrar om för många cigaretter, en och annan stänkare och någon sen natt för mycket. Hjärnan verkar däremot vara befriad från skavanker. Hon är öppen, skärpt och har nära till skratt, trots att mitt samtal väcker henne ur en välbehövlig tupplur på ett hotell på Söder i Stockholm.

Det har tagit ett bra tag för dig att få ut den här skivan. Hur kommer det sig?

-Usch, ja (gäsp). Ett tag tvivlade jag faktiskt på att den överhuvudtaget skulle komma ut. Det saknades ärligt talat riktiga möjligheter, och faktum är att ingen ville sajna mig under lång tid, enbart av rädsla för min familjebakgrund. När det sen började lossna för Rufus bestämde jag mig ändå för att börja spela in på egen hand, utan något bolag i ryggen. Det känns som om en sju år lång graviditet är över. En otrolig lättnad, och det ger mig äntligen en chans att kunna blicka framåt. Och på många sätt är jag tacksam för att jag inte släppt den innan. Jag är äntligen mogen för detta.

Har du rensat ut en massa demoner nu?

-Visst. Men jag har lika många kvar.

På flera låtar blottar du en stor osäkerhet, och ibland t.o.m självförakt. Är det här ett problem för dig?

-Jooo, det är det nog. Jag har svårt med min egen identitet ibland, vet inte riktigt vem jag är, eller vilken plats jag har i livet. Det är jag inte ensam om, såklart, men jag skriver och sjunger om det för att må bättre. Det handlar inte om självömkan, utan mer som ett konstaterande. Där har du självterapi sin allra renaste form (skratt).

Familjen Wainwrights inre stridigheter är ingen hemlighet. Loudons eskapader på sjuttiotalet, där han hellre talade till sin familj genom låttexter än ansikte mot ansikte är beryktade, och Rufus har på senare år »gett igen« på sina egna skivor (minns »Dinner At Eight«, från »Want One«). Martha har också anammat familjetraditionen, framför allt genom den allt annat än subtila låten »BMFA (Bloody Motherfucking Asshole)«, även om Loudon och hon »gjorde upp« redan för tio år sen på den fantastiska duetten »Father-Daughter Dialogue«. Ändå verkar de inte tröttna på att lämna ut sig själva, och varandra i text efter text.

Jag är ett stort fan av din familj. Är du?

-Oh yeah! Jag har ju växt upp med mina föräldrars musik. Och så har jag ju turnérat med Rufus i flera år. Visst har vi haft våra, ska vi kalla det meningsskiljaktigheter – alla familjer är psykotiska, right? – men när det gäller musiken har jag inget ont att säga om någon i min familj. Vi är små genier allihop (gapskratt).

I en recension av din platta föreslog jag att man skulle lägga ner The Osbournes och satsa på The Wainwrights som dokusåpa istället. Vad tror du om det?

-Jag vet inte om världen är redo för det (skratt). The Osbournes är ju uppenbarligen fabricerat på många sätt. Vi är the real thing, på gott och ont. Det skulle bli väldigt rubbat och störande, och jag tror nog jag skulle bli alldeles förstörd av det. Men det skulle bli bra TV, det kan du skriva upp.

Du är väldigt utlämnande i dina texter, och kanske framför allt då på »BMFA«. Vad tror du Loudon…

-Jag är rätt trött på att snacka om det där, avbryter Martha. Det är ju ett ganska uppenbart ämne, lite som att slå in öppna dörrar. Det är pappas fel att vår kommunikation till stor del skett genom vår musik. Men den låten behöver ju inte nödvändigtvis handla om honom, även om jag förstår att det är lätt att få det till det. Den kom till väldigt snabbt, och visst fanns han med i tankarna när jag skrev den, men det fanns även en annan relation i bakgrunden. En inte speciellt bra sådan.

Hur reagerade farsan när han hörde den då?

-Det gjorde han egentligen inte. Han tyckte den var rolig och sen var det inte mer med det. Han vet vad han gjort och han har inget emot att vara en fuck-up, eller att vi påpekar det för honom ibland (skratt).

Men, borde inte den här sångdialogen slutat i och med »Father-Daughter Dialogue«? Sa ni inte allt som behövde sägas där?

-Hmm, en intressant synpunkt, men nej. Det hänger lite på dagsformen. Jag är inte på något sätt rädd för att uttrycka de här känslorna i mina låtar och risken är att jag kommer att fortsätta göra det, även om jag kanske fått ur mig det värsta nu.

Vad skulle det krävas för att du skulle plocka upp och lyssna på ett Loudon-album idag?

-Ungefär två minuter. Jag älskar hans skivor, fast jag lyssnar inte lika mycket på dem nu som jag gjorde förr.

Vilka är de bästa, respektive sämsta egenskaper du ärvt av dina föräldrar, då?

-Oj, svårt. Min mor är en ganska sorgsen, stukad och emotionell kvinna. Jag antar att jag har fått ganska mycket av det. Samtidigt har hon förmågan att uttrycka detta både verbalt och musikaliskt och där har vi mycket gemensamt. När det gäller pappa är nog det värsta att jag håller på och fipplar med tungan när jag spelar, sticker ut den och håller på. Han ser cool ut när han gör det, jag ser bara utvecklingsstörd ut (skratt). Det bästa är nog att jag inte är rädd för att ställa mig ensam på scen och framföra mina låtar utan skyddsnät, och med tungan i vädret. Det är jag stolt över.

Martha Wainwrights debut är en mörk, ibland nästan bitter historia. Men det är samtidigt ett ytterst personligt, eklektiskt och smäktande album, fullt av både instinktiv, praktfull skönhet och överlagd popsmartness, med utvikningar åt många håll, som drömpop, Television-flum och NY-punk. Sånginsatserna är ofta fulsnygga, men låtarna andas vilja och kraft och fullkomligt vibrerar av personlighet och egensinne, och hon pennar dessutom sällsynt skarpa texter som effektfullt balanserar mellan mild galenskap och excentrisk genialitet. Precis som päronen och storebrorsan, alltså.

Och hon verkar dessutom vara lika kärlekskrank som Rufus (som hon f.ö duettar med på fina »The Maker«). »I have no children/I have no husband/I have no reason to be alive/Oh give me one«, kvider hon på inledande »Far Away«, men hon låter aldrig självömkande, bara bedjande och uppriktigt i behov av uppmärksamhet och omtanke och man vill liksom bara hålla om henne och tala om att allt kommer att bli bra.

När jag intervjuade Rufus för ett par år sen sa han att inte var en hopplös romantiker, utan en hoppfull sådan. Känner du likadant?

-Ja, det är bra sätt att uttrycka det på. Vi är nog ganska lika så, Rufus och jag. Kärlekstörstande och romantiska, men med ganska bra verklighetsförankring. Och så gillar vi ju killar båda två (skratt).

Är det förresten sant att Dylan ville ligga med dig vid ett tillfälle?

-Hahaha, ja, jag tror det. Han frågade i alla fall om jag hade nån pojkvän och ville att jag skulle ringa. Jag skickade en skiva till honom, men hörde aldrig av honom mer. Han blev väl sur för att jag nobbade honom.

Med tanke på din bakgrund, skulle du kunna tänka dig att gifta dig med en rockstjärna?

-Aldrig!

Varför?

-Därför att jag vill vara stjärnan i min familj (skratt).


Martha Wainwright är aktuell med sitt debutalbum (Zoë/V2) och med tre sverigespelningar i början av december.

Läs mer om Wainwright, Martha


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.