Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Första resan till Austin
Av Rune Häger

Jag tittade ut genom fönstret medan planet rullade fram på sin bestämda väg till gaten. En ung man på plattan drog en vagn med väskor efter sig. Han var klädd i shorts. Fint, det måste vara sommarvärme här, tänkte jag, som kom från ett påskkyligt Malmö, där absolut ingen funderade på att ge sig ut i shorts.

Det var första gången jag landade i Austin, Texas. Nu skulle jag äntligen ta reda på om allt jag hade hört om den här lilla huvudstaden i den enorma delstaten var sant. Jag hade Blondinen med mig. Hon visste ingenting om Austin, men hörde varje dag vilka plattor jag spelade och hon började förstå att det mesta hon hörde kom från Texas. Och dessutom skulle hon aldrig tacka nej till en resa, oavsett vart den gick. Nu gick den till Austin, där det var het sommar fastän vi bara hade kommit till påsk i almanackan.
I ankomsthallen stod ett countryband och spelade en låt jag aldrig hade hört.

Vi tog in på Hyatt Regency vid floden, där en av de stora broarna leder trafiken rakt fram mot Congress Avenue, som går upp till kongressbyggnaden. Floden heter Coloradofloden, men det är inte den Coloradofloden som man tänker på när man hör namnet. Det finns visst två floder med samma namn i USA, om det inte finns fler.

Hotellet har en flott entrévåning med en trädgård inomhus. Här finns också en stor bar. Tittar man uppåt ser man himlen och tre 15-våningsbyggnader som bildar en triangel. Hissar glider ljudlöst upp och ner utmed en av väggarna. Det porlar en liten bäck nedsänkt i golvet genom baren. Man tror att man är utomhus tack vare stora gröna växter och enorma glasväggar ut mot floden och grönskan i hotellets park. Där utanför finns också hotellets pool.

På ett podium stod en countrysångare och spelade en låt jag aldrig hade hört.

Jag frågade efter The Chronicle i receptionen redan när vi checkade in. Det är den tabloiden man ska ha, om man vill veta vad som händer i stan. Den har dag-för-dagkalender där stans alla klubbar och scener är listade. Vissa dagar kan det vara uppåt 80–90 ställen med levande musik.

När vi kom upp på rummet, ögnade jag dagens lista. Det var alldeles för bra för att vara sant: på ett ställe som heter Cactus Café & Bar gjorde denna kväll Doug Sahm en Bob Dylan-afton. Och inte nog med detta: han skulle ha Jimmy LaFave som special guest.

Doug Sahm och Jimmy LaFave på samma gång. Två namn som kräver en mycket stor plats i min skivsamling. Bättre kunde inte Austinäventyret börja.

Cactus Bar är en liten lokal inne på universitetsområdet. Den var smockad när vi äntligen hittade den och jag trodde att vi skulle få ståplatser längst bak. Men när vi hade irrat med blickarna en stund och pratat med några andra Doug- eller Dylanfans i trängseln, väckte vi tydligen nyfikenhet i omgivningen på grund av vår accent och snabbt betraktades vi som en slags hedersgäster och fick två sittplatser nästan framme vid scenen.

Det blev en otrolig kväll med ett litet kompetent band bakom Doug, som hade med sig en gigantisk notbok med alla Bob Dylans låtar. Mellan varje låt bläddrade han förtvivlat för att hitta något att toppa den föregående låten med och stämningen steg oavbrutet hela kvällen. Jimmy LaFave var en lika god Dylantolkare. Det här blev en sagolik kväll som överträffade alla förväntningar med råge. Jag fick till och med chansen att prata en stund med Doug, som var en stor Sverigevän och bad mig framföra hälsningar till alla möjliga. I Malmö skulle jag naturligtvis hälsa till chefen på Baldakinen, där Doug hade spelat av någon anledning vid ett Sverigebesök långt innan Wallmans Salonger tog över lokalen på Gamla Väster. Och så fick jag lova att komma till Hole in The Wall två dagar senare. Där skulle han spela med The Texas Mavericks. Jag lovade och vi var där också. När han fick syn på oss presenterade han oss för hela publiken som sina svenska vänner och sen spelade han »Meet Me In Stockholm« som ingen mer än vi hade hört förut, inte ens bandet.

Dagen efter sov vi ut och tog sedan en promenad ner till Sjätte gatan, nöjesgatan med en klubb eller krog i varenda kåk mellan Congress Ave och motorvägen som delar stan i öst och väst. Man ska inte ge sig in under motorvägen till fots och besöka östra sidan, hade vi blivit itutade från rutinerade Austinbesökare redan innan vi åkte hemifrån.

Austin är en trevlig stad med glada invånare och tillfälliga besökare från när och fjärran, det är en sympatisk stad som till stor del består av studerande ungdomar, musiker, restaurangägare, IT-experter och lediga cowboys. Det är en liberal ö i det konservativa Texas. Man känner sig snabbt som hemma. Men det finns delar av stan som man bör undvika i alla fall kvällar och nätter. Öster om motorvägen. Där finns det inte mycket musik heller.

Men vi hamnade där i alla fall. Jag hade varit i kontakt med ett skivbolag och skulle träffa Eddie, som jobbade där och som ville visa oss lite av stan. Han körde raka vägen in under motorvägen till farliga East Side. Vi hamnade i ett område med låg villabebyggelse, där villorna inte var mycket större än svenska kolonistugor. Där bromsade han in utanför ett ruckel med handgjorda skyltar som sa att här kunde man äta »Soul Food«. –Stans bästa, sa vår tillfällige guide.



Det fanns inga andra gäster där. Mannen som drev stället var en svart äldre snubbe med uppkavlade skjortärmar och snickarjeans. Han var hovmästare, servitör och kock. På väggarna hängde små inramade fotografier, flera med kyrkliga motiv. Svarta präster i snygga kostymer. Svarta sångkörer. Dop i floden.

Maten var ljuvlig, het och mustig. Plötsligt begrep jag vad Soul Food var.

Och den fanns bara på den östra sidan av stan.

På dagarna finns det inte så mycket att göra i Austin.

Man kan ta hyrbilen till en shopping mall. De finns i alla fyra väderstrecken cirka en mil från centrum. De är gigantiska. Där finns allt. Men man tröttnar fort på överflödet.

Man kan titta in i stans skivbutiker. Men där finns inte mer än man kan beställa hos någon butik med egen import hemma i Malmö. Eller beställa själv hemma vid datorn.
Man kan, om man bor på Hyatt, låna cyklar gratis på hotellet och köra runt i stan eller i parkerna utmed floden. Och man kan titta efter gamla svenskminnen, för det finns sådant, bl a i en turistbutik på Congress Ave ända uppe vid kongressbyggnaden.

Man kan också åka ´Dillos, bussarna som är kopierade från 1920-talet med inredning helt i trä och som går runt i hela stan.

Annars blir det hyrbil och utfärder på prärien, t ex till Elgin, en liten håla där borgmästaren var svenskättling och hette Ericson när vi var där. Här har man spelat in westernfilmer och en av gatorna ser ut precis som en sådan där gata där det brukar bli pistolduell i slutet av filmen.

Man kan också köra till Friedericksburg, en tysk stad med bierstuben och annat som man känner igen från Lübeck. På vägen dit passerar man Lyndon B Johnsons farm. Han hade egen landningsbana på tomten, där man kunde ta ner en DC9:a, om det behövdes.

Man kan också köra mot San Antonio söderut och stanna till vid en stor outlet, en hel by, där det mesta man behöver går att köpa för struntsummor. Cowboyboots till exempel.

I skymningen kan man sälla sig till alla som kommer till bron över floden precis vid Hyatt. Under bron bor ett par miljoner fladdermöss, som alla ger sig ut på jakt när solen börjar gå ner. De flyger iväg upp mot skyn i en aldrig sinande ström och lockar varje dag hundratals åskådare. Ett gratisnöje medan man börjar skapa sina förväntningar inför kvällen.

Och kvällarna var obeskrivliga.

Stephen Bruton på legendariska Antone´s, som låg lite off då, men som nu har flyttat in till centrala stan.

Jimmy LaFave igen, med sitt band, på Liberty Lunch.

Omar & The Howlers på Saxons, på taxiavstånd utanför stan.

Michael Fracasso på Liberty Lunch.

Okända entusiaster på Babe´s. De blev överlyckliga när vi kom in. »Wow, publik, välkomna!!« ropade bandets sångare.

Alvin Crow på La Zona Rosa. »Jag har en svensk mamma och min far var indian«, berättade han.

The Jazz Pharaoe´s på Louisiana Kitchen. Jodå, det finns jazz också i Austin.

Toni Price på Continental Club, Early Show kl. 19.00. En institution.

Susanna van Tassel på Threadgill´s. Klassiskt ställe, ett av de äldsta i stan.

Tish Hinojosa på Cactus.

Bobby Doyle på Elephant´s Room.

Det går inte att komma ihåg allt, om man inte noterar.

Det är bara att vraka och välja.

Och när man kommer hem längtar man tillbaka.

Det är det som är det värsta.

Att man hela tiden längtar tillbaka till Austin.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.