Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Van Morrisons skivsamling
Av Per Hägred

14 år gammal testades han av radion för ett engagemang som folksångare. Han framförde en låt om en fågel.

Det gick som det.

40 år senare är det ingen som längre minns Van Morrisons debut. Inte ens de två griniga, medelålders gubbar som saxar sig fram mellan buxbomshäckar och engelsk landsbygdsidyll exakt så som den ser ut på vykortet på Undertones-singeln »Here comes the summer« i en vänsterstyrd Rover. I Wales drar de i handbromsen och ser han som en gång testades för en låt om en fågel i nåt som känns som ett tvåmannatält. De hör korna råma när han tar ner en halvtimmesversion av »Summertime in England« till en pyspunka till viskning, han tar hjälp av någon litteraturprofessor i publiken för att få rätt på ett knöligt Oscar Wilde-citat och det är hår som reser sig lite varstans för så här har det aldrig varit tidigare.

--Det här är de bästa musikerna på jorden just nu, säger han och han har förstås rätt.

Den från början lite fåniga planen att resa genom halva England för en popkonsert känns plötsligt som en synnerligen god idé. Inte alls som ett barnsligt infall av några familjefäder som borde veta bättre än att jaga popstjärnor och istället ta sina respektive familjer på husvagnssemster till Böda Sand.

Nåja, sju timmar och åtta himmelriken senare håller han fortfarande på. Gubbarna vet att de aldrig kommer att uppleva något liknande någonstans igen. Och fågellåtsmannen vill på inga villkor att det ska sluta han heller:

--Gissa vad som hänt, hojtar han med ett triumferande leende och berättar att den arrangerande bokklubben skippat kvällens i förväg fastställda curfew.

--Jag vill sjunga, säger han uppfordrande när musikerna oroligt börjar snegla på klockan.

Och som han sjunger sen. Låtarna bara porlar ur hans gudabenådade organ till strupe. Geraint Watkins pumpar på bakom honom i den allra första sången han lärde sig spela, Hank Williams »My Bucket’s Got a hole in It«. Och det sitter en liten ängel till pirat i publiken som fäster detta på tejp och det har inte gått en dag sedan dess då jag inte återvänt till den här stunden.

Men vem bryr sig?

Alla bara tjatar om att Van Morrison spelar gubbig grötrocksblues i halmhatt. Vad är det för ett slags påstående förresten? Det är väl ändå bra tokigt att sätta ett likhetstecken mellan blues och gubbighet. Däremot är blues inte längre ett språk som talas i de finare tyckarkretsarna i det här landet. Det var förresten länge sedan bluesen var inne här, om nu man kan tala i termer av inne och ute när det handlar om musik som karvats fram med kniv ur blödande hjärtan och sargade själar.

Jag fattar som vanligt ingenting. Det är ok att gräva ner sig i soul, har jag förstått. I country. Och i jazz. Men inte i blues. Bluesen är lika bespottad som dansbandsmusiken, men i själva verket är det mer blues i sådana som Olle Jönsson och Sten Nilsson än i någon i den svenska elit som har monopol på tyckandet just nu. Men soul och jazz är alltså pk. Det är som att det är lite finare att lyssna på det. Det är lite mer rysk kaviar och champagne över det. Den där sordinerade trumpeten skvalar så skönt i bakgrunden på cocktailpartyt, typ. Vad vet jag? Jazz och soul är kanske som den där HD:n som desperata män skaffar sig när livet hotar att springa ifrån dem.

Vad vet jag, som sagt?

Bluesen däremot… Ah, den invaderar hela mitt nervsystem. De dammiga bomullsfälten, arendeböndernas knappa förhållanden, de små skitiga danshaken där musiken var en slags förevändning för att folk skulle få supa sig redlösa på nån hembränd sörja för att sedan ägna sig åt kravlös sex, Mississippifloden som långsamt flyter fram, de stora fabrikerna i Chicago, de vidsynta bröderna Chess på 2120 South Michigan Avenue, Brian Jones Muddy Waters-LP, Howlin’ Wolf på rymmen från sjukhuset med Fred Below på trummor… Nej, nej, nej, den rudimentära bluesen stinker överfyllda utedass och unkna sovrum och är lite svårare att passa in i en svensk cafélattedoftande finsmakaridyll. Man bjuder inte gärna in den som har knullfrissa och blankslitna gabardinbyxor i rum med Philippe Starck-möbler och David Hockney på väggarna.

Här handlar det dock om en kille som fick bluesen med bröstmjölken och som ägnat sina tre senaste plattor att plöja igenom sin gamla skivsamling, så glöm för Guds skull det där med gubbigheten.

Det handlar också om en yngling som växte upp med örat fastklistrat mot en Telefunken Gavotte 8-radio där de faktisk spelade Gene Vincents »Be Bop a Lula« när den rykande färsk just lämnat vinylpresseriet.

Han är den bleke nörden man möter på gatan med en skivpåse i fast grepp under armen. Han är skolgrabben som oftare tänkte på Jimmy Reed än Isaac Newton under lektionerna.

Eller som ex-hustrun Janet Planet en gång konstaterade:

--Han har bara musiken.

Och på den vägen är det. Han är en musikdåre utan dess like. Han har det giftet – tre generationer som låtit sig hypnotiseras av en snurrande grammofon kan liksom inte ha fel - i blodet och har alltid följt den egna intuitionen och gett högaktningsfullt fanken i vad omvärlden tyckt. Och han kan sina rötter, sin Ligthnin’ Hopkins. Han har gjort läxan. Han skulle slå vem som helst i Muddy Waters-TP. Han älskar att rota i skivbackarna lika mycket som… eh, han hatar att andra rotar i hans förflutna.

Där har ni hemligheten bakom med och under Van Morrison, i vart fall så som jag uppfattar det. Och sökandet tar aldrig slut även om själva vägen ser annorlunda ut i dag.

--Jag måste leta mig bakåt för att hitta inspiration, det har inte gjorts mycket bra musik sedan 70-talet, inte ens nån jazz värd att lyssna på, konstaterade han i brittiska Q redan 1997.

Något som bekräftades med besked när han intervjuades av nuvarande flickvännen Michelle Rocca som frågade om han gillar Pet Shop Boys:

--Pet Shop Boys? Vet inget om dem. Tror aldrig att jag har hört talas om dem.

Men Nirvana då, framhärdade hon:
--Nej. Det betyder inget för mig.

Han har kanske inte råkoll. Eller rättare sagt, han skiter högaktningsfullt i den Absolute Music-smörja som sprids i dag.

Men han är konsekvent. Och fortsätter att utforska rötterna.

För mig är det ett större tecken på vidsynthet att upptäcka en platta med Chicago-kompositören Baby Boy Warren på House of oldies på Torsgatan i Stockholm än att lusläsa NME för att kolla varåt vinden blåser i Glasgow den här veckan.

Så vad lyssnade Van på?

Vilka plattor fick det att vattnas i munnen på honom?

Det här vet vi genom hans egna berättelser: Van första skiva, den han själv köpte för egna pengar, var en sjuttioåttavarvare med Sonny Terry (»Hootin’ blues«) som han hittade på Smithfield-marknaden för en spottstyver. 2001 var Kim Wilsons »Smokin’ Joint« det roligaste han kunde hitta i en skivaffär.
Det är konsekvent. Det är begripligt. Det är logiskt.

Han har visserligen doktorshatt, hedersvarianten, men han saknar, så när som på några hastiga saxofonlektioner i späd ålder, allt vad formell utbildning heter. Han lärde sig själv att spela gitarr (gitarren köpte farsan på en loppmarknad) genom att råplugga Carter Family-stilen i Alan Lomax »Folk guitar book«. Men han ville framför allt bli sångare. Om det berättade han på Hultsfredsfestivalen 1989:

--När jag gick i skolan frågade de vad jag skulle bli och jag svarade sångare. »Sjung då«, sa de och jag sjöng den här, berättade Morrison för publiken och kastade sig in i en rasande version av »Don’t Be Cruel«.

När han var 14 hoppade han således av skolan och startade eget som fönsterputsare, bara för att kunna försörja sig. Och som han konstaterade i sin mest självbiografiska låt, »Cleaning Windows«, så blev det inte mycket tid över annat än i helgerna för musiken:

»I was blowing saxophone on the weekend in that down joint.«

Hans farsa hade extremt god smak och Belfast kanske största samling med
blues- och jazzskivor och hade det inte varit för det hade han kanske fortfarande putsat fönster.

--Mina föräldrar bidrog starkt till min grundläggande musikaliska utbildning. Om inte min pappa haft alla de där skivorna hade jag aldrig fått några lektioner. Jag sög i mig allt jag hörde och jag hade ett par bra öron att höra med, sa han i Hot Press 2003.

Pappan lyssnade mest på jazz och blues.
Kid Ory, Louis Armstrong, Mahalia Jackson, Artie Shaw, Tommy Dorsey, Harry James, Josh White, Bing Crosby, Sister Rosetta, Bunk Johnson, Charlie Parker, Jelly Roll Morton var sånt som spelades regelbundet. Hans musikaliska mamma försåg Van med skivor med sånt som »Turkey in the Straw«, »She’ll Be Coming ’round the Mountain«, »On Top of Old Smokey«.

Grannarna spelade Slim Whitman och Webb Pierce. Van såg barnidolen Elton Hayes på ukulele, Rory McEwan (som var fräck att köpa Leadbellys gitarr av änkan för 100 dollar) och Ivor Mairants spela elgitarr på TV. Komikern Max Wall var en annan favorit. Paul Olivers klassiker »Blues Fell This Morning« var en annan viktig lärobok.

Och när morfar satt barnvakt var det »Kawliga« med Hank Williams som gick varm. Det är synd om de generationer som missat det här och till exempel tvingats växa upp med Thompson Twins med uppvikta kavajärmar.

Van lade allt som blev över från jobbet på egna skivor, på amerikansk musik som låg på Stateside och sådana etiketter i England. Han köpte London-pressningar av Bo Diddley-singlar och LP-skivor med Muddy Waters på etiketten Pye. Men i Solly Lipsitz (som skrivit texten på omslaget till nya »Magic time«) butik Atlantic Records på High Street kunde han även hitta importerade plattor. Sun-singlar med Elvis förstås men även Jerry Lee Lewis-singlarna som han gillade ännu mer.

Första skivan han köpte hos Solly Lipsiz var Bill Haileys »Two Hound Dogs«/»Razzle-Dazzle« på Decca (distribuerades i England av Brunswick).

En annan favorit var Jimmie Giuffre 3:s “The Train and the River» (titelspåret ingick i Thems repertoar). Och en skiva med King Pleasure som han poserade på bild med i samband med lanseringen av «Astral Weeks». Men husguden framför andra var Leadbelly («Midnight Special» var en av de första sånger han sjöng offentligt), som han introducerades till via skifflekungen Lonnie Donegan.

--Jag hade en Leadbelly.affisch som jag hängde upp på väggen vart än jag flyttade men jag tyckte att det blev lite fånigt det där till slut och plockade ner den en dag. Plötsligt hörde jag att de spelade hans musik i radion och kvickt som bara den satte jag upp bilden igen.

Han fick jobb som saxofonist i det showande dansbandet Monarchs och träffade under en turné soldaten Lee på en amerikansk bas i södra Tyskland. Lee spelade skivor med Bobby Bland (som han visserligen redan hunnit lyssna på hemma i Belfast) och Ray Charles och han blev så besatt att han skaffade sig ett munspel och lade in Sonny Boys “Elevate Me Mama« på repertoaren.

--Jag brukar aldrig tala i termer av de bibliska, men det var som att vägen till Damaskus öppnade sig för mig.

När Them spelade in sina skivor blandades originallåtar med väl valda covers.

När han 1973 var gäst-dj på lokalradiostationen KTIM i San Rafael, Kalifornien körde han samma prylar, väl valt.

När han spelade på KB i Malmö 2000 bestod halva repertoaren av coverlåtarna från Them-repertoaren.

Det handlar alltså inte om några smarta eller ens originella val. Han tolkar den musik han älskar med hela sitt hjärta och som han växt upp med.

Det är inte konstlat eller tillgjort utan ärligt rak upp och ner. När han till slut fick loss tummarna och blev färdig med att tolka den irländska låtskatten på »Irish Heartbeat« valde han de mest välkända sångerna, de som spelades i hemmet på Hyndford street i Belfast.

Så hela grunden är den här musiken han växte upp med och han befinner sig ute på någon slags musikalisk mission.

--Man måste förstå att det inte är jag själv som valt att syssla med musik, den har valt mig. Kärleken till musiken är själva kärnan här. Andra håller på med musik av helt andra anledningar. Ekonomiska eller egoistiska. Och de kan förmodligen sluta upp med musik vilken sekund som helst. Men det kan inte jag. Jag kan inte bara avsluta min relation med den så där utan vidare.

Det handlar om ett behov. Låt mig vara tydlig här - det finns inga valmöjligheter, sa han så sent som i våras i Uncut.

Han söker samarbete med sina influenser: Jimmy Reed, Little Walters, Muddy Waters, Ray Charles, Bobby Bland, Jerry Lee Lewis, Georgie Fame, Lonnie Donegan, Buddy Guy, Junior Wells, Jimmy Whiterspoon, Chieftains, Chet Baker, Acker Bilk, Bob Dylan, Band, John Lee Hooker, Carl Perkins, Chris Farlowe…

Listan kan göras lång över dem han jobbat med. Så sent som 2000 spelade han in en tillbaka-till-rock & roll-rötterna-platta som han senare försökte dra in, men faktum är att hans och Linda Gail Lewis är fenomenala i »Real Gone Lover«.

Den i Europa så bespottade »Down the Road« är en resa tillbaka till den tid då skivaffärerna såg ut som på omslaget.

Visserligen undrar jag om det verkligen är Vans egna skivor som ställts ut i fönstret i Bath. Urvalet känns nämligen aningen hafsigt. Varför plocka med en bootleg med Muddy Waters? Eller en samling med Carl Perkins 60-tal.

Eller BB King i ett stelt samarbete med Crusaders.

Här är första delen i en genomgång av de covers han spelat in. Att han fortfarande uppfattar det här åren som en viktig del i karriären bevisar det faktum att Chris Barber då och då hoppar in i hans band. Det var nämligen Barber som först lockade över hit och dessutom kompade många av de amerikanska bluesmusiker, som Muddy och Big Bill Broonzy, som Van kom att älska så intensivt.

Här dyker vi rakt ner i hans skivsamling.

Fotnot. Jag har försökt lista ut vilka skivor som Van plockade låtarna ifrån. Men ta gissningarna med en nypa salt. Varken pressning, etikett eller till och med artist är bekräftade av Van själv.


THEM-ÅREN

LULU
Here Comes the Night (Decca, 1966)


Them sköttes uppenbarligen urklantigt. Ta bara en sådan sak som att »Gloria« gömdes undan på en singel-baksida. Och att det var inget annat än ren och skär tur att »Here Comes the Night« överhuvudtaget släpptes som singel. I sann 60-talsanda hade nämligen skivbolaget snott låten mitt
framför ögonen på de oförstående Them-medlemmarna och gett ut den med nya stjärnskottet Lulu istället. Men hon floppade med sin version och Decca gav låten slutligen låten en chans med Them (med beatlen Andy White bakom rummorna).

Bert Berns skrev den. Han kunde hantverket. Hade som beställningskompositör skrivit hits som “Twist & Shout», “Under the Boardwalk«, »Hang on Sloopy«, “Cry me», alla olika slags variationer på “La Bamba«-temat. Samma ackordföljd. Berns plockades dessutom in som producent för Them och utan hans troligen kravfyllda uppstyrning hade det nog inte blivit mycket av sjaviga suputerna från Belfast. Det vet alla som hört de stela demoinspelningarna från 1964.

Berns skrev en rad andra låtar till bandet, bland annat »I Gave My Love a Diamond«, som bygger på det traditionella örhänget »I Gave My Love a Cherry«. Den är dessutom mer än lovligt lik Johnny Mathis “The Twelfth by Never» (Mathis medverkade för övrigt tillsammans med Van på Ray Charles sista platta, «Genious Loves Company»). Berns skrev även «Half as Much», och tillsammans med Wes Farrell «Go on Home Baby» (som är en snygg omskrivning av “Sloop John B«) och »My Little Baby«.

Det var också Berns som gav Van det första solokontraktet, men samarbetet kraschlandade fullständigt och striderna fortsatte långt efter Berns död. Det är först i dag som Van kan spela »Brown Eyed Girl« med något som i vart fall liknar inlevelse.

THEM
I’m gonna dress in black (Decca, 1966)


Ja, ingen cover här, men heller inte en egen låt. Och vem är nu den där M Gillon som skrev »I’m Gonna Dress in Black« och »How Long Baby«? Ja, det var alltså fin-i-kanten-producenten Tommy Scott som opererade under pseudonym för att inte dra sitt riktiga namn i popsmutsen. Så var det mysteriet löst. Scott skrev även »Call My Name« och »Don’t You Know«, men framförallt garagerockssignaturen »I Can Only Give You Everything« (som tolkats av MC 5), som skrevs tillsammans med studiomusikern Phil Coulter (en slags engelsk Lasse Holm och som skrev schlagervinnaren »Puppet on a String« och som gett ut skivor med keltiskt mys) och som samarbetet med Morrison senare under karriären.


JOHN LEE HOOKER
Please don’t go (LP-spår på »Plays & sings the blues«, Chess 1962)


I Logans nya biografi påstås Van vara besatt av kaffe. Han sägs stjälpa i sig kopiösa mängder med den svarta uppåtdrogen. Det kanske förklarar varför han jagar livet ur den här stackars låten. Them kör Big Joe Williams klassiker genom Belfast skitigaste bakgator i racerfart.

Producent Berns driver på som en slags musikens Caligula. Det är snäppet mindre marschigt än tvåtakt. Och dubbelt så forcerat som Big Joe Williams original. Det är koffeinabstinens på vinyl. Musik som är ett av alla dessa jagade lejon i bur Van som ofta återkommer till i texterna, eller musik som fick Van rusa genom Holland park med stackars Chieftains Paddy Moloney förtvivlat kämpandes i hasorna för att snacka igenom upplägget för »Irish Heartbeat« (en av de roligaste historierna i Chieftains-biografin). Men också vingligt så att bygget skulle kunna rasa i vilken sekund som helst.

Thems genombrottslåt är inspelad i oktober 1964. Först var det nära att den också floppade, men när den inflytelserika hustrun till Thems managers bror lyckades få den antagen som signaturmelodi till tv-showen »Ready, Steady, Go« – vad nu det kostade - gick det bättre. Jimmy Page spelade bas
och det var den självutnämnde Them-ledaren Billy Harrison som levererade de karaktäristiska Paul Burlison-prylarna. Finns fortfarande kvar på Morrisons repertoar.

»Big« Joe Lee Williams, som var en slags reinkarnation av kvinnokarlen Charly Patton fast med en betydligt ruffigare stil, spelade in den redan på 30-talet med entonig fiol och tvättbräda i bakgrunden. Men det är nyinspelningen för »Piney Woods Blues« (Delmark, 1958) som välte brittiska r&b-band. Det finns även en version där Sonny Boy Williamson I solar på munspel som är grymt bra och som är värd att leta efter. Låten var en utveckling av kåkfararsången »Another Man Done Gone« som bland andra Odetta plockat upp. Det finns uppgifter som gör gällande att Papa Harvey Hull och Long Cleeve Reid var före Big Joe med »Baby, Plase Don’t Go« redan på 20-talet.

Big Joe var en kringflackande deltamusiker som trakterade ett niostränga hemmabygge till gitarr som han förvarade bland reservhjul, reservdunkar och annan bråte i bilens baklucka. Poor Joe, som han först kallades, var en råbarkad typ. Mer om det kan man läsa i Michael Bloomfields väldigt underhållande »Me and Big Joe«, som utspelar sig i Chicagos blueskvarter. Trots att han var en ökänd slagskämpe lyckades han hålla ryggen fri livet ut och dog en naturlig död 79 år gammal. Under sina sista år i livet hade Big Joe svårt att gå och gick med en krycka som faktiskt tillverkats i Sverige, vad nu det egentligen har med saken att göra, men det känns lite coolt.

Det var förmodligen Big Bill Broonzys som först tog »Baby, Please Don’t Go« till storstaden London och som inspirerade Stones, Animals, Led Zeppelin, John Mayall och Them att spela in den. Men jag gissar att Van mest inspirerades av John Lee Hookers uptempoversion på Chess-LP:n »Plays & Sings the Blues« från 1962 (där plötsligt Muddy Waters står som upphovsman). Även Morrison-förebilderna Brownie McGhee och Sonny Terry, som förde in bluesen i New Yorks hippa konstnärskretsar, spelade in »Baby, Please Don’t Go« (1959).

JOHN LEE HOOKER
Dont Look Back (Vee Jay-singel, 1962 - import)


När jag intervjuade Hooker i början av 90-talet frågade jag just vad det var som förde dem samman.

-Kvinnorna. Van och jag talar uteslutande om kvinnor, svarade han med en belåten grymtning.

Men när Morrison sökte upp Hooker i London tidigt 60-tal och de blev vänner, handlade det nog mest om blues. Han svansade även runt andra blueslegender i London, som ett hängivet fan. Det påstås att han till och med sprang småärenden åt Little Walter i utbyte mot munspelslektioner. Men det var något speciellt med relationen till Hooker.

Hooker kom till Europa första gången 1962, då tillsammans med andra Morrison-favoriter som Sonny Terry & Brownie McGhee och Big Joe Williams i bluespaketet »American negro blues festival« (en av initiativtagarna var Giorgio Gomelsky som var manager för såväl Stones som Yardbirds och som drev den betydelsefulla Crawdaddy-klubben). Idag har man ändrat det lite pinsamma namnet till »American folk blues festival«.

Nåja, Hooker parkerade sig till och med på Englandslistan med »Dimples«, så det är klart att han gjorde intryck på de brittiska bluesplagiatörerna. Den på alla sätt och vis gigantiske Willie Dixon, som var ordningsman i sällskapen med bluesmusiker på skolresa i blues i Europa, delade för övrigt ut blandband med låtar till hågade spekulanter och det var så många av hans låtar hamnade på de brittiska r&b-plattorna.

Det är svårt att överträffa Hookers egen version av »Don’t Look Back«. “Stop dreamin» sjunger John Lee och vrider ur strupen som om den vore en disktrasa. Van stjälper i sig ett helrör och sjunger så avspänt att Jones, Burdon och Jagger står där och gapar i orkesterdiket. Van har samma driv, samma skärpa, samma fräcka löpningar i bluesens gränder. Ännu en importsingel som Van kanske fick upp ögonen för i Solly Lipsiz skivaffär Atlantic i Belfast.

Hooker är förmodligen den musiker som Morrison haft mest utbyte av under åren. Så sent som 1997 spelade de in låten tillsammans igen.

Hooker medverkar på Morrison nyinspelning av «Gloria» från 1993 och Morrison har i sin tur medverkat på följande Hookerinspelningar:

«Never Get Out of These Blues Alive» (ABC, 1972)
«Going Down» (ABC, 1973)
«I Cover the Waterfront» (Silvertone, 1991)
«Serves Me Right to Suffer/Syndicator» (Virgin, 1995)
De flesta av låtarna på «Don’t Look Back»-albumet (Point black, 1997)
«Dimples» (Eagle, 2003)

Intressant att notera är att Hooker var så förtjust i Vans «T B sheets» att han inte bara spelade in den utan satte sig själv lite så där lagom girigt som upphovsman. Van blev först rasande, men tog det till slut som en komplimang. Blues är den mest demokratiska formen av fildelningen.

T BONE WALKER
Stormy Monday (på Atlantic-LP:n «T-bone blues», 1960 - import)


Van sjunger med samma pondus som om han vore nånstans mellan 90 och döden. En hörnsten i Them-repertoaren. Låten spelades in för första demon. Och legenden förtäljer att den var 15 minuter i originalversionen innan Decca klippte sönder den. Dök upp igen 1993 på «A Night in San Francisco».

Texas-gitarristen Aaron Thibeaux Walker var bluesen förste gitarrhjälte som spelade gitarr bakom ryggen långt innan ens Hendrix var påtänkt. Den odödliga »Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just as Bad)« spelades in
1947 med trumpetaren Teddy Buckner och pianisten Lloyd Glenn i kompet. Även T-bone turnerade med den första upplagan »American negro blues festival« i Europa 1962. När Walker kom till Europa var han märkt av svår alkoholism och sjuk i blödande magsår. LP:n »T-bone Blues« var en viktig
Bibel för de brittisk r&b-musikerna, trots att inte plattan fick engelsk distribution förrän 1974. Paul Jones i synnerhet var förtjust i T-bone och han brukar spela T-bone i sin bluesshow i Radio 2.

Möjligen är Morrison mest inspirerad av Little Joe Cooks, alias Georgie Fames, skönt bluesiga version. Van-favoriten Bobby Bland tolkade också »Stormy Monday«.


JIMMY REED
»Baby, what you want me to do« (Top Rank-singel, 1960)
»Bright lights, big cities« (Vee Jay-singel, 1961 - import)


Spriten den spriten. Klapp många fina bluesmän. Little Walter blev bara 38, Guitar Slim inte mer än 32. De söp ihjäl sig. Son House och Wynonie Harris var andra som var svårt alkade. Sprit var bluesdrycken framför
andra, precis som den var för irländarna. Inte undra på att Them inte bara tolkade en utan två låtar signerade bluesfyllot nummer ett, Jimmy Reed.

Jimmy Reed var ett levande fylleslag. Han spelade musik som funkade bra att kröka till och han levde som han lärde. Att han snarare sluddrade än sjöng var inte ett dugg konstigt. Det konstiga var att han överhuvudtaget lyckades sjunga. Det hände att han låg utslagen, och nerpissad, i logen när det var dags att kliva upp på scen. Han var aldrig nykter, inte ens när plattorna spelades in. Man hade bokat studiotid, men Reed var som uppslukad av jorden när producenten nåddes av beskedet att han satt inlåst i en fyllecell...

Han drabbades med tiden av epilepsi, och när han väl blev kvitt sitt drickande och fick rätt slags mediciner var det liksom för sent och han dog 1976.

Van drällde omkring i London med kollegorna i dansbandet Manhattan. De passade bland annat på att kolla upp omsusade Downliner Sect på Ken Coylers Studio 51 i Soho. Van blev så knockad av deras råa tolkning av just »Bright Light, Big Cities« och en bunt Bo Diddley-låtar (Them körde »Mona« live, spelade in en demo med »You Can’t Judge a Book by the Cover«) att han i princip simmade över vattnet och hem till Belfast för att dra igång såväl Them som en egen r&b-klubb (på hotellet Maritime).

Senare, när han återvände till London för att spela in med Them, hade någon barmhärtig person plockat över Jimmy Reed från Staterna för att visa hur »Bright Lights« egentligen skulle låta. Rolling Stones, Animals, Rod Stewart alla brittiska r&b-akter med självaktning kunde inte låta bli att lägga vantarna på Reeds förmaning till den prostituerade kvinnan han förälskat sig i.

Och förutom Them spelade Albert Collins, Steve Cropper, Etta James, John Mayall, Billy Fury, Everly Brothers och Elvis även in hans »Baby, What You Want Me to Do« (även känd som: »You Got Me Runnin’«).

Antar förresten att Torsson byggde sin »Klippans centrum« på Thems version. Stärkt av framgångarna med sina kompositioner i Europa gav Reed ut dem i nyinspelning på plattan med det missvisande namnet »At Carnegie Hall« (det var ingen liveskiva!) på Stateside i England.


CHUCK BERRY
Get Your Kicks on Route 66 (Pye-LP:n »New Juke Box Hits«, 1962)


Tycker ni att Van verkar var en knepig kuf har ni inte koll på sådana som Jerry Lee Lewis och Chuck Berry. Inte minst Chuck Berry. Och då tänker jag inte bara på att han är mer än lovligt gubbsjuk och att han hamnat i fängelse av anledningar som vi inte vill gå in på här.

När Keith Richards och Joey Spampinato samlades för att fira hans 60-årsdag med att spela in konsertfilmen »Hail! Hail! Rock ’n roll« valde han att byta låtlista, tonart och, ja, förmodligen planet också i samma stund inspelningen började. Vilket fick till följd att ingen hängde med och Keith kukade ur.

En annan bild är Chucken som sitter och kuckilurar (läs kontrollräknar gaget) i hyr-Volvon i Båstad i väntan på att det är dags att gå upp och pliktskyldigt dra igenom repertoaren backad av ett inhyrt, illa inrepat
kompband.

Jazzpianisten och tv-stjärnan (spelade doktor i »Emergancy«) Bobby Troup (död 1999) skrev »(Get Your Kicks on) Route 66« när han muckade från flottan 1946. Den har tolkats av alla från Stones till Depeche Mode och Ulf Lundell, många slet sitt hår över alla ortsnamnen i texten. Det var Nat King Cole Trio som redan 1946 först tog den till hitlistorna. Ray Charles byggde en hel karriär på Nats pianoriff, men låten nådde den brittiska r&b-scenen via Berry och ett undanskymt LP-spår.

Gissningsvis spelade Vans pappa Nats version och det var kanske så Van även hörde »It’s All in the Game« och »Nature Boy«, som han tolkat senare i karriären.

JIMMY WITHERSPOON
Money’s Getting Cheaper (Stateside-singel, 1964)


Gjorde ett gripande inhopp i Vans Rhythm and Blues Revue 1992 (dokumenterat på »A Night in San Francisco« året efter). Då var han nere för räkning, svårt sjuk i strupcancer, vilket få visste, men han satte en stilfull punkt på sin makalösa karriär. Fyra år senare dog han i sitt hem i Los Angeles.

Mississippi-sångaren Jimmy »Spoon« Witherspoon sattes i kyrkokören, men rymde hemifrån och slog sig in på en mer profan bana. Han fick sitt genombrott som sångare i pianisten Jay McShann band. Då hette låten “Moneys Getting Cheaper“ men döptes om till »Times Getting Tougher than Tougher«.

«Spoon» var en saftig fullblodssångare, fullt i klass med Joe Turner, som opererade i gränstrakterna mellan blues och jazz. Han turnerade flitigt i Europa på 60-talet. 1963 gjorde han en nyinspelning av låten för den hyllade Prestige-plattan “Evening Blues« med Clifford Scott på sax och T-Bone Walker på gitarr. Bluesology med en viss Elton John i spetsen spelade förresten in den 1965.

Se där, den felande länken mellan Sir Elton och Van. »Spoon« sjöng för övrigt in en inspirerad version av »It’s All in the Game« som Van brukar köra.

PAUL SIMON
Richard Cory (CBS-LP:n »Sounds of silence«, 1965)


Managern Phil Solomons bolag blev involverat med ett bolag som Simon & Garfunkel tillhörde. Morrison tvingades spela in låten mot sin vilja, tror jag. Men det gynnade managerns affärer, och framförallt var det här ett viktigt steg i riktning mot den popsound som Decca ville pådyvla Them.

Artistisk frihet var inget som tillämpades på den här tiden.

Paul Simons låt var inspirerad av en dikt av Edwin Arlington Robinson från slutet av 1800-talet, som handlar om en välbärgad man som hade »allt« men som ändå tog sitt liv.

Duon var precis som Van inspirerade av akustiska bluesstjärnorna som Josh White och Brownie McGhee & Sonny Terry. Vans stora kärlek, Janet Planet, älskade Simon & Garfunkels musik. Art Garfunkel fick 1973 en hit med Vans »I Shall Sing«, som ursprungligen spelats in av Miriam Makeba (som hade samma management som Van). Ja, så helt omedgörlig var nog inte Morrison
när det handlade om Simon & Garfunkel. Såväl Morrison som Simon har för övrigt skrivit varsin »Crazy Love«.

JOHN McCORMACK
Mighty Lak’ a Rose


Det spelades en del folkmusik i hemmet på Hyndford street i Belfast och då framför allt tenoren John McCormack, en slags irländsk Jussi Björling. Man gick först till puben och när den stängde drog man hem för några groggar och lite McCormack och mamma stämde gärna upp i »I’ll Take You Home Again Kathleen«och »Danny Boy«. Bara en sådan sak som att tre av låtarna på Chieftains-mötet »Irish Heartbeat« kommer från McCormacks repertoar talar sitt tydliga språk.

Den plattan var alltså ingen tillfällig nyck från Vans sida att rida på intresset för irländsk musik i allmänhet och Clannads framgångar i synnerhet. Demolåten »Mighty Like a Rose« (som först dök upp på »Backtrackin« 1974), torde vara inspirerad av McCormack-hiten »Mighty Lak’ a Rose«, en låt som skrevs av Frank Stanton och Ethelbent Nevin 1901. På samma sätt påstås »Friday’s Child« vara inspirerad av en gammal barnramsa. Elvis Costello döpte en hel platta efter låten »Mighty Like a Rose«.

ROSCO GORDON
Just a little bit (Top rank-singel 1960, Stateside-singel 1963)


Rosco turnerade först med en whiskeypimplande höna. Ja, ni hör vilken slags knäppgök vi här har att göra med. Inte undra att frun tröttnade och tog ut skilsmässa. Förutom det där med blaskiga fjäderfän är han kanske mest känd för sin betydelse för reggaen. Hans största hit är just »Just a Little Bit«, men i den vevan träffade han sin andra fru och sa tack och hej till branschen för att öppna en tvättinrättning och uppfostra tre barn. Hustrun dog tragiskt nog 1984 och han tog upp en musiken trots att han led av diabetes, diskbråck och diverse hjärtåkommor. Han dog också i en hjärtattack 2002 strax efter att han medverkat med just hela hjärtat i Scorses bluesprojekt (Richard Pearces »Road to Memphis«).

Them var inte ensamma att hugga på »Just a Little Bit«, bland r&b-banden snappade även Animals, Undertakers och Ugly Things upp den. Men så vitt skilda artister som Zombies, Little Milton och Elvis har också spelat in den. Och Roy Head, som senare kom att spela in flera av Morrisons låtar, gav också ut en fin version.

SCREAMIN’ JAY HAWKINS
I Put a Spell on You (Sue-singel, 1966)


Han hade egentligen bara en sista önskan.

--Ingen kista, för Guds skull! Jag har tillbringat tillräckligt med tid i en sådan.

Han dog 12 februari 2000 i Frankrike i artärbråck. Men han lämnade efter sig »I Put a Spell on You« och den dör förstås aldrig. Den klarade till och med av att agera reklamjingel för en Whopper utan att krokna. Men så var den också, som så ofta i den här krönikan, en spritindränkt historia.

Men för att ta det från början. Det höll nämligen att gå illa för Ohio-sångaren Jay Hawkins långt innan han började turnera med likkista i rekvisitabagaget. Japsen fick nämligen fatt i honom och höll honom som
krigsfånge, men han frigavs och kunde viga sig liv åt bluesen istället för krigsmakten. Och vilken debut sedan. Han gjorde entré iförd kilt och två mjölkflaskor dinglande där fram ungefär som ett par lösbröst. Han gjorde några tafatt försök i studion med låten innan producenten Arnold Maxim kom med idén att förvandla inspelningen till en regelrätt sydstatspicknick med allt vad det innebär i form av bbq och en ocean med krök. Det är därför det låter som det gör. Ingen minns nåt från själva inspelningen men den blev så fantastisk att radiostationer tvingades bannlysa den med motiveringen att den lät kannibalistisk! Det eggade Jay ännu mer.

Påhejad av dj:n Alan Freed började han dyka upp som gubben i lådan i en likkista och det rökande kraniet Henry fanns alltid vid hans sida. Ibland satte man eld på kistan, en gång låste Larry Williams in Jay med en magsjuk apa i den! Året när allt det här hände var alltså magiska 1956 och två år senare gavs låten ut i England på en Fontana-78:a (samma år dök den upp på debut-LP:n »At Home with Screamin Jay Hawkins« på OKeh i
Staterna).

Nina Simone, Alan Price och Creedence har tolkat och inspirerats av den och Jay var i sin tur inspirerad av Slim Gaillard och King Pleasure, som Van också dyrkade. 60-talet var mycket Hawaii för Jays del, men han tillbringade också ett par år bakom galler av anledninger som fortfarande är oklara. 1965 besökte han England första gången. Där tände han eld på skägget redan på flygplatsen. 3 februari lirade han på ett kändistätt Flamingo i London och vår Van kanske stod i punliken. Han beskrevs som »en levande tornado« i Record Mirror. Någon dag senare agerade han förband till T-bone Walker i samma stad. Turnen fick ett abrupt slut när man hittade honom på ett hotellrum i fullfärd med att torka rent loppet på sin pistol... Han hade nämligen kommit på kant med den engelske promotorn och tänkte uppenbarligen göra upp, men man lyckades istället sätta honom på första bästa plan hem.

På 80-talet upplevde han en comeback bland annat med Fuzztones i kompet och någon gång mitten 80-tal lirade han på KB i Malmö. Jag skrev en förhandsgrej med alla storisarna som han fick uppläst för sig. Jag blev inbjuden i logen efteråt där han tackade för att jag hjälpte till att hålla alla dessa skrönor vid liv. Och han menade det! Rock & roll, stavas det!

AMOS MILBURN JR
Gloria (London-singel, 1962)


I dag skulle väl ingen komma på tanken att åka snålskjuts på Tomas Ledins framgångar och skaffa sig artistnamnet Tomas Ledin junior. Men i bluesen bisarra värld kan allt hända. Den här Amos Milburn Jr är således lika lite släkt med boogie woogie-kungen som den whiskey-pimplande Sonny Boy Williamson II (han som kompades av Yardbirds) är släkt med Sonny Boy Williamson I, som var vassare på munspel än till och med Wilmer-Jalle och som dog blott 34 år gammal i samband med ett rån.

Lill-Amos »Gloria« har många likheter med Thems dito, men frågan är förstås om det bara är nåt man inbillar sig. Det är i vart inte omöjligt att Van hörde låten eftersom singeln faktiskt hade engelsk distribution.

Amos Milburn Jr var från Texas och lirade in med bland andra Delbert McClinton. Men Morrison är bestämd när det gäller upphovsrätten, för även Them-sidekicken Billy Harrison har försökt lägga beslag på rättigheterna har det framkommit i intervjuer. Morrison gav till och med svar på tal under en konsert i Köpenhamn 1994:

--Jag satt på mitt rum en dag och plockade på gitarrsträngarna och kom på det här ett helt jävla fucking år innan jag mötte någon i Them.

Låten, som från början var en b-sida, hade blivit en jättehit i USA, om det inte vore för raden »she comes to my room and makes me feel allright«. Sexanspelningar störde radiostationerna och låten förbjöds. Där tog Shadows of the Knight snabbt över och placerade sin hyggliga plankning på topplistorna. Även Standells plockade upp den på repertoaren (den grymma liveversionen på Norton-tiotummaren rekommenderas).

Av alla versioner som spelats in är kanske Rickie Lee Jones bäst. Hon hade knockats av låten redan som 12-åring och plockade in en hel psykakut av trassliga nerver i sin version.

Morrison har berättat att den handlar om kusinen Gloria Gordon som dog i cancer när han var med Monarchs i Tyskland.

Så här förhåller sig Van till sina två största hits:

--»Gloria« liksom »Brown eyed girl« är bagateller. »Gloria« är en korsningen mellan »I’m a Man« och Bo Diddley, sa Van i Hot Press 2000.


JAMES BROWN
Out of sight (Philips-singel, 1964)


Brown är en skjutglad en. Hamnade i finkan redan på 40-talet när ett väpnat rån spårade ur och händelserna 1988 som kulminerade med en polisjakt genom halva USA och som resulterade i ett sexårigt fängelsestraff är förstås omskrivna, men däremellan uppfann han såväl soulen som funken och Morrison var så imponerad att han inte kunde låta bli att leka lill-James i en 30-minuterstolkning av »It’s a Man’s Man’s Man’s World« som tog andan ur publiken på 90-talet. Och i blåssektionen kunde man hitta såväl Pee Wee Ellis som Fred Wesley från JB Horns.

Det finns några ofattbart läckra bilder från Browns show i Malmö på 60-talet i Kvällsposten bildarkiv. Ofattbart kanske för att inte ens ett ufo hade varit en större sensation. Det är stört omöjligt att värja sig
mot kraften i bilderna som är så mycket Brown och soul och sex trots att musiken egentligen sedan länge klingat ut. Vem kan förresten värja sig mot Brown? Som han var då? I dag är han förstås en blek skugga av sitt forna jag, men att tolka Brown på 60-talet var närmast en självklarhet bland r&b- och garagebanden.

Van plockade »Out of Sight« åt Them när låten fortfarande härjade på topplistorna. Van kanske föll för den 20 sekunder långa versionen på »At the Apollo«, och Browns illa maskerade stöld av Tommy Tuckers »Hi Heel Sneakers« är naturligtvis perfekt virke för r&b-brasan Them. Brown är uppenbarligen än viktig inspirationskälla för Morrison, men de två har mig veterligen aldrig samarbetat.

CHUCK JACKSON OCH MAXIME BROWN
Something you got (Pye-singel, 1965)


Chris Kenner skrev »Land of 1000 Dances« som ingick i varje 60-tals bands repertoar med självaktning. Och om det inte vore för att Kenner själv var en så miserabel person med ett skämt till privatliv hade han blivit lika stor som Allen Toussaint i New Orleans-svängen. Han samarbetade med Fats och det var också Fats som fick en hit med en grymt inställsam version av »Something You Got Baby«. Barbara George, Amen Corner, Jimi Hendrix och Dr Feelgood har också spelat in den. Van påstås blivit inspirerad av Chuck Jackson och Maxine Browns snudd på barnförbjudna hitversion.

FATS DOMINO
My girl Josephine (London-singel, 1960)


Vad säger man om det där fördömda spikpianosolot? Det här är mes-r&b som bara danskar gillar. Van låter för farlig i det här sällskapet. Annars ett schysst val. Det läspande matvraket »skrev den på 30 minuter om ingen speciell - det bara rimmade bra«.

Fats Domino och Dave Bartholomew var 50-talets föregångare till 60-talets John Lennon och Paul McCartney. Duon skrev enkla popsånger – alla stöpta i samma New Orleans-stötiga boogiewoogieform – som var omöjliga att värja sig emot. Men Fats ansågs inte som särskilt creddig och föll därför aldrig kulturputtarna på läppen. Det finns dagar då det bara hjälper att spela »Wait and See«. Om och om igen. På min veranda i vart fall.


New Orleans-svänget är förmodligen i utdöende precis som bluesen. Det fanns en tid då Champion Jack Dupree fick stadsteatern i Malmö att nästan rysta sönder och när han efteråt frågade några
autografjägare som hängde vid sceningången om de tyckte att det svängde.

--Inte farligt, inte farligt, svarade de snabbt som attan.

Svänger?

Och »Diz« Watson spelade på vartenda piano i stan. Men Dupree har inte bara lämnat stan, svänget, han är död och »Diz« försörjer sig som barpianist på internationella hotell. Och Fats, ja, han står där hemma i köket i barndomshemmet och kokar kräftor så att det ryker. Jerry Williams berättade en gång om när han skulle spela in med Fats och han undrade spänt vilken riktning hans musik tagit, men Fats rullade bara igång en ny tagning av »Blueberry hill«. Med ett leende.

Van spelade även in en version av Louis Primas »When You’re Smiling« för en singel som drogs in (»Once in a Blue Moon«). Den låten är också mycket förknippad med Fats.

BOB DYLAN
It’s all over now, baby Blue (CBS-LP:n »Bring it all back home«, 1965)


Gissa om hotellgästerna tappade hakan när det gick upp för dem att det verkligen var Bob och Van som satt och småpratade i ett hörn av lobbyn på Radisson i Malmö den där våreftermiddagen 2000. Lika roligt hade förstås inte advokaten som skulle käka middag med sina båda klienter i London. De satt nämligen och tryckte knäpp tysta i varsin ände av bordet. När de hade skiljts åt efter middagen sa Van till managern:

--Bob var på riktigt gott humör i dag, eller hur?

John Baez hittade det här undanskymda LP-spåret först av alla. Hon förstod vilken potential låten hade. På 60-talet handlade det om att hitta låtar som kunde bli hits. Det var det primära. Därför sneglade man på
konkurrenterna och snodde det som verkade funka. Ingen hade råd att vara snobb och välja det obskyra. I Belfast gick Decca så långt med Wheels, som man ville forma till ett nytt Them, att man prackade på dem Thems uttjänta repertoar.

När riktiga Them gav sig på »Baby Blue« hade såväl Cops ’n Robbers och Noel Harrison i England som Byrds och Barry McGuirre i USA spelat in den. Them uppträdde med McGuirre i Paris så det kanske var där de hörde den, men oftast var det managment, skivbolag och producenter som bestämde låtar. Men i fallet med Dylan-låten så var Morrison genuint intresserad. Han vårdade sitt eget ex av »Freewheelin« ömt.

--Jag hörde Bob i en skivaffär på Smith street och tilltalades av att någon inte bara rimmade »june« med »moon«, sa han i en intervju 2000.

--Nya möjligheter öppnade sig. Ingen behövde längre sjunga »I found my thrill on Blueberry hill«. Det var tillåtet skriva om praktiskt taget vad som helst. Och jag menar att det var Dylan om banade väg för det. Leadbelly skrev så där, Woodie Guthrie också, men det var inte lika uppenbart. De skrev det inte på näsan på en. Men Dylan gjorde det mer till tydligt att det var ok att göra så där.

Tommy Scott försökte först göra den i samma anda som »Here Comes the Night«, men det var först när det så karaktäristiska pianointrot kom till som Morrison var nöjd.

RAY CHARLES
I got a woman (London-LP:n »At Newport«, 1958)


Sveriges Television har satt en ära i att agera kulturellt samvete i cyberuniversum genom göra riktigt usla musikprogram, senaste exemplet är töntserien »Musikbussen«. Det är ABF-TV. På kontorstid. När Polar-pristagaren BB King äntrade scen på TV-sända Nordform i Malmö, stämplade de avtalsanställda tv-teknikerna ut. Och när Ray Charles fick sitt Polar-pris härom året slösade man bort ett exklusivt intervjutillfälle som uppenbarade sig genom att skicka fram Drutten. Charles svarade tålmodigt på Druttens pinsamma frågor. Man kan förstå Van Morrisons ovilja att låta sig bli intervjuad.

Ray Charles, ja. Blind vid tio års ålder, föräldralös, junkie… Ja, ni har sett filmen och den är bra. Ray är så viktig för Van.

--Jag hade nog inte blivit sångare om det inte vore för Ray Charles, sa han i US Today i juli 2005.

Han till och med drömmer om honom (finns dokumenterat i »I’ll Be There«). Han droppar hans namn i låtar (»Got to Go Back«, »In the Days Before Rock’n’roll«). Han har tolkat hans låtar (»I Believe to My Soul«, »Can’t Stop Lovin’ You«, »Georgia«). Han har skrivit artiklar om Charles (Rolling Stone). Och de genomförde en extremt inkomstinbringande turné i England 1996.

Precis som John Fogerty var Van Morrison helt däckad av Ray Charles »Live at New Port«.

--Där fanns en sex minuter lång version av »I got a woman« som gjorde starkt intryck på mig, sa Morrison 2003.

Jag gillar Vans nonchalanta, spjuveraktiga sång, men kompet låter Eilert Pilarm med Burken som fått för sig att lägga in ett »Hey Baberiba«-riff.

Låten fanns med på Thems första demo och ingick i Maritime-repertoaren, där förmodligen även »What I’d Say« låg. Jimmy McGriff, Bobby Darin och Al Kooper är andra som spelat in »I Got a Woman«.


SLIM HARPO
Don’t start crying now (Pye-singel, 1963)


James Moore, som aldrig ens var förkyld, dog knall och fall i en hjärtattack blott 46 år gammal. Han planerade som bäst sin första resa till Europa där han var en hjälte. Rolling Stones tolkade »I’m a King Bee«, Kinks »Got Love if You Want It« och High Numbers »I’m the Face« är en fräck Slim Harpo-stöld. Han slog igenom med »Baby Scratch My Back« och en lätt barnförbjuden dansstil. Han gjorde även en låt som ett svar på Big Joe Williams »Baby, Please Don’t Go«. Han knåpade ofta ihop dessa flyktigt Jimmy Reed-inspirerade låtar tillsammans med hustrun Lovelle (som även gav honom artistnamnet). Och han framförde dem med glimten i ögat och ett klös som fick löständerna att nästan trilla ur. Varken Fabulous Thunderbirds eller Rockpile hade låtit som de gjorde utan Slim Harpo.

Them spelade in låten 5 juli 1964 och gick rakt ner i toaletten. De låter lite fjuttiga i ett försök att leka rockabillyband och det är fullständigt obegripligt att den här låten valdes ut som debutsingel.

--Sålde kanske i två exemplar, brukar Morrison skämta.

BOBBY BLAND
Turn on the Love Light (Vogue-b-sida, 1962)


I dag har vilken syntnisse som helst en maskinpark full med datorer, trummaskiner, virtuella studior och fan och hans moster.

Bobby »Blue« Bland var så fattig att han inte ens hade råd att skaffa sig ett enkelt munspel. Men det gick hyfsat bra för honom ändå. Han och några polare bildade en liten sånggrupp som sjöng så att putsen släppte från väggarna i varje ledigt gatuhörn de kunde hitta hemma i Memphis. Polarna var heller inte vilka som helst, utan BB King och Johnny Ace.

Bland är en extremt viktig influens för Morrison. Han plockade upp Blands låtar redan i Monarchs och han kör fortfarande »Ain’t That Lovin’ You Baby«, »Ain’t Nothing You Can Do« och »I’ll Take Care of You« (Brook Bentons låt som Bland populariserade). Härom året turnerade de tillsammans.

Det hände mycket med den annars så blyge Ivan när Them drog igång »Turn on the Lovelight«, som var finalnumret på Maritime. Det finns inga inspelningar bevarade, men vittnen har berättat att det helt enkelt var magiskt. Van for omkring som en galning och röjde friskt. Han ramlade in i trumset (sorry, Keith Moon, men du var inte först) och klättrade på högtalare (sorry, Iggy, du var inte först du heller). Van har säkerligen slitit ut ett försvarligt antal ex av »Two Steps from the Blues«, där även negro spiritualen »St James Infirmary« ingår, ett annat av Vans paradnummer.

Det här lyssnade Van på enligt egen utsago:
Mahalia Jackson, Sister Rosetta Tharpe, Clara Ward Singers, Tommy Dorsey, Harry James, Jimmie Giuffre, Bill Doggett, Chet Baker, Gerry Mullligan, King Pleasure, Mose Allison, Sil Austin, Bobby Bland, McPeakes, Carter Family, Hank Williams, Blind Lemon Jefferson, Leadbelly, Woody Guthrie, Jimmie Rodgers, Lonnie Johnson, Sonny Terry & Brownie McGhee, Josh White, John Lee Hooker, Lightning Hopkins, Muddy Waters, Little Walter, Sonny Boy Williamson I&II, Howlin Wolf, Bo Diddley, Aretha Franklin, Wilson Pickett, Sam Cooke, Little Richard, Jerry Lee Lewis, Fats Domino, Carl Perkins, Johnny Ray, Gene Vincent, Johnny Burnette, Johnny Kid, Alan Stivell…

Läs mer om Morrison, Van


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.