Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Kung Solomon - åter på tronen
Av Mattias Bergqvist

Klockan är halv ett på natten. Det är fredag, sista helgen i juli. En stor man har precis lagt sin hand på mitt huvud och välsignat mig. Vi har pratat om livet, religion, världspolitik och musik – framförallt musik – i lite mer än en timme.

Vi har suttit i en svart Mercedes, hemligt gömda i ett garage, liksom i samma svarta Mercedes fast backstage vid Storsjöyrans största scen. Jag har lyssnat, försökt att vara sansad, försökt att inte tänka på att jag som enda journalist fått en intervju med soulens största.

Solomon Burke är inte nöjd med hotell Radisons största svit. Det är i alla fall vad Sony/BMG: s engelska representant berättar för mig tidigare på kvällen. Så nu vill Solomon inte göra intervjun där. Men hela maskinen av människor som omger Solomon Burke jobbar för att kunna ordna någonting annat.

En halvtimme senare ringer Solomon Burkes manager. De är hittat en lösning. Fungerar den för mig? Det kommer att bli sent ikväll, vid elva, halv tolv. Femton minuter? Jag förhandlar mig varsamt fram till tjugofem minuters intervjutid. Men även detta ska såklart komma att ändras.

Hotell Radison i Östersund är inte speciellt märkvärdigt. Förutom under de tre dagar som stadsfestivalen Storsjöyran pågår. Då bor alla artister här. Efterfesterna på hotellet är ökända. Men detta är ingenting som jag reflekterar över när jag väntar i den stimmiga, överfulla foajén. Folk rör sig fram och tillbaka. Ljudnivån är för hög. I alla för mig, som försöker memorera alla frågor i mitt block. Från precis motsatt sida av foajén ser jag en kille som ser bekant ut. Han rör sig målmedvetet mot mig. Hälsar, tar i hand, frågor om jag är nervös, säger att hans far snart är klar för att bli intervjuad. Hans namn är Solomon Burke Jr.

Klockan är kvart över elva när Solomon Burke Jr kommer och hämtar mig. Vi åker hiss ner till garaget. Går genom en trång korridor. Jag hinner tänka något roligt om maffia och en film som jag inte kommer ihåg vad den heter. Den sista dörren öppnas. En svart, blänkande Mercedes står tio meter bort. Bredvid bilen sitter Solomon Burke i en rullstol. Tydligen har jag kommit ner i garaget några minuter för tidigt.

Jean, Solomons manager, börjar prata med mig. Hon ställer mig så att jag står med ryggen mot bilen. Berättar att Solomon ska operera höger höft och knä. Därför sitter han i rullstol.

Därefter går allt i en rasande fart. Plötsligt befinner jag mig i bilens baksäte. Snett framför mig, i passagerarsättet sitter Solomon Burke. Han tar i hand, minns mitt namn. Och när någon man beundrat hela sitt liv minns ens namn så smälter man. Jag försöker samla mig, andas ut och sedan börjar en av de mest intressanta timmarna i hela mitt liv.

– Jag hade en underbar chans att låta någon annan bestämma lite. Producenten Don Was och jag satt och lyssnade på 35 fantastiska låtar från stora låtskrivare runt om i världen. Och titta på listan över vilka som har skrivit låtarna på skivan. Det är ofattbart. Van Morrison så klart. Herregud, listan bara fortsätter och fortsätter. Jag menar, the Rolling Stones har en låt med på albumet. Så vi var väldigt glada och tacksamma… och Dr. John skrev titellåten. Och Bob Dylan. Jag älskar Bob Dylan. Jag är en fanatisk Bob Dylan-fan. Bob Dylan, Van Morrison och Tom Waits, där har du mina tre favoriter, säger Solomon Burke.

Albumet »Make do With What You Got« släpptes i mars i år. Recensionerna av skivan var inte lika unisont hyllande som för Solomons comebackskiva »Don´t Give Up On Me«. Han har en egen teori om varför.

– »Make do With What You Got« är vad jag kallar en »giant sleeper«. Låtarna och skivan som helhet växer för varje lyssning. Skivan växer, växer, växer och till sist så exploderar den. Och det är därför det är så viktigt för mig att turnera. Att åka till en massa länder, att åka runt i världen och förmedla de budskap som låtarna innehåller.

Konstigt nog var det många recensenter som jämförde de båda albumen. Lyssnar man väldigt noga hör man att skivorna inte gjorda för att jämföras utan för att åtnjutas var för sig. När jag påpekar det för Solomon skrattar han till, tar av sig hatten och säger:

– Vissa saker kan man inte duplicera, men man gör sitt bästa för att imitera den känsla som är speciell för en låt. Och med den här skivan följer en egen känsla, ett eget utryck och en egen definition av vad den känslan är och vad den kommer att vara i framtiden.

Jag försöker fortsätta med resonemanget. För enligt mig var det modigt av Solomon att frångå det sound på »Don´t Give Up On Me« som förde honom tillbaka till soulens kungatron. Att inte bara göra en kopia för att säkra fler framgångar, utan istället vara ärlig mot sig själv.

– Det är som du säger. Hemligheten var att inte imitera »Don´t Give Up On Me«. Att inte komplicera arbetet så att de två skivorna blir jämförda, för de två skivorna är väldigt olika. Man kan inte kopiera känslan på »Don´t Give Up On Me«, den känslan är väldigt speciell och ärligt talat en gåva från Gud. Men »Make do With What You Got« är ett väldigt, väldigt viktigt album. Tillsammans bildar de både skivorna en familj av musik för själen. Man ska inte jämföra dem, utan lyssna på de olika budskapen.

Jag frågar Solomon vilka budskap det är han menar. För första gången under intervjun är det inte soulsångaren Solomon som svarar, utan pastor Burke. Det är inte enda gången under intervjun som detta händer. Han höjer och sänker rösten. Gestikulerar. Använder en retorik som är bländande. Tappert försöker jag då styra in samtalet på »Make do With What You Got« igen.

– Jag hade turen att kunna ta med en sång av Hank Williams, »Wealth Won´t Save Your Soul«. Vilket jag tyckte var passande för tiden vi lever i. Speciellt med så många människor som bara vill ha pengar, diamanter och femton bilar. Och hela tiden försöker jag säga till dem att »kom ihåg killar, pengar är inte frälsningen, pengar kommer inte rädda era själar«. Och här är en text skriven av Hank Williams för tjugo år (sic) sedan som har samma budskap. Är inte det fantastisk? Detta är budskapet som måste fram. Otrohet och brustna hjärtan händer hela tiden. Vi vet redan att folk ska vara otrogna och att hjärtan kommer krossas. Det är det kärlek handlar om.

– Jag älskar country. Men att hitta en låt av Hank Williams som säger att det kvittar hur mycket pengar du tjänar just nu och i framtiden, det kommer ändå inte rädda dig… du vet, wow. Och så vill folk veta var soulmusiken kommer ifrån. Självklart kommer den ifrån det innersta av alla människor som gjort musik under tusentals år. Det är det allt handlar om.

När nyheten om att det var Don Was som skulle producera »Make do With What You Got« var vi nog många som reagerade. En oro som dock visade sig vara onödig. Skivan är ju superb. Solomon påpekar också att Don Was var ett ofrånkomligt val av producent.

– Don förde in en ny attityd men samtidigt en känsla av det gamla. Det var väldigt personligt. Jag beundrar honom. Jag tycker han är en utmärkt producent, men också en fantastisk människa. Jag är hans sons gudfader. Vilket gör en stor skillnad. Dons son heter Solomon. Don döpte honom till det som en hyllning till mig. Hans fru är en väldigt älskvärd person. De har en vacker familj. Men Don som artist och låtskrivare är också otrolig. Han är en legend. Han har haft hits med så många artister. Och jag hoppas att skivan går bra, både för hans och min egen skull.

Solomon frågar vilken låt som är min favorit på »Make do With What You Got«. När jag svarar »After all These Years« tittar han på mig intensivt och frågar om jag är helt ärlig. När mitt svar är jakande, lutar sig Solomon tillbaka, börjar nynna på låtens melodi, sjunger några rader och börjar sedan prata om Eddie Towns som skrivit låten tillsammans med Solomon.

– Eddie har varit med mig i femton år. Han är en fantastisk låtskrivare, en fantastisk artist, en otrolig musiker. Du ser att han spelar bas med mig på scen, men egentligen spelar han piano. Men egentligen är han trummis. Så först trummis, sen pianist, sen gitarrist och bas som fjärde instrument. Han började spela bas för två år sedan. Och såklart är han också en fantastisk sångare. Det är otroligt vilken talang den mannen har. Han jobbar med en ny skiva som förhoppningsvis kommer att finnas att köpa om inte allt för lång tid.

Det hörs ganska tydligt att »After all These Years« är en tribut, en hyllning till någon i ditt liv som betytt väldigt mycket.

– Det är en hyllning till min familj, till kvinnorna i mitt liv, mina barn och barnbarn. Men mest av allt till mina barns mammor. För att de har stått vid min sida genom alla år. Genom all glädje, sorg, besvikelse, smärta och olika situationer.

– Jag är väldigt stolt över min familj. Otroligt stolt. Det är så härligt att ha med dem på scen. Candy, min yngsta dotter, är snart färdig med sin tandläkarutbildning. Min son Solomon Burke Jr är en filmstjärna. Folk kommer fram till mig och undrar om jag har börjat spela in film. Så jag är väldigt stolt över att ha med två av mina barn på scen. Och du vet, jag har börjat träna upp barnbarnen nu, så förhoppningsvis kan de vara med mig på scen om något eller några år. Det kommer att bli helt fantastiskt.

Den intervjutid jag blivit lovad har tagit slut eller vida överstigits. Jag förstod aldrig riktigt om det var femton eller tjugofem minuter jag hade på mig. Utanför bilen är fler människor än tidigare i rörelse. Jag börjar misstänka att någon snart kommer att avbryta intervjun. Men jag måste fråga, för jag har alltid undrat. När man som Solomon Burke skapat musik under mer än femtio år, vilken låt betyder då mest? Vilken låt håller han närmast hjärtat? För det var som 14-åring Solomon Burke spelade in sin första singel, gospelhymnen »Christmas Presents From Heaven«. Och just denna låt är den som fortfarande i dag betyder mest för honom. När vi pratar om låten och dess betydelse är det första gången som han bryter ögonkontakten med mig.

– Jag ska dela med mig av en väldigt ärlig sanning. Av alla låtar som jag spelat in, som jag hoppas kunna spela in och som jag har sjungit under åren… det skulle ju ta en vecka om vi ska gå igenom alla, är det den första som jag skrev och spelade in som är min favorit. Jag skrev »Christmas Presents From Heaven« som en hyllning till min farmor tre dagar efter att hon gått bort. Och chocken att förlora någon som stod mig så nära var förkrossande. Det var en vecka av stor förändring i mitt liv. Och du vet, den förändringen märker jag av ännu idag. Tänk att jag sitter i Sverige, med dig, hemligt gömd i ett garage och pratar om väldigt personliga saker. Det trodde jag aldrig.

När Solomon avslutat orden blir han knäpptyst. Suckar djupt. Nu tror jag definitivt att intervjun ska vara över. Solomons manager sticker in huvudet i bilen och viskar något till sin chef. Solomon vänder sig om, tittar mig rakt in i ögonen och frågar om det är okej att jag sitter kvar i bilen och pratar med honom till dess att konserten börjar.

Tio minuter senare befinner vi oss inte längre i Hotell Radisons garage. Nu står den svarta Mercedesen backstage. Under tiden som vi kört dit har Solomon pratat lyriskt om svenska köttbullar. Att han beställde en stor tallrik köttbullar till frukost. Jag frågar om det är okej med Solomon att vi pratar om hans sextiotal. Han missförstår mig. Eller så hör han mig av någon anledning inte tillräckligt bra.

– Många människor tar fel på när jag föddes. Jag är född 1940, låt ingen lura i dig något annat. Många påstår att jag skulle vara född 1934, vilket är helt fel. Men det har varit ganska bra under åren. Om jag säger till damerna att jag är äldre är de snällare och mer passionerade med mig. Du vet, »han kan verkligen sjunga och dansa för att vara så gammal«.

Solomon skrattar hejdlöst. Varje extra minut med honom känns nu som en gudagåva. Jag ser mitt tillfälle att fråga honom om »Got to get you off my mind«, min absoluta favoritlåt under Solomons långa karriär.

– Jag hade varit med min vän Sam Cooke och pratat om livet, om musik och om allt möjligt. Ätit gott. Av någon anledning kom Sam inte in i sitt hus. Jag åkte tillbaka till mitt hotell. Två timmar senare får jag ett samtal på mitt rum. Och jag kunde inte fatta det. Jag hade ju precis varit med Sam. Jag kunde inte fatta att han blivit mördad.

Solomon blir tyst. Hans röst har darrat en aning medan han berättar historien. Tio sekunder senare fortsätter han.

– Jag var tvungen att åka hem. Var tvungen att försöka glömma Sam och det som hänt. Du vet, »got to get you off my mind, I know it’s just a matter of time«. Samma kväll hade jag fått ett brev från min fru….

Solomon börjar nu skratta sitt bullriga skratt.

– … Hon ville skiljas. Det var inte en toppenkväll för mig direkt. Så jag åkte taxi, tåg och flygplan för att komma till Philadelphia. Vilket tog ungefär fem dagar och under den tiden skrev jag låten.

Jag har läst att du improviserade fram »The Price« tio minuter innan du skulle gå på scen. Stämmer verkligen det?

– Nej, inte riktigt, jag var faktiskt på scenen. Det var på Apollo Theater. Ännu en gång var det samma underbara fru, som gav mig så många hits, som ställde till problem. Jag sa till bandet att spela en blues och jag gick ut och började sjunga. Folk i publiken var som galna. Damerna skrek och grät. Till och med killarna grät. Allt på grund av texten. Allt på grund av att jag sjöng »you cost me the love of my mother, you cost me the love of father«…

– Jag gick igenom en situation under den tiden när min mamma inte alls kom överens med min fru. Och min pappa försökte få oss att hålla ihop. Han offrade sig själv för att det skulle fungera. Han blev som en pappa, barnpassare, farfar, morfar och allt för att vi alla skulle komma igenom situationen. Det är därför jag så sällan sjunger »The Price«. Texten är för stark, innehåller så många minnen. Och du vet, det här kommer du att älska, allt det här som vi pratar om kommer att bli en tjock bok.

Du håller alltså på att skriva en bok om ditt liv?

– Herregud, jag har skrivit under fyra år. Men varje gång som jag känner mig klar, säger någon att det finns plats för ett kapitel till. Sen ska vi nog göra en film baserad på boken. Just för att det finns så många intressanta kapitel i mitt liv. Men när allt detta kommer hända vet jag inte.

Solomon får en kopp kaffe med mjölk i. Platsmuggen försvinner i hans händer. Han frågar om det är några speciella låtar jag vill höra på konserten. »Got to Get You Off My Mind«? Självklart. »The Judgement«? Jag tror inte bandet fixar det, säger Solomon och skrattar. Jag fortsätter önska låtar. När jag säger en titel sjunger Solomon en liten bit av låten.

Det finns i många av dina låtar ett genomgående tema. Ett slags rädsla för ensamhet och en längtan efter kärlek.

– När livet rullar på, år efter år, måste man vara sann mot sig själv. Om du lyssnar på mina låtar kan du se hur mitt liv har varit. Jag har varit gift nu i 37 år och det är dags för min fru att få veckla ut sina vingar, att få göra det hon vill. Hon har fullföljt allt hon lovat mig. Jag bad henne att stanna med mig vad som än hände, så våra barn kunde komma igenom skolan. Och hon har gjort det. Nu är det dags för henne att få njuta av livet. Och under ditt liv, om du lär dig att ge och dela, så kommer kärleken att blomstra. Visst kommer det att regna ibland och tårar kommer att falla. Men hemligheten är att ha kärlek och frid i hjärtat.

Soulsångaren Solomon förvandlas nu till pastor Burke igen. Han börjar prata politik. Om läget i Irak, om president Bush. Jag inser att han skulle kunna säga vad som helst, för stunden skulle jag ändå blint tro på varje ord.

– Vi lever i en ny generation. Det är en ny revolution av en ny generation. Jag tror inte alla förstår det. Det är ett nytt budskap av en ny generation. Detta nya budskap säger att vi är villiga att offra mer än vad de som har makten är villiga att ge. Och jag tror många av våra politiker inte lyssnar tillräckligt noga och att de inte förstår. Att jag får möjlighet att turnera, lyssna på vad de unga har att säga och att titta dem i ögonen är en välsignelse.

– Lyssnar du på några av banden av idag så hör du musik som tagit inspiration från musik överallt och genom alla tider. Ljudet av fred, kärlek och frid har blivit ljudet av trummorna. Och fler band borde följa dem. De borde byta trumslagen av krig till trumslagen av fred. Det är det vi borde lyssna på.

Solomon börjar trumma på instrumentbrädan. Han trummar på sitt lår. Han trummar på allt i bilen som han kan nå. Samtidigt mässar han, i takt med rytmen, »peace, peace, peace«. Om och om igen.

– Men det är inte bara jag som vet detta. Du vet det, ungdomar runt om i världen vet det. Vi måste bygga broar runt om i världen. Tekniken tillåter oss att göra det nu. Vi lever i en liten värld som ändå är så stor. Istället för att mata de fattiga med fisk måste vi lära dem att fiska. Jag blir så ledsen och nedstämd när jag pratar om världsläget. Människor är skrämda och följer nästan vem som helst bara de visar ledaregenskaper. Du vet ju vad som hände och händer i Irak. Eller nästan var som helst i världen.

– Det är därför det känns som om »Make do With What You Got« är en viktig skiva och viktig låt. Vi måste nöja oss med vad vi har och inte ständigt sträcka oss efter mer. Det finns andra som behöver det bättre än oss. Varför vill vi ha mer när så många är sjuka och så många dör varje dag? Och jag undrar om det bara är några av oss som skapar musik som ser detta? För musik har kraften att förändra. Musik har kraften att få saker att hända. För du får inte glömma att det är Gud som strömmar igenom mig när jag sjunger. Det är hans ord.

Det finns mycket mer att berätta. Om Solomon Burke, om hans musik, om hans tro på förändring, om hans synsätt på musik. Men även om intervjun, om saker som hände, om saker som Solomon sa.

Att intervjua Solomon Burke är det största jag har varit med om. Och jag vet inte om någonting, någonsin kommer att slå det.

Så jag sätter punkt här.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.