Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Todd is God...
Av Ola Karlsson


Den 5:e juni befann jag mig på London Hammersmith Apollo för att för första gången få se Gud livs levande. Jag blev inte besviken. Tvärtom; jag ville skrika, gråta och framför allt skriva; av pur glädje, allt för att försöka förklara varför ett osympatiskt hästansikte från Philadelphia kunde betyda så mycket för en 30+ musikskribent. Jag fick inte ur mig nånting. Så tom var jag på känslor. Därför plockade jag fram den här gamla hyllningen, som fortfarande säger det mesta om vad jag känner inför min enda, och sista (?) musikaliska hjälte - Todd Rundgren.

Salvador Dáli sa en gång; “det enda som skiljer mig från en galning är att jag inte är galen». Det kunde lika gärna ha gällt Todd Rundgren. Likt Dalí är det få, om någon, annan artist som har utmanat sin publik på samma sätt som Rundgren. Han har egentligen, enligt musikbranschens gängse regler, begått kommersiellt självmord ett otal gånger och hans diskografi innehåller allt från a capella-album (A Capella) och utgivning av demolåtar för en ej uppförd musikal (Up against it) till världens första interaktiva CD (No World Order) och en samling nyinspelningar av gamla favoriter i bossanova-tappning (With a twist). Lägg därtill parallella skivsläpp med hobbybandet Utopia som gjort allt från charmig symfonirock (Todd Rundgren’s Utopia) till ett fintfint album med Beatles-pastischer (Deface the music). Och så nu senast, inte mindre än elva (11!) olika soloalbum med live-inspelningar, endast tillgängliga i Japan. Jag har dem naturligtvis allihop.

Det var kärlek vid första öronkastet (jag kommer ihåg det som vore det igår; i en paus mellan två program på SVT visades The Want Of A Nail, den första och sista Rundgren-video jag sett på TV) och sedan dess har vår kärleksaffär hållit i sig, även om jag inte alltid varit helt trogen. Det kan vara en aning mödosamt att så vara när objektet för ens beundran beter sig som Todd Rundgren. Numera handlar det väl måhända mer om en sorts vänskaplig ömhet än den himlastormande passion och gudadyrkan mina första möten med album som Runt, Something/Anything, Nearly Human, A Cappella och Faithful (hepp!) innebar.

Och många är de tillfällen under senare år som jag suttit med ett nytt Rundgren-alster i händerna, fullkomligt lipfärdig efter första genomlyssningen och ylat; “Todd, min Todd, varför har du övergivit mig?!« Där varje ny låt är en personlig Golgata-vandring, varje textrad ett törne i min krona och varje nytt album det altare där jag villigt offrar min musikaliska tro. Jag vill ju så gärna tro, vill ju så gärna få ett bevis på att det gamla hästansiktet fortfarande kan.

Det slutar ändå alltid med att jag plockar fram de gamla albumen, en kasse bärs och drömmer mig bort till en svunnen tid, en tid då Todd Rundgren regerade. En tid då han rockade med de bästa, då han sjöng blåögd soul så att tiden stod stilla, då han var både humoristisk och filosofisk, både hård och mjuk på samma gång, och allt han företog sig utfördes med, syntes det, nästan löjlig lätthet. Genombrottet med den makalösa poplåten I Saw The Light från Something/Anything, gav Rundgren en position och stjärnstatus han vantrivdes med ända från början och det var då hans eskapader började på allvar.

Han var visserligen excentrisk redan på debutalbumet, mästerliga Runt, men någonstans efter 1973 slog det slint. Likt en galen vetenskapsman har han sedan dess rusat runt i musikbranschen med sällan skådad frenesi. Han har sprutat ur sig låtar, spelat in och producerat massor av artister, både kända (Meat Loaf, XTC) och mindre kända (Pursuit of Happiness) och under tiden utvecklat sitt tekniska intresse/kunnande, och dessutom hunnit med att bli en pionjär på framför allt musikvideo-området (bl a var hans video för Time Heals banbrytande och den andra video någonsin som visades på MTV).

Detta har gjort Todd Rundgren till en udda figur som många kanske förknippar med andra saker än det de borde (så även jag emellanåt). Men, mina vänner, det finns stunder som överskuggar allt jönsande, tveksamma (men framgångsrika) Meat Loaf-produktioner, allehanda interaktiva märkligheter och excesser. Stunder då Todd Rundgren är Gud, varken mer eller mindre. Stunder som på Parallell Lines, när han åskådliggör sitt eget sökande efter en mening med Allt:

“What would you tell me, if I could hear you speaking, if you could touch me, how would I know the feeling..?»

Eller som i All The Children Sing med sitt smittande la-la-la-tema som variant på den euforiska refrängen. Och jag väntar fortfarande med upphetsning på den dagen när jag i ett radioprogram får frågan om en önskelåt (här får ni föreställa er en stolt och till tårar rörd Karlsson framför intervjumikrofonen); “Pretending To Care med Todd Rundgren. För att det är världens bästa låt«. Det är helt enkelt en oantastlig komposition; med en melodi så ljuv som vore den hämtad direkt från Todds hem i himmelen och med en sånginsats som trotsar beskrivning. Varje gång jag hör den, eller The Verb To Love, eller Believe In Me” återfår jag min ibland vacklande trosuppfattning.

Så mitt förslag är att ni nu gör så här, ni otrogna hädare; gå ut och köp förslagsvis Go Ahead Ignore Me – The Best of Todd Rundgren, hoppa fram till spår 7, och låt Ljuset skölja över er. Släpp in Todd Rundgren och hans evangelium i era liv och jag vet att ni också kommer att sälla er till skaran av lärjungar…


Krönikan är tidigare publicerad i tidningen La Musik #2.

Läs mer om Rundgren, Todd


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.