Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Det goda livet i Shokan
Av Anders Mårtensson

1975, när Bruce Springsteen träffar Amerika med full kraft, säger Graham Parker upp sig från jobbet på bensinmacken i Surrey. »Jag blev inte Bruce. Men jag har alltid känt mig som en rockstjärna«, säger Parker 30 år senare.

Graham Parker har just presenterat ett nytt album. “Songs of no consequnce» låter ungefär som Parker lät förr, då i mitten av 1970-talet när han klev fram som den brittiska new wave-erans förste.

Annars har Graham Parker 2005 inte mycket gemensamt med den Parker som fick rubriker för “Howlin’ wind«. Han kör fortfarande europeiskt, men vi träffar en man som kommit att förstå och älska Amerika.

- Antar att jag stannade tillräckligt länge. Men titta: Här bor jag, ett par timmar från stan, omgiven av berg och underbar natur. Hur kan man annat än älska en sådan plats?

Vi har kommit till Shokan, nära Woodstock. Detta är upstate New York, den lilla staden lutar sig mot Catskillsbergen.

Graham Parker trivs med livet här, och det är lätt att förstå varför.

Lika lätt att inse att han inte längre lever upp till myten. Parker fyller 55 i år, och den han var på 1970-talet - »the angry young man« - tillhör dåtid.

- Det fanns en ilska, en väldig intensitet i mitt sätt att framföra låtarna. Men jag tycker att jag gjorde en del annat också, som blev ignorerat. »Gypsy blood« till exempel. Och egentligen hade jag inte så många skäl att vara förbannad. Det gick ju rätt bra på den tiden.

Med Graham Parker fick England åter en rockstjärna. Han landade mellan glam och punk. Blev nummer ett i new wave-generationen.

- Min manager, Dave Robinson, såg en potential i låtarna. Det var Dave som plockade ihop The Rumour, för jag kände själv inga musiker av den kalibern. Hade hört talas om Brinsley Schwarz, för han hade redan ett eget band. Ett av de största inom pubrocken faktiskt, men jag hade ingen aning om vad pubrock var.

- Så jag litade på Dave, för han visste vad jag ville göra.

1975 hade Graham Parker skrivit låtar som »Back to schooldays« och »Don't ask me questions«. Nu fick han också ett band, som blev den brittiska motsvarigheten till Springsteens E Street Band. The Rumour - Brinsley Schwarz, Andrew Bodnar, Bob Andrews, Stephen Goulding, Martin Belmont - fångade Parkers vision. Hela sommaren repade bandet ihop en repertoar, vid slutet av året var skivkontraktet landat. En radioshow som pluggat Parkers demo blev dörröppnare, och tidigt 1976 släpptes »Howlin' Wind«.

Bara några månader senare kom uppföljaren, »Heat Treatment«.

- Två album samma år. Hur det gick till är fortfarande ett mysterium.

Medan Parker skrev sina första två album hade Amerika upplevt en revolution som hette Bruce Springsteen.

- »Born to run«, säger Parker. Herregud, the classic of all times.

- Men jag var så upptagen med mina egna låtar att jag aldrig blev påverkad av Bruce. Minns att Dave Robinson tog mig till CBS' kontor och där spelade de hans två första, »Greetings from Asbury Park, NJ« och »The wild, the innocent & The E Street shuffle«. Det enda man tänkte var att killen hade massor av influenser. Sedan kom »Born to run«.

- Amazing. Han hade tagit modern pop och rock'n'roll och samtidigt fångat soundet från 60-talets tjejgrupper. Det var mycket »oh...oh...oh...«, som Ronettes till Phil Spectors ljudvägg. Genialiskt, »Born to run« är en fenomenal platta. Varför kom jag inte själv på den grejen?

Springsteen erövrade - först Nordamerika, sedan Europa. Och Graham Parker blev den engelske utmanaren.

- Äh, vi kom från olika platser. Hade inte ett dugg med varandra att göra. Det var aldrig någon tävling. Bruce var ju popstjärnan. Och jag...jag vet inte vad jag var. En arg liten insekt?

Men sanningen är att Graham Parker själv var på väg mot toppen.

- Vi snackar om England, 1976. Punk och new wave fanns inte, oavsett vad folk påstår. Punkbanden var namn i tidningarna, men när jag började spela på teatrar och colleges höll de till på småklubbarna.

Punken fick sitt genomslag 1977, och new wave hade börjat med »Howlin' Wind«.

- Jag var nog först, det kändes så. Vet inte, men jag antar att vi gjorde något väldigt bra och väldigt brittiskt. När man är ung måste man i all fall tro att man är fantastisk.

Bruce Springsteen som gjorde sin andra resa till England 1978, med »Darkness of the edge of town«, hade också lagt märke till den arge unge britten. Till pressen sa Springsteen: »Den ende jag betalar för att gå och lyssna på är Graham Parker.«

- Jo, jag kommer ihåg det där. Bruce sa aldrig exakt så till mig, men han var väldigt imponerad efter en av våra spelningar på Palladium i New York.

Parker och Springsteen blev bekanta. Träffades inte särskilt ofta, men det fanns en professionell koppling. Som att Springsteen gästade när Parker och The Rumour spelade in »The Up Escalator« (1980).

- Jimmy Iovine, min producent, frågade om jag ville ha med Bruce. Så vi träffade hans manager, Jon Landau, på ett hotell nära Central Park i New York. Nästa dag kom Bruce ner till studion och sjöng på två av låtarna, »Endless nights« och »Paralyzed«. Allting var väldigt avslappnat, vi gjorde ett bra jobb tillsammans.

- Jimmy (Iovine) sa till mig: »Du, nu sjunger han med den där råa Little Richard-rösten. Jag är inte så säker på att jag gillar det, men...ja, det är så han sjunger nuförtiden.« Det var vad Jimmy sa, själv tyckte jag att Bruce lät bra.

Efter fyra år och fyra album med The Rumour började Graham Parker leta efter något nytt.

- När man är ung känns fyra år som en väldigt lång tid. Jag hade inte räknat med att vara kvar i branschen efter de tre första plattorna, för det finns alltid ett tvivel. Kanske är man inte så bra som man tror och hoppas. Men när vi överlevde album fyra började jag tänka: »Jo, jag är nog så bra. Och kanske lite bättre?«

Parker ville ha ett annat sound, och visste att han inte skulle få det med samma musiker.

- The Rumour lät fantastiskt som The Rumour. Nu ville jag vidare, och det ville de också. Allting var odramatiskt. Jag sa vad jag tänkte, de svarade: »Mm, god idé«, och så gick vi skilda vägar. Inga hard feelings.

Under samma period funderade Parker på ett alternativ till flackandet mellan London och New York.

- Hade ett ställe i London och en vindsvåning på Manhattan. Men du vet, som engelsman har man en ilsken hållning till allt Amerika står för.

- Grejen var att jag gifte mig med en amerikanska, vi fick en dotter och det där med att vara några månader i London, några månader i New York och...ja, fortsätta så. Det kändes inte helt rätt. Allt eftersom jag började förstå USA lite bättre kändes det också logiskt att spendera mer tid här. Och så hittade vi hit, till en plats där man kunde köpa en bit mark utan att bli ruinerad.

- Nu har jag stannat i Amerika så länge att jag tycker att det här landet faktiskt är ganska fantastiskt.

Graham Parker fick ett genombrott. Han levde på toppen med »Howlin' wind«, »Heat treament« och - inte minst - »Squeezing out sparks« (1979). Och Parker säger att han fortfarande känner sig som en rockstjärna.

- Ena dagen jobbade jag på en bensinmack i Surrey. Nästa var jag killen som tidningarna skrev om. Så ja, från den dagen har jag alltid känt mig som en stjärna.

Men. Misstag begicks på vägen. Kanske kunde hans »fan base« varit större än vad den är. Vuxit till något som blivit mer än »konstant«.

- Ja, herregud, var skall vi börja?

Parker skrattar och skakar på huvudet.

- Misstag, miljoner misstag. Men det största var nog när Arista signade oss och gav mig hundratusentals dollar till »Squeezing out sparks«. Vi gjorde ett album som sålde bra, men borde ha sålt bättre. Problemet var att inspelning och turné kostade så mycket att Arista inte hade råd att göra promotion.

- Varken skivbolag eller min manager tänkte riktigt klart när de skickade iväg oss som förband till Journey och Lynyrd Skynyrd. Eller som den där gången när 14000 Blue Öyster Cult-fans buade. Fan, vi hade inte ens långt hår.

Parker protesterade, men inte tillräckligt högljutt.

- Nä, men de betalade bra, så jag tänkte: »Va' fan, vi tar pengarna.«

Åren har gått fort. Graham Parker slutade aldrig spela in skivor, och han fortsatte att turnera. För publiken finns kvar - och den är ganska hängiven.

- Men låt oss vara ärliga, säger han. De blir inte fler...

Därför har det också blivit för dyrt att alltid resa med band. 20-30 spelningar om året blir det, ibland fler. De flesta med Parker och hans akustiska gitarr.

- Jag älskar att jobba med andra musiker, men jag är inte beredd att betala priset. Att avlöna ett band, roddare och en tour manager...det är inte billigt. Och lågbudgetalternativet där man sover i den taskiga turnébussen finns inte. Jag är 55 och måste bo på ett mysigt hotellrum i stan.

Graham Parker kunde aldrig bli en artist av Bruce Springsteens kommersiella kaliber. Det visste han tidigt.

- Bruce har ett sound som på något märkligt vis alltid säljer. Jag är alldeles för rastlös för att leta efter ett sådant sound. Kan gå från ett rootsalbum som »12 haunted episodes« till enkel pop med »Acid bubblegum«.

- Med Rumour försökte vi nog vara kommersiella, allt vi spelade in lät som hits i våra öron.

2003 presenterade Parker den tillbakalutat akustiska »Your country«. Fick fina recensioner och hyggligt med speltid i americanaradion.

- Så de trodde väl att jag tänker fortsätta spela in countrylåtar.

Han plirar med ögonen:

- Vad vet jag, country kanske är min grej? Men jag har alltid satt en pervers stolthet i att inte leva upp till förväntningar.

Alltså är han tillbaka med ett rockalbum. Har för första gången använt turnébandet The Figgs i studio.

- Det skulle verkligen vara en platta enligt titeln: »Songs of no consequence«. »Bad Chardonnay« och »Local boys«, till exempel, är låtar som bara är kul och saknar djupare mening. Men sedan blev det som vanligt. Jag kunde inte hålla tyst. Skrev »Vanity press« och »Dislocated life«.

Parker skrattar:

- »Dislocated life«… the big enchilada itself.

Han är inte arg längre.

- Äh, jag blev inte Bruce...för jag var något annat. Vet inte vad? Jo, just det..en arg liten insekt. Ha, ha, ha.

- På sätt och vis gör det ont att inte alltid kunna turnera med band, för det finns fortfarande teatrar jag skulle kunna fylla. Men okej, så är det. Så är livet. Get on with it.

Läs mer om Parker, Graham


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.