Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Samlingsplattor på macen istället för macken
Av Rune Häger

Jag ligger alltid steget efter.

Speciellt när det gäller datorer och andra tekniska produkter. Jag hade precis lärt mig att ställa in videon på timerinspelning, när vi skaffade satellitmottagare med inbyggd hårddisk. Hur man ska spela in något på den vill jag inte ens försöka förstå. Inte de närmaste åren i alla fall.

Jag försökte en gång och fick då en inspelad 90 minuter lång svart ruta. Så nu får det vara.
Sen har jag försökt ställa om videoklockan också, till sommartid. Men instruktionsboken är tjockare, dubbelt så tjock, som den till min nya Chrysler och det måste ändå fattas ett par sidor med instruktioner om det här med att ställa in tiden. Det finns inga. Och som jag har bläddrat!

Men den nya datorn är försedd med något som var helt nytt för mig, men som förmodligen redan är omodernt. Det heter iTunes och är en slags bandspelare utan band. Det finns inga kassetter heller. Men man kan lägga in låtar från sina cd-skivor i ett bibliotek.

Varför ska man samla låtar i bibliotek, förresten? Ska det inte heta diskotek? Strunt samma.

Sen kan man plocka låtar från biblioteket och lägga dem i speciella spellistor, som dessutom kan brännas till cd-skivor. Man kan alltså göra om sina cd-skivor till andra cd-skivor.

Samlingsplattor brukar sånt kallas när de säljs på macken. Jag gör mina egna samlingsplattor numera, på macen.

Så nu har jag den senaste Willie Nelson-plattan i biblioteket och kan blanda de bästa låtarna med andra Willie Nelson-låtar från andra Willie Nelson-plattor och får då en Willie Nelson-platta som bara jag i hela världen har. Är det inte fantastiskt?
Samtidigt är det lite otäckt.

Jag menar, hur många låtar får det plats i biblioteket? Vad händer när det är fullt och jag försöker plöja in en till? Får man reda på när det är fullt? Hur lång tid tar det? Kan en dator explodera?

Det roliga är att samla favoritlåtar på nya, unika cd-skivor. Jag gjorde en häromdan, som jag döpte till »Modern music«. Man ska döpa dem, det hör till. Datorn kan t o m skriva ut ett konvolut i färg med alla låtarna uppräknade.

»Modern music« börjar med Jerry Lee Lewis »Another place another time«. Jo, jag vet. Den är från 70-talet. Och då är det modernt relativt sett, för det finns ju klassisk musik som är totalt omodern.

Sen kommer Bobby Darin, Dean Martin, Frank Sinatra och andra tungviktare. Allra gladast blev jag när jag upptäckte »Looking for the magic« med Dwight Twilley i skivsamlingen och bloogade in den också. Den känns extra modern i samlingen.

Det blev en utmärkt cd. Redan har den fått tung speltid i bilen. Och på jobbet, där folk kommer in på rummet och säger »Dean Martin, va?« och sen är de duktiga en stund tills Dwight Twilley kommer. Där spricker deras kunskaper.

Men jag har spelat min första egna cd-produktion ännu mer. Den heter »Willie, Ray & Doug« och jag kan inte tänka mig en bättre platta än den här med tyngdpunkterna från Doug Sahms »The Last Real Texas Blues Band Live at Antone´s« (det är inte klokt vilka bra låtar där finns), och sen dessutom en massa höjdare från Ray Charles och Willie Nelsons senaste (såvida inte Willie har släppt nåt nytt den här veckan, man vet ju aldrig med honom). En så bra platta finns inte att köpa. Och det jag själv som är producent!

Nu blir ju detta ett nytt sätt, för mig, att göra något av skivsamlingen. Jag undrar bara hur många hundratals timmar det ska ta att plocka russinen ur kakan och samla allt det bästa på helt nya plattor, där olika artister möter varandra på ett sätt som aldrig skulle tänkas ske IRL. (IRL är dataspråk och betyder In Real Life, för den som undrar).

Jag har också producerat skivor med enbart mindre kända, men suveräna, artister och band som King Pleasure, BR5-49, Charlie Robinson, T Graham Brown, Kevin Gordon och andra som man sällan plockar fram och spelar en hel cd med. Enstaka låtar i mixar med andra får sådana artister att växa.

Jo, jag vet, man kunde göra samma sak med kassettbanden. Men då kunde man inte direkt plocka fram en speciell låt. Med en cd är det bara att trycka på låtens nummer i spelaren, så kommer den.

Nu säger nog många att det är helt onödigt att bränna cd-skivor. Det är väl en liten apparat som heter mp3 som gäller nu. Där behövs det varken band eller en plåtskiva, har någon försökt förklara för mig.

Men att producera egna cd-skivor är det roligaste man kan göra med datorn. Ingen mer Taipei! No chat!

Mata in låtar i biblioteket, sortera, blanda och bränn!

Det är så roligt så det är väl snudd på förbjudet.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.