Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Steve Forbert – En personlig betraktelse på femtioårsdagen, del 1
Av Mårten Sandén

DEL 1 »Going Down To Laurel«

En subtropisk sommarnatt för mer än tjugo år sedan åkte jag Greyhoundbuss mellan New Orleans och Washington D.C. Jag minns inte längre några detaljer från resan, mer än att det var för varmt för att sova och att jag tröstade mig med min Walkman och ett antal väl valda blandband.

Säkert var det lilla man såg av utsikten lika tråkig som den brukar vara från amerikanska bussfönster – motorvägsramper, annonstavlor, köpcentra och korta stopp i de värsta delarna av varje större landsortshåla.
Men någonstans i Mississippi satt jag och såg ut på den illa upplysta nyfattigdom som omgav mig när en grön vägskylt dök upp någon sekund i bussens strålkastarljus.
Laurel 20, stod det.

Plötsligt var jag klarvaken. I det svaga ljuset från läslampan rotade jag med darrande fingrar igenom min väska efter rätt kassett, hittade den och tryckte igång bandspelaren.

Well, I’m going down to Laurel
It’s a dirty stinking town, yeah
But me, I know exactly what I’m going to find

- »Going Down To Laurel« (»Alive on Arrival«)

Det USA som sångerna, böckerna och filmerna berättar om är inte samma land som det man reser genom, men det händer att dessa parallella världar möts. Drömmen tar sig in genom en reva i verkligheten och för en liten stund är Amerika precis så stort som det alltid påstår sig vara.

Vissa personer har en särskild talang för att åstadkomma detta fenomen. Författare som F. Scott Fitzgerald, Truman Capote, John Steinbeck, filmare som Frank Capra, Michael Cimino, Sam Shepard och musiker som Paul Simon, Jimme Dale Gilmore, Shawn Colvin, Dylan och lustigt nog exil-kanadensarna Joni Mitchell och Neil Young.

Och så, naturligtvis, Steve Forbert.

När jag tittar i min tummade Rand McNally Road Atlas ser jag att det var Interstate Highway 59 jag åkte på den där natten. Någon timma efter att jag såg vägvisaren mot Laurel måste jag ha passerat genom Meridian, MS – födelsestad för såväl countrymusikens fader Jimmie Rodgers som Steve Forbert. Fast det visste jag inte på den tiden. Allt jag egentligen visste om Steve Forbert var att hans två första album – »Alive On Arrival« och »Jackrabbit Slim« – hade varit en konstant del av min tillvaro sedan en vän spelade dem för mig hösten 1980.

Nu, efter snart ett kvartssekel, vet jag mer om både Steve Forbert och Meridian. Ändå är det den där magiska natten i Mississippi som, för mig, summerar alltihop.

Jag tänker inte ens bry mig om att låtsas vara opartisk i den här artikeln. Steve Forbert har betytt enormt mycket för mig, både i mitt låtskrivande och i mitt personliga liv, och det minsta jag kan göra för att återgälda det är att säga vad jag tycker:
Jag tycker är att Steve Forbert är en av de intressantaste artister USA frambringat sedan Elvis dog.

Jag tycker han är enastående i sin förmåga att förena det personliga och det universella, att slå en bro mellan moderna artister som Springsteen, Patti Smith, Nick Drake, Josh Rouse (och många fler) och den amerikanska populärmusikens djupaste källor.

Steve Forbert är länken mellan Mp3-spelare och vevgrammofon, och hans talang är stor nog att bekvämt överbrygga klyftan.

Luciadagen 2004 fyllde Steve Forbert femtio år. På sin födelsedag kunde han se tillbaka på en 26-årig karriär som en av den amerikanska singer/songwritertraditionens mest begåvade, originella och mest förbisedda artister. Han kunde se tillbaka på tio studioalbum (varav det senaste kom våren 2004), minst lika många live- och samlingsplattor, en U.S. Top 10-hit, tusentals gig och mer konstnärliga framgångar och professionella motgångar än tio andra artister upplever under sina sammanlagda karriärer.
Man kan undra hur ett sådant liv har sett ut för den som levde det. Vilka platser har det fört en till, vilka människor har det låtit eller tvingat en att möta? Hur har det känts? Egentligen?

Steve Forbert är en av de främsta självbiografiska låtskrivarna sedan Jaques Brel och samtidigt en samtidsskildrare helt i klass med många av de bästa amerikanska romanförfattarna. För den som vill veta hur hans liv sett ut - och samtidigt få en rik och komplex bild av USA de senaste tjugofem till trettio åren - är det bara att lyssna på plattorna.

Allt började, som sagt, i Meridian.

Steve föddes där 1954 och lärde sig tio år senare spela gitarr av en avlägsen släkting till Jimmie Rodgers, Meridians egen Yodeling Brakeman. Musiken ersatte tecknandet som hans största intresse, och han tycks ha spelat i ett otal lokala band mellan 1965 och 75. Den enda av dessa konstellationer som har överlevt ens som en fotnot hette Pudd'nhead Wilson, efter Mark Twains roman. Efter High School körde Steve, likt en annan känd Mississippi-son, lastbil ett par år innan han 1976 tog gitarren och munspelet och köpte en enkel Greyhoundbiljett till New York City.

And I did some singing, and I played guitar
Down near a doorway
Howling out words and banging out chords
Well, think what you will
Laugh if you like
It don’t make no difference to me
I’ll open my case and I might catch a coin
But all ears may listen
For free

- »Grand Central Station, March 18, 1977« (»Alive on Arrival«)

Här har vi honom, som i ett snapshot från en billig Kodak Instamatic. En 22-årig sydstatsgrabb med vidöppna ögon och öron och en kappsäck full av hemsnickrade låtar.

Steve Forbert hade kommit till New York för att spela, och det gjorde han också. Han spelade på trottoarerna, på tågstationerna och på varje kafé, församlingsgård och klubb som ville ha honom. Ett billigt rum på YMCA på 23rd Street och diverse ströjobb hjälpte honom kompensera de ofta obefintliga gagerna. Låtarna på debutplattan »Alive on Arrival« och outtake-samlingen »Young Guitar Days« beskriver denna första tid, omväxlande i pollockska färgkaskader och kärleksfull detaljskärpa. Bilden som tonar fram kunde varit hämtad ur en roman av Fitzgerald, Steinbeck eller Capote: renhjärtad ung man söker lyckan i den stora världen och möter motgångarna med okuvlig optimism och besk humor. Visst lider han av bristen på pengar (I’m getting so skinny it hurts to sit down/ »Big City Cat«), visst är New York både kallare och hårdare än småstadens gemytliga inskränkthet (I saw a man break down today, break down into tears/ »Tonight I Feel So Far Away From Home«), men både i sångerna han skrev då och i efterhand verkar Forberts första år i storstaden ha varit nästan förtrollade i all sin skitighet.

Så småningom avancerade Forbert från de namnlösa källarklubbar på norra Manhattan som han så kärleksfullt och lakoniskt beskriver i ett mellansnacket på en liveskiva från 1994 (»NYC Coffeehouse Story« på »Be Here Live«). Han tog varje chans att spela på de öppna kvällar som många folkmusiksställen hade och fick snart betalda gig på Folk City och Kenny’s Castaways i Greenwich Village. Av någon outgrundlig anledning hamnade han också på den legendariska punkklubben CBGB’s och värmde upp scenen för band som The Ramones, Richard Hell & The Voidods och Television.

Det är en rätt kul bild: En äppelkindad lantis i jeans och rutig skjorta, ensam med en akustisk gitarr på en scen där originaluppsättningen av Ramones strax ska grymta sitt »onetwothreefour« och släppa loss en av sina skenande ångvältar till låtar.

Förutom att uppvärmningsgigen i åratal gav Steve Forbert en lätt doft av New Wave, ledde de också till ökat intresse från musikbranschen. Managern Danny Fields haffade honom en kväll på CBGB’s och genom honom fick Steve kontakt med Nat Weiss på Nemperor, en underlabel till Columbia Records.

Debutalbumet »Alive on Arrival« spelades in mer eller mindre live och kom ut 1978. Det är fortfarande en märkvärdig skiva.

Från öppningsspåret »Going Down To Laurel« till avslutande »You Cannot Win If You Do Not Play« är Steve Forberts högst personliga röst som sångare och berättare uppenbar. Både i uppsluppna trashanksdängor som »Steve Forbert’s Midsummer Night Toast« och »What Kinda Guy?« och i de bedövande vackra »It Isn’t Gonna Be That Way« och »Tonight I Feel So Far Away From Home« är det ett LIV man hör!

De tre övriga plattorna i denna Steve Forberts första fyrklöver är »Jackrabbit Slim«, »Little Stevie Orbit« och det självbetitlade fjärde albumet »Steve Forbert«, alla på Nemperor.
Sett i efterhand är album nummer två, »Jackrabbit Slim«, helt klart den kommersiella och publika höjdpunkten i Steves långa karriär. Hittills, ska kanske tilläggas. Som så ofta är fallet är det dock långt ifrån hans bästa platta. Hitlåten »Romeo’s Tune« är helt OK, liksom de flesta av de tio spåren, men de enda odödliga sångerna är den charmiga dagboksanteckningen »January 23-30, 1978« och den energiskt självförnedrande singeln »Say Goodbye To Little Jo«.

Nu hade både publiken och Nemperor stora förhoppningar på hitmakaren Forbert. Detta hände sig på den tiden när alla unga män med akustisk gitarr riskerade att kallas »The New Dylan«, och det ödet drabbade naturligtvis även Steve. Han verkade dock inte ta så hårt på det, utan spelade på stora arenor och gjorde en cameo som Cindy Laupers pojkvän i videon till »Girls Just Wanna Have Fun« istället. Punktrubaduren från CBGB’s var redo att ta världen med storm.

Tredje plattan »Little Stevie Orbit« innehöll ingen radiohit och sålde betydligt sämre än de båda föregående. Lika illa gick det för »Steve Forbert«, den fjärde plattan. I sanningens namn är dessa två album inte riktigt lika omedelbara som de båda första, men »Get Well Soon« från tredje och »Ya Ya (Next To Me)« från fjärde finns med på Best of-plattan »What Kind Of Guy?« och kunde lätt blivit radiohits.

Jag minns att »Little Stevie Orbit« skyltades lite i svenska skivbutiker när den kom, men när »Steve Forbert« släpptes, den sista plattan innan den långa tystnaden, missade jag det totalt. Kanske kom den aldrig till Europa, eller så var marknadsföringen av den bara fullständigt obefintlig.

Dessa två är fortfarande de enda av Steve Forberts skivor som inte finns på CD. Förmodligen kommer de aldrig att finnas på annat än vinyl, men de är inte omöjliga att få tag på i second-handaffärer och på skivmässor.

Tredje och fjärde albumens öde kan inte förklaras av någon försämring av innehållet. Steve är Steve och när man blickar tillbaka är sämsta-nivån på hans låtskrivande förbluffande hög. Förmodligen ligger förklaringen i en kombination av orsaker – som att Steve ständigt bytte producent och management och att han åkte på kompisturné med blueslegenden Sonny Terry istället för att promota »Little Stevie Orbit«. Kanske hade bara för mycket hänt för fort. Hur som helst började problemen på allvar inför det femte albumet.

Steve hade bytt label inom CBS-familjen, från Nemperor till Columbia, och förändringen blev snart uppenbar. Han spelade in nio låtar med 80-talsstjärnan Pat Benatars producent Neil Geraldo (som också producerat fjärde plattan) och levererade det färdiga materialet. Columbia skakade på huvudet. Steve mixade om, skrev nya låtar och försökte igen. Nix, sa Columbia.

So they learn you how to crawl on your bruised knees
Don’t tell me – I know
They’ve got you backed against the wall in deep freeze

(»Don’t tell me – I know« 1988)

I en öppenhjärtig intervju med vännen Bill Flanagan på tidningen Musician berättar Steve förvånansvärt balanserat om den Kafkalika process där han gång på gång försökte leverera vad skivbolaget ville ha, bara för att mötas av besvärad tystnad.

Mellan 1982 och 1988 hördes inte en ton från Steve Forbert på skiva. I mitten av perioden lämnade han New York för Nashville, där låtskrivarkollegor berättat för mig att han betraktades som en föredetting redan då. Allt någon kom ihåg var »Romeo’s Tune« och Forbert ansågs svår att skriva med. Okommersiell var bara förnamnet.

Men Steve fortsatte spela live och bytte management igen (till Praxis, som bl.a. hade Georgia Satellites i sitt stall). Med ett band av musiker han kände sedan tidigare turnerade han i budgetformat över hela USA. Intervjun med Bill Flanagan ger en slående bild:
»Vi tog vår utrustning, vårt bagage och oss själva i en skåpbil. Vi kom till spelstället och tog det billigaste motellet vi kunde hitta. Vi visste aldrig var vi skulle bo. Det spelade ingen roll, ingen ville ha tag på oss i alla fall.«

Som Steve beskriver det var de tysta åren i mitten av 80-talet ett sätt att komma ifatt. Hans tidiga framgångar hade givit honom känslan av att inte riktigt ha förtjänat sina framgångar. Nu var hans framgångar mindre, men han fick onekligen förtjäna dem.

Han gjorde allt själv, oavsett om han spelade solo eller med band – skrev låtarna, anställde musikerna, bokade gigen och visslade »Romeo’s Tune« i telefonen för någon ointresserad klubbägare. Och det funkade, på ett anspråkslöst plan. Han hade gig, han vann arbetsseger på arbetsseger och till slut fick han äntligen en smula tur.


Mårten Sandén är professionell låtskrivare, verksam i Stockholm och Nashville. 1998-2003 drev han den svenska countryetiketten Ramblin Records och var en av initiativtagarna till den akustiska liveklubben Woody South i Malmö. Han skriver också detektivromaner för barn och kommer under våren 2005 ut med Bandhandboken, en faktabok för ungdomar om att spela i band.

Läs mer om Forbert, Steve


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.