Artikel / Krönika
Elvis – That ´s the way it might have been (A Chrismas carol)
Av Lars Svensson

6 mars 1974

Den 6 mars 1974 landar Elvis Presley i Montgomery, Alabama till en utsåld konsert med 11 328 personer i publiken. En lätt uttråkad Elvis genomför programenligt konserten. Ett försök i februari att ändra låtval hade inte fallit i god jord hos publiken varför man återgått till den ordinarie formulan. Efter konserten träffar Elvis representanter ur den lokala musiknomenklaturan bland annat Rick Hall som sedan slutet av sextiotalet i sin studio spelat in artister som Wilson Pickett, Aretha Franklin, Bobbie Gentry och senare även Paul Simon och Rolling Stones. Studion Muscle Shoals i Shefield Alabama har producerat hits som kan matcha Stax och American i Memphis. Liksom Memphiskollegorna har Rick Hall ett sällsynt kompetent studioband till sitt förfogande.

Elvis har föregående år med blandat resultat spelat in i Stax studio i Memphis. Rick Hall är övertygad att hans studio är bättre både vad gäller studiofaciliteter som musiker. Hall erbjuder på stående fot Elvis att spela in i Muscle Shoals, ett erbjudande som Elvis till allas förvåning tackar ja till. Sedan går allt snabbt. Nu gäller det att hitta en lämplig lucka i Elvis omfattande turnéschema.

2 maj 1974

Kvällen den 2 maj anländer Elvis för att påbörja inspelningarna. I vanlig ordning har Elvis organisation med sig förslag på lämpligt material varav många med rättigheterna kopplade till Elvis två egna förlag Gladys Music och Elvis Presley Music. Även Rick Hall har med sig flera förslag där han har rättighetsintressen.

Fyra dagar är bokade till inspelningarna. Elvis går runt i studion och hälsar på musikerna. Förutom Rick Hall, som också fungerar som producent tillsammans med Felton Jarvis, består bandet av David Hood (bas), Barry Beckett (keyboards), Rodney Hawkins (trummor) och Jimmy Johnson på gitarr. Elvis har tagit med sig gitarristen James Burton samt The Sweet Inspirations.

Man börjar känna på varandra med att ta tag i Tony Joe Whites ”Rainy night in Georgia”, en låt Elvis nosat på i olika sammanhang men inte kommit sig för att försöka spela in. Elvis har haft Whites ”Polk sallad Annie” på sin repertoar i flera år och har nyligen spelat in ”I´ve got a thing about you babe” hos Stax för ett planerat singelsläpp. Det behövs inte mer än fyra tagningar att sätta låten. Musikerna har snabbt hittat en fungerande kommunikation och stämningen är hög. Man går snabbt vidare med ”July, you´re a woman”, skriven av John Stewart och som Elvis ofta sjunger för att trimma rösten innan han går upp på scen. James Burton, som medverkat på Stewarts album ”Sunstorm” två år tidigare, hittar snabbt ett arrangemang med hjälp av akustisk gitarr och dobro som tilltalar Elvis.

Plötsligt vill Elvis testa Jerry Jeff Walkers ”Mr. Bojangles” som han hört i Sammy Davis version. Burton blir kvar vid sin akustiska gitarr. Låten är inte okänd för någon i studion och efter tio tagningar har man en godkänd master. Tre låtar på tre timmar! Rick Hall är mer än nöjd med kvällens-/nattens resultat.

3 maj

Liksom kvällen före, börjar Elvis och musikerna med att plocka upp låtar alla någorlunda känner till. När James Burton börjar spela Merle Haggards ”I take a lot of pride in what I am”, får han med sig övriga inklusive Elvis. Burton är väl bekant med låten då han var med när Haggard spelade in vad som kanske är hans bästa låt. Elvis vill ha in texten. I väntan på denna går Elvis igång med Johnny Cash ”I still miss someone”, som inte kräver mer än tre tagningar för att få godkänt. Under tiden har man fått fram texten till Haggards låt och man sätter igång. Då det var James Burtons lyhörda arrangemang som definierade Merle Haggards låt följer man detta till punkt och pricka.

Under pausen för intag av mat och dryck kommenterar Rick Hall resultatet hittills. Han är i stort sätt nöjd, men tycker att det är för stort fokus på countrylåtar, han menar att studiobandets fulla kompetens inte tas tillvara. Han vill testa låtar som ligger mer i linje vad han brukar spela in och föreslår ”A change is gonna come”, en Sam Cooke låt med tema som kan kopplas ihop med ”In the ghetto”, som 1969 sålde guld för Elvis. Här är bandet definitivt på mammas gata och får igång Elvis som bjuder in till ett jam där musikerna släpps fria att bidra, särskilt glänser Barry Beckett med sitt pianospel. Den sju minuter långa andratagningen får tummen upp. Rick Hall är nöjd och föreslår att gå vidare med ”Chain gang”, en annan Cooke-låt som borde passa Elvis. Det gör den. Man följer originalarret men Elvis har inga svårigheter att sätta sin personliga prägel på låten. - Där har vi en hit, utropar en nöjd Rick Hall.

Därefter vill Elvis testa ”Georgia on my mind”, men efter nära två timmar ger han upp då han inte tycker att han lyckas överträffa Ray Charles version.

4 maj

Dag tre är planerad som sista inspelningsdag. Sista dagen (5 maj) är vikt för The Memphis Horns att lägga blåsbakgrunder och till finslipning. Stämningen innan Elvis ankomst är artigt ansträngd. Elvislägret har luftat sitt missnöje med att de inte får gehör för sina låtval. Ett visst missnöje om James Burtons inflytande på vad Elvis ska spela hörs också.

När inspelningarna väl kommer igång föreslår Rick Hall att pröva Bobby Hebbs ”Sunny”. Som Elvis är väl bekant med. ”Sunny” burkas efter tio tagningar och Elvis vill fortsätta med en annan favorit: ”Abraham, Martin and John”, bland annat inspelad av Dion och placerad högt på Hot 100. Det krävs flera tagningar, men Elvis tycker att den är värd att jobba vidare med. Tagning 15 får godkänt. Inspelningarna avslutas med Bobbie Gentry´s ”Ode to Billie Joe” där James Burton briljerar på gitarr.

Därefter vidtar långa och irriterade diskussioner om låträttigheter, vem som lurar vem osv. Allt kokar till slut ned till att Rick Hall tar tejperna med sig och lämnar studion. Tejperna är hittills inte utgivna vare sig på bootleg eller officiellt.

Läs mer om Presley, Elvis