Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Leonard Cohen var en främmande fågel på 1960-talets musikscen
Av Magnus Eriksson

Under åren 1960 – 1967 levde Leonard Cohen på den grekiska ön Hydra. Där skrev han sina romaner Älsklingsleken (The Favourite Game, 1963) och Sköna förlorare (Beautiful Losers, 1966). Det fanns en engelsk konstnärskoloni på Hydra, men även skandinaver gästade ön. Leonard Cohen och Göran Tunström satt och skrev sina debutromaner på varsin sida av köksbordet. Den norske författaren Axel Jensen levde där med sin fru Marianne Ihlen, som Leonard Cohen hade ett långt förhållande med sedan hon lämnat maken. Det är också hon som apostroferas i »So Long, Marianne« på Cohens första skiva. Kari Hesthamar berättade Marianne Ihlens historia i boken So Long Marianne: Ei kjærleikshistorie, 2008. Hennes bok ger också en fin bild av livet i konstnärskolonin på Hydra.

Myten om Leonard Cohen förtäljer att han även besökte Kuba de åren. Peter Lindforss skriver i sin ljuvliga bok Mannen som förstörde mitt liv, 2007, om de kronologiska oklarheter som odlats inte minst av Cohen själv. När Lindforss frågade honom hur Hydra och Kuba gick ihop, svarade Cohen med en av sina obetalbara one-liners att han var »all over the place«.

De åren började Leonard Cohen inse att han inte kunde leva på sitt författarskap. På college hade han haft ett countryband, The Buckskin Boys, och han flyttade till New York för att pröva musiken. Han visste dock inte vad som hänt i amerikansk musik de föregående åren. På Hydra hade han lyssnat på skivorna han haft med sig (Edith Piaf, Ray Charles, Nina Simone, Sylvie Vartan), grekisk populärmusik och den amerikanska basens countrystation. Bob Dylan, Phil Ochs, Joan Baez och Tom Paxton däremot; deras namn hade undgått honom.

I New York fick Leonard Cohen kontakt med folksångerskan Judy Collins. Han sjöng »Suzanne« för henne i telefonen. Hon insåg hans genialitet och spelade in den sången och »Dress Rehearsal Rag«. Men Cohen själv led av scenskräck, han ville inte uppträda. Judy Collins berättade 2008 för Mojo hur hon tvingade upp honom på scen för hans debut i Greenwich Village. När han kom av sig och försökte smita gick hon upp på scenen och sjöng duett med honom.

Det bäddade för ett kontrakt med Columbia. Men John Hammond, en av den amerikanska musikens främsta producenter, fick kämpa för sin nya adept. Cohen möttes av misstro. Han såg inte ut som de andra folksångarna och han hade konstiga kläder. Hans far var skräddare och klädvaruhandlare, och själv säger Cohen att han gått i kostym sedan han var tio. Och som rockstjärna var han otänkbar. Han var ju äldre än Elvis!

Leonard Cohen var en främmande fågel på 1960-talets musikscen. Han var poeten och romanförfattaren som sökte sig till musiken. Där Bob Dylan använt musiken för att skapa en lyrisk identitet, använde Cohen snarare musiken för att tolka och fördjupa en identitet han redan erövrat.
Som sånglyriker profilerade sig Leonard Cohen snart som en av vår tids främsta. Hans inspelade verk är dock inte särskilt stort. Under sina närmare femtio år som sångare har Leonard Cohen spelat in tretton studioskivor och åtta livealbum, av vilka fyra kommer från de omfattande turnéer han gjorde under åren 2008 – 2013.

Delar av hans verk har dock varit omstridda. Även en del beundrare tyckte att Death of A Ladies’ Man förstördes av Phil Spectors produktion, när den gavs ut 1977. Många har också tyckt att en del sånger på The Future från 1992 är alltför cyniska. Särskilt svårsmält tycks versparet »I’ve seen the future, brother: / It is murder« ha varit. Fast man skulle också kunna beskriva det som klarsynt realism.

Leonard Cohens sånglyriska oeuvre är alltså inte särskilt omfattande. Det består av runt hundratjugo sånger på de egna skivorna. De tio sångerna på Anjani Thomas album Blue Alert från 2006 tillkommer. Där hörs inte Leonard Cohen någonstans. Han sjunger ingen andrastämma, spelar inte gitarr, men han skrev texterna och producerade skivan. Han är i högsta grad närvarande, även om han endast förnims andligen.

Leonard Cohen tar alltså god tid på sig. Det tog till exempel två år för honom att skriva »Hallelujah«, den av hans sånger som haft störst genomslagskraft på senare år. Cohen har spelat in den med två olika texter. I den första versionen på Various Positions, 1984, etableras direkt ett bibliskt sammanhang genom bildspråket: »Now I’ve heard there was a sacred chord / That David played, and it pleased the Lord.« De följande åren framförde Cohen sången i en version där de bibliska allusionerna var diskretare och omgärdade av tvivel; den finns på Cohen Live, utgiven 1994. Senare återgick Cohen till ordalydelsen i den äldre versionen.

Leonard Cohen skriver inte en sång om dagen. Det skiljer honom från rockmusikens mer emblematiska låtskrivare som Chuck Berry, Carole King, Bob Dylan och Chip Taylor. Men Leonard Cohen är inte någon typisk rockpoet. När han spelade in sin första skiva Songs of Leonard Cohen 1967, var han ju redan poet och romanförfattare.

Läs mer om Cohen, Leonard


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.