Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Nisse Hellberg om blues, Keith Richards, kärlek, analoga sound och nya plattan
Av Lennart Persson

Wilmer X är tillbaka. Och det skramlar gott ur högtalarna.

Nisse Hellberg har skrivit en rad suveräna låtar – där han bland annat konstaterar att han aldrig skulle bry sig om att gå på en konsert där man kan höra knappnålar falla – och bandet drar i linje med det på så att man inte ens skulle höra om en hel bardisk föll över Håkan Bladh.

Det är en magnifik rockplatta, en av de bästa i bandets långa karriär.

Inte illa för att komma från ett band som många trodde var nere på knä.

För drygt ett år sedan förlorade Wilmer X en tredjedel av sina medlemmar, i en musikalisk skilsmässa vissa velat beskriva som traumatisk. Men starkare och långt ifrån uträknad är gruppen nu tillbaka med ett nytt album och en ny sverigeturné. Hungrigare än någonsin. Nisse förklarar varför:

- Vi satt i en kanot där en ville åt ett helt annat håll och en inte visste var vi skulle överhuvudtaget. Det är klart att det blev ohållbart, att vi inte kom någon vart. Det var inte så att någon gjorde något som var fel, men det fanns ingen rörelse framåt. Engagemanget fanns inte längre hos alla, och kunde det inte återuppväckas var det naturligtvis bättre att man lämnade bandet.

- Utan förändringarna i bandet hade jag aldrig mer gjort en Wilmer X-platta. Det kändes så tungt, trögt och oinspirerat; vi hade till och med slutat prata med varandra om musik. Något måste göras, och jag som tagit på mig rollen som bandledare fick så klart hålla i yxan. Det var en jobbig tid, och det var väldigt obehagliga telefonsamtal att ringa.

- Men skilsmässan frigjorde massor av energi. Och skapade en helt ny känsla av att vi alla i bandet visste vad vi ville. Den hungern och den revanschlusten märks förhoppningsvis i musiken.

»13 våningar upp« (Amigo) är inget lättviktigt album. Det handlar om sexgalna kvinnor, knarksmugglande ynglingar och styckmördare, folkhemmets rasering, bokstavstrogna byråkrater och minnesraderande fylleslag. Men också om kärlek, så klart. Och det svänger framförallt hårdare, rakare och mer uppsluppet än om något tidigare Wilmer-album. Det känns som ett album inspelat av ett band uppe på tå, sugna på att visa att inget annat rockar hårdare, bättre eller mer kompromisslöst.

- Det är ju precis det man alltid strävar efter, men ibland tappar man dessvärre bort den känslan. Då kan man känna, när man lyssnar några år senare, att »fan, vad saggigt det låter«, trots att man hade så goda intentioner. Man missar målet av olika anledningar; det kan vara att man är trött och mätt eller att man helt enkelt har det för trivsamt och mysigt. Den här gången hade vi kul, men det var inget festande och inget hängande i studion hela tiden. Processen var snabb och koncentrerad.

Chips Kiesbye från Sator, inte så pissiga på att föra oväsen heller, har producerat albumet.

- Det är rätt fräckt att det första man hör på skivan är Chips ettriga fuzzgitarr. Men också logiskt, det var oerhört kul att jobba med honom. Och det är första gången våra egna musikaliska referenser stämt så väl överens med vår producents.

– Att spela in plattor är nästan jämförbart med att gå i krig. Så många starka viljor som ska övertygas. Att det här gick så lätt gjorde mig nästan orolig.

- En annan sak var att vi spelade in skivan själva, utan att vara knutna till ett skivbolag, det gjorde också situationen speciell. Det är ända sedan 1986 vi senast gjorde en platta utan att ha producenter och direktörer som vill vara med och bestämma.

Den musikaliska strategin bakom plattan var klar när man kom till studion.

– Hela tanken med inspelningen var att vi skulle göra snabb, rastlös rock & roll. »Tillbaka till rötterna« är ett slitet uttryck, men det var ändå dit vi siktade. Att hitta den känsla som drev oss när vi en gång startade det här bandet. Det sound jag hade i huvudet var ungefär glädjen i Beatles 1963 möter punkens energi. Och med tanke vad Chips gjort tidigare så visste vi att det knappast skulle låta för snällt.

- En annan sak som var bra med honom var att han ville göra en platta som inte var bunden till tiden av sitt sound. Du vet, att lyssna på plattor med 1986 års trumsound kan vara rätt plågsamt. Torra, effektbefriade album som Ramones tre första eller Stones runt 1970-71 känns däremot aldrig daterade.

Albumets kryptiska titel är ägnat att sätta igång vår fantasi, kanske med hjälp av det faktum att det på hotell runt om i världen sällan existerar någon trettonde våning, av vidskepliga skäl. Men det kan också bara syfta på antalet låtar på albumet.

- Vi hade femton låtar, tretton hamnade på plattan. En dyker förmodligen upp som en »singelbaksida«, den andra är så bra att jag måste jobba vidare med den. Men det var rätt att välja bort den just nu, i det här sammanhanget. Tiden går, och alla låtar kan inte få samma chans att »bli något«. Den röstades enhälligt bort, men kommer att dyka upp längre fram i annan skepnad.

Skrev du låtarna med ett visst sound och en viss form i huvudet eller formades låtarna i efterhand i förhållande till den inspelningsstrategi ni bestämde er för?

- Både och. Men eftersom Sticky på ett tidigt stadium talade om att han bara ville spela snabba, ettriga rocklåtar så satte jag ju inte mig ner och skrev sentimentala countryballader precis.

- »Fem ett fem« är en central låt om man ska definiera plattans inriktning. Chuck Berry via Stones, eller ännu hellre, via Beatles. Filtrerat genom till exempel åttiotalets Cannibals. Snabb pop, med slammer. Jag hade en bild i huvudet av hur Beatles springer in på en scen och kör igång »I Want To Hold Your Hand« och man verkligen känner hur den energin som uppstår i mötet med publiken bara exploderar. Det finns annan sorts energi i dagens musik, i beats och feta basar, men inte just den känslan av rastlöshet, att så snabbt som möjligt ta sig igenom låten, mot dess klimax.

- En annan bild jag hade framför mig var den med Charlie Chaplin som jagas av poliser i ett djävulskt, tredubbelt tempo. Lite av det, den rena och framrusande farten, finns ju också i nästan alla Chuck Berrys låtar.

Just »Fem ett fem« har också ett traditionellt Berry-solo. Är det så att du känner något slags skyldighet att ta med dig dina hjältars musik in i vår tid, i den musik du gör nu? Att du talar om var rötterna finns?

- Lite är det kanske så. Inte medvetet när jag sätter mig ner och skriver låtarna. Det är inget jag behöver tänka ut, det kommer av sig själv. Och ibland är det tvärtom så att jag måste anstränga mig för att tona ner allt det där, annars skulle det bli för mycket av den varan. Men självfallet är det så att jag är medveten om att jag är en länk i kedjan. Och det där solot skulle ju lika gärna kunna vara hämtat från John Lennon som från Chuck Berry.

Var det här albumet en reaktion på att det förra, »Lyckliga hundar«, så tydligt hade ett genomproducerat popsound?

- Kanske. Men det är också så att vi ju jobbar i ett rätt snävt musikfält. Det finns inte så många vägar man kan gå; antingen breddar man sig eller så smalnar man av. Och jag tycker nog att det finns låtar på det förra albumet, som till exempel »XXX«, som pekar mot det vi gjort den här gången. Men Chips väljer man för att man vill ha ett rått rocksound, Danne Sundquist väljer man för att man vill åt hans arrangemangsmässiga idéer. Hans musikaliska snille.

Var du och ni alltid överens med Chips om sound och arr?

- Nästan. Ibland drog han iväg och helt plötsligt fanns det väl många prylar på ett spår. Då fick jag påminna honom om grundidén om att det i princip skulle låta som om ett band som står på golvet framför dig och spelar. Och blir det plötsligt en vägg av gitarrer i en låt så förlorar man den känslan direkt.

Skivan är inspelad i Varispeed i Klågerup utanför Malmö, en studio känd för att vara extremt välutrustad vad det gäller gammal, analog inspelningsteknik. Skriver du under på Jack Whites teori om att det inte har något som helst med nostalgi att göra när man spelar in på det viset? Att man gör det bara för att den tekniken utgör inspelningshistoriens absoluta höjdpunkt, det går helt enkelt inte att få fram ett tuffare och coolare sound än med de grejor som fanns på den tiden?

- På sätt och vis, det kan nog inte låta bättre, och vissa grejor var säkert »bättre förr«. På samma gång kan jag vara lite rädd för att man spiller för mycket tid på att leta rätt på gamla gitarrer och förstärkare i förhållande till vad man lägger ner på att skriva låtarna. Eller att man jagar ett visst trumsound i tre dagar, men sen missar att välja den fräckaste tagningen.

- Sanningen ligger som vanligt någonstans mitt emellan. Vi spelade till exempel in på analoga band, för att fånga värmen och kraften, men jobbade sedan vidare på hårddisk, bara för att det är mer bekvämt och rymmer fler möjligheter. Och musiken ska ju ändå ut på cd, den hamnar ändå till sist i den digitala världen. Men det märks direkt att det är mer stuns i den här plattan än i den förra.

Vilket kanske också beror på att ni spelar med ny glöd. »Tror du udda är jämnt« är en så typisk Wilmer-låt att det nästan gör ont, men den funkar oerhört bra för att ni skruvar till den ett snäpp. Ni tillför en intensitet som får en att glömma att man kanske redan hört just den låten en gång för mycket.

- Det är kul att du säger det, för vi är själva väldigt stolta över att vi spelar så bra i just den låten. Det kanske går över huvudet på de flesta som lyssnar, men vi är glada över att vi lyckats accentuera det bästa med Wilmer. Det som alltid funnits där, men som ibland kanske kommit i skymundan. Ett band som är bra på att spela snabba, skramliga poplåtar.

- Och den låten är dessutom i princip liveinspelad, i en enda tagning.

- Det där med sväng är ju en ömtålig sak. Vad det handlar om är att det inte får bli för strömlinjeformat och förutsägbart, det måste finnas saker som rubbar cirklarna. Det är inte svårare än att lyssna på Chuck Berrys femtiotalsinspelningar, där pianisten och basisten spelar jazz och trummisen spelar shuffle och Berrys gitarr röjer på ytan. Att alla inte spelar så där rakt och tråkigt.

- Jag säger som Keith Richards att jag är mer intresserad av »the roll« än av »the rock«.

En sak man tänker på när man lyssnar på albumet är att Jalle Lorenssons munspel har integrerats i ljudbilden på ett både gammalt och nyskapande vis. Han tar många knivskarpa och djupt bluesiga solon, men han gör sig också hörd på andra vis.

- Det började redan på förra plattan faktiskt. Han och producenten brukar ta några dagar då de samlar på sig munspelsgrejor som inte låter som munspel. Det finns inte ett enda keyboardinslag på hela plattan, men när jag hör den kan jag flera gånger ge mig fan på att »det där måste vara en synt eller nåt« och då är det i själva verket nåt som Chips och Jalle har kokat ihop med Chips effektboxar och Jalles munspel inspelat inne på toaletten…

Ni får också snygg förstärkning av gitarristen Janne Lindén på ett par av spåren. Var hittade ni honom?

- Janne är en norrlänning som jag träffade en gång när jag var gäst på en Östersunds-spelning med The Buckaroos. Han bjöds in för att vara med på en enstaka låt på vår platta, men det råkade bli »Dämma upp alla floder« och han var bara så jäkla bra i den att han genast fick spela på fyra låtar till. Och så här i efterhand är det svårt att tänka sig plattan utan honom, speciellt inte de tre insatser han gör på slidegitarr.

- Han är lite hemlig, så vi vet inte så mycket om honom. Han har tydligen mest rört sig i rockabillykretsar och vi trodde knappt att han visste vem Wilmer X var, men plötsligt en dag avslöjade han att han spelat »För dum för pop« hur många gånger som helst. Han har tydligen varit med i ett coverband som hade den på repertoaren. Nu tar vi honom med på vår turné, så då lär vi förhoppningsvis känna honom lite bättre.

»Dämma upp alla floder« är plattans stora kärleksballad, och en enastående uppvisning i hur ni som få andra i den här delen av världen förvaltar det stora arvet efter bluesen och soulmusiken.

- Vår målsättning var att de två balladerna på skivan skulle ha precis samma mått av intensitet som i de snabba rocklåtarna. Och återigen måste jag jämföra med Stones – när Stones gör en låt som »Cry To Me« så laddas den med samma nervösa intensitet som de andra låtarna. Mätarna fladdrar precis lika mycket som när de drar på för fullt i en rocklåt.

- Låtens beskrivning av kärleken är av samma episka slag som den Johnny Cash levererar i »Big River«. Det handlar om hur mycket man egentligen är beredd att ge till en annan människa i kärlekens namn.

I texten återvänder du, än en gång, till din barndom.

- Med åldern blir man mer och mer benägen att se tillbaka på sitt eget liv, vare sig man vill eller ej, och även om jag i sanningens namn får svårare och svårare att förstå varför jag blev det jag blev. Risken är ju också att det går över i navelskåderi. Som tur är har jag en fru som drar mig tillbaka till verkligheten bara genom att himla med ögonen när jag blir alldeles till mig över att ha hittat ännu en bild på mig själv när jag var liten…

- Det är intressant också att man hänger upp så mycket av sina minnen på intryck från bilder och berättelser. Och så blir de minnena en »verklighet» som håller tills man serveras nästa minne i form av ännu ett gammalt foto eller en dagboksanteckning, som i sin tur skapar en helt ny »verklighet«. Allting ruskas om; »jaså, var det SÅ det var?».

I »Stackars Valentin« är kärleken, eller avsaknaden av den, temat. Hur står det egentligen till med kärleken i världen?

- Den är väl en bristvara, ser det ut som. Och den går ju inte att vara utan. Trycks den ner på ett ställe måste den komma upp någon annanstans. Ungefär som musiken. Och den är alltid värd att propagera för.

- Ändå tycker jag att Beatles »All you need is love« eller U2:s budskap om att montera ner atombomber med kärlek blir för uddlöst. Jag närmar mig den hellre på ett mer personligt plan, gärna upphängd på en historia, som i »Stackars Valentin«. Har man själv levt ett tag har man så klart lättare att göra saker som styr undan från klichéerna. Men samtidigt har man gjort så mycket att det blir svårare att variera den enkla rockmusikens teman.

- Som ung tänkte jag aldrig på varför alla ens förebilder sjöng om så starka känslor; kärlek och aggressioner. Men så är det ju, om man vill fundera över mer praktiska saker, om man är besatt av att »ekvationerna ska gå ihop«, då plockar man ju inte precis upp en gitarr. Det gör man kanske å andra sidan just för att man har så starka känslor inom sig, som måste ut.

- Själva driften att göra musik kommer säkert ur behovet att ge utlopp för de allra starkaste känslorna.

Fotograf: Martin Magntorn

Läs mer om Wilmer X


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.