Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Rolling Rootsy Revue i Stockholm
Av Magnus Östnäs

Med fyra av sex akter med hemvist i Nashville blev det en formidabel byfest när Rootsy-skutan RRR 2015 lade till i Stockholm. Inledande Handsome Family försökte skruva loss grundbultarna och avslutande Temperamence movement möblerade om americana-festivalen till ett rykande Britannica-slag. Däremellan tog Justin Townes Earle rorkulten och styrde ut på öppet, osäkrat hav.

När Justin Townes Earle kliver på Kägelbanans intima, svartdraperade scen har julisolen utanför precis försvunnit bakom KF-huset. Dagen går i nedan och Earle öppnar med en kort, nervig version av Ain’t waiting från hans genombrottsskiva Harlem River Blues.
»I aint waiting on nobody, nobody waiting on me. I just love her so.«

Plötsligt är allt öppet. Det finns inga avstånd, inga avskiljare. Allt är nu och den där skönt avslappnade byfesten förvandlas till ett knivskarpt möte ansikte mot ansikte. Justin är van att sköta allt själv och det tar till tredje låten One More Night in Brooklyn, innan han makat sig ett rede i bandomgivningen. Gitarristen Paul Niehaus pedal-spel är bryggan in. Han har inte Jason Isbells temperament i Harlem River Blues men det tar han igen med stålet i Christchurch woman och Rogers Park som blir något av konsertens höjdpunkt, tillsammans med They killed John Henry och Mamas Eyes som Earle gör i ett kort set ensam. Earle visar att han fortfarande leder väg för den yngre generation av Nashvillians som tagit upp Waylon Jennings och Kris Kristoffersons rebel-mantel. Hans plats i förstakedjan mellan Isbell och Sturgill Simpson är odiskutabel. (Angaleena Presley och Patty Griffin på backen. Todd Snider vaktar kassen.)

Ur autencitetssynpunkt har ju Earle förvisso både blodet, pass-stämpeln och receptions-historian med sig, men framförallt visar han att det främst handlar om mod, närvaro och det egna uttrycket. Handsome Family har svarvat på sitt i två decennier och från att ha blivit bannlysta är de nu så underbart skruvade sångmakarna Brett och Rennie Sparks närmast folkkära. I alla fall vill man tro det när det sommarklädda paret i publiken plockar fram mobilerna enkom för att föreviga Albuquerque-makarnas Far from any road, theme-song till teve-serien True Detective.

Systrarna Bondesson har också svarvat på länge. De nuvarande Nashville-borna bjöd på en halsbrytande show under Americana-festivalen i höstas. På Kägelbanan är de tightare än någonsin. One horse down får igång ett fullsatt dansgolv men det är ändå när de växlar ner i fina stämsångsballaden om familjesjukdomen alkoholism som det går åt hjärtat.

Rayland Baxters brustna hjärtan är väl närmast att betrakta som Handsome familys antites. Hans drömvärld är, trots att den befolkas med kylskåp i öknen där Jesus bjuder honom på iskall Stella Artois, ändå att betrakta som skyddsvärd i jämförelse med vad som måste pågå i Rennie Sparks huvud om natten. Även om hon ler hövligt åt mig och säger att hennes drömmar har för dålig kvalitet för att utgöra underlag till sånger. Baxter leder en trollbunden publik i all-vissling!, det du Axl Rose.

Judah and the Lion samlar och samplar traditioner, tillsätter sin energi och musikaliska talang och sjunger från hjärtat och man hoppas att de ska aldrig behöva drabbas av en iskall omvärld. Mason-Dixon Line fungerade bra som ersättare för saknade Sweet Tennesse från första EP:n.

Och så avslutas kvällen med något av det bästa ur den brittiska traditionen. Glasgow-födde sångaren Phil Campell leder sin Nykterhetsrörelse med kroppsspråk som gått skola hos landsmannen Fish och en röst som bär dialektala spår av såväl Ian Gillan som Rod Stewart; Faces och bästa Purple-shuffle. Kvällen exploderar och kantrar över i en Britannica som om bandet vill gå ytterligare ett steg vidare i renodling kan fylla all möjlig saknad, utan att behöva snegla åt något håll.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.