Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Årsrapport från Rootsyland
Av Björn Pettersson

Vad hände egentligen?

Nu har ni inte hört något på ett tag. Jag har flytt landet. Igen. Det är bäst så har jag märkt. Det verkar vara enda chansen att kunna komma undan och vara tillsammans med nära och kära utan att Rootsymonstret biter tag och släpar mig till datorn eller telefonen. Det finns alltid en massa olöst efter turnéerna. Det är alltid kul att prata med någon av de andra som Rootsymonstret slagit klorna i. Eller varför inte planera nya turnéer med nya artister, för att visa min kompis monstret att han kan vara lugn. Vi fortsätter. Det är snart slut på 2013 och det är dags att summera, reflektera och ladda om. Liksom förra året gör jag det genom tre små blogginlägg eller berättelser. Berättelserna om vad som hänt, Hur det hände och vad som kommer hända nästa år. Jag hoppas ni hänger med!

Rootsymonstret är verkligen ett hyggligt, roligt och trevligt monster. Men han lämnar mig inte gärna ifred. Det vill jag så klart inte heller, oftast. Liksom andra monster kan han vara fruktansvärt efterhängsen och jobbig. Jag är olika kompis med honom under olika perioder. Efter turnésäsongerna, som varit ganska tuffa behöver jag vila från monstret, och säkert monstret från mig. Det tar dock inte många dagar när jag ligger vid poolkanten här i Marathon, Florida Keys innan det börjar gnaga och skava bekant. Tankar och idéer börjar surra runt. Monstet ska enligt uppgift vara kvar därhemma i Norrtälje men jag saknar ändå fanskapet. Eller har han olovandes tagit sig med i någon resväska? Han är ju ändå ett kul och livgivande väsen, och så jobbigt var det väl ändå inte i höstas? Jag släpper fram honom. För så här när det börjar om, och vi planerar och lägger ut nya turnéperioder med nya fantastiska artister. Då är vi på topp med varandra. Jag och Rootsymonstret.

Det bästa med att åka ifrån är att få perspektiv. Jag erkänner att det är väldigt svårt att hålla huvudet högt när det snurrar på som värst. Med lite distans till vårens, sommarens och höstens turnévansinne så kan jag se tillbaka på ett 2014 som har varit minst sagt omtumlande. Jag har precis som förra året blivit påmind om att jag inte är något proffs på det jag envisas med att göra, samtidigt som det på något märkligt sätt oftast verkar gå hyfsat bra ända. Jag lär mig hela tiden och försöker så gott jag kan göra bättre och bättre. Jag har med flit genomfört alldeles för många turnéer och introducerat alltför många okända artister. Det vet jag. Jag har liksom inte kommit på något annat eller bättre sätt att komma framåt. Eller kanske bättre uttryckt nå fram eller bryta igenom. Det har varit min murbräcka för att den där viktiga musiken, som jag älskar så starkt, ska ge sig en värdig plats bland all annan musik som jag ofta tycker är motsatsen, värdelös. Inte dålig, nej menar faktiskt värdelös. Tom på värden. För människan viktiga och goda värden som bara ärlig och sann kultur kan skapa. Det är den viktigaste förklaringen till varför Rootsy Live har genomfört så galet mycket turnéer även 2013. Jag tror faktiskt att vi lyckats! Vi har kommit ganska långt. Vi börjar bli många som gillar det här och engagerar oss. Vi och våra artister räknas helt plötsligt. Spänn fast bältet så går vi ingen allt fantastiskt som Rootsypubliken kunnat se under 2013.

Kommer ni ihåg alla turnéer? Det gör inte ens jag märker jag när jag öppnar upp Excel-dokumentet ÖTP 17 (översiktlig turnéplanerning version 17) och öppnar flikarna där turnéplanerna ligger. Jag blir nästan åksjuk när jag tittar tillbaka och ser att det inte ens är ett år sedan som Kinky Friedman gjorde sin första riktiga Skandinavienturné. Han var här i april tillsammans med Chet O´Keefe som fick chansen att öppna för Kinky och visa upp sig för en större publik. Jag spenderade en vecka som turnéledare med Kinky. Ett minne för livet.

Våren startade annars med att Richard Lindgren gjorde en promoturné med sitt band. De avslutade med att spela på det nu årliga Rootsykonventet som vi höll första helgen i februari. Där spelade bl.a. också Frida & the Coolants som senare i maj gjorde en turné för att supporta sin debutskiva. Det var första gången sedan Willy Clay Band som jag turnérat svenska artister på allvar. Även Hellsingland Underground provade på Rootsy-trailen några datum. Richard fortsatte efter bandturnén med att hoppa på den andra versionen av Triple Troubadours tillsammans med Lydia Loveless och Will Courtney. De turnerade sig igenom februari och blev avlösta av turnékonceptet Double Dead. Det var Deadman och Deadstring Brothers som var ute gemensamt på en mycket uppskattad turné. Steven Collins som är Deadman fick visa att han låter och känns som Deadman även med andra kompmusiker och Deadstring fick för första gången komma till Skandinavien och via Deadman möta en stor publik.

En av de elakaste helgerna för mig var när Double Dead-turnén slutade samtidigt som jag kickade igång Turnpike Troubadours och We Met Tomorrow. Det var ett jäkla pusslande för att få det att fungera med överlämnande av den spritt nya och fina Rootsymobile II och backline. Det löste sig trots akut tidsbrist och alldeles för högt blodtryck. Allt ordnade sig utom att att jag förlorade min virveltrumma som låg i ett hardcase vid överlämnandet. Om någon läser det här och kommer på att den ligger hos just er är det bara att höra av sig. Saknar den fortfarande.

Turnpike Trobadours är min hittills mest osannolika turné. Bandet fullkomligt exploderade i USA under tiden och efter turnén här. Makalöst bra band som helt underifrån blivit folkets band i USA. Snart 100 000 gilla på FB och bandet spelar för tusentals varje konsert. Grattis alla ni som såg den turnén. Det kommer jag inte kunna göra om på samma sätt. Hoppas kunna få till ett par festivalspelningar för bandet i sommar. Tipsa era festivaler att bandet kan finnas att boka.

We Met Tomorrow upptäckte jag via ett mail direkt från bandet. Jag öppnade datorn och läste och lyssnade på mailet när jag kom tillbaka till hotellet från en konsert på Borderline i London. Jag ringde upp Emil i bandet direkt när jag kom hem och erbjöd en supportturné med Turnpike månaden efter.
Bandet jag sett i London var Temperance Movement. Det är inte länge sedan, men med tanke på vad som hänt för bandet sedan dess känns det som att det var flera år sedan. WMT kommer också att bli stora om de vill. Gärna tillsammans med mig:-). Oj vilken talang och originalitet.

Det nya bandet Temperance Movement visade sig vara precis så bra som youtube-filmerna skvallrade om. Jag bokade deras första turné utanför GB i maj utan att bandet släppt någon skiva eller att någon förutom jag egentligen skulle ha haft en chans att höra talas om bandet. Det gick bra ändå. Riktigt bra! Jag hade Temperance tillbaka för en ny lång turné i oktober med debutskivan släppt. Det gick ännu bättre. Bandet fyrdubblade publiken och visade varför de senare samma månad kammade hem priset som »Bästa Nya Band« på Classic Rock Awards i London. Bandet har sålt ut alla konserter i England 2013 och är på god väg att bli ett de största brittiska rockbanden. Också det helt underifrån. Det coolaste av alla sätt att lyckas tycker så klart jag.

Tillbaka till våren. Rootsy Label släppte »Rootsy Approved Vol. 2« med David Olney. Vi turnerade David och hans gitarrist Sergio Leone i april. Många som såg David och Sergio tycker det är bland det bästa vi haft på vägarna. En riktig originalartist som också är en av Amerikas finaste låtskrivare. De öppnade i Stockholm och Göteborg åt Deep Dark Woods som gjorde en mindre turné i samma period. Vilket band! Makalöst bra konserter och jag hoppas verkligen vi kan ha DDW tillbaka snart. Nya skivan »Jubilee« är grym och förra skivan »A Place I Left Behind» är ett mästerverk! Kanadas finaste band enligt mig.

Våren bjöd också på turnéer med Mary Gauthier och Tom Russel samt på en mindre soloturné med Israel Nash Gripka. Sommaren kom fort då Alabamas finaste Lee Bains III & the Glory Fires intog Norge och Sverige. Spelningar på både Bergenfest och Norwegian Wood i Norge har gett bandet en bra framtid för kommande turnéer. Att bandet nu också signat med skivbolaget Sub Pop gör inte situationen sämre. De hör hemma där och Lee har fått mig att förstå att det coolaste och bästa kommer från Alabama.

Direkt efter Lee Bains III kom en av våra finaste och trognaste artister tilbaka. Rootsys egen drottning Eilen Jewell blev bokad på P&L festivalen och vi byggde en turné runt det. P&L gick sedan i putten men Eilen hade en riktigt bra turné i alla fall. Höjdaren var nog konserten på Pildammsteatern i Malmö för närmare 2000 personer. Juli var sedan lugnt tills Mercy Brothers invaderade Sverige med sin Louisianadränkta Hillbilly Gospel. Grymt svängigt liveband som bl.a. gjorde en bejublad konsert på Storsjöyran i Östersund och fyra klassiska kvällar på Good Times Templet Akkurat i Stockholm. Ett band som är svårt att inte att älska.

På tal om Östersund. Rootsyvännerna och superarrangörerna Popgeni håller till i det, tillsammans med Falkenberg, kanske starkaste fästet för den musiken vi jobbar med. En dag i slutet av mars fick jag ett mail från Christer Jarlås i Popgeni där han bestämt rådde mig att lyssna på en ung tjej från grannbyn Bjärme och hennes egenutgivna debutskiva «Black Raven». Det gjorde jag, och jag föll pladask. Jag ska ärligt säga att jag kanske inte hört en sannare och ärligare svensk röst sedan Reine Tuoremaa sjöng «If You Leave Me Now» på Willy Clay Bands debutskiva. Vi pratar Real Deal Deluxe. Ni vet när det bara är. Hela vägen originellt fast aldrig svårt. Bra för att det är på riktigt. Utan att ha sett Ellen Sundberg så pratade jag med henne på Christers telefon efter hon öppnat åt Turnpike Troubadours i Östersund. Jag sa kort och gott att jag ville jobba med henne. Att det jag känt och förstått när jag lyssnat på skivan bara är en pytteliten del av människan, fenomenet, låtskrivaren och artisten Ellen Sundberg visste jag inte då. Ellens universum är mycket större än vad finfina «Black Raven" visar. Jag kände det starkt och är faktiskt lite stolt över min intuition. Samtidigt är jag både glad och tacksam att jag får vara med och styra den resa vi bara startat tillsammans.

Vi släppte skivan i slutet av augusti och gjorde Ellens första turné i samband med släppet. Med var också Slow Fox som släppte sin skiva i samma vecka. Turnén avslutades på Live At Heart i Örebro med recensioner som får till och med mig att nästan rodna. 5/5 i NA till en tjej som sedan dess har utvecklats massor och de närmaste åren kommer utvecklas vidare. Vi vet inte till vad men det kommer inte bli sämre och jag ser inga stopp eller hinder för att Ellen kan gå hur långt som helst.

Förutom Ellen och Slow Fox turné var augusti lugn och strax innan det bar av mot Nashville och AMA i september kom Carrie Rodriguez inkörande till Skandinavien för en lång turné. Turnén avslutades med att hon gjorde ett par dubbelkonserter med Chet O´Keefe som turnerade med band för första gången. Chet hade med sig Örjan Mäki på gitarr som öppnade konserterna som Favourite Hippies. Han hade med sig sin nysläppta «Sidekick Stories» och Chet sin nysläppta «Because Of You».

Triple Troubadours 3 startade innan Chets turné slutat. Den här versionen bestod av min gamla favorit Peter Bruntnell, underbare Tommy Womack och vår egen Slow Fox i Sverige och Halden Electric i Norge. Knappt var den turnén igång innan Lydia Loveless kom med sitt band. Tillsammans med Joe Nolan turnerade bandet nästan tre veckor.

I början av oktober åkte jag med Ellen till Irland. Ellen skulle öppna åt Israel Nash Gripka på fyra konserter när Israel startade sin stora Europaturné. I början av november började Israel sitt segertåg i Sverige, Norge och Danmark med Ellen som support på samtliga konserter. Det är min största succé hittills och jag blir varm när jag tänker på vad Ellen har framför sig och hur Israel och bandets idoga turnerande och unikt höga lägstanivå betalat av sig. Israel presterar enormt varje kväll. Han är en stor artist och det känns underbart att så många här förstår och visar sin uppskattning.

Samtidigt som Israel startade sin turné startade även Mike Farris sin turné. Farris är en av mina absoluta favoritartister och att få möjlighet att turnéra honom var en liten dröm som gick i uppfyllelse. Att sedan min goda vän Björn Pettersson från Willy Clay Band och Coolants åkte med och dominerade som gitarrist gjorde inte upplevelsen sämre. Shurman återvände själva och gjorde årets sista turné. Aaron och pojkarna tog Rootsymobilen med till bl.a. GB, Holland och Tyskland. Så Rootsymobilen känner sig ganska världsvan vid det här laget.

Sista konserten för året blev Jason Isbell på Bryggarsalen. Jason har enligt mig gjort årets skiva och kanske en av de bästa americanaskivorna någonsin med «Southeastern”. Ett fullsatt Bryggarsalen och en helt magisk kväll med nutidens finaste americanaartist fick avrunda 2013 för Rootsy Live. Jag hade inte kunnat drömma om ett finare slut på säsongen.

När jag tittar tillbaka så förstår jag knappt att allt det här har hänt, än mindre förstår jag att det är under mitt ansvar. Man klarar uppenbarligen mycket mer än man tror. När man gör mycket händer mycket. I nästa lilla berättelse delar jag med mig av minnen, upplevelser och känslor som stannat kvar.

Ha det lugnt och på återseende!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.