Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Bobby Bare Jr vet hur man tar en scen i besittning
Av Lennart Persson

Bobby Bare Jr är i Skandinavien just nu och spelningar i Oslo och Göteborg är redan avverkade. Stockholm, Halden, Lund och Köpenhamn återstår denna gång. Om ni inte har chans att se honom denna gång, låt oss hoppas att han snart återvänder.

För Bobby Bare Jr ska man definitivt inte missa; det här är en man som vet hur man tar en scen i besittning.

Han började också sina studier tidigt. Bobby Jr:s första musikaliska minne är att han sitter på scenen och ser och hör sin far framträda inför sin publik. Och han vill, naturligtvis, vara precis som sin far.

Det skulle kosta honom floder av svett, några tårar och ett antal mil på vägarna för att ta sig dit.

Men sin första hit hade han för mer än trettio år sedan. Då var han fem och sjöng med pappan, på sextio- och sjuttiotalen framgångsrik countrysångare med hits som »Detroit City«, »500 Miles Away From Home«, »Marie Laveau« och »Daddy What If«. Det är på den senare listtopparen vi kan höra unge Junior. Det var 1973 och tillsammans med hela familjen följdes framgången året därpå upp med albumet »Singin’ In The Kitchen, Bangin’ On The Pots And Pans«.

»Om tjugo år kommer han att skämmas så mycket för det här att han kommer att stämma mig«, säger Senior i början av »Daddy What If«, men istället blev det starten på en i dag högst lovande karriär. Riktigt, riktigt bra blev Bobby Jr med sitt tredje album »Young Criminals Starvation League«, som kom för två år sedan. På de tidigare albumen hade han varit valpigt gapig och väl grabbig, men där stiger han fram med ett gäng låtar som ger utrymme för såväl humorn som den smärta den ofta kommer ur. Ett exempel är den sorgsna låten om en plattbröstad flicka från Maynardville, så fylld av självförakt och utanförskap att man får tårar i ögonen när man hör den.

– I varje lite håla finns det alltid, på varje high school, en »goth chick« som är ensam och utstött och ibland självmordsbenägen. Jag har mött hundratals sådan, de känner sig alla utstötta, och de är alla mina vänner. Jag skrev låten för dem, berättade han för mig.

Kritikerframgångarna banade väg för ett första Sverigebesök; jag minns en väldigt intensiv och väldigt svettig konsert på Mejeriet i Lund. Ytterligare en Sverigevända tidigare i år befäste riktigheten i hans yrkesval. Fast föräldrarna försökte, naturligtvis, till en början styra in honom på en helt annan sorts karriär.

– Jag och mina syskon uppträdde mycket med vår far när vi var små. Åtminstone för några år. Sedan beslöt våra föräldrar sig för att det kanske var bättre för oss att inte göra det; det ville väl inte att vi skulle sluta som tolvåriga, nerknarkade föredettingar. Istället satsade de på våra utbildningar; jag har själv en examen i psykologi. Men jag kunde naturligtvis inte hålla mig från musiken, samma dag jag tog min examen gav jag mig ut på vägarna.

Och han är övertygad om att det var den där allra första skivinspelningen som drev honom dit.

– Vi gjorde den i RCA:s Nashville-studio, där Elvis gjorde alla sina klassiska inspelningar. Shel Silverstein var med i studion, och jag kommer ihåg att han kittlade mig och skojade med mig medan jag sjöng.

Han har senare tackat för det stödet med sin version av Silversteins låt »Painting Her Fingernails«; en framtida ensamhetsklassiker.

– Shel har alltid varit mitt bästa stöd. Han kollade allt jag gjorde, ända fram till sin död häromåret. Vi skrev till och med en låt ihop till mitt första album. »Painting Her Fingernails« är en alldels för vacker sång för att glömmas bort. Jag hittade låten i min fars arkiv, inspelad och klar, men aldrig utgiven.

Komikern och låtskrivaren Silverstein – han skrev bland annat »Sylvia’s Mother» åt Dr Hook & The Medicine Show – var inte den ende ur Nashvilles countryaristokrati den unge Bare mötte under sin uppväxt. George Jones och Tammy Wynette var familjens närmaste grannar, men det han mest kommer ihåg är pappans nattliga pokerpartier, med Willie Nelson och Billy Joe Shaver och alla de andra legendariska låtskrivarna.

Han jämför livet i ett turnerande rockband med livet på andra sidan lagen.

– Det är ibland liten skillnad på att vara gangster och att vara rockmusiker. Man kommer undan med ungefär samma saker. Man känner sig som en gangster – man rullar in i en stad, serveras mat, dricker så mycket gratissprit man kan, träffar de vackraste kvinnorna och lämnar stan med pengar i fickorna…

Fast han är inte alltid så machotuff i sin musik. På »Young Criminals Starvation League« finns till exempel den fantastiskt ömsinta, totalt klassiska kärleksången »I’ll Be Around«.

– Kanske ett tecken på mognad? »I’ll Be Around« skrevs till min flickvän, som tänkte flytta till Kalifornien, där hon har en massa celebra vänner. Den var mitt sätt att säga »go there, be a loud ass, do your thing, when you come back I’ll still be here, right where you left me«.

– Hon flyttade aldrig. Men gjorde ändå slut med mig…

Svaret på det blev »The ending« – med den misärpoetiska textraden »lipstick dried on the coffee cup, stuck to my heart and won’t rub of« – och den mörka »Bullet Through My Teeth«, ohygglig rakt igenom.

– Den är skriven till samma flickvän, som aldrig lyssnade på mig. Den är ett självmordsbrev. »Du skulle inte ens märka om jag satte en kula i huvudet medan jag låg i sängen sidan om dig«.

Fast på uppföljaren »From The End Of Your Leash« (Bloodshot) från i år verkar han vara häftigt förälskad igen. Till den har han nämligen skrivit en klassisk hundlåt. Ingen »Walking The Dog«, inget sånt där tjafs om att gå ut med hunden i parken, nä, mer en sån där sniffa-matte-under-kjolen-hundlåt. En nästan patologiskt kvinnotillbedjande, någon skulle kanske kalla det sexistisk, sak. Sinnesförvirrad, helt klart. Men god i tanken, och väldigt villig i köttet. Likt andra dreglande, svansviftande favoriter som The Stooges vilt ylande »I Wanna Be Your Dog« eller Eldkvarns egen variant på temat, »Din lilla hund«.

Där någonstans befinner sig Bare Jr. Och »Your Adorable Beast« kvalar in som min tredje bästa kåthundslåt hittills, Ett klassiskt stycke underkastelse, en gläfsande önskedröm om att bli lika delar dominerad och beundrad.

I look cute
at the end of your leash
your adorable beast
as I salivate on your shoes

I utbyte erbjuder han vissa tjänster, någon av dem sexuell.

I’ll chase your enemies away
lick your mama’s face
And I’ll only wag my tail
when I’m with you

Men också kärlek av det oreserverade, ovillkorliga slaget. Ungefär som den man får av hundar så länge skålen fylls på med mat.

If you are wounded
I will lick it
If you feed me
I won’t forget it
If I mess upp
just rub my nose in it

Att hundar ofta är osannolikt korkade, på gränsen till förblindat sinnesslöa, gravt självutplånande varelser det vet vi. Men att vi människor, när vi är upp över öronen förälskade, beter oss precis likadant är vi kanske inte lika medvetna om.

Fast Bobby Bare Jr vet.

Han inser naturligtvis också att ingen av Söderns countrystationer skulle spela en sådan låt. Vilket han skiter i. Men så var det ju heller inte i första hand countrymusiken som fick fart på honom.

– The Replacements »Let It Be«, REM:s »Reckoning« och The Smiths »Meat Is Murder«. Det var skivorna jag spelade hela tiden när jag gick på college. Och plattorna med Ministry, speciellt livealbumet »In Case You Didn’t Feel Like Showing Up». Den musiken förflyttade mig långt, långt bort.

Långt från Nashville…

– Egentligen inte. Folk tror att bara för att man växer upp i Nashville så är man totalimpregnerad med countrymusik, men så är det naturligtvis inte. Det är inte svårare att få tag på plattor med Smashing Pumpkins eller Big Star än med Johnny Cash och Bobby Bare. Det finns massor av AC/DC-plattor i skivaffärerna och jag såg Black Flag live 1987. I Nashville, Tennessee. Henry Rollins sa att han ville ge mig stryk, för att jag var full och störig.

–Folk tror att det enda vi gör i Nashville är att vi klär oss i cowboykläder och går och ser Minnie Pearl på The Opry. Så är det INTE. Däremot har jag träffat Steve Earle på en Radiohead-spelning.

Junior gör lika fördomsfritt slackercountry av The Smiths »What Difference Does It Make««och befriar den i ett svep från all sin brittiska gnällighet. Och ger ännu en fingervisning om att det inte var låtarna som var felet med det bandet.

– Jag såg The Smiths på sommaren 1985 och jag har älskat dem sedan dess. Mest för Morrisseys texter; jag har aldrig i musiken stött på en större, mer absurd komiker. »I smoke because I’m hoping for an early death, and I really need something to cling to«. Det är fantastisk komik. Och egentligen, om man skrapar lite på ytan, så är deras musik simpel rockabilly, eller ren hillbilly.

Det finns också en livaktig scen för den alternativa countrymusiken i Nashville. Med Earle och Lucinda Williams någonstans i mitten, och gruppen Lambchop som något slag ständigt närvarande spöke. Och den musik Junior numera gör känns som en naturlig produkt av den scenen.

– Kursändringen kändes naturlig. Jag hade gjort ett par elektriska, rockbaserade album med min vanliga grupp och ville göra något annat. Bloodshot Records ville ha en akustisk platta och det gav mig en chans att jobba med några speciella människor. Producenten Mark Nevers, som är fantastisk, och nyckeln till hela inspelningen. Jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver göra en platta som han inte producerar. Och så fick jag jobba med Tony Crow, som var den jag skrev mina första låtar tillsammans med på åttiotalet. Tony tog sedan med sig ett par Lambchop-kompisar; steelgitarristen Paul Niehaus och trummisen Paul Burch.

– Lambchop är en så speciell grupp, det är minst trettio olika musiker som är medlemmar, från och till. Det är svårt att hitta ett band i Nashville som inte har någon medlem som också är med i Lambchop…

– Och så är det en kick att få jobba med en blåssektion, det hade jag aldrig gjort förut. Och de var så jäkla skickliga. Allt var oerhört laidback. Redan den där första gången. Varje spår på »Young Criminals Starvation League« spelades in tio minuter efter att musikerna först hörde min låt. Allt gjordes på en vecka och jag har sällan haft så roligt.

Man förstår att han fortsatte samarbetet. Musikens lite mer dämpat akustiska sound känns som skapat för att ge de mer innehållsrika texterna en chans att bättre gå fram till lyssnarna.

– När man gör en så pass nertonad platta, så har man en möjlighet att locka in dem i musiken istället för att antasta dem. Istället för att jaga dem med volym kan man få dem att luta sig fram för att uppfatta vad man sjunger om. Jag inbillar mig att jag blivit en bättre låtskrivare med åren, och orden blir viktigare och viktigare. Jag älskar att skriva texter.

– De flesta låtarna på »League« var sådana jag inte kunnat använda med mitt rockband. Men det roliga var att efter att plattan var färdig så hamnade flera av låtarna ändå i gruppens repertoar! Och de lät precis lika slamriga och aggressiva som något annat i den.

Han vill heller inte lova att det handlar om en permanent kursändring.

– Det här är egentligen inget nytt spår. Det bara verkar så. På mina tidigare rockplattor har det alltid funnits inslag av sådan här »psychedelic melancholy«.

– Det nya är bara att man för första gången kan höra alla orden.

Läs mer om Bare Jr, Bobby


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.