Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Kenny Garrett på Stockholm jazz
Av Magnus Östnäs

Det var ett tag sedan vi sågs. 26 år och tre månader närmare bestämt. Platsen: Gröna Lunds stora scen den 6 juli 1987. Jag stod strax till vänster om sockervadden. Han bakom Miles Davis.

En Miles i sin kanske mest sparsmakade tid. Ryggen mot publiken och med Cyndi Laupers “Time after time», Michael Jacksons “Human nature« och Marcus Millers “Tutu” på repertoaren.

I september samma år dog Jaco Pastorius.1991 dog Miles. Nu, onsdagen den 16 oktober 2013 står saxofonisten Kenny Garrett på ett utsålt Fasching under Stockholm jazz tredje kväll.

Garrett plockar ledigt ur hardbop-traditionen från John Coltrane och Sonny Rollins, ur fusionjazzens Weather Report och Mahavishnu orchestra, samt ur Rollins friare.

Kenny Garrett, född 1960 i Detroit, och som tonåring uppfostrad i Duke Ellingtons orkester.

1987 plockades Garrett in i Miles Davis band efter Bob Berg. Garrett fick fem år och tre skivor med Miles. Med den bilden klar på näthinnan inleder alt- och sopransaxofonisten aftonen på Fasching med ryggen delvis mot publiken. Bandet är så oerhört tätt och lyhört att det gränsar till dressyr. När Garrett slår an, är det som att vrida om startnyckeln till en Lamborghini Diablo.

När Garrett blåser ur rören på Hockenheim lyssnar musikhögskolestudenterna förgäves efter klaffläckage, räknar taktarter på fingertopparna och ställer sig jublande upp efter Miles-saxofonistens fulländade post-Parker rim.

Men ju längre aftonen går, desto mer släpper Garrett in Coltranes sena hållning, små vackra teman upprepas och flätas ut i rytmfigurer en bit bortom de polyrytmiska slagregn som Rudy Bird gjuter över oss.

När aftonen går mot midnatt förvandlas Garrett till en leende publikdomptör i brunglansig råsidenkostym. Miles hade varit nöjd med klädvalet. Det är på en gång stor show, lekfullt allvar och knivskarp perfektion. Bird är en shaman som tar hem kvällen med ett avslutande gonggong-spel medan Mr. Garrett ägnar sig åt chanting.

Bird och bandet fungerar lite som Brasiliens fotbollslandslag. Man blir imponerad bara av att se dem värma upp. Lycklig och fånleende över 40-meterspassningar som tas ned på vristen. Sen är det över. Lite för fort. Trots att vi fick närmare 45-minuters förlängning.

Går hemåt över Kungsbron, tänker på Miles och försöker få fatt i den där kvällen för så länge sedan. Tänker på Miles som hoppade in med Charlie Parker och Dizzy Gillespie, därborta i jazzens tonårstid. Miles var 18 år. As time goes by. Ibland glömmer man det. Ibland behöver man bli påmind. Om Miles. Om Grönan. Om sockervadden och om de som ännu spelar under mästarens välsignelse.

Läs mer om Garrett, Kenny


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.