Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Bob Dylan på Isle of Wight
Av Christer Olsson

Jag ville se Bob Dylan i Köpenhamn 1966.

Men herregud, biljetterna kostade 25 kronor.

Och det var inget som sade att jag kunde komma hem till Ängelholm igen samma kväll.

Kostnaden för att övernatta på hotell var inget jag ens vågade tänka på.

Till och med Ewa Lood tyckte det var för dyrt.

Och hon hade ändå välbärgade föräldrar.

1969 var läget ett annat.

Jag hade studiemedel och jag och min kompis Willy bestämde oss direkt när vi såg de första annonserna i NME – det är klart att vi skulle flyga till Isle of Wight och äntligen få se Dylan live.

I London var vandrarhemmen överfulla och jag minns att vi leddes uppför trappor som bara satt fast i en vägg i ett utdömt, halvt raserat hus. På andra sidan var det bara ett mörkt schakt tre våningar ner. I bakgrunden brann avbrutna gasledningar. I ett rum stod ett 20-tal våningssängar.

Det var take it or leave.

På tre år hade mycket förändrats.

Jag hade börjat studera i Lund, Dylan hade haft sin motorcykelolycka, gjort John Wesley Harding (»the key is Frank«) och den sockersöta »Nashville Skyline« där Dylan sjöng med mjuk sammetsröst.

Så på ett sätt var jag beredd när Dylan gick på efter The Band och ytterligare två timmars väntan.

Så varför blev jag så besviken.

Visserligen var alla trötta – klockan var över midnatt – men ändå?

När jag hör »Live At the Isle of Wight« från lyxutgåvan av »Another Self Portrait« fattar jag äntligen. Det var inte bara det att Dylan sjöng med sin nyfunna, mjuka röst i flera av låtarna som » It Ain´t Me Babe«, folksången »Go Lassie Go« och »Like A Rolling Stone«. Till och med när Robbie öste på med bluesgitarr och Dylan raspade som vanligt i »Maggie´s Farm« var det nåt som skavde. The Band hade slutat vara Dylans kompgrupp, bluesdraget från konserterna 1966 var borta. I stället använde The Band sig av erfarenheterna från 20 år på vägarna med rocksångare som Ronnie Hawkins. Robertsons sätt att spela gitarr hade inte mycket gemensamt med Mike Bloomfields ångestfyllda vrål och – herregud, till och med i »Maggie´s Farm« körade de med glada woopande som man alltid gjort i rock & roll – men aldrig i bluesen. I »Highway 61 Revisited« kan inte Levon Helm hålla sig från att vråla med i refrängen trots att det tydligt är Dylans solonummer – t o m i »Like A Rolling Stone« körar The Band! Innan Isle of Wight hade Dylan aldrig gjort en enda skiva med körer – det hade alltid bara handlat om hans unika röst. Som en modern schamanistisk bluesman.

Men 1969 hade 1966 års blues blivit americana – ett bygge av tidig rock & roll och country, med inslag av Dylans folkmusik.

Det var i grunden något helt annat.

Nästan mer The Band än Dylan – hör bara på »I Dreamed I Saw St Augustine«. Inledningen med Garth Hudsons dragspel kan inte vara mer The Band och kören i slutet kunde vara hämtad från vilken Band-platta som helst.

Idag är det en uppenbarelse att äntligen få höra hela konserten i perfekt ljud – utan alla de förväntningar jag hade 1969. Och jag behöver inte höra många takter för att inse att Isle of Wight hör till det bästa Dylan gjort. Och visst är det americana vi hör skapas framför oss – countrymusikens förkärlek för stämsång och körer, Bands småfunkiga sätt att spela med inslag från söderns soul, Robbies avhugget återhållna gitarrspel, Levons trummor och Hudsons gospelorgel. Och inte minst – Dylan, med en röst som fortfarande kan hantera alltihop med lätthet.

Idag är sättet de väver ihop alltihop rakt igenom lysande.

Men 1969 var varken jag eller publiken på Isle of Wight redo.

Fast visste kan jag önska att Mike Bloomfield kunde blåsa ett hål rakt igenom hela den skickligt hopknypplade väven ibland...

Läs mer om Dylan, Bob


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.