Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Linus - Take It Or Leave It
Av Per Magnusson

Det finns konserter man aldrig glömmer.

Fredagen den sjätte mars 1981 spelade Linus & The Losers på Rockmagasinet i Örebro, enligt klubbens kalendarium var det gruppens enda spelning på stället, och det var just en sådan där konsertupplevelse som har etsat sig fast i minnet. Aldrig tidigare hade jag live hört en så läcker blandning av rock´n´roll, rhythm & blues, swamppop och tex-mex.

Jag hade de skivor som gruppen gett ut så jag visste väl på ett ungefär vad som väntade mig. Trots det blev jag överraskad av dels bredden i repertoaren, det tajta framförandet men allra mest imponerades jag av den energiske sångaren som tycktes vara något av en levande Jukebox. Genom åren har jag öm vårdat minnet av hur han tog sig an en av mina favoritlåtar - Freddy Fenders “Wasted Days And Wasted Nights»

Sedan försvann Linus och hans grupp ur mitt medvetande. Visst berättade jag för de som ville lyssna om den fantastiska kvällen på Rockmagasinet. Och visst plockade jag fram deras skivor och placerade det bästa från dessa på blandband och bland-cd:n som sedan tvingades på vänner och bekanta, vare sig de ville det eller ej. Men efter 1983 hittade jag inget mer inspelat material med gruppen. Jag tog för givet att den märklige sångaren, som bara verkade ha ett förnamn och som jag inte riktigt visste var han kom ifrån - var han tysk eller var han amerikan? -hade lämnat landet.

För några veckor sedan fick jag fyra hemmagjorda cdr-skivor av en flyktig bekant. Två av dessa innehöll blandade artister inom den sympatiska genren blue eyed soul. Den tredje var fullmatad med både ovanligt och outgivet material av Dan Penn, dock inte samma som den av Ace Records nyligen utgivna “DAN PENN - The Fame Recordings«. Men det var den fjärde skivan som verkligen fick mig att reagera.

Vad i helvete är det här, var min första tanke när jag läste “Linus - Unreleased Album». En outgiven skiva med mannen som bara försvann från min radar för så där trettio år sedan, hur är det möjligt? När jag sedan lyssnade på skivan kom nästa överraskning. Av ljudbilden hörde jag att den var relativt nyinspelad och det lät inte bara bra, det lät sensationellt bra!

Ur högtalarna strömmade en mix av rock´n´roll och yeehow-honky tonk med beståndsdelar som tycktes inspirerade av det bästa ur Roky Ericksons produktion och Iggy Pops “Pumping For Jill«-period, toppat med Commander Cody och den svängigare sidan av Johnny Horton.

Förvirringen var total; vad heter låtarna, vilka är musikerna, när är det inspelat och kan det verkligen vara outgivet? Från skivans leverantör fick jag veta att Linus är bosatt i Stockholmstrakten och till och från spelar på puben Big Ben på söder i Stockholm. Han skaffade även fram en adress till karln och redan samma dag skrev jag till Linus. Det dröjer några dagar, sedan ringde han upp och bjöd hem mig för att räta ut alla frågetecken.

Följande vecka tog jag tåget till Stockholm Central, bytte till tunnelbana och klev av i en av Stockholms västra förorter. I ett källarlokal där Linus inte säger sig bo, men väl stuvat in delar av sitt bohag, har han gjort det bekvämt för sig och på det lilla bordet med plats för två låg anledningen till att jag var där - Linus & The Losers “Gone» (Butchers Records).

Det som felaktigt benämndes som ett outgivet album gavs istället ut 2007 under namnet “Gone« på skivbolaget Butchers Records, vilka beskriver sin verksamhet med att de: »...hjälper artisten med produktionen sedan är det upp till vederbörande artist att sälja sina skivor på egen hand.«

Men mer om det senare.

Mannen framför mig har en historia som mer än väl bekräftar riktigheten i uttrycket verkligheten överträffar dikten. Under några timmar tog han mig med till Chicagos bluesscen runt 1960 och vidare till San Franciscos psykedeliska utsvävningar under andra hälften av sextiotalet.

Linus var där, men hans historia börjar i ett ödelagt Europa strax efter andra världskriget.


FRÅN FRANKFURT TILL CHICAGO

Född 1946 som Karl Gebhardt i ett sönderbombat Offenbach nära Frankfurt i Tyskland. I ruinerna gjorde bristen på allt barndomen extremt hårt. Mamman och hennes fyra systrar tvingades byta tjänster med de amerikanska soldaterna, vilka var de enda som hade tillgång till mat och förnödenheter efter kriget.

- I praktiken växte jag upp under förhållanden som kunde liknas vid en bordell. Det var det enda sätter för många unga kvinnor att överleva. Antalet tyska män var starkt reducerat av kriget och ibland kunde vi inte äta oss mätta mer än kanske en gång i veckan.

Modern gifter sig med en amerikansk soldat och flyttar med honom till Amerika, medan Karl bor kvar hos en moster. Även hon får ett amerikanskt visum och 1958 tar hon med sig honom över. Fadern tycks ha varit frånvarande för på albumet “Take It... ...Or Leave It» från 1978 tackas han med orden: “My Father: Who ever he may be«

- Innan vi slog oss ner i Chicago hade vi bott i New York, Texas och Kalifornien. Vi flyttade runt mycket och det var tufft i början eftersom alla tyskar ansågs vara nazister.

Uppväxten i ett fattigt svart område i södra Chicago var ingen barnlek. Det var där hans intresse för rock´n´roll vaknade. Till en början var det Elvis Presley som gällde, men ganska snart tog Little Richard, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry och Fats Domino över för att i sin tur ersättas av riktigt tunga namn som Muddy Waters, B.B. King och John Lee Hooker.

- I Chicago fanns det i början på sextiotalet bara ett fåtal vita bluesmusiker, såsom Paul Butterfield, Mike Bloomfield och Nick Gravenites. Själv hängde jag mest på de svarta bluesklubbarna i södra Chicago och hörde artister som Muddy Waters och Howlin´ Wolf. Jag har alltid starkt identifierat mig med minoritetsgrupper eftersom jag själv tillhörde en. Jag blev en så kallad whigger - a white nigger.

När Muddy Waters spelade på klubben Atlantic i Stockholm 1976 kände han igen Linus och tog upp honom på scenen, där han presenterades som “The man with the blues».

- Någon tog ett fotografi av oss båda och jag fick en kopia som jag senare, dumt nog, satte in i Mosebackes gästbok. Jag spelade ofta där. Nästa gång jag kom dit var kortet stulet.

THE GREMLINS

Sitt första band, The Gremlins, startade Karl 1963 och man spelade huvudsakligen på klubben Bunny Hutch och på skoldanser, universitet och privata fester i de närliggande collegestäderna Champaign och Urbana. En av medlemmarna, Bobby Jay, var helsåld på vit rock´n´roll, så när gruppen skulle spela in sin första och enda singel - “Treat You Rights / No Surf« - stal han helt fräckt Buddy Hollys “Love´s Made A Fool Of You» och satte ny text till melodin.

- Dessutom var han galen i surfmusik. Men, det var ju ingen som surfade på Lake Michigan så det är därför som b-sidans instrumentalare heter “No Surf«.

I ett försök att vinna publicitet i det ökande intresset för The Beatles döpte Gremlins sin skivetikett till Liverpool Records. För cirka $75 kunde tusen exemplar pressas upp och på sitt visitkort skrev man “THE GREMLINS - Liverpool Recording Stars - Neighbours of The Beatles».


Med hjälp av förfalskade id-handlingar - gruppmedlemmarna blev plötsligt tjugoett år istället för arton - öppnade sig möjligheter att få spela på Chicagos blues- och nattklubbarna, där de mötte en kräsen publik som krävde en helt annan repertoar än den vita rock´n´roll Gremlins spelade. Karl, som var en rutinerad klubbesökare, tog in en blåssektion och bytte namn på gruppen till The In Crowd. Hela James Browns album “Live At The Apollo« övades in tillsammans med James Brownliknande dansrutiner.

Vid ett tillfälle spelade In Crowd i St Louis, Missouri, och upp på scenen kliver en okänd person som säger sig vilja ta över basspelet. Karl ber honom försvinna, men efter spelningen kommer samma person fram och presenterar sig som Ike Turner och tillägger: “For a white boy you ain´t a bad nigger».

- Senare på kvällen träffade jag även hans flickvän Anna Mae Bullock, eller som hon idag heter Tina Turner.

Under en period existerade Gremlins och In Crowd parallellt. Man kunde, med den mindre sättningen, ta spelningar för vita collegeungdomar och då gruppen ställde sig på en nattklubbsscen bytte man repertoar och tog med blåsarna.

Vintern 1964 blev Karl, som han säger, indragen i en del ungdomliga dumheter. Efter en vistelse bakom galler fick han ett ultimatum av en domare i Illinois att antingen ta värvning eller lämna staten - för gott.

SOMETHING WILD

- Det var inget svårt val. Jag köpte en biljett till en Greyhoundbuss och tog Route 66 i riktning mot västkusten, där jag hade en annan moster boende i Santa Maria i Kalifornien.

Julen 1964 såg inte Karl - i sitt långa hår, tajta byxor och högklackade boots - direkt ut som en surfare, när han på sin första kväll i Santa Maria besökte en Battle of the Bands-tävling. Repertoaren hos de deltagande banden var huvudsakligen instrumentell surfmusik med någon enstaka vokal insats, typ “Louie Louie«.

- Ett av banden var The Hustlers som gjorde en
instrumentalversion av Ray Charles “What´d I Say». Jag sa åt dem att dra ner tempot, sen gick jag upp på scenen och tog hand om sången. Från den stunden var jag deras sångare.

- Under samma period träffade jag organisten Bill Payne, som senare var med och bildade Little Feat och fortfarande spelar med dem. Han var trött på sin dåvarande grupp The Debonaires, vilka uteslutande spelade Top 40-musik, och var mer intresserad av den musik jag gillade. Jag erbjöd Payne en plats i Hustlers samtidigt som jag sparkade vår trummis och tog in Bill “Rufus« Peckham.

Gruppen - som bestod av Karl, som då började kalla sig Kal X. Blue, på sång, Bill Payne: orgel och munspel, Rufus: trummor samt Hustlers kvarvarande medlemmar Bill Evans: gitarr och Joe Geppi: bas - bytte namn till Something Wild. Namnet tog man efter en kommentar någon slängt ur sig under en av deras spelningar: “Now that was something wild».

Den amerikanska musikskribenten Beverly Paterson gjorde i sitt fanzine «Twist & Shake» en intervju med Bill Evans angående namnbytet:

B.P.: Who picked the name Something Wild and did it stand for anything special?

B.E.: At a band meeting in early '65, Kal-X-Blue (Karl Gebhardt) and I pushed for renaming the band »Something Wild«. We had felt the »Hustlers« name was too dated and besides, since we had by then done a lot of »experimenting« with psychedelic drugs, we wanted a band name with a little more »hipness« to it. Hence - Something Wild. Our reputation with Kal-X-Blue as front man with the band also gave impetus to a name change. Because of his antics and extreme behavior on and off stage, our band was rapidly developing a lock-up-your-children-and-animals’ reputation anyway. The Hustlers didn’t quite do it.

Tidigt fick Something Wild rykte om sig att vara något alldeles extra. Deras scenshow var spektakulär och med medlemmarna iklädda kvinnokläder spelade man i Santa Barbara tillsammans med Captain Beefhearts band.

Med $700 på fickan promenerade Something Wild in i Gold Star Recording Studios och gick därifrån några timmar senare med två originallåtar inspelade, “She´s Got A Hole In Her Soul« som tänkt framsida och “The Blues» som dess b-sida. Båda skrivna av Kal X. Blue och Bill Evans. Det skulle dröja ett par veckor innan gruppen fick en testpressning av det som skulle ha blivit deras debutsingel, men tyckte redan då att den lät alldeles för passé.

Den bas- och farfisapumpande “She´s Got A Hole In Her Soul« - naturligtvis kunde gruppen inte hålla sig från att på scen istället sjunga “... she´s got a soul, she´s got a soul, she´s got a soul in her hole» - är ett stycke sextiotalspunk som Question Mark & The Mysterians skulle varit stolta över att ha skrivit och spelat in, men Something Wild valde att inte ge ut den.

För att kunna ge en mer exakt bild av åt vilket håll Something Wild utvecklades hyrde man på våren 1966 in sig i Bobby Fuller Fours Studio och gjorde där en första inspelning av det psykedeliska mästerverket “Trippin´ Out«, vilken måste ha varit en av genrens tidigaste uttryck.

- Vi var alldeles för knepiga för Bobby Fuller, så vi ombads vänligt, men bestämt, att lämna studion.

- Sommaren 1966 blev vi kontaktade av gruppen The Grass Roots skivbolag. Grass Roots fanns ju egentligen inte, utan bestod av P.F. Sloan plus studiomusiker. De hade en megahit med “Where Were You When I Needed You» och behövde några som kunde turnera i deras namn. Jag fick den briljanta idén att när vi väl spelat deras “Where Were You When I Needed You« så kunde vi ju fortsätta med vår egen psykedeliska punk resten av framträdandet.

- Det verkade vara ett strålande erbjudande så vi åkte ner till Los Angeles, klev in på kontoret där skivbolagsfolket plockade fram en resväska innehållande $25 000 i kontanter. Pengarna skulle vara våra om vi förvandlade oss till Grass Roots. Men, det fanns ett förbehåll. Vi skulle vara tvungna att klippa håret kort. Fuck you svarade jag och lämnade genast rummet. De övriga trodde inte sina öron. Varför säga nej till så mycket pengar? Men pengar har aldrig varit min drivkraft, det har aldrig varit tanken att jag skulle bli rik på min musik.

Bandet gav ut “Trippin´ Out», kopplad med “She´s Kinda Weird« som b-sida, i tusen exemplar på den egna etiketten Psychedelic Records i juli 1966. För att betona vilken typ av musik man spelade gjordes tilläggen “If it´s PSYCHEDELIC then it´s happening» och “Acid Head Productions« på etiketten.

Skivan gjorde Something Wild ganska känt och tog dem upp på en nivå där de fick vara förband till Captain Beefheart Magic Band på stora Santa Barbara Fairground. Andra grupper man spelade med var Nazz, Strawberry Alarm Clock, The Music Machine, The Golliwogs och The Seeds.

- Jag har haft turen att få turnera i Kalifornien med band som Sam The Sham & The Pharaohs och Captain Beefheart Magic Band. Beefheart var en otroligt mystisk och konstig person. Jag trodde jag var underlig, men herregud, i förhållande till Beefheart var jag högst normal. Ingen kunde bräcka honom i konstigheter. Han var totalt utflippad. När han beställde mat på restauranger krävde han att få beställa detsamma som man äter på planeten Mars...och han skämtade inte.

- En gång låste Beefheart in sin grupp i ett hus utan luftkonditionering i den kaliforniska öknen och vägrade släppa ut dem om de inte hade komponerat något riktigt halsbrytande. Och det var under den hetaste perioden på året.

- Sam The Sham var mer normal och cool i sitt sätt. Han tog på sig sin turban och gick upp på scenen och gjorde vad som förväntades av honom. “Trippin´ Out» och “Wooly Bully« var någorlunda samtida och vi gjorde sex spelningar tillsammans med Sam The Sham & The Pharaohs i Kalifornien. Trevliga och underhållande killar i motsats till Creedence Clearwater Revival som inte var speciellt roliga att ha att göra med.

SOMETHING WILD BLUES BAND

När Kal X. Blue i slutet på 1966 flyttade till San Francisco blev det omöjligt att hålla ihop Something Wild. Organisten Bill Payne och trummisen Red Libben, vilken ersatt Rufus strax efter inspelningen av “She´s Got A Hole In Her Soul», följde med Kal X. och tillsammans med den nye gitarristen LaVerne Miller, allmänt kallad Jason, och fyra andra musiker bildade de Something Wild Blues Band.

- Första gången jag var i San Francisco var då jag besökte min vän Sandra 1965. Jag såg Country Joe & The Fish medan de fortfarande lät som ett Jug band. Jag lärde även känna ett band som kallade sig The Warlocks, vilka senare blev Grateful Dead. Munspelaren Pigpen (Ron McKernan - min anm.) var fortfarande med i bandet, som då spelade mer blues än psykedelia. Det var innan deras första album, som jag inte är speciellt förtjust i. De var mycket bättre live än på skiva vid den här tiden.

- Det finns i alla fall en låt på Grateful Deads först album, Morning Dew skriven av Bonnie Dobson, som jag alltid haft i min repertoar och gjort till min egen sång. Den, tillsammans med “Falling Rain« av Link Wray, betyder mycket för mig.

- När jag mötte Link Wray i Danmark, vi spelade på samma ställe och hans förstärkare hade brunnit, så lånade han min Fender comboförstärkare. Den hade två stycken electro voice-högtalare med extramagneter, så det var bra kräm i den. Wray skulle bara spela en timme, men gillade ljudet i min förstärkare så han blev kvar på scenen två timmar istället. Han ville köpa combon, men jag släppte inte iväg den.

Det nybildade Something Wild Blues Band blev kortlivat, men hann ändå med att få spelningar på ställen som Watsonville Fairground, tillsammans med The Music Machine, och Fillmore Auditorium där de öppnade för kompisarna i Grateful Dead.

- Vi gjorde en fantastisk studioinspelning som aldrig kom ut, en hyllning till Bo Diddley kallad “Bo Diddley Did It». Diddley är en hörnsten och en av mina stora förebilder. Vi kunde göra en fyrtiofem minuter lång scenversion av “Mona«, vilket motsvarade hela det ena av de två set vi brukade köra en kväll.

Förutom “Bo Diddley Did It» spelade Something Wild Blues Band in ytterligare två originallåtar, “I´ve Got Love I Want To Give You« och “Strange Trees», plus Howlin´ Wolfs “Smokestack Lightning«, The Animals “I´m Crying» och John Lee Hookers “Boom Boom« i en studio hos en discjockey i Monterey i början på 1967.

- Inspelningarna fick vi göra gratis eftersom discjockeyn verkligen gillade “Trippin´ Out», men studion brann strax därefter ner och tejperna förstördes.

THE WEDGE

1967 förändrades musikklimatet fullständigt i San Francisco samtidigt som samtliga medlemmar utom Kal X. och Jason lämnade Something Wild Blues Band. Till duon slöt sig John Nicholas, som spelade bas, gitarr och trummor och gitarristen Kirk Patrick. Efter att ha förlorat ett antal trummisar tog Kal X. plats på trumstolen samtidigt som han skötte solosången. Den nya konstellationen tog namnet The Wedge och drogs snabbt in i San Franciscos livliga musikscen.

- Wedge spelade bluesbaserad psykedelia. Jag har inspelningar på rullband med originallåtar som är en mix av psykedelia och folkrock. Inte riktigt flower power, men med den känslan i alla fall. Lite mer punkigt förstås, sånt går inte ur mig; You can take the gangster out of the neighbourhood, but you can´t take the neighbourhood out of the gangster.

- Förutom Grateful Dead spelade vi ofta tillsammans med namn som Quicksilver Messenger Service, Flamin´ Groovies och vi var verkligt goda vänner med Big Brother (and the Holding Company - min anm.). Jag har fortfarande kontakt med deras basist Peter Albin och vi gör nåt som folk i allmänhet inte gör längre. Vi skriver brev till varandra. I hans senaste berättade han hur trevligt det kändes att sätta sig ned i lugn och ro och skriva ett brev. För att inte tala om hur trevligt det är att få ett!

- Bilden du ser på väggen tog jag av Janis vid den här tiden. Det är min hästsvans som hänger vid sidan av fotot. Hon höll fram sina bilnycklar och frågade om jag kunde köra henne. Hon var på väg till festivalen i Monterey, men jag var tvungen att säga nej. Vi bodde nära varandra och hon var en mycket trevlig person, en bra kvinna helt enkelt. Det var innan hon började med heroin. Jag hade flyttat från San Francisco när hon började med sånt och jag blev väldigt förvånad över hennes död. Jag visste ju inte att hon höll på med heroin.

Fotografiet är en vacker ögonblicksbild av en ung och oskuldsfull Janis Joplin som ses räcka fram sina bilnycklar. Bredvid fotot har Linus tänt ett ljus och som betraktare känner man respekt inför det vardagligt enkla i situationen som fotografen så väl lyckats skildra.

Vilket eller vilka band gjorde störst intryck på Linus under åren i San Francisco. Grateful Dead, Love, Flamin´ Groovies...? Linus verkar inte så intresserad av frågan, men svarar ändå motvilligt.

- Flamin´ Groovies var inte speciellt märkvärdiga utan bara ett av många bra band. Love såg jag tyvärr aldrig, men Arthur Lee var en person jag gillade mycket. Vi träffades bara en gång då han gjorde soundcheck inför en spelning på Avalon Ballroom. Det var inget långt samtal, men jag hann ändå berätta för honom hur mycket jag tyckte om “Signed D.C.«. Han svarade leende “Cool song» och sen blev det inte mycket mer sagt eftersom vi var där för att kolla in Quicksilver Messenger Service och Moby Grape. Och när Moby Grape gick på scenen då pratade man inte. Från första tonen tog dom helt över. Allt smälte samman från början till slut. Det handlade inte om show business, inte om att gruppen var rockstjärnor och vi publik. Dom spelade sin musik och alla sögs in i den. That fuckin´ band man. That was like going to church.

- Men det absolut bästa jag sett, och här tror jag t o m Mike Bloomfield skulle hålla med mig om han levt idag, var B.B. King. Electric Flag hade haft det dåliga omdömet att välja B.B. som förband. Han sökte en ny publik och Michael (Bloomfield) tog honom till San Francisco. Normalt spelade han inte inför en vit publik. Hur som helst...i sista numret slog B.B. an vad jag brukar kalla den trettonde tonen och höll den genom tolv takter (12 bars progression). Bara den tonen och stället fullständigt exploderade, det var som om hela universum befann sig i rummet, som the Big Bang. Sedan sa han tack och lämnade scenen. Michael gick uppgivet fram till mikrofonen och meddelade: “There´s no way we could follow that. We´re not gonna play. Who can follow that?« Huvudattraktionen Electric Flag gick aldrig på scenen den kvällen och publiken verkade nöjd med det.

När det kom en inkallelseorder försökte Kal X. hålla sig undan från att bli skickad till Vietnam. Då FBI till slut hann ifatt honom förklarade FBI-agenten att han hade en grabb i samma ålder och gav honom en chans att komma undan. Wedge gjorde ytterligare en spelning i San Francisco och flög därefter till Hawaii och slog sig ner hos vänner på en kaffeplantage.

I en annons i Melody Maker sökte en tysk promotor engelska band för klubbspelningar och turnéer i Europa. Linus svarade och strax därefter tog hela gruppen, utom Kirk Patrick, The Hippie Express - Luxembourg Airlines - till först Italien och sedan Tyskland. När planet kom över internationellt vatten lär piloten, enligt Linus, ha ropat ut “everybody light up» och kabinen fylldes av marijuanarök.

LIFE

Wedge blev Wedge Europe och turnerade flitigt i Italien och Tyskland. 1971 bildade Kal X. och Jason, tillsammans med de tyska musikerna Gernot Pilz - bas och Marcel Mohr - trummor, Life och spelade in albumet “Spring« som gavs ut av CBS samma år. Skivan, vars spännande idé- och variationsrikedom visar upp en för mig okänd sida hos Linus, var länge en obskyr hemlighet, men finns nu återutgiven och hela albumet kan avlyssnas på Youtube.

www.youtube.com/watch?v=tt6XqqxFIPY

Arbetet med en uppföljare till “Spring» påbörjades, men avstannade efter att bara tre sånger spelats in då Kal X. tvingades lämna Natolandet Tyskland 1972.

TILL SVERIGE


Eftersom Sverige var ett av få länder som accepterade amerikanska desertörer tog sig Kal X. och Jason hit och bildade här ett nytt Wedge. In på trummor kom David Spann, en släkting till pianisten Otis Spann, och på bas Thomas Holmqvist.

Wedge slog sig ner i Stockholm och fick kontakt med Michael B Tretow som ville spela in gruppen.

- Michael B Tretow gillade vår musik och ringde upp mig och erbjöd oss fri studiotid i Europafilms studio ute i Filmstaden. Klockan nio på morgonen var vi bokade så jag samlade ihop bandet och ringde även Slim Notini för jag ville ha med en pianist. Jag köpte en flaska Gin för att få upp stämningen och jag drack väl upp halva innan vi kom igång. Meningen var att ett album med namnet “Booze Blues« skulle släppas, men det blev aldrig av. Kanske kan det komma ut i framtiden, jag får emellanåt förfrågningar om eventuellt outgivet material.

Linus plockar fram en kassettkopia av “Booze Blues» och stoppar i bandpelaren. Tanken på att det som kommer ur högtalarna aldrig skall nå oss som tycker om hans musik är bara för mycket. Jag stirrar på titlar som “Old 55«, “Ya Ya“, och “Mama Done Told Me» och det jag hör är suveränt svängig rock´n´roll. När han sedan spolar fram till en egen komposition kallad “Town To Town« skulle jag nästa vilja dra kassetten ur spelare och springa därifrån, så djävulskt bra låter det! Linus själv småflinar och säger “Lyssna på gitarrerna, det där har jag lånat från Jerry Miller i Moby Grape». Och visst, det låter banne mig Moby Grape om gitarrspelet.

I ett informationsblad som Wedge produktionsbolag - Up-Front Produktions - gav ut i februari 1975 presenteras en ny uppsättning av gruppen på följande spännande sätt:

WEDGE är något helt nytt för Sverige; en grupp som består av tre amerikaner och två svenskar. Rötterna finns djupt i amerikansk rock, för den ursprungliga upplagan av WEDGE bildades faktiskt redan 1967, när Kal X. Blue och Jason LaVerne Miller träffades i ett gathörn i legendariska Haight-Ashbury, San Francisco, California, USA. Många mil och många medlemmar ligger mellan -67 och -74, men Kal X. och Jason har hållit ihop genom alla år av förändringar och nu alltså etablerat WEDGE i en svensk upplaga.

Det är rockmusik av hög internationell klass de spelar; i USA lärde Kal X. och Jason sig hur det skulle låta när de spelade tillsammans med, bland andra storheter, The Byrds, Creedence Clearwater, Janis Joplin, Frank Zappa, Quicksilver, Grateful Dead, Deep Purple, Canned Heat med flera.

Så kom de till Europa, och på den här sidan Atlanten har WEDGE i olika upplagor varit ett välkänt namn i Holland, Luxemburg, Västtyskland, Österrike, och Italien (popfestivalen i Rom -72).

Och nu har WEDGE alltså slagit sig ner i Sverige med delvis svenska medlemmar. Så här ser gruppen ut idag:

Kal X. Blue är 29 år, sjunger och spelar munspel och gitarr. Producerar dessutom plattor för andra artister.

Jason LaVerne Miller är 26 år, sjunger och spelar gitarr. Tillsammans med Kal X. skriver han det mesta av gruppens låtar.

Alan Macomber är 23 år, sjunger och spelar gitarr. Uppvuxen i San Francisco, spelade i några amerikanska band, kom sedan till Skandinavien för att plugga och träffade WEDGE.

Thomas Holmqvist sjunger och spelar bas. Honom träffade Kal X och Jason för 1 ½ år sedan, då han jobbade som studiomusiker. Han är 21 år.

Mike Nordlander är 18 år och har spelat trummor i fem år. Han är den tredje trummisen bandet prövat i Sverige och den de kommer att behålla.

Mest spelar WEDGE sin egen musik, men en del gamla favoriter har de också med i sin repertoar. Någon risk att de blir utan material, om de så spelat hela natten är det inte. Kal X. och Jason har skrivit över 300 låtar under sina tio år tillsammans som ett team (de två spelade i något som hette Something Wild Blues Band innan de bildade WEDGE). De andra artister, vilkas material WEDGE har tagit upp sträcker sig från gamla rockfavoriter som Elvis, Bo Diddley och Chuck Berry över Doris Day och Merle Haggard fram till Paul Simon.

Underhållande blir det vad de än spelar, viktigast av allt är spelglädjen och samspelet med publiken tycker gruppmedlemmarna. WEDGE vill ha så mycket personlig kontakt som möjligt med sin publik så de insisterar på att få spela på såväl små som stora ställen.

1975 kommer först en singel och senare en LP med gruppen och årets turnéplaner sträcker sig från Sverige ut över övriga Skandinavien och ner i Europa.

Varken singel eller Lp kom ut med sättningen som beskrivs ovan, däremot spelade Sveriges Radio in Wedge för programmet Tonkraft. Programmet sändes den fjärde december 1974 och sitter någon därute med en bandkopia så går det alldeles utmärkt att höra av sig.

LINUS AND HIS BAND

Namnet Linus fick Kal X. då han ertappades sovande i turnébussen med tummen i munnen. De övriga medlemmarna fotograferade honom och påstod att han liknade Linus med filten i den tecknade serien Snobben. När alla utom Kal X. lämnade Wedge gav smekknamnet uppslag till ett nytt gruppnamn.

Parhästen Jason åkte tillbaka till Amerika och ersattes på gitarr av ännu en desertör, Bob Burroughs, vilken även han vistats i Tyskland en tid innan han anlände till Sverige. På trummor och bas kom Staffan Westfal respektive Sören Björklund in och i musiktidningen LARM nummer fyra från december 1976 finns en bild på LINUS AND HIS BAND, som blev gruppens nya namn.

Bilden hör till ett reportage som handlar om Kal X. Blue och hans Something Wild och avslutas av musikskribenten Lennart Persson med följande text:

“Låt mig bara berätta att Linus nu sedan ett år tillbaka har en jäklit nimm liten grupp som han kallar Linus and His band. Hur bra den är förstår ni om jag berättar att man förutom Linus egna låtar också kör låtar av bl a Link Wray, Jesse Winchester, J.J. Cale, Hank Williams, the Rivieras, Howlin´ Wolf, Dylan, Elvis, the Kingsmen, Ray Charles, Muddy Waters, Patti Smith, Lonnie Mack och naturligtvis Doug Sahm! Jag menar, hur kan man misslyckas om man har så in i hondan bra smak?

Det enda sorgliga i den här historien är att inget svenskt skivbolag fått tummarna loss och spelat in gruppen. Nu jobbar man istället med en LP som skall ges ut av Augie Meyers på hans bolag Texas Re-Cord Company. Så småningom.

Tills dess kan ni ju rita in datumet 11 maj i era almanackor. Skriv “boppin´ the blues & boogie your scruples away« i marginalen, för just den dagen kan ni höra Linus och hans vänner i en liveinspelning i svensk radio! Det ni.»

Basisten Staffan Westfal, som ursprungligen kom från Övre Norrland och på sextiotalet spelade rhythm & blues med ett lokalt band kallat The Shakeouts, bodde mellan 1970 -1977 i Stockholm och kom då i kontakt med Linus:

- 1973 började jag spela med ett band i Stockholm som hette Grizzly. Vi hade replokal på Norrtullsgatan i gamla Hamburgerbryggeriet. Den delade vi med Wedge, som ju var ett jädra bra band. Linus var den drivande i Wedge. När sedan det bandet splittrades -75 ville Linus sätta ihop ett nytt band. En gammal kompis från Norrbotten, Jan-Åke Bondesson, pappa till de tre systrarna i Baskery, hade spelat trummor med Grizzly men slutat för att lira med spillrorna av Wedge. Han frågade om jag hade lust att haka på i Linus & His Band, i november -75.

- Bandet tog fastare form när Bob Burroughs, en av de första amerikanska desertörerna i Sverige, kom med på gitarr. Han hade tidigare funnits med i utkanterna av Wedge. Ålänningen Sören Björklund - som jag spelat med i Grizzly efter Jan-Åke, och som senare spelade länge med Basse Wickman – hoppade in på trummor. Vi spelade rätt mycket i Stockholmsområdet, ett par gig varje vecka. De övriga levde på spelandet, själv hade jag just börjat utbilda mig inom vården och förstod att jag höll tillbaka speltillfällena. När hösten kom insåg jag att det nog, på grund av min begränsade musikalitet, var enda gången i mitt liv jag skulle få tillfälle att pröva på ett liv med musik på heltid. Så jag packade ihop mina anteckningsblock och anatomiböcker. Några veckor senare var vi på några veckors turné i Danmark. Det var lärorikt.



- När vi kom tillbaks till Stockholm gjorde vi några svängar söderöver i landet, men Bob och Linus kom inte överens. Även Sören vek in årorna. Linus satte då ihop ett nytt band, åter med Jan-Åke bakom kaggarna och Halkan på gitarr. Ibland var andra musiker med och lirade. Som trummisen Kåre Hjelm, pianisten Bosse från Vat 66, en annan trummis som brukade spela med Halkan, Peter Molin.

- Mycket snack, men lite verkstad, får man nog säga att det blev emellanåt. Bill Payne i Little Feat ringde under ett reppass hos Linus ute i skogarna i trakten av Åkersberga. Feat hade kommit för att göra en spelning på Konserthuset. Enligt Linus ville Payne återgälda deras vänskap genom att låta oss vara förband på konserten, men det blev inte av. Lika bra det!

Staffan Westfal blev tidigt bevandrad i de musikgenrer som är Linus kännetecken som skiv- och scenartist:

- Musikstilen var jag väl bekant med. Dels genom radion, dels genom mitt eget brinnande intresse - jag köpte de svenska musiktidningarna Show-Business, Höga Nöjet och Artistjournalen från 61-62, NME och Melody Maker från 63. Jag hade en kompis, Krister, som köpte plattor, både 33:or och 45:or, via Svenska Skivklubben, med de mest skiftande artister, i huvudsak amerikanska. Där lärde jag mig lyssna på exempelvis Johnny Cash, Motown, Sam Cooke, Ray Charles m fl innan Liverpoolvågen slog igenom. Blues upptäckte jag genom plattor med Sonny Terry & Brownie McGhee, B B King och Big Bill Broonzy. Grateful Dead lyssnade jag på från första början. Då gick det ju snabbt att lära sig komma in på countryrock med psykedeliska inslag.

- Så jag var inläst på stuket, så att säga, när jag började med Linus. Han skrev ju även eget material i samma stil, men kunde också skriva sådant som skulle ha passat Roy Orbison, otroligt nog. Dessutom kunde han ju skriva ren och skär pop när han ville.


- Linus hade fin förmåga att ta en publik. Han kunde läsa av den, fånga in den och hålla den i sin hand. Han var fena på gitarr också. Ingen som skyfflade iväg toner som om han hade betalt per var och en, men en som kunde spela smakfullt så det satt som en blöt handduk i hjärtat. Duktig och påläst utan att vara överdriven.

- Varje spelning öppnades med A-mollbluesen Slow Train, en perfekt låt att spela ihop sig i. Å så avslutningen på kvällen: En relativt långsam tolvtaktsblues i shuffle, med följande text:

Goonight everybody, hope you've enjoyed the show
- » - - « -
We'll be back some other time, then we're gonna play some more

- Det gjorde ingen annan!

Valen av instrument och förstärkare var viktiga för att det skulle låta rätt.

- Han visste vad han ville spela på, men jag tror inte jag såg honom med en Gibson en enda gång. Han körde på en Gretsch akustisk som han lånat av Halkan, en Fender Tele med Stratocasterhals och ofta en Höfnerkopia av en Gibson Les Paul.

- Linus och Jasons val av förstärkare var också intressant, de valde båda två den stabila arbetshästen Fender Twin Reverb, en mycket fin allroundstärkare. Basisten i Wedge, Tomas, hade en Fender Dual Showman förstärkare som jag testade en gång. Milde tid, vilket ljud jämfört med den Acoustic jag själv hade. Jag kör fortfarande på en Dual Showman. Makalös och förbisedd basförstärkare.

- När jag slutade tog Christian Veltman över på bas och förde in ett funkelement i musiken. Lasse Finberg hoppade in på gitarr. Han hade varit en av löshästarna tidigare, var med på flera gig medan jag spelade med Linus. Så du hör att det var rörligt i kulisserna. Den ende som var stadigvarande i bandet utöver Linus själv, medan jag var med, var undertecknad. Inte fasen ville jag släppa kontakten med Sveriges enda rock- och bluesband värt namnet, inte förrän jag måste!

- Slutligen. Som artist var Linus ett exempel att se på och lära sig av. Han var oerhört driven i en tid av skräpband som kom direkt från ungdomsgårdar och politiska möten. Det var kort sagt ett drag av showbusiness över honom. Fanns ingen konkurrens på den här sidan Lill-Babs, om du förstår vad jag menar. Som människa... well, han hade nog sina demoner att bekämpa. Men han kunde också bekämpa andras, han hade nämligen en fantastisk humor. Många gånger fick jag skratta gott tillsammans med Linus. Han kunde kasta ur sig sådant som att “Karl Marx was really intelligent. He makes the Marx brothers look like clowns« Rätt vitsigt, tycker jag. Dessutom var han en sjutusan till kvinnokarl! Jädrar i mig, han behövde inte anstränga sig. Testosteronet måste ha sprutat om honom, även om jag själv inte begrep det. Då.

LARM

Planerna att ge ut en Lp på Augie Meyers bolag realiserades aldrig. Det var istället den vakna tidningen LARM, och dess nystartade skivetikett med samma namn, som 1977 fick äran att ge ut Linus svenska debut på skiva. Under rubriken “LARM - We only record the impossible», i tidningens sjunde nummer från mars 1978, beskriver Staffan Solding hur det gick till:

“Mycket handlar om att ta chanser och att ta vara på chanser. Och allra helst gäller detta Linus. Att vara 33 år och få ett bra skivkontrakt, ett kontrakt som ger något i längden, är svårt. Om inte omöjligt. Speciellt när man spelar musik som inte faller inom ramarna för vad de etablerade bolagen anser vara vinstgivande. Desto större anledning för oss på LARMET att ge honom chansen...Linus var en av de första att ta kontakt med LARM, en av de första att spontant stödja oss helhjärtat, en av de första att uttrycka en förståelse för vad vi håller på med. Men vi gjorde det lätt för oss också, vi på LARM. Vi visste att det inte skulle gå att misslyckas med Linus.«

Malmö - med skivaffären Konst & Musik och personerna runt LARM, vilka fostrat en hel generations musiksmak - måste ha varit mitt i prick för Linus och hans musiker. Med sin musik och sin unika historia, i först Chicagos blueskvarter och sedan som delaktig i San Franciscos livliga musikscen under flower power- och hippieperioden, gjorde han säkert heller inte redaktionen på LARM besviken.

Det var troligen den ömsesidiga musikaliska förståelsen mellan Linus och hans nya musiker - Jörgen Anderstig: Gitarr, Janne “Halkan» Hallquisth: gitarr, Peter Molin: trummor, Christian Veltman: bas och Johan Alenius: saxofon - och LARM-gänget som gjorde Ep-skivan till en så värdig debut för Linus. De tre egna sångerna; “Isabella«, “Naked In The City» och “Bernadette« samt Ray Prices klassiker “I´ll Be There» väckte både nyfikenhet och mersmak.

De fyra låtarna, producerade av Lennart Persson, representerar tillsammans den musikaliska bredd som är kännetecknande för Linus. Öppningsspåret “Isabella« är, med Hallquisths jagat maniska gitarrslinga och slutets ursinniga saxsolo, ren rockabilly medan “I´ll Be There» är en charmig countrydänga och “Naked In The City« för tankarna till Ducks Deluxe. Den tex-mex-kryddade “Bernadette» är en snygg avslutning på en magnifik vinyldebut för både Linus & His Band och skivetiketten LARM, som ju trots allt“...visste att det inte skulle gå att misslyckas med Linus.«

Enligt Staffan Solding var det, inte helt överraskande, Lennart Persson som hade den goda smaken att lyfta fram Linus.

- Som så mycket annat var det Lennart Persson som var den som fick upp ögonen och kontakten med Linus. Jag träffade honom i studion och på några spelningar. Han var verkligen bra. Och medmusikerna var bland det bästa som gick att få. Tyvärr blev inte plattan i pressningen så bra som vi ville att den skulle blivit.

- Linus var speciell. En stark personlighet. Både rolig och hotfull. Det var mycket skratt under inspelningen. Men jag kommer också ihåg att Lennarts första fru klagade på att han satt och hackade med kniven i deras soffbord.

Linus bekräftar nyttan av att känna folket runt LARM.

- Vi gjorde fantastiska spelningar i Malmö. Jag besökte ofta Lennart Persson och Peter Thulin i deras skivaffär Konst & Musik. De kom upp med idén att spela in oss och vi använde Dan Tillbergs Malmöstudio Bellatrix. Det var bra att känna Persson och Thulin och personerna runt LARM. De fick saker att hända och Persson fick gärna producera min skiva, bara jag fick spela in det jag ville.

Så stoppar han in en ny kassett i spelaren och en fräck liveversion av “Naked In The City» fyller rummet. Han vet att han är bra, men det är ingen självgod bakåtsträvare som sitter framför mig och tuggar om att det var roligare förr. Det han spelade för mig den där eftermiddagen är fullständigt tidlöst och kommer att kännas lika fräckt och vitalt i framtiden som det gjorde för över trettio år sedan då det spelades in.

TAKE IT... ...OR LEAVE IT

Enligt gitarristen Janstne “Halkan« Hallquisth spelades studiosidan av albumet “Take It... ...Or Leave It» (skivan har en studio- respektive liveinspelad sida) in samtidigt, och med samma musiker, som LARM-skivan, trots att konvolutet anger “Recorded spring 1978 in Malmö«.

När livesidan spelades in några kvällar senare på Dad´s Dancehall i Malmö hade samtliga - utom gitarristerna Hallquisth och Anderstig, som på skivan enbart presenteras som Halkan respektive Sunshine - rest tillbaka till Stockholm. Trummorna sköttes av Rolf Wirestam, men vilka som gömmer sig bakom de kryptiska namnen: Joseph - gitarr, Remy Martin - bas och Malmö Pål - dragspel är det tydligen inte meningen att vi skall veta.

Det låter emellanåt lite platt om “Take It... ...Or Leave It», men materialet är det verkligen inget fel på. Linus bjuder på ett antal personliga tolkningar av smakfulla covers såsom Thems “Here Comes The Night«, Link Wrays “Rawhide» och “Falling Rain«, Big Sambo & The Housewreckers “The Rain Came», Bo Diddleys “Mona«, Barrett Strongs “Money (That´s What I Want)» och Ray Prices “I´ll Be There«.

I pressmeddelandet som bifogades recensionsexemplaren berättade producenten Lennart Persson om inspelningen av “Take It... ...Or Leave It»: “Jag blev fem år äldre på den veckan det tog att spela in hans LP, men i samma stund som han ställde sig framför micken och sjöng Link Wrays ´Falling rain´...ja, då var allt strul och alla nervkollapser som bortblåsta! Han är ett geni, när han vill.«

Även Linus är nöjd med inspelningen av “Falling Rain» och speciellt det solo som Hallquisth skickade iväg.

- Halkan är en kanongitarrist och det solo han spelade på “Falling Rain« var så makalöst bra att jag bara inte kunde avbryta för att börja en ny vers. Istället gestikulerade jag att han skulle fortsätta. Efteråt var jag tvungen att säga till honom att det där kan du aldrig göra om, så in i helsike bra var det!

- Vi gjorde alla inspelningar på en eller två tagningar, mestadels behövdes bara en. Vi brydde oss aldrig om eventuella småfel, vi gjorde aldrig om för såna bagateller. Ibland låter det t o m bättre med ett och annat misstag . Det är vad rock´n´roll handlar om.

Hans egna sånger står sig också bra; “Bernadette» är alltid fantastisk att höra och hur är den funtad som inte blir på gott humör av popcalypson “Don´t Trouble Trouble (´til Trouble Troubles You). “Don´t Call Me Nigger« är trashblues som kräver Linus personlighet för att klara av och “Doctor Doctor» är Detroitpunk, medan “Here Comes That Song Again« låter som ett spretigt Tyla Gang. Och så min absoluta favorit, den suggestiva “Slow Train», som kopplar ett fast grepp om lyssnaren hela vägen fram till det supersnygga och sylvassa gitarrslutet som är av ren Peter Green-klass. Att kunna levandegöra en sång på det sätt Linus gör med “Slow Train« är den bästa egenskap en sångare kan ha.

Gitarristen Hallquisth delar min uppfattning om vad som gör en sångare riktigt bra.

- Linus var ju ett dragplåster så vi spelade ganska regelbundet. Han var kul att se, lite som Jerry Williams, James Brown eller Jerry Lee Lewis. Han gick ner på knä och levde sig verkligen in i en låt. Han taggade hela bandet med sin inlevelse. En del musiker var ju lite yngre, men Linus och jag är ju jämngamla och har samma rötter i rock- och bluesmusiken, även om han, på grund av sin uppväxt i USA under femtio- och sextiotalen, är mer bevandrad inom främst bluesen. Många av mina bästa spelminnen under hela min karriär har faktiskt varit med Linus, där han och jag ofta triggade varandra. Han har en fantastisk känsla. Gjorde man ett bra solo så ville han ha ännu mer; »one more, one more man.« Vi kunde lyfta taket när det begav sig, det är rätta uttrycket.

I Halkans gitarrbutik hamnade alla Stockholmsmusiker förr eller senare.

- Linus kom väl till affären som så många andra. Från Kalifornien hade han med sig en gitarrist som hette Jason Miller och innan Sverige hade de varit i Italien. Linus dök upp som gubben i lådan och det där var en kille som märktes. Det tog inte lång tid innan han hade etablera sig.



- Jason var en försynt och trevlig kille med indianblod i sig och lång hästsvans. Han var en jäkligt bra gitarrist, mycket duktig på blues. Linus och Jason var jättepolare, men på nåt sätt gick det sen grus i deras förhållande och Jason, som även saknade möjligheten att kunna surfa, tröttnade och köpte en biljett tillbaka hem till Staterna.

- Då Wedge lirade på Gärdeesfesten i augusti 1974 var även Bob Burroughs med, han var desertör och kom hit från Tyskland. Burroughs hängde i min affär redan -73 / -74 för han gillade att meka och ville gärna hjälpa till att laga förstärkare och sånt. Genom honom blev jag insläppt i kretsen kring Linus och var med på spelningar på klubbar och pubar. Då var det både Bob och jag på gitarr.

Hallquisth har varit Linus trogen i nästan fyrtio år.

- Linus musik passar mig väldigt bra. Jag gillar ju alla dom där stilarna; tex-mex, rock´n´roll, rockabilly, Sun Records-blues och lite hottare country.

- Linus är väldigt fri i sitt agerande. Och det är förutsättningen för att bli en riktigt bra rockare. Att man spontant kan rocka rakt ut, men inte bara vara tuff och kaxig utan också våga vara mjuk och göra en sång typ “Bernadette». Det är ju storheten med Elvis, James Dean och de flesta stora rock- och filmprofilerna. Att inte enbart vara en råbarkad typ och det visade Linus ofta i bluesen och på annat sätt. Det är därför jag trivts tillsammans med artister som honom och Jack Downing. Som musiker hade man väldigt fria tyglar hos båda. Jag kan inte spela med någon som säger; “du kan väl gå hem och lyssna på originalet«. Det funkar tyvärr inte med mig, då får de ta någon annan.

- Vad jag söker i musik är att det skall finnas en nerv och närhet. Det får inte vara för tillrättalagt när det gäller klassisk rock och blues. Det är bäst när man inte vet vad som skall komma hela tiden. Och den happeningen är det med Linus. Ibland har vi en saxofonist med, ibland någon på dragspel eller keyboard och det kommer upp folk och körar. Det händer något hela tiden. Det är aldrig heller bestämt hur långa låtarna skall vara, utan svänger det så piskas det på ännu mer. “Mona», med sitt Diddleykomp, är just sån låt som det vissa kvällar kan bli ett jädrans sväng med.

LINUS & THE LOSERS
Under 1979 var Linus bosatt i Malmö och startade där den första upplagan av Linus & The Losers. Ett gruppnamn man var övertygad om att ingen skulle stjäla, för vem vill bli betraktad som en loser. I gruppen ingick en helt ny sättning musiker: Jojo Kempe - bas, Mikael Widell - trummor, Pål Valdus Wikén - gitarr och Mårten “Micro« Tegnestam - gitarr.

Enligt producenten Ola Håkansson hade Sonets VD Gunnar Bergström kontakt med Linus och ville spela in honom.

- Linus, som bodde i Malmö vid tillfället, krävde att jag skulle producera honom och vi bestämde att inspelningen skulle göras i Köpenhamn. Så jag åkte ner, men bokade in mig på ett annat hotell än där gruppen bodde, för i dryckesautomaterna på hotellen i Köpenhamn fanns det Elefantöl. Och Linus hade rykte om sig att festa.

- Jag gjorde klart för gruppen att studion (Studio 39 - min anm.) stod till förfogande bara dagtid mellan 10.00 - 17.00, sedan stängdes dörren. Det var ganska mycket jobb. Normalt spelas bakgrunderna in först och då brukar sångaren sjunga med så att musikerna vet var i låten man är. Den inspelningen av sången hamnar i den så kallade “slasken». Men det var ganska svårt att hålla ihop gänget och Linus fick aldrig till något riktigt bra sångpålägg, så jag fick fick pussla ihop den färdiga bakgrunden med en “slasksång«. Det var mycket bök, men jag fick ihop det skapligt. I princip kan man säga att singeln är inspelad live i studion.

- Under inspelningen av “Kiss Me» stormade Dan Hylander in i studion med en flickkör från högstadiet. Kören var väldigt osäker på vad som skulle göras, så vi fick avbryta och börja arrangera körstämmorna.

Inspelningen Ola Håkansson talade om resulterade i singeln “Sing It / Kiss Me« som kom 1979 och där båda låtarna är skrivna av Linus. Framsidans “Sing It» är ett snyggt exempel som bekräftar det den tidigare basisten Staffan Westfal påstår, att Linus “...kunde skriva ren och skär pop när han ville.«

Vid första anblicken kan duon Linus och Håkansson tyckas vara en osannolik kombination, men lyssna på hur körerna, handklappningarna, det rena gitarrljudet, den småfunkiga rytmsektionen och den i botten liggande orgeln i “Sing It» tillsammans blir till just “ren och skär pop«. Ola Håkansson använde hela sin kunskap om hur pop skulle spelas in. Med år av erfarenhet i först gruppen Ola & The Janglers, sedan hela sjuttiotalet på Sonet och det vid tillfället tämligen nybildade Secret Service så var han absolut rätt person för Linus.

Vänder man på singeln så låter det där faktiskt som om en helt annan grupp kompar Linus. Den smått ekivoka tex-mexsången “Kiss Me» är så charmigt lös i fogarna, att det verkar osannolikt att samma grupp musiker också skulle ha kunnat fått till det disciplinerade popsväng som finns i kompet på “Sing It«.

I`M A SURVIVOR

Samma version av “Sing It» som finns på singeln återkom på den mediumplayskiva Ola Håkansson producerade för Sonet och som 1980 gavs ut under namnet “I´m A Survivor«. Från första upplagan av Losers fanns då bara gitarristen Mårten “Micro» Tegnestam kvar och de nya medlemmarna var Lars Finberg: gitarr & sång, Christian Veltman: bas och Micke Högstrand: trummor & sång. Jag kan inte befria mig från tanken att det måste var den sättningen som kompar Linus på “Sing It«.

Innan inspelningen av “I´m A Survivor» hade Linus flyttat tillbaka till Stockholm. En kassett med akustiska versioner av de nyskrivna “Rosette« och “Cold Since 59» skickades till Ola Håkansson.

- Han kom ner till Alexandra när vi spelade där och blev eld och lågor. Jag åkte ut till Sonets villa på Lidingö och fick ett rum till mitt förfogande. Han bad mig ta dit mitt band, bjöd på fri mat och dryck och gav oss en månad att repa och skriva nytt material. Efter två veckor var vi klara. Det blev ett antal helt nya sånger som vi aldrig spelat inför publik. Det är därför det låter så rent, vilket aldrig hänt mig förut och jag är väl inte helt nöjd med resultatet.

Även om Linus idag säger sig inte vara helt överens med ljudbilden, så lyckades ändå Ola Håkansson, som var förtjust i Stiff Records utgåvor, med “I´m A Survivor« att ta fram en helt ny sida hos honom. Det är en ren njutning att höra hur Linus briljerar i det brittiska anslaget som är så framträdande på skivans samtliga låtar och hur tight och välproducerat bandet är.

Öppningsspåret »No More« skulle kunna vara hämtat från The Stranglers debutalbum “Rattus Norvegicus» från 1977 medan “Cold Since 59« är Sean-Tyla-vill-låta-som-Dylan-behaglig. Med hela Brian Ferry-charmen påkopplad i “Hook Or Crook» blir den engelska popdandyn fullständigt förbisprungen av Linus som aldrig sjungit bättre och i “I´m A Survivor« låter han Ian Dury helt fräckt para sig med Delaney & Bonnie. Så slutligen den magnifika circusreggaefinalen “Rosetta» med kantslag på virvelstrumman, halsbrytande basgångar och blåsare inlånade från gruppen Otitis. Genialt!

Jag lyfter på hatten och bugar mig i ren beundran för herrarna Ola Håkansson och den egensinnige sångaren Linus som, med hjälp av ett djävulskt svängigt band, gjorde «I´m A Survivor» till ett alldeles förtjusande popalbum.

I ett pressmeddelande beskrev Sonet hur väl musikerna fungerade tillsammans:

“LINUS & THE LOSERS sammanstrålade i juni i år. Första repetitionen tillsammans var en upplevelse. Allt fungerade fantastiskt bra. För Linus var det ´a magical day I never gonna forget´. Samspelta från början och med olika musikaliska erfarenheter gör de ´Stenmark-rock´n´roll´.

- Vår musik faller inte. När vi står i starten vet vi att vi kommer i mål.«

Inspelningen av “I´m A Survivor» var lättare för Håkansson att göra än Köpenhamnssingeln.

- Linus var jäkligt bra och duktig. Det var både kul och lätt att göra mediumplayskivan, som jag är ganska nöjd med själv. Den togs emot bra i framför allt Tyskland och Linus hade både spelningar och TV-framträdanden på gång där nere, men han saknade pass så det rann ut i sanden.

Christian Veltman, vars pådrivande och svängiga basspel har en så framträdande roll på “I´m A Survivor«, minns hur annorlunda det var att spela med Linus:

- Linus var ju speciell. Om det var riktigt bra drag en kväll så kunde vad som helst hända.

- När vi spelade på Alexandra i Stockholm, som då låg på Döbelnsgatan, hyrde vi in blåsare från gruppen Otitis och det blev ett sjuhelvetes drag. Linus hade mycket energi, en slags kraft som gjorde att han kunde ge hur mycket som helst. Och när Linus hade feeling så sparkade han igång både bandet och publiken på ett sätt jag sällan sett hos andra artister. Det är få som klarar av det. Själv har jag nog aldrig upplevt det med någon annan artist, och då har jag ändå kompat väldigt många.

- Mediumplayskivan “I´m A Survivor» togs emot lovande. Om jag minns rätt så hade Mats Olsson en helsida i Expressen och man får ju inte en helsida i Expressen hur som helst.

LINUS, DOUG & AUGIE

Det var Linus som tipsade Sonet om kompisen och förebilden Doug Sahm, vilket ledde till att Sahm hamnade på deras etikett och kunde göra ett antal turnéer i Skandinavien.

- Jag rekommenderade Sonet att ta kontakt med Doug Sahm, som jag kände väl sedan min tid i San Francisco. Sahm kom över och jag följde honom när han reste runt här.

Likheterna mellan de båda artisternas musik var slående. Blandningen av tex-mex, country, blues och rock´n´roll var det som förenade Doug Sahm och Linus.

- När jag öppnade för Doug Sahm på Göta Lejon kollade vi varandras spellistor innan spelningen och upptäckte hur lika de var. Vi fick kompromissa. Vem skulle få göra “Wasted Days And Wasted Nights« och vem skulle göra “White Line Fever»...

Samtidigt havererade planerna på att Augie Meyers bolag Texas Re-Cord Company skulle ge ut något med Linus. På natten efter spelningen i Stockholm festade Linus och Meyer, men dagen efter var vänskapen över. Journalisten Christer B. Jarlås fick då bevittna Meyers plötsliga aversion gentemot Linus: “Minns när Sir Douglas spelade på Rackis i Uppsala. När Augie Meyers fick syn på en Linus-affisch blev han alldeles tokig och slet sönder affischen. Fick inget riktigt svar då för 30 år sedan mer än att det skulle vara något med en kvinna.«

- Samtidigt träffade jag Meyers fru och där och då grusades mina chanser att få ut något på Texas Re-Cord. Inget hände mellan oss, men Meyer gick inte ett övertyga. Han ville ge ut sånt som “Kiss Me Below The Border». En tex-mex-historia som bara ytligt handlar om kärlek över gränsen mellan Texas och Mexiko. Resten får man tänka ut själv. Det är den typen av humor som mexikaner i Texas gillar. Det blev hur som helst aldrig någon platta med Meyer.

Ett tråkigt missförstånd sa Linus, men blicken och leendet antyder något annat.

TJUGOFEM ÅRS SKIVEXIL(Foto: Arne Swedin)Karriären som skivartist var i det närmaste över för Linus, som försäljningsmässigt antagligen inte levde upp till Sonets krav. Ytterligare en singel och en Ep var vad som återstod innan den tjugofemåriga skivexilen skulle påbörjas.

- Han som hade jobbat med Phonograms Smashetikett och som jag gjorde “Take It... ...Or Leave It« tillsammans med tog över Europa Films inspelningsstudio och visste att den skulle gå i konkurs. Han ringde och erbjöd mig fri studiotid för att kunna ge ut en singel innan allt slog igen och lade ner.

Det var 1982 som Europa Film Records gav ut singeln “Without You / Row Row» och det är väl inte den bästa sidan av Linus som kommer fram. Roligare är då det lilla skivbolaget Rosa Honungs utgivning av Ep:n “Murder / Badgirl / Come A Little Closer« 1983. Mest speciell är “Badgirl» som påminner om materialet som Phil Spector lät sina flickgrupper spela in.

- En kompis till mig hade punketiketten Rosa Honung och ville ge ut något med Linus & The Losers. Jag gav honom “Murder«, “Badgirl» och “Come A Little Closer« som Ola Håkansson hade ratat. Sången på “Come A Little Closer» skruvade jag medvetet mot Elvis sätt att sjunga. Jag ville spela upp den för Jerry Williams och få honom att göra en egen version av “Come A Little Closer«, vilket han också gjorde på Lp:n “God Bless Rock´n´Roll». Där tjänade jag faktiskt en del pengar och det kommer fortfarande utbetalningar från Stim.

Inspelningarna på både Europa Film och Rosa Honung är producerade av Ola Håkansson, som själv inte har något minne av någon av sångerna. Förmodligen är de gjorda i samband med, eller nära efter, inspelningen av “I´m A Survivor«.

Med “I´m A Survivor» som sista riktigt seriösa skivutgåva slutade Linus med flaggan i topp. I alla fall trodde jag det i nära trettio år. Att han regelbundet spelat på klubbar och pubar i Stockholm tillsammans med Janne “Halkan« Hallquisth och en ung Stevie Klasson har undgått mig.

Något permanent band har Linus inte haft på länge.

- Jag behöver inte ha det, jag spelar ändå alltid med de bästa. Om jag vill göra en spelnings så kontaktar jag gitarristerna Stevie Klasson och Halkan Hallquisth. Kenneth (Björnlund) som spelar trummor med The Boppers var bara nitton år när han började spela med mig. Nu har vi spelat till och från i trettiofem år och han läser av mig perfekt. När jag svänger röven åt höger vet han vad det betyder, när jag svänger den åt vänster gör han markeringar på hi-haten och om jag skakar på hela röven kommer det snygga fills. Han är verkligen tajt. Basisten kommer också från Boppers. Så har jag en kille som heter Björn (Kanrell) på keyboard och Janne Pettersson på piano och orgel som gillar att spela med mig.

Vad sysslar du med annars?

- Just nu städar jag upp här, tar vara på foton, artiklar, tejper och liknande. En förfrågan om att skriva min biografi har gjorts av en kvinna. Jag har ju en hel del bra historier, men jag är inte intresserad. Är trött på biografier om skitstövlar. Jag försöker bara tänka på det som varit bra, det dåliga vill jag glömma. Det finns så mycket skit i världen ändå. Jag har inte tid att ägna mig åt det som varit. Jag försöker leva nu.

- Hela senaste skivan, “Ghost Of The Future» är för övrigt inspelad i den här källarlokalen. Alla medverkande kom hit till The rock´n´roll hole of shame.

PÅ BESÖK I HALKANS GITARRBUTIK

I den legendariska gitarraffären träffade jag en eftermiddag de två musiker som har spelat längst med Linus; Janne Hallquisth, som tidigare bl a spelat i The Attractions och Jack Downings grupp The Other Side, och Stevie Klasson som varit medlem i Diamond Dogs, Hanoi Rocks och Johnny Thunders kompgrupp mellan 1988 - 1991.

S.K. - Jag började med Linus 1983 när jag var 15 år och vi har gjort både elektriska och akustiska gig ihop. Jag har alltid bara lyssnat på blues och istället för att gå till plugget brukade jag gå hem till Linus och sitta där och lära mig Chuck Berry-licks. Man har ju lärt sig rätt mycket av honom (skratt). Både höga berg och djupa dalar (mera skratt). Han är som en äldre bror eller farsa för mig. Jag bodde utomlands i många år och Linus var min bästa brevvän. Det kom ett brev i vecka där han berättade vad som hände här hemma och att han höll ett öga på mina lillsyrror.

J.H. - Jag är väl den som har varit längst med Linus. Det var några år då Linus och jag kom ifrån varandra. Det blev mellan varven en hatkärlek mellan oss. Ibland var det jobbigt, men när vi hade det som bäst var det ett fint “äktenskap«. Sen började Stevie hänga hos mig i butiken. Linus och han kände varandra tidigare så vi började lira ihop. Stevie och jag spelar numer under namnet The Irresistible Love Handles, men när Linus är med så är vi alltid The Losers.

S.K. - När man spelar ute med Linus så är det antingen fantastiskt bra eller så är det helt åt helvete. Det är sällan nåt mitt emellan. Det är aldrig ljummet. Jag har spelat med många artister, men de finns några riktiga milstolpar tillsammans med Linus. Jag har även skickat iväg många unga band som jag har jobbat med till Linus, för att dom skall lära sig skriva låtar, få hjälp med frasering och sånt. Han är grym på det.

J.H. - Vi var mycket yvigare och röjigare än de flesta andra band. Linus tar ju priset när det gäller just den biten. Han är fullständigt fördomsfri, totalt orädd och har aldrig varit speciellt städad, men med bra smak och stor inlevelse. Många har inte det där extra och saknar man inlevelsen så kan man lätt bli en pajas. Men det har Linus aldrig varit. Faktum är att den här mannen han har just det där extra som krävs av en riktigt bra artist. Och i ärlighetens namn så var vi ju ganska förfriskade emellanåt. Det slank ju ner en och annan Remy Martin eller vad som fanns tillgängligt.

Jack Downing och Linus hade väl ungefär samma inställning till hur musik skulle framföras?

J.H. - Jag är stolt över att ha fått lira tillsammans med både Downing och Linus. Bägge artisterna har ju haft ganska spontana och röjiga band. Inget har varit jättedisciplinerat, utan det har varit mycket fria tyglar och när dom fria tyglarna stämmer då har det varit som allra bäst. Till och med så bra ibland att man känt att det här är internationell nivå. Då hade banden kunna stått var som helst i världen och lirat. Det har gällt både mina egna grejer och bandens. De svinbra konserterna minns publiken. Precis som din konsert i Örebro. Ibland träffar jag folk som pratar om konserter som var för 35 år sedan och dom säger typ “Fan va´ bra ni var när ni lirade på Mosebacke» och då är det 35 år sedan.

Hur gick inspelningen av “Gone« till?

J.H. - Jag har inte lyssnat på den så mycket. Hyfsad väl? Om jag inte minns fel så är det väl jag som öppnar skivan med det där riffet.

Det Hallquisth avser är den tunga inledningen på den Roky Ericksonliknande “Let The Night Come» som inleder “Gone«.

S.K. - Vi spelade in “Gone» i det Ljunglöfska Rummet i Medborgarhuset. Ett jättevackert rum som ser ur som en sal på slottet. Vi var där i smyg en långhelg när det var stängt och riggade upp två stycken digitala åttakanalsmaskiner och spelade in grunderna. Det här var på nittiotalet någon gång. Vi höll på med den här skivan i tretton år.

Tretton år? Den kom ut 2007, alltså måste ni ha påbörjat inspelningen 1994.

S.K. - Jag bodde i London då och tog med mig tejperna dit, jag jobbade lite extra på Tin Pan Alley Studio som tekniker och studiomusiker. Så jag och mina polare gjorde klar den i London på ledig tid. Det var Chris Wilson, Darrell Bath och lite annat folk. Sommaren efter var jag tillbaka i Sverige och tog tejperna till Janne Gangsters studio som låg nere vid gamla Fryshuset. Jag och Janne gjorde klart inspelningarna, lade på lite sång och så. Sen mixade Tom Hakava den på gamla grejer för att det skulle låta gammalt, fast det var inspelat digitalt. Men innan vi fick det mastrat så hade det gått 13 år. Det var killarna på Butchers Records som såg till att den kom ut.

“Gone« är alldeles för bra för att bara försvinna, men den är inte lätt att få tag på.

S.K. - Man skulle ju gärna se en distribution av plattan, så att man fick iväg några ex. Vi har ju bara sålt den till våra polare och sen har jag kanske sålt ett dussin ex på postorder. Folk har mejlat till mej och velat köpa den. Jag har några lådor kvar under sängen tror jag.

Varför kom aldrig det stora genombrottet för en begåvning som Linus?

J.H. - Linus är en artist, helt klart en begåvning. Han har en genuin musiksmak, koll på mycket och massor här upp (pekar på pannan), mer än de allra flesta. Han är jäkligt snabb i kolan. Det svänger mellan geni och galenskap. Om Linus skulle ha gått betydligt längre så hade det kanske varit på bekostnad av en gnutta mer disciplin och ett något sundare leverne. Har man hans läggning och talang är det risk att man spelar över ibland och gör sig obekväm på olika sätt. Många har haft svårt att ta honom, tycker att det kan bli för mycket. Lite Jim Ford-varning. Det blev ju en ganska stor omsättning på musiker eftersom inte alla pallade med hans personlighet. Det gäller att ha balans på dom där grejorna. Men när det varit som bäst har det varit jävligt bra. Bästa svaret på din fråga har nog Linus själv gett med sin Lp-titel “Take it or leave it».

Ni gör fortfarande spelningar tillsammans?

J.H. - Sen vi började spela in skivan på Medborgarhuset så brukar jag nästan alltid vara med när han lirar. Han har kanske lugnat ner sig lite grann, men ränderna går ju aldrig ur. Ibland orkar han inte riktigt längre och då avstår han från spelningar. Det har varit Linus, Stevie och jag som gör några gig då och då. Vi brukar lira på Big Ben ibland. Bernt Ridderström, som bokar på Big Ben, älskar när vi kommer.

Slutligen, vad lägger ni själva på skivtallriken?

S.K. Jag återkommer med en lista på mina favoriter lite längre fram.

J.H. - Jag är väldigt svag för Eddie Cochran, Johnny Burnette Trio med Paul Burlison och älskar Jerry Lee, snacka om country och rock. Vilken underbar sångare det är. Och Gene Vincent, där finns det där jag nämnde tidigare om både rockkänsla och en mjukare sidan som i “I Sure Miss You« eller “Over The Rainbow». Det är nerven och feelingen som jag pratar om. Andra artister jag gillar är Junior Parker, Jim Ford, Hank Williams, Marvin Gaye, Elvis och George Jones. Bland gitarristerna står, förutom redan nämnda Burlison, även Buddy Miller, Django, Hendrix, Freddy King, Jeff Beck, James Burton, Jimmie Vaughan, Jerry Reed, Mick Green och Redd Volkaert högt i kurs.

Det finns de som kallar det du räknar upp för nostalgi.

J.H. - Det är löjligt med det där nostalgisnacket hit och dit. Jag tycker bara om det som är bra och skiter i om det är gammalt eller nytt. Även om musikutbudet och kvaliteten var enorm under just femtio- och sextiotalen. Det är det som gör oss till till genuina rock- och blueslirare. Vår musik är ju ingenting som varade en kort period och som man sen bara lägger av med. Det är en känsla som flyter i ens blod för alltid...

Strax före klockan fem en morgon ramlade ett mejl med följande lista in från Stevie Klasson. Stevie visste inte om artikeln skulle bli på svenska eller engelska och tog det säkra före det osäkra och skrev sina kommentarer på engelska. Håll till godo:


Och så anledningen till att jag helt enkelt var tvungen att skriva artikeln ovan om Linus. I över en månad har den synnerligen välgjorda »Gone« snurrat i min cd-spelare och när året är slut kommer den definitivt att toppa listan över 2013 års bästa musikupplevelser.



LINUS AND THE LOSERS
Gone

(Butchers Records)

Det tog alltså tretton år att färdigställa Linus majestätiska återkomst som skivartist. Den extremt långa inspelningstiden, mellan 1994 och 2007, berodde på att han saknade skivkontrakt och var helt hänvisad till positivt inställda medmusiker, tekniker, mixare och säkert många andra i sitt kontaktnät.

Med ett låtmaterial så starkt som det Linus presenterar på “Gone« borde skivbolagen stått i kö för att få skriva kontrakt med honom. Karln rör sig helt obehindrat mellan rock-, pop- och countrymusikens olika genrer på ett sätt som är unikt. Så här naturligt kan man bara förhålla sig till sin musik om man har satsat allt, tjugofyra timmar om dygnet, varje dag, varje vecka, varje månad - år ut och år in.

Det är ingen tröttsam nostalgiker som gör comeback. Nej, Linus ÄR musik. Hans historia är den amerikanska rotmusikens historia och hans kunskaper om den musik han utövar har han tillskansat sig genom att leva den. Linus är den enda musiker boende i Sverige som på plats både upplevt och varit aktiv på Chicagos bluesscen i början på sextiotalet och i San Franciscos psykedeliska musikliv under senare delen av sextiotalet.

Kort sagt, Linus är på riktigt.

Det som gör “Gone» till en så levande skiva är den häpnadsväckande spännvidden i materialet, som hålls samman och blir homogent av Linus övertygelse att allt hör ihop. Han förvaltar sina erfarenheter, inte genom att kopiera utan genom att ta till vara det bästa ur all musik han konsumerat. Hur förklarar man annars alla de länkar man tycker sig uppfatta och ana.

Från de inledande Roky Erickson-liknande demonerna i “Let The Night Come« kastas man i “Holy Matrimony», “Plastic Jesus« och “Who´s Gonna Foot The Bill?» rakt in i ett skråligt honky tonk och därifrån är vägen inte lång till den svängiga engelska pubrocken i “Angel In Black«.

En mild bris av Dylans “Blond On Blond» nuddar en med O.T.S.S. (Only The Strong Survive) till skillnad mot skallerorms-rock´n´rollen som hugger allt vad den kan i “Mean Motherfucker«.

I “Helping Friend» och “Blues For Everyone« stiger den sofistikerade bluesmannen fram, medan “Call Me Papa» nästan framkallar obehag. Hur ung är egentligen flickan kan jag inte låta bli att tänka. En förnimmelse som skickligt understryks av Stevie Klassons känsliga dobrospel. Obehaget förvinner med “Hands Full« som är countryrock såsom Long Riders lät i sina bästa ögonblick. Och på ännu bättre humör blir man av Mink DeVille-pastischen “2 Blocks from ´De Line´». I den är det bara kastanjetterna som saknas för att fullborda New York-romantikern Willy DeVilles klassiska ljudbild.

Trots att “Gone« bara består av höjdpunkter, där ribban är satt högt, så är ändå “For Janis (Pearl)» det absolut starkaste kortet. Jag föreställer mig att det var precis så här The Wedge lät i San Francisco 1967 med sin “mix av psykedelia och folkrock. Inte riktigt flower power, men med den känslan i alla fall.« En fantastiskt vacker hyllning till en av den tidens stora personligheter och med ett magnifikt gitarrsolo av Klasson.

http://www.youtube.com/watch?v=5HfL8_wIdYU

Av alla medverkande förtjänar slitvargen Stevie Klasson ett alldeles speciellt omnämnande. Som framgår av intervjun i artikeln ovan har han, i egenskap av producent, tagit ett stort ansvar för att inspelningarna blivit färdiggjorda och resultatet så lysande.

Det är en skam att “Gone» saknar distribution och jag känner medlidande med alla er som går miste om Linus & The Losers storslagna återkomst, ty “Gone« är en framtida svensk klassiker. Tro mig!

Den som är intresserad av att köpa »Gone« respektive »Ghost Of The Future«, vilken är Linus And The Losers senaste cd-album, kan kontakta mig på följande emailadress: Raisedonrecords@hotmail.se Priset är 125 kr per skiva, inklusive porto.



LINUS DISKOGRAFI:

1964 - THE GREMLINS: Treat You Rights / No Surf (Liverpool Rec)

1966 - SOMETHING WILD: Hole In Her Soul / The Blues (Acetate)

1966 - SOMETHING WILD: Trippin´ Out / She´s Kinda Weird (Psychedelic Rec)

1971 - LIFE: Spring (CBS) - Lp

1977 - LINUS & HIS BAND: Isabella / I´ll Be There / Naked In The City / Bernadette (Larm) - Ep
(Prod: Lennart Persson)

1978 - LINUS: Take it...Or Leave It (Smash) - Lp LINUS & HIS BAND: Here Comes The Night / I´ll Be There / Doctor Doctor (Smash) - Ep
(Prod: Lennart Persson & Dan Tillberg)

1979 - LINUS & THE LOSERS: Sing It / Kiss Me (Sonet) - Singel
(Prod: Ola Håkansson)

1980 - LINUS & THE LOSERS: I´m A Survivor (Sonet) - Mediumplay
(Prod: Ola Håkansson)

1980 - LINUS & THE LOSERS: I´m A Survivor / No More - Singel
(Prod: Ola Håkansson)

1982 - LINUS & THE LOSERS: Without You / Row Row ( Europa Film) - Singel
(Prod: Ola Håkansson)

1983 - LINUS & THE LOSERS: Murder / Badgirl / Come A Little Closer (Pink Honey) - Ep
(Prod: Ola Håkansson)

2003 - GERFAST & LINUS: Praying The Blues - Cd
Enbart egengjorda exemplar för försäljning vid konserter existerar.

2007 - LINUS & THE LOSERS: Gone (Butchers Records) - Cd
(Prod: Stevie Klasson & Kal X. Blue)
Egengjorda exemplar med annorlunda mixningar har sålts vid konserter som “I Still Got A Hard On For You» och “F.T.W.«

2011 - LINUS & THE LOSERS: Ghost Of The Future (Butchers Records) - Cd
(Prod: Linus & Tom Goren)

2012 - LINUS & THE LOSERS: A Little Taste Of A Big Thing Coming (Butchers Records) - Cd/Ep
(Prod: Linus & Tom Goren)

Linus har även samarbetat med Stockholmsgruppen THE FLYING BUTCHERS och sjunger “Louie Louie» på deras Cd “Songs From The Slaughterhouse« (Butchers Records, 2004). På gruppens “Dead Or In Jail» (Butchers Records, 2011) har Linus skrivit texterna till “Dead Or In Jail«, “Nobody Knows» och “Who´s Been Sleeping In My Bed«, samt tillsammans med sångaren Tom Goran även till “Dealing With You», “W.T.B - F.T.R« och “Twice The Fun, Double The Trouble».

GRUPPMEDLEMMAR:

Ett stort antal musiker har spelat med Linus i olika svenska gruppkonstellationer, varav nedan finns dokumenterade via inspelning eller fotografi:

1975 (feb) - THE WEDGE - Informationsblad från Wedge produktionsbolag - Up-Front Produktions: Kal X. Blue (Linus): Sång / gitarr / munspel, Jason LaVerne Miller: Gitarr / sång, Alan Macomber: Gitarr / sång, Tomas Holmqvist: Bas / sång och Mike Nordlander: Trummor

1976 (dec) - LINUS & HIS BAND - Fotografi i LARM: Linus: Sång / gitarr / munspel, Bob Burroughs: Gitarr, Staffan Westfal: Bas och Sören Björklund: Trummor

1978 (mars) - LINUS & HIS BAND - LARM-Ep: Linus: Sång / gitarr / munspel, Janne “Halkan« Hallquisth: Gitarr, Jörgen Anderstig: Gitarr, Johan Alenius: Saxofon, Christian Veltman: Bas och Peter Molin: Trummor / sång

1978 - LINUS & HIS BAND - “Take It... ...Or Leave It» Studioinspelning: Linus: Sång / gitarr / munspel, Janne “Halkan« Hallquisth: Gitarr, Jörgen Anderstig: Gitarr, Christian Veltman: Bas och Peter Molin: Trummor / sång

Liveinpelning: Linus: Sång / gitarr / munspel, “Halkan» (Janne Hallquisth): Gitarr, Joseph: Gitarr, Sunshine (Jörgen Anderstig): Gitarr, Peter Berge: (Gitarrsolo på “Here Comes The Night«), Remy Martin: Bas, Rolf Wirestam: Trummor och Malmö Pål: Dragspel

1979 - LINUS & THE LOSERS - “Sing It / Kiss Me»: Linus: Sång / gitarr / munspel, Mårten “Micro« Tegnestam: Gitarr, Pål Valdus Wikén: Gitarr, Jojo Kempe: Bas och Mikael Widell: Trummor

1980 - LINUS & THE LOSERS: - “I´m A Survivor»: Linus: Sång / gitarr / munspel, Mårten “Micro« Tegnestam: Gitarr / sång, Lars Finberg: Gitarr / sång, Christian Veltman: Bas och Michael Högstrand: Trummor / sång

KÄLLOR:

Intervjuer med Linus, Janne “Halkan» Hallquisth, Stevie Klasson, Christian Veltman och Ola Håkansson, Staffan Solding och Staffan Westfal.

“NÅNTING VILT med LINUS« Intervju med Linus gjord av Lennart Persson i LARM Nr 4, Dec 1976.

“WE ONLY RECORD THE IMPOSSIBLE» Artikel av Staffan Solding i LARM Nr 7, Mars 1978.

“SOMETHING WILD BLUES BAND / WEDGE« Intervju med Kal.X Blue gjord av Beverly Paterson i TWIST AND SHAKE Vol 19, Mars 2001.

“SOMETHING WILD!» Intervju med Kal X. Blue gjord av Peter Bergman i UGLY THINGS #19, 2001.

»LINUS ROCKGRYTA« Intervju med Linus gjord av Bengt Eriksson i Schlager 1980.

Pressmeddelande för “Take It... ...Or Leave It«- Phonogram Okt 1978.
Pressmeddelande för “I´m A Survivor»- Sonet Sept, 1980.

STORT TACK:

LINUS som bjöd hem mig och stillade min nyfikenhet genom att berätta sin historia, visa fotografier och inte minst spela sina fantastiska kassetter.

JANNE “Halkan« HALLQUISTH för ett par trevliga och informativa lunchmöten och utlånande av fotografier.

STEVIE KLASSON för intervju och entusiasm.

STAFFAN WESTFAL som bidragit med fotografier och skrivit långa och intressanta email om sin tid i Linus & His Band.

OLA HÅKANSSON för samtal om Sonets inspelningar med Linus & The Losers, vilka han producerade.

STAFFAN SOLDING som bidragit med fotografier och minnen i samband med inspelningarna som gavs ut av musiktidningen LARM.

CHRISTIAN VELTMAN för minnen om sin tid i The Losers.

HANS AARENSTRUP som visste namnen - resp. vem spelade vilket instrument - på samtliga medlemmar i första upplagan av The Losers, samt bidragit med fotografier.

LARS i THE FLYING BUTCHERS som skickade mig deras skivor på vilka Linus medverkat.

CHRISTER B JARLÅS som drog sig till minnes när Sir Douglas spelade på Rackis i Uppsala.

PETER NORDGREN som gjorde mig uppmärksam på att skivan »Gone« fanns.

BEVERLY PATERSON som skickade mig sitt fanzine “Twist And Shake» Vol. 19.

HÅKAN PETTERSSON som bidragit med pressmeddelanden i samband med utgåvorna “Take It... ...Or Leave It« och “I´m A Survivor”, samt letade fram Bengt Erikssons intervju med Linus i Schlager 1980.

BERNT RIDDERSTRÖM som öppnade sitt Linusarkiv och bidragit med tidningsartiklar och fotografier.

MIKE STAX för fotografier och sin aldrig sinande entusiasm

ARNE SWEDIN som satte mig i kontakt med Linus och bidragit med fotografier.

STEFAN ZIMMERMAN - www.zimmerman.nu - för fotografi

Foton publicerade med tillstånd av: Hans Aarenstrup, Jan Hallquisth, Bernt Ridderström, Staffan Solding, Mike Stax, Arne Swedin, Staffan Westfal och Stefan Zimmerman.
Fotografier där fotograf ej angetts tillhör Karl Gebhardt, dvs Linus

Läs mer om Linus and the Losers


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.