Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Intervju med Arlo Guthrie
Av Magnus Eriksson

I sommar är det hundra år sedan Woody Guthrie, den radikala amerikanska folksångens viktigaste gestalt, föddes. När jag talar med hans son Arlo inför dennes turné i Sverige är frågan om jubiléet givet.

Han berättar att hans syster Nora, som förvaltar arvet efter Woody Guthrie, samordnar arrangemangen. Arlo kommer främst att uppträda med sin familj. Alla hans fyra barn är musiker.

— Jag hade inte förväntat mig det. Jag trodde att något av dem skulle vara smartare, säger han med ett torrt skratt.

Det är också givet att vi talar om Arlo Guthries tidiga musikintryck. Woodys kamrater var en del av en utvidgad familj. Pete Seeger, Ramblin’ Jack Elliott, Sonny Terry och Brownie McGhee, Lee Hays, Cisco Houston och Leadbelly: alla fick betydelse för den unge Arlo.

— Jag älskar Jack. Han var den bästa farbror man kunde ha. Men nu är vi mer som bröder. Ju äldre vi blir, desto mindre betyder ålderskillnaden. Pete är annars den som lärt mig mest. Vi har uppträtt tillsammans i fyrtio år, senast för ett par månader sedan. Pete är unik. Han förmedlar inte bara sin egen musik. Han har också fått människor över hela världen att upptäcka sin egen folkmusik.

Ser du dig själv som en politisk sångare?

— Jag blev inte musiker av politiska skäl. Men samtidigt händer det saker som gör livet politiskt. Det är inte bra att så många artister undviker politiken för sin karriär. Man får aldrig vara rädd för att tala om vem man är. Jag blev en del av medborgarrättsrörelsen, antikrigsrörelsen och miljörörelsen eftersom allt hände då. Det blev min publik. Nu är deras barn och barnbarn med i The Occupy Movement. De vet inte vem jag är, men häromveckan spelade jag in en stödskiva för dem tillsammans med bland andra Graham Nash och David Crosby.

Hur ser du på den politiska folksången idag?

— Jag ser inte folkmusiken som en genre. Den kan inte identifieras som på sextiotalet. Folkmusik är inte en kille i gathörnet som hamrar på gitarr och sjunger tråkiga sånger. Folkmusik är allt som talar om det som händer. Det kan vara sång, dans eller konst. Den förändras med världen. Vi ska inte leta efter Dylan 1963. Då vore folksången död. Fast idag sjunger för många »in the key of Me«. Visst är kärleken och själssökandet viktigt, men det är inte allt.

Det har gått fyrtio år sedan Arlo Guthrie första gången besökte Sverige. Då ansågs han besvärlig. Han vägrade uppträda i Hylands hörna, enligt sägnen när han upptäckte vad det var för slags program. Han nyanserar dock bilden genom att berätta att han även vägrade att uppträda i tv-program i England. Det vanligaste skälet var att programmakarna ville att han skulle mima till sina skivor. Det har aldrig Arlo Guthrie gjort.

Turnéns främsta syfte var att göra reklam för Arthur Penns film »Alice’s Restaurant«, som var baserad på en arton minuter lång monolog från Arlo Guthries första skiva, hans egen utvidgade variant av den »talking blues« som hans far utvecklat, alltså en muntlig berättelse till en enkel ackordsföljd på gitarren. Arlo ställde ett villkor för turnén.

— Jag krävde att jag skulle få bjuda in vem jag ville till alla presspartyn. Warner Brothers sa okej, eftersom jag inte kände någon i Europa. Jag och min fru Jackie gick ut på gatan och bjöd in alla som verkade intressanta. Ni får gratis öl, sa vi. Jag fick många vänner. Det blev givande möten över de politiska gränserna. Det fanns ju tjugo vänsterpartier och ett dussin högerpartier, som debatterade internt. Jag ville att de skulle debattera med världen. Höger eller vänster spelade ingen roll. Vi möttes och diskuterade och hade kul.

Det breda aktivistperspektivet har alltid präglat Arlo Guthrie. 1991 köpte han kyrkan i Great Barrington, Massachusetts där »Alice’s Restaurant« spelades in. Varje onsdag serverar han och Jackie mat där. Olika föreningar i staden har varsin dag då de bjuder på mat. Onsdagen är deras, berättar Arlo. Han arrangerar även konserter i sitt Guthrie Center.

— Men bara på somrarna. Vi har ännu inte haft råd att dra in värme.

Inför presidentvalet år 2008 registrerade sig Arlo Guthrie som republikansk väljare och stödde libertarianen Ron Paul. Varför? undrar jag.

— Han var den enda som ville ta hem trupperna från Afghanistan. Han var den enda som vill ta hem alla amerikanska trupper var den än var stationerade. Han var också den enda som ville bekämpa de multinationella bolagens inflytande. Läkemedelsföretagen försöker få varenda ört förklarad olaglig, och han var den enda som ville stoppa det.

Det låter som den goda sidan av den amerikanska populismen, säger jag, medan europeiska libertarianer mest lever efter maximen att de som inte kan simma får väl drunkna.

— Även Ron Paul har en knäpp sida. Men det viktiga för mig är tanken att reducera den federala och delstatliga makten och öka det lokala självstyret. USA är så stort och så uppdelat att det är nödvändigt.

Avslutningsvis ber jag Arlo Guthrie att välja ut ett par skivor ur sin snart fyrtiofemåriga karriär som är särskilt viktiga för honom. Han väljer inte de givna, utan In Times Like These där han framför sina sånger ackompanjerad of University of Kentuckys symfoniorkester och Son of the Wind, där han tolkar klassiska cowboysånger.

— Ett halvår efter det att skivan gavs ut, framträdde jag på en liten klubb i Wyoming. Under soundchecken kommer en gammal cowboy in och säger »I’m looking for Guthrie.« Vad har jag nu gjort för fel, tänkte jag. Men han tackade mig och sade att ingen gör sådana skivor längre. Jag hade inte lagt en cent på marknadsföring, men skivan hade funnit en lyssnare. Den hade gått direkt från mitt hjärta till hans.

Läs mer om Guthrie, Arlo


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.