Artikel / Krönika
Brickhouse - Yesterday Revisited
Av Urban Henriksson

Soulrockande Malmöbandet Brickhouse är sångaren och låtskrivaren Magnus »Mange« Anderssons självterapiprojekt sedan många år tillbaka. Deras nya skiva Yesterday Revisited uppfanns i en ouppvärmd lokal i Frihamnen och är delvis inspelad i en skivaffär på Gamla Väster.

Rootsy träffade honom för ett samtal om inspiration, inspelning och inlevelse som leder fram mot slutmålet som är det hårt svängande bandet livs levande på en scen framför dig.

Brickhouse har rykande färska albumet Yesterday Revisited ute nu. Releasefesten hölls nyligen på småruffiga nattklubben Klaffbron inför 150 jublande fans. Yesterday Revisited är uppföljaren till Brickhouse debutalbum Walk of Shame från 2006.

Var spelade ni egentligen in den nya skivan?

- Det är en egenproduktion som Magnus Nörrenberg proddat.

- Strategin var att vi skulle vara portabla, så vi letade lokaler som vi tyckte skulle funka. Vi har varit överallt från LP Möller (Håkan »Dr Rock« Bladhs gamla skivbutik) som blev provisorisk sångstudio.

Mitt inne bland vinylbackarna?

- Jepp. Alla skulle vara där i fem dar och spela in, men då trodde ju folk helt plötsligt att butiken var öppen. Det var ett jävla spring och folk bankade på dörren.

[b]Precis när ni spelade in?

- Ja. Så vi fick mörklägga hela lokalen till sist och låtsas som att här är ingen, men samtidigt hördes det ju ganska mycket ut på gatan...

- Det blev väldigt bra. Det var en väldigt mättad lokal på alla sätt och vis. Skivor överallt som dämpade ljudet bra.

Hur kändes det att spela in mitt bland en massa härliga vinylplattor?

- Det var fantastiskt. Otroligt inspirerande. När man tog en paus i inspelningarna gick man runt och kollade plattor.

- Mina gitarrer är inspelade i en lokal nere i Frihamnen.

Men var ligger »the White Room« som nämns i bookleten?

- Pelle Jernryds (gitarristen i Brickhouse) studio i Arrie, i hans »annex«. Det är ju i Vellinge Kommun så vi kallar det gärna för annex. Det är en fantastisk lekstuga för vuxna, som han själv kallar det.

- Vi har spelat in trummor i en lokal på Celsiusgatan.

- Vi har också spelat in i Nörrenbergs lägenhet. Micke Nilsson la all bas där.

Men B3:an då?

- I Nörrenbergs replokal på Värnhem (det är inget man flyttar runt på...)

- Skillnaden är: Antingen gör man såhär eller annars gör vi som förra gången när vi bokade in oss i en av landets fetaste studios (Acke Bengtssons Varispeed Studios i Klågerup), så är man där en viss tid och presterar så bra man kan under den inbokade tiden / perioden med allt vad det innebär.

- Den här gången har producenten Nörrenberg gjort allt det där: preproduction, inspelning och mixning.

- Han är extremt skicklig och noggrann. Vår skiva vittnar om att han lämnar inget åt slumpen och jag vill inte ens tänka på hur mycket tid han lagt ner på det här.

Ni har en distributionsdeal med Rootsy?

- Det var också strategin att strunta i att jaga ett eventuellt skivbolag. Det har vi också provat på tidigare. Det är en lockande tanke att kunna styra över sin produkt helt själv, med viss distributionshjälp.

* Vi har pratat om tangentmannen Magnus Nörrenberg, gitarristen Pelle Jernryd och basisten Micke Nilsson som spelat många år i Brickhouse. Men ni har skaffat en ny trummis i Olof Jernryd. Var kommer han ifrån?[/b]

- Han har spelat med Nörrenberg i bandet Boogaloo Kings, »hammondboogaloobandet«, men han spelar också i ett helt annat sorts band som heter Machine Krank.

- Så Olof har tillhört en annan »ankdamm« än just den som vi plaskar i. Det finns rätt många sådana ankdammar i vår stad.

Tidigare trummisen Pontus Snibb har numera valt en helt annan ankdamm (Stockholm) och leder nu Europaturnerande AC/DC-bandet Bonafide (där han är sångare, gitarrist och låtskrivare) plus att han är ordinarie trummis i legendariska amerikanska countrypunkbandet Jason & the Scorchers.

Du startade Brickhouse 1997?

- Ja, fast egentligen är det förlagan till det här bandet som startade 97 och det var som ett rent inspelningsprojekt med helt andra musiker, men Nörrenberg var med redan då.

- Jag hade helt enkelt skrivit ett antal låtar som jag ville spela in och då blev det ett band. Sen när vi hade spelat in så tyckte vi att det var rätt kul och lät bra så vi fortsatte och gjorde en inspelning till.

- Sen körde vi på det i några år och gjorde några få livegig.

- Nån gång kring 2002-2003 blev Brickhouse som det är nu. Det blev ett komplett band då, allting synkade och stämde. Vi tog ett kliv uppåt helt enkelt.

Det var alltså då som Mange A och Mange N fick sällskap av Micke Nilsson, Pelle Jernryd, Pontus Snibb och körtjejerna Kajsa Eldh och Malin Ekstrand.

Och då var du sugen på att skriva nya låtar?

- Precis. Det var en inspelningsprocess som höll på under ganska lång tid. Påbörjade den 2004, sen gick tiden.

Walk of Shame kom 2006 och nu är det 2011. Det är ju en ganska lång paus mellan skivorna. Skriver du låtar lite då och då?

- Vi la ner hela bandet för ett par år sedan. Jag kände att jag behövde göra det och hade ingen aning om ifall det här bandet någonsin skulle existera igen.

- Men det hjälpte mig också att förstå en annan sak. Om jag inte skrev musik så mådde jag inte riktigt bra. Jag satt hela förra vintern nere i min lokal i Frihamnen. Det var lika kallt inne som ute. Jag tog en kväll i veckan och körde dit och satt fullt påklädd, och då menar jag FULLT PÅKLÄDD. Det var liksom världens kallaste skrivarlya.

- Lokalen delade jag sen innan med ett annat band. Jag fick inte ro hemma att sitta och skriva musik. Det var bara att ge sig fan på att man skulle dit.

Och då fick du återigen tillbaka suget för musik och låtskrivande?

- Jag blev sugen igen. Jag fick hela tiden leverera musik till Nörrenberg, det var ett krav från honom. Jag hade skrivit tre låtar och spelat in själv i lokalen på en portabel inspelningsutrustning. Sen gick jag hem till honom och spelade upp. Han var lite ivrig i det här och ville spela in en ny platta. Han drev på.

Nörrenberg är ditt ständiga bollplank?

- Ja, men under den här perioden när jag skrev nya låtar hade jag inget band att skriva för.

Det blev ett slags terapi för dig?

- Kalla det vad man vill. Det är oerhört viktigt för mig. De här nya låtarna är skrivna bara för mitt eget höga nöjes skull, för att jag mår bra av det.

- Man är driven av att man vill bli ännu bättre på det. Och för mig kan det då vara att jag sitter i en lokal i Frihamnen och är lite envis och tycker synd om mig själv.

- Man är ju hela tiden ute efter kickar i någon form, och det här är mitt sätt. Ganska egoistiskt men ändå något som man mår bra av på samma sätt som när man spelar live. Det finns väl ingen som spelar live, hoppas jag, som inte gör det för de här kickarna.

- Det är väldigt bra att ha ett forum framförallt när man skriver texter, att leverera precis det där man känner. Det där med texter tycker jag är svinkul, det är liksom halva nöjet.

»It's crowded in the duck pond
And crowded in your head
High and mighty thoughts
Written down with lead..«
»But is it shallow enough for you
To take a low dive?« (Moby the Dick)

Jag vet att du gillar artister som Black Crowes och Johnny Diesel, men du måste ha lyssnat en hel del på 60-talssoul?

- Jag har lyssnat enormt mycket på 60-talssoul. Det är nog min starkaste inspirationskälla.

- Jag har också lyssnat mycket på 60-70-talsrock. Det blir ju per automatik någon slags mix av de stilarna i Brickhouse, men den här plattan innehåller mer soul än den förra. Det är också ett resultat av att jag kunde sitta och bara skriva låtar utan att tänka på vem som skulle vara med och framföra dem.

- Min första musikgrej var att jag var en fanatisk AC/DC-fan. Första gången jag fick känslan att »det blir inte bättre«. Då var jag 12-13 till 17 bast. Jag lyssnade bara på AC/DC, inget annat.

- Och sen var det nån som introducerade mig för Johnny Winters tidiga, lite rockiga plattor. Från det blev jag också introducerad i gammal blues och 60-talssoul. Men där och då slutade jag lyssna på AC/DC i många år och grävde ner mig totalt i blues och soul och rock från 50-60-70-talet.

Din favoritsångare?

- Otis Redding är världens bästa sångare alla kategorier. Han är så mycket soul det kan bli. Det är fortfarande ganska ruffigt och det är sån nerv i det. Så inihelvete skitigt och »på gränsen« ibland om man kollar på lite liveprylar.

- Sen är det ju Stones, Faces och hela den brittiska arenan också. Det coolaste med Stones är att de har fanimej gjort precis allt (blues, countryballader, rock, discohits). Det tycker jag är häftigt. Kanske är det också anledningen till att de fortfarande håller igång.

Förra skivan släpptes i Japan med bonusspår. Kan det bli något liknande med nya skivan?

- De gillar den och vi hoppas att det blir en ny licensdeal. Men de vill alltid ha »Japan only bonus tracks« så det innebär att vi får spela in ett par låtar till. I bästa fall hoppas vi på att få komma dit och visa upp oss någon gång också.

- Det är lite bisarrt, men jag har aldrig träffat min kontakt där Takuija trots att vi skickat kanske 500 mail till varandra.

Vad har Brickhouse annars för planer nu, förutom Japan?

- Planen är att vi hela tiden försöker fixa spelningar. Det är det vi tycker är kul.

- Anledningen till att man spelar in en skiva är ju inte bara nån egoboost-grej, utan förhoppningen är ju att spela in en bra skiva och genom den komma framåt. Ett slags PR-material i jakten på gig helt enkelt.

Något annat du vill säga avslutningsvis?

- Jag vill framhäva den här skivan som exemplarisk, välproducerad och helt underbar. Kanske inte genial, men nästintill.

Säger Mange Andersson inte helt utan en liten glimt i ögat...

Läs mer om Brickhouse