Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Ur en kyrkoherdes dagbok och något om Stone River Boys och The Band Of Heathens
Av Jonas Ericson

Min helg inleddes inte med lördagens helgmålsringning kl. 18.00. Den började en mycket tidig fredag med en biltur från Falun till Leksand och så från Leksand till Bjursås. Förutom min son hade jag med mig ett paket med skivor som jag köpt av Peter Nordgren. I den högen fanns bland annat Carrie Elkins Call It My Garden . Colin Brooks från The Band Of Heathens har varit med och producerat. När fick han tid till det? TBOH gjorde över 200 spelningar 2010 och samtidigt arbetade man fram sitt tredje och bästa studioalbum The Top Hat Crown & The Clapmasters Son. Snacka om att vara produktiv! Carrie Elkins album är mycket bra men ska jag vara ärlig är det Susan Tedischi som spelas mest under färden och en och samma låt: John Prines Angel From Montgomery. Jag älskar det där bluessouliga uttrycket. Finns det dessutom en Hammond, resofonisk gitarr och slide befinner jag mig på metaforiska moln och gungar med änglarna. Jag fick inte köpa Tedichis Hope And Desire av Nordgren. Han skrev: »Den plattan lämnar inte mitt hem!« Jag ska naturligtvis köpa den på annat håll. Under tiden spelar jag bästa låten från den plattan – Lord Protect My Child - från Spotify. Helgen kommer också att ge mer av det som fångar mig till kropp och själ uppe bland molnen.

Hursomhaver är det samling för medarbetarna i Bjursås församling denna morgon. Det är inte vilken dag som helst. Arbetsdagen kommer att sluta med Stone River Boys på Dössbergets värdshus. Det är inte många av medarbetarna som kan vara med i kväll. Vanja på kyrkogården, Ann-Marie på expeditionen och jag är dom enda som kan vara med. Det har gått trögt att sälja biljetter. Sen Bjursås församling började arrangera på Dössbergets värdshus har vi haft ungefär 150 personer varje gång. Inte så mycket kanske, mätt med måttstockar från storstäder. Men man ska veta att det inte ens bor 4000 i Bjursås. Till Stone River Boys är vi bara ett 70 tal anmälda. Vi frågar oss varför och är överens om att det inte handlar om kvalitet. Många har sagt att de inte längre behöver kolla upp vad vi och Rootsy Live ställer på scenen. Allt är så bra! Den sista konserten är alltid »svårslagen« och den bästa . Bristen på publik handlar snarare om att det händer så mycket nu i maj att man sparar sig till kommande arrangemang. Jag hoppas att den analysen stämmer med verkligheten.

Dagen går och som kyrkoherde gör jag det som kyrkoherdar gör. Sen ringer jag Björn på Rootsy Live och kollar upp det sista. Jag får veta att bandet behöver vila någonstans. Enligt tidigare besked ska jag inte boka något hotell. Boysen åker direkt till Arlanda från oss. Jag ringer till Anders Damberg som kör Stone River Boys på deras turné runt om i Sverige. Mycket riktigt, sängar behövs. Då ringer jag till Blomster Karin med lite dåligt samvete. Hon jobbar hårt i sin blomaffär och hennes Thomas kokar asfalt långt bort i Hälsingland, dag som natt. Han ska komma hem i kväll och dom borde få vara i fred. Men jag ringer och hon lånar ut sin gäststuga utan det minsta gnissel. Damberg ringer. Boysen har kommit två timmar för tidigt. Jag rusar upp till Dössberget där Bosse och Peo håller på att sätta upp dragspelsklubbens PA. Vid ett bord sitter några trötta gestalter och fingrar på datorer och mobiltelefoner. Dave Gonzalez fotograferar den fina vyn över berg och skog med Bjursås kyrka mitt i panoramat. Vi börjar prata boskapsskötsel. Känns ju lite märkligt. Här står man med en gitarrdemon som just ställt ifrån sig sin egen signaturmodell och så snackar vi kor! Men vi befinner oss i fäbodmiljö och hittar likheter i det där med att föra hjorden till gröna ängar. Han har jobbat med det i Austin. Där är hästarna skippade. Det är fyrhjulingar som gäller. I mängder, som här. Fast vi flyttar ju inte våra kor längre. Mike Barfield är förkyld och ser helt slut ut. Ändå ler han vänligt, nästan lite blygt. Alla är mycket artiga. Nej, inte artiga. Dom får mig att känna mig som att jag har träffat kompisar. Bra kompisar. Karin ringer. Gäststugan är städad. Vi bestämmer oss för att åka ner till henne så att alla får sova en stund.

Soundcheck går lätt och smidigt. Dom pekar slött bestämt på monitorerna och sätter upp ett finger för upp, upp, upp. Någon säger: »Ska vi spela nåt?« Det gör dom. Och så är det klart. Folk börjar komma. Stone River Boys är det första band vi har haft som äter tillsammans med publiken. Dom verkar gilla Marcus grillbuffé. Vi har ett mycket trevligt och roligt samtal vid bordet. Vi pratar Carlene Carter som spelat på Dössberget och vad dom gjorde själva den sommaren 1995. Vi pratar om bröderna Robinson och om Robert Earl Keen som flera av dom spelat med. Vi pratar om reformationen i Sverige, om den gamla statskyrkan, om sången i North Carolinas kyrkor, om vår gemensamma bekanta Marianne Taylor - en älskad promotor i Raleigh. Och vi pratar om begravningsverksamheten där som här. Men begravningsentrepenör Malte Johansson i Bjursås sitter tyvärr inte vid vårt bord. Han sitter några bord längre bort. Han är en duktig musiker med en avundsvärd gitarr. En Martin Aniversy 76 som låter helt otroligt bra.

Ola Hammar sköter ljuset. Han dök bara upp vid vår första konsert och sa att han kunde fixa ljus. Nu går han fram till stereon och drar upp ljudet. Gary Bennet fyller rummet. Så blir det tyst och jag går upp på scenen. Sen smäller det!

Stone River Boys gör en vansinnigt bra spelning. Från första till sista låt. Countrysoulen får hjärtat att slå lyckliga volter mot revbenen och sprider sig som breda leenden hos alla. Ingen kan sitta still. Men vi är en sittande rörlig publik. Många av oss vill lyssna. Jag gungar med änglarna på mitt moln. Vi gapar stort åt det suveräna spelet och samspelet på scenen. Vi hör hur tvärsäkert Mark Patterson slår takten och hur lättsamt Scott Esbeck lägger basgångarn. Vi hör hur Dave Gonzalez vilda solon övergår i Gary Newcombs pedalsteel och tillbaka igen. Vi hör Mike Barfields sång och ackord från sin akustiska Fender, Buddy Miller signature. Vi hör Gonzalez, Barfield och Esbecks stämsång. Det är country, soul och blues. Glimten i ögat och Barfields osannolika dansmoves får oss att vråla av glädje. Tempoväxlingar, pauseringar och stop bidrar till dynamiken. Men vi sitter fortfarande på våra stolar. I andra set tar svänget över. Dom spelar fortfarande lika briljant men nu måste kroppen få sitt. Jag tar mitt ansvar som kyrkoherde och bjuder upp, Damberg hjälper till. Vi blir ett gäng som gungar runt på golvet framför scenen. Blomster Karin är med. De andra sitter ännu mindre still. Det vrålas, man visslar, man stampar i golvet och man svettas. Extranummer blir det såklart. Efter dessa vill jag Gudanamma har mer. I ren eufori greppar jag micken och ber om bara en låt till, PLEASE. Jag skriker: »den som sitter ner nu får betala dubbel kyrkoavgift, Stone River Boys, Stone River Boys!!!« Ingen sitter. Jag hade säkert inte behövt göra bort mig för denna uppståndelse.

Så är det slut. Vi sitter vid ett bord och tar en öl. »Please, ge oss välsignelsen«, ber dom. Lite osäkert i min vana att möta ironi för min tro och mitt kall frågar jag dumt om dom är seriösa. Det är dom. Ögonen sluts, huvuden sänks och händerna knäpps. Dom är välsignade i Fadern och Sonens och den helige Andes namn.

Jag vaknar på lördag morgon och är lyckligt dagen efter Stone River Boys. Men om fredagen var ett musikaliskt party av smått himmelska proportioner så ska denna dag handla om döden. Jag skriver ett griftetal till begravningen kl. 12.00. Många frågar oss präster hur vi klarar av att jobba med begravningar. Det är inte så svårt när man har ett meningsfullt uppdrag och när man får göra något för andras skull. Det är inte så svårt när man har en tro som bejakar och har omsorg om sorgen men samtidigt lipar åt döden och kaxigt hoppfullt hävdar att sjukdom och död inte ska få sista ordet. Efter begravningen är det minnesstund på Dössberget. Scenen är tom. Malte plockar upp sin Martin och sjunger en av sin fars sånger om livet på jorden, om gudomlig närvaro i allt och om den väntande himmelen.

Klockan tre står jag på kyrkogården. Urnor ska jordsättas. Björkarna susar, solen värmer oss och jorden. Portarna till det lilla gravkapellet är öppna. På ett bord står sju urnor tillsammans med tända ljus. Vi är ett femtiotal som samlats. Man tar sina urnor och går till gravarna under klockringning. När urnorna är nedsatta går vi upp till kyrkan. Damkören Cantamus sjunger fint, jag har en liten andakt och vi sjunger psalm 297, Härlig är jorden. Vi går ut från kyrkan och kanske påminner den strålande eftermiddagen om det som man sjunger om i psalm 304: » …en bättre vår snart blommar, då härligt grönt mitt träd skall stå, och sina djupa rötter slå, i evighetens sommar«.

Det blir söndag morgon och jag skriver klart min predikan och förbereder dopet efter gudstjänsten. Kl. 15.00 kommer Svedberg och Engblom till kyrkan. Vi sätter oss i min Saab och styr mot Stockholm. Jag har introducerat The Band Of Heathens för dessa ynglingar. De tvekade inte en sekund när jag frågade om de vill hänga med till Akkurat. Vi spelar Steve Young på vägen ner. Framme äter vi en sån där god middag som man kan göra på Akkurat. Jag beställer en Westmalle dubbel och någon lättare lager i baren. Den här kvällen är det dock inte alla fantastiska kranar och gyllenglänsande maltflaskor som hägrar. Den här kvällen spelar ett av världens bästa band! TBOH blir ofta jämförda med band som The Band, Little Feat och Jayhawks. Jag tycker att det är orättvist. Någon i lokalen säger att TBOH är som ett koncentrat av det bästa hos dessa band. Jag håller med. På deras album såväl live som studioinspelningar finns det inte en enda småsunkig låt. Något sådant tycker jag inte att någon av de vanliga referenserna har presterat även om de råkar tillhöra mina favoritband. Och nu ska jag äntligen få se TBOH live.

Six Pack Hollyday värmer upp. Rootsy Lives Björn Petterssons band gör det riktigt bra! Det måste varit fruktansvärt nervöst att spela före favoritbandet, kanske också för Örjan Mäki som sitter vid sin pedalsteel denna kväll. Men det låter mycket bra och det blir ett värdigt förspel.

Och så står dom då på scenen. Inte precis några scenpersonligheter . Eller också är dom det på det där anspråkslösa sättet som sätter musiken i första rummet. Det blir en två timmars lång konsert i ett enda set och det är något av det allra bästa jag någonsin sett. Redan den inledande soundcheckingen är nästan bra nog, om jag för överdriva en aning. Alla härliga licks från akustiska, resofoniska gitarrer, slide, Strata, Telecaster och Lapsteel. Redan nu är jag på molnet och gungar med änglarna. Där blir jag kvar i två timmar. Vi får låtar från alla album. När jag recenserade deras senaste platta skrev jag att utifrån en rocksoulig grund omfamnar dom flera stilar. Det är rockigt, souligt, bluesigt, country och funky som bara den. Vi får allt i allra högsta grad från scenen. Dessutom i en jammande spelglädje som är alldeles enorm. Den sugande rytmiken fylls med mängder av finesser från alla i bandet. Och så sången i alla dessa starka låtar. De tre frontmännen Colin Brooks, Ed Jurdi och Gordy Quist sjunger var och en med unika utrycksfullt själfyllda röster. Stämsången är briljant. Till sången bidrar också trummisen John Chipman. Hur kan han med tanke på vilka prylar han gör med trummorna? Basisten Set Whitey dansar fram läckra basgångar men sjunger också mycket bra. Allt är helt fantastiskt. Jag märker att jag inte kan erinra mig låt för låt så här i efterhand. Under hela konserten stod jag bland likasinnade och försvann in i musiken. Till kropp och själ.

Saaben rullade mot Dalarna igen. Vi lyssnade på One Foot In The Ether i bilen Jag somnade strax innan Gävle. Man sover skönt på ett moln.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.