Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Alligator 40 år
Av Staffan Solding

Skivbolaget Alligator från Chicago kan med sina 40 år på nacken och nästan 300 utgivningar räkna in sig bland de största och mest långlivade bluesskivbolagen i världen. 40 år firas naturligtvis med både fest och tillbakablick på 40 års utgivning av »Genuine Houserockin´ Music«. Ända tillbaka till 1971 och utgivningen av den första Hound Dog Taylor-plattan för oss Staffan Solding på denna nostalgiska vandring.

Bruce Iglauer är Alligators grundare och var en gång för 40 år sedan en 23-årig plattpackare på Delmark Records. Där ville han mer, han ville att Bob Koester skulle ge ut inspelningar med hans favoritband Hound Dog Taylor and The Houserockers. Bob var inte intresserad. Tur, kan vi säga så här i efterhand. Utan detta ointresse hade aldrig Alligator bildats.
I början var Bruce allt på sitt skivbolag. Så som det ju ofta är med dessa entusiaster. Och ibland lämnade han sin företagslägenhet och dök upp som turnéledare och roadie när hans artister var ute på turné. Inte minst var han en bra tillgång för mig som hade startat radioprogrammet »Mer blues« 1972. Mycket information och bra plattor med intressanta artister var en underbar tillgång.

Ett namn på blueskartan

Jag hälsade på Bruce Iglauer på Alligators kontor i Chicago ungefär vid firandet av 10-årsjubileumet. Redan då hade Alligator gjort sig ett namn med en mängd spännande utgivningar av dåtidens stora bluesartister. Varje ny platta skulle betala nästa utgivning. Därför blev det bara en platta per år under de första åtta åren. Ja, två 1976 då. 1978 kom tre klassiker och sedan bar det av. Koko Taylor »The Earthshaker«, Fenton Robinson »I Heard Some Blues Downstaires« och Son Seals »Live and Burning« blev en språngbräda in i framtiden. Bruce förlitade sig på artister som hade en inte alltför gynnsam historia. Både Koko Taylor och Albert Collins hade en tystnad kring sig att leva med. Att spela in dessa artister igen var naturligtvis ett vågspel. Även Fenton Robinson tillhörde det gänget. Det var egentligen bara Son Seals som var en ny och ung artist vid denna tiden. Intensiv och tuff bärare av den nya chicagobluesen. Men satsningen gick hem. Koko med sin rytande sångröst, Collins med sitt texasgitarrspel och Fenton med sin lite mer sofistikerade framtoning blev professionellt inspelade och snyggt förpackade. Och lyckosamma.

Milstolpar
Några milstolpar att nämna på vägen uppåt:
1975 Koko Taylor kommer till Alligator
1978 Albert Collins kommer till Alligator
1982 en första Grammy Award genom Clifton Chenier och »I´m Here«
1984 Johnny Winters »Guitar Slinger« blev första plattan på Billboards Top 200
1985 »Showdown« med Albert Collins, Johnny Copeland och Robert Cray blev Alligators bästa säljande platta över åren
1994 Luther Allison den mest populäre artisten med 17 Blues Music Awards på fyra år.


Alligator har gått från att vara ett utpräglat bluesbolag till ett skivbolag som bär bluesandan men dessutom gör sitt eget sound och sin egen stil som har fått lite olika beteckningar; blues, roots rock, rockabilly, front porch soul eller gospel. Men som fortfarande ska kunna falla ner under Alligators definition av »Genuine Houserockin´ Music«. Musik som sätter fötter, kropp och själ i rörelse. Och det får man faktiskt säga att de har lyckats med i det stora hela.

1984 stakades den nya och lite bredare vägen ut. Inte så fort och inte så häftigt, men nödvändigt för överlevnaden. In kom i alla fall Johnny Winter, och sedan Roy Buchanan, Lonnie Mack och Delbert McClinton. Egentligen på samma sätt som i den första upptrappningen. Gamla etablerade artister men för tillfället utan fast mark under fötterna. Åter en chansning som gick hem. Men allt har inte gått hem. Tittar vi genom katalogen finns det en del udda utgivningar som man undrar varför de över huvud taget gavs ut. 1982-85 gjorde man ett kort misslyckat försök att slå sig in på reggaemarknaden. Ett område som Alligator inte har berört är southern soul och ny R&B. Det tror jag helt och hållet beror på att Bruce inte gillar den typen av musik så mycket som den mer gitarrdrivna.

Alligator samarbetade med svenska Sonet över ett antal år och därför finns även Dag Häggqvist omnämnd som lärare och inspiratör till Bruce i det medföljande jubileumshäftet. Samarbetet gjorde det så mycket enklare för oss att få tillgång till plattorna här i Sverige.

Ser man till de senaste 20 årens utgivningar är det en bred blandning av unga och gamla, svarta och vita, tuffa och mjuka, taktfasta och melodiösa och i många olika musikaliska former. Det låter spretigt och är också spretigt när man ser listan. Finns det en tydlig identitet hos Alligator? Kan man köpa en Alligatorplatta ohörd och veta vad man får? Nej, så är det inte längre. Och har inte varit på ganska länge. Alligator har nu en katalog som speglar ett brett musikurval och köparen får faktiskt lyssna sig fram mer än förlita sig på logotypens identitet.

40 års blueshistoria sammanfattad

Jag plockade fram Alligators 20-årsjubileumsplatta och 30-årsjubileumsplatta för ett se hur Bruce själv ser på sina utgivningar. Är det någon skillnad. Egentligen inte. Det finns en tydlig tråd som han följer. Några knutar på tråden har det varit genom åren men har knutits upp eller klippts bort. Jag kan själv känna att 90-talet och början av 2000-talet inte var så intressanta. Bra artister men inga fantastiska utgåvor. Lite på rutin och mindre på spänning.

Låtar som representerar alla 40 åren finns med på den nyutgivna samlingen, från de tidiga artisterna som Hound Dog, Son Seals och Koko Taylor fram till dagens artister som Guitar Shorty, Tinsley Ellis och Lil´ Ed and Blues Imperials. Från de råaste gitarrister till de subtila akustiska utövarna över hela fältet av blues, rock, soul, ballads, New Orleans R&B, zydeco och reggae. Nej visst nej, inte reggae. Det är ett glömt kapitel. Självklart kommer de flesta sångerna från de senaste tio åren. 24 av de 36 låtarna är från 2000-talet. Lite av en spegling av hela resan blir det trots allt med Koko Taylors signaturmelodi »I´m A Woman« som inledande spår och JJ Grey & Mofro som avslutning.

De många pyrotekniska gitarristerna tar sin plats. Det är väl den stil som jag har svårast att förlika mig med men som tydligen har många trogna lyssnare runt om i världen. Bär dessa utgivningar bördan att ge ut andra mer intressanta artister så må det vara hänt. Så blev till exempel 2010 ett starkt år. Charlie Musselwhite, James Cotton, The Holmes Brothers och JJ Grey & Mofro kom alla med mycket bra plattor.

Gamla godingar

Hound Dog Taylors »Beware of the Dog« är tidernas bästa livebluesplatta. Hänsynslöst bra. Professor Longhairs »Crawfish Fiesta« är en av de bästa plattorna från New Orleans. Son Seals »Chicago Fire« ger oss modern chicagoblues med stor intensitet. Frågan är om Bruce kan ge oss mer av dessa fantastiska plattor under de kommande tio åren. Vi väntar med spänning. Ett nytt kapitel i bluesen historiebok ska skrivas med mer »Genuine Houserockin´ Music«.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.