Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Bluesens stilbildare
Av Staffan Solding

Att bli stilbildare är något som många drömmer om men som få för möjlighet att uppleva. Få, alltför få, blir hyllade som den stilbildare de är under sin aktiva tid som musiker. Många stilbildare blir inte kallade stilbildare förrän långt efter sin död eller i bästa fall efter sin verksamma period. Varför är det så? Krävs det distans för att vi ska uppfatta deras storhet. En distans i tid och i relation till andra artisters arbete. Det borde inte vara så svårt att höra att det är något som skiljer sig från vad tidigare artister har åstadkommit när man hör det de spelar. Det är en sak att skilja ut sig. Men att det skiljer sig positivt och nyskapande är en annan. Vem avgör det?

Ett nytt grepp på bluesgitarren

Bluesgitarrspelet hade inte utvecklats på det sätt det har gjort utan Lonnie Johnsons innovativa ingrepp i historien. Han såg gitarrens framtid och han såg gitarrens framtid i bluesen, eller det som skulle komma att bli bluesen. Lonnie Johnsons melodiska framtoning i sitt gitarrspel var så långt före alla andra vid 1920-talets inledning att han skapade en egen musikalisk värld. Han imponerade stort på andra musiker med sin sofistikerade stil, de oväntade vändningarna och uttrycksfulla kombinationerna. Dessutom var han en av de första att spela »single string« gitarrsolon, solon som spelades not för not med ett plektrum. Pionjärverket är »6/88 Glide« från 1927. Bitvis halsbrytande.

Lonnie Johnson föddes 1899 i New Orleans och växte upp i en musikalisk familj. Kombinationen med det mångkulturella New Orleans och den musikaliska familjen skulle visa sig vara en bra bas för framtiden. Redan som 18-åring resta han till Europa med ett turnerande musikersällskap och återkom hem 1919 för att finna att hela hans familj, utom brodern James, hade dött i en influensaepidemi. 1921 bosatte Lonnie och James sig i St. Louis och där vann han en bluestävling 1925, Första pris var ett skivkontrakt med Okeh Records.

Mellan 1925 och 1932 spelade han in 130 sånger för Okeh. Sju år är 84 månader. 130 sånger blir en 78-varvare var sjätte vecka. Och detta var bara början. Han skaffade sig ett otroligt »track record« som ackompanjatör och bandmedlem. Han spelade bakom Victoria Spivey och Alger »Texas« Alexander, han turnerade med Bessie Smith och han spelade in med Louis Armstrong and his Hot Five, Duke Ellington och the Chocolate Dandies. Hans gitarrstil låg nära den som spelades inom jazzen. Hade det inte varit en bluestävling han vunnit så hade han kanske blivit placerad i jazzfacket istället. Charlie Christian, Django Reinhardt och Eddie Lang hade alla honom som förebild. Lonnie slog sig till och med ihop med den vita gitarristen Eddie Lang 1929 som den första svartvita konstellationen. Dock fick Eddie spela in under namnet Blind Willie Dunn för inte reta rasisterna och riskera en bojkott

Elektrisk gitarr

Lonnie Johnson var mer känd som sångare än som instrumentalist. På alla skivutgivningar gick han under beteckningen »urban sångare«. Under depressionen var han inte ens det. Mellan 1932 och 1937 gjorde han inga inspelningar utan fick försörja sig med vanliga jobb. 1939 var det dock dags att bilda skola igen. Då tog han fram den elektriska gitarren för första gången och spelade in 34 spår för Bluebird, däribland storsäljarna »He´s a Jelly Roll Baker« och »In Love Again«.

Efter andra världskriget gick Lonnie över till den allt populärare R & B-stilen och fick 1948 en stor hit med »Tomorrow Night« på King. Trots denna storhet både som stilbildande gitarrist och god bluessångare gav musikerlivet skralt betalt. När han återupptäcktes av Chris Albertson 1959 arbetade han som hotellskötare i Philadelphia. Under de kommande tio åren fick han ett uppsving i sin popularitet med den blues revival som drog över USA och Europa under 60-talet. Folkmusikklubbar, högskolor, universitet och festivaler hade utrymme för stilbildare, och Lonnie Johnson tog sin plats med den äran. Samtidigt hade det genom årens lopp kommit flera nya bluesgitarrister, tekniken och stilarna hade utvecklats och Lonnie stilbildande gärning levde kvar främst i minnet hos blueskännare.

När han 1963 kommer med American Folk Blues Festival på turné till Europa möter vi en distingerad äldre gentleman som försynt glider fram och tar sin gitarr och framför sin blues. Sången är kraftfullt melodisk och gitarrspelet visar varför han en gång skapa en stil som bildade skola. De få film- och TV-inspelningar som finns och som kan ses på You Tube är helt underbara. Speciellt när han dessutom har ett gardinsnöre som gitarrband. Stilbildande även det.

Vad skulle vi gjort utan våra kära stilbildare? Vem skulle fört musiken vidare framåt utan deras innovativa grepp? Eller är det så, att det alltid kommer att finnas de som utvecklar något nytt, tar nya grepp och förtrollar oss. Tyvärr är det så att någon ny stilbildare inom bluesen har vi inte sett och hört på länge. Är det för att stilen i sig har ramar som redan är tänjda så långt det går, eller för att stilbildarna har hittat utrymme inom andra musikstilar.

Oberoende av vilket är Lonnie Johnson en stilbildare att alltid minnas. Ett sätt är att skaffa sig den nya samlingsboxen om fyra CD från JSP, »A Life In Music - Selected Sides 1925-1953« (JSP77117). 100 sånger som förändrade historien.

Läs mer om Johnson, Johnnie


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.