Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Hembränd blues
Av Staffan Solding

Läste en artikel om hembränning på Österlen. Inget ovanligt fenomen tydligen. Ja, inte bara där visade det sig. Kom att tänka på motboken. Minns ni den?

Ivan Bratt, läkare och politiker, införde motboken i Sverige 1917. Rusdryckslinjen förlorade folkomröstningen 1922 och motboken infördes permanent som en politisk kompromiss. Motboken syftade framförallt till att minska spritdrickandet. Den som hade motbok kunde däremot köpa i stort sett obegränsade mängder vin. Sprit ansågs vara starkt förknippat med fylleri och alkoholism. Vindrickandet, som schablonmässigt ansågs skötas under mer ordnade former, berördes därför inte av restriktionerna.

Man kan läsa att antalet motböcker den 31 december 1948 var totalt 1 878 705 stycken och den genomsnittliga inköpsrätten per motbok och månad var 1,82 liter sprit. Vilket ger 21,8 liter per år och person. Om du var man vill säga. Det var inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition som styrde tilldelningen. Den som var arbetslös eller saknade inkomst fick ingen tillgång till sprit. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor. En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än mannens. Som kvinna och hushållerska fick du ingen motbok när mannen i huset hade en.

Om vi ställer detta i relation till den mängd sprit som konsumeras idag kan man undra vad motboken spelade för roll. Alkoholkonsumtion i Sverige i liter ren alkohol per år och invånare över 15 år var: 2009 9,4 liter, 2008 9,5 liter, 2007 9,8 liter, 2006 9,8 liter,
2005 10,1 liter och 2004 10,5 liter.

Hörde vi talas om några gangsters i Sverige på 20-talet? Hörde vi talas om uppgörelser mellan rivaliserande olagliga spritdistributörer till illegala försäljningsställen? Sveriges Al Capone, vem var det? Annat var det i USA. Där fanns ett nationellt förbud mot att tillverka, distribuera och sälja alkoholhaltiga drycker mellan 1920 och 1933. Spritförbud hade funnit lokalt långt tidigare. Redan 1881 hade Texas rösta igenom sin första förbudslag. Och 1916 var fyra femtedelar av USA torrt. Men mindre än häften av befolkningen bodde i dessa områden. Även om spritförbudet försvann från konstitutionen 1933 fanns det kvar i vissa stater långt in på 60-talet.

I södern pratades det mycket förmyndarskapet från den vita befolkningen över den svarta när det gällde russdryckshanteringen. I norr handlade det mer om pengar. Vi måste hålla de sprittokiga »negrerna« borta från spriten, sa man. Känns som blues. Och det var det. Och det sjöngs det om. Hembränning, smuggling, illegal försäljning och drickande av olika typer av flytande varor med innehåll av alkohol blev en naturlig del i bluesberättelserna. Oren sprit, träsprit eller eldningssprit dracks när det inte gick att få tag på riktiga varor. Konsekvenserna var förödande. Mest känd är Tommy Johnsons »Canned Heat Blues«, Här sjunger Tommy om Sterno, denna konserverade eldningsvätska som skulle bli hans död. Som också Lottie Beaman sjöng om i »Going Away Blues«: »I can´t see what brought me here, it must have been this canned city beer. I´m lame and blind, can hardy see.« Jim Jackson sjöng om smuggling i »Bootlegger´s Blues« och Kokomo Arnold om hembränning i »Busy Booting«. Bessie Smith sjöng sin lov till hembrännaren i »My And My Gin«: »Any bootlegger sure is a pal of mine…«

Lovorden till whiskey och fylla är många i bluesen. Även dess avigsidor. Drickandet för att lösa personliga problem och relationer är ett välkänt ämnesområde för en bluesmusiker. Inte bara under förbudstiden. Det fanns något som var tilltalande i denna sorg och smärta. Blind Lemon Jefferson sjöng in inte mindre nio sånger med anspelning på spriten och livet. I »Maltese Cat Blues« blev det: »I ain´t got no suitecase, I stole me one bottle of gin, I got to stay drunk to keep warm because my clothes is so thin.« Eller Amos Milburn som sjöng så sent som 1951: »Bad bad whiskey made me lose my happy home…«

Men förbudet försvann och det kunde man glädja sig åt. Det gjorde i alla fall Peetie Wheatstraw i »Good Whiskey Blues«: »Now I´m glad I don´t have to drink this hooch no more, well, now, because it killed my partner, oooh, well, well, and had me on the killing floor.«

Vad jag egentligen vill säga är, att bluesen på många sätt har speglat livet och utvecklingen i samhället för den färgande befolkningen i USA på ett sätt som ingen annan musik har gjort. De färgade musikstilar som har vuxit fram under de senaste 30 åren har sin bas i bluesen men har en annan musikalisk kavaj. Även här känner vi igen samhällsskildringar och personliga relationer som en konsekvens av utvecklingen. Men den hade aldrig vuxit fram om inte bluesen hade funnits. Förbudstiden och den blues som skapades då är bara ett exempel.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.