Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Jim Kweskin och Geoff Muldaur tillsammans igen – 40 år efter The Jug Band
Av Tomas Blom

Det känns lite märkligt att se och höra Jim Kweskin och Geoff Muldaur när de framträder på Stallet i Stockholm fredagen den 16 oktober -09. Det som syns är nämligen två distingerade herrar i dryga 60-årsåldern med varsin gitarr som framför sina låtar enkelt och opretentiöst. Men det som hörs är samma omisskännliga sväng, sound och energi som på 60-talsplattorna med Jim Kweskin and The Jug Band. Om man sluter ögonen lyfter alltså tidsmaskinen per omgående för att landa nån gång för fyrtio år sedan. En skivorna med Jim Kweskins band drabbade mig hårt omkring 1966, då en skolkamrat återvände från utbytesstudier i USA med en samling av i Sverige ouppnåeliga vinyler. Jag långlånade skivan med Kweskins Jug Band och insåg snabbt vem det var John Sebastian i Loving Spoonful försökte härma – nämligen Geoff Muldaur. På Spoonfuls första skivor finns nämligen några regelrätta ripoffer från Kweskinbandets repertoar, t ex Blues in The Bottle och Wild about my loving.

- Ja, John Sebastian ville gärna vara med i vårt jug band, men han platsade inte riktigt, konstaterar Jim Kweskin. Han har också ett snabbt och självklart svar på frågan om varför ett ungt entusiastband som spelar obskyr 20- och 30-talsmusik kunde få en rätt rejäl framgång hos mainstreamamerika med turnéer och ett antal framträdanden i »national television«.

- We were good, svårare än så var det inte. Dessutom, tillfogar Geoff Muldaur, kunde vi inte ha varit annat – vi hade ju Fritz Richmond på jug och washtub bass.

Uppenbarligen var det något särskilt med den numera avlidne Fritz Richmond, som enligt Geoff utan problem kunde riva av en jugversion av adagiot ur Mozarts klarinettkonsert. Men han var inte den ende virtuosklassade av jugbandets musikanter. Bill Keith på banjo kom raka vägen från ett gig med Bill Monroes Bluegrass Boys och sångerskan och violinisten Maria d’Amato lämnade omgående The Even Dozen Jug Band med bland andra John Sebastian och David Grisman för att ansluta sig till Jim Kweskins orkester – fast det var förmodligen av en viss betydelse att hon förälskat sig i Geoff Muldaur, och med tiden följdriktigt bytte efternamn. Det är alltså Maria Muldaur vi pratar om, en kvinna som faktiskt alltjämt håller jugbandtraditionen vid liv.

Kweskin och Muldaur hade båda dragits med i vad som kallas »The Folk Revival«; en företeelse som börjat så smått under 50-talet när amerikanska liberaler flörtade med den riktiga vänstern och uppmärksammade t ex Pete Seeger och grupper som The Weavers. Medialt blev denna folkmusikrevival ett faktum i och med att Kingston Trio toppade listor med »Tom Dooley«, men den gruppen betraktades sannerligen som en lightversion jämfört med vad Kweskin och Muldaur och många fler lyssnade på. En av deras viktigaste inspirationskällor, berättar Jim Kweskin för Stallets publik, var »Anthology of American Folk Music«, sex Lp-skivor med 84 låtar som särlingen Harry Smith sammanställt ur sin enorma stenkakesamling. Den kom ut redan 1952 och gav en bild av ett helt annat Amerika än efterkrigstidens samhälle av tupperware, television och kommunistskräck. På de skivorna hördes artister som Blind Lemon Jefferson, Clarence Ashley, The Memphis Jug Band, Blind Willie Johnson och många fler som gav inspiration åt en hel generation av unga musikanter. Här fanns ett arv att förvalta, musikstilar att fördjupa sig i och texter att förundras över.

Geoff Muldaur fastnade tidigt för den folkliga musikens bluesiga sida och utvecklade sin omisskännliga sångstil, medan Jim Kweskin slet hårt med seriös fingerpicking åt ragtimehållet. De uppträdde ibland på samma scener, oftast i Cambridge, Massachussetts, som var något av ett centrum för folkmusik i det hörnet av USA. På t ex den tämligen kulturellt anspråksfulla Club 47 kunde publiken lyssna till »the bittersweet blues of Geoff Muldaur and the good-time music of Jim Kweskin« – dock inte samtidigt, än så länge.

Jim Kweskins gig tog ofta formen av ganska hejdlösa jam när vänner och bekanta anslöt sig. Under en sån kväll visade det sig att ägaren till Vanguard Records satt i publiken. Han erbjöd genast Jim att göra en platta »tillsammans med det där bandet« som han sett på scenen. Nu fanns det ju strängt taget inget band, men Jim Kweskin bad att få återkomma om ett par månader. Sedan gick larmet, bl a till Fritz Richmond som befann sig i Kalifornien: - Kom genast hem, vi ska starta ett jugband. Och tämligen snart blev den första skivan inspelad och framgångsrik, och vid det laget hade Geoff och Jim funnit varann.

Någon har sagt att »den snabbaste vägen mot glömska är att starta ett jugband«. Det stämmer nog i många fall (mitt eget gymnasieförsök blev inte långlivat), men Jim Kweskin and the Jug Band stannade kvar i rampljuset ända till slutet av 60-talet och hann göra en rad skivor och turnéer. Naturligtvis gjorde deras udda repertoar och märkliga instrument att de av tv-folk betraktades som »a novelty act« och till och med hamnade på en audition för »Laugh-in« (»Partaj« på svenska, om någon minns…). Men faktum är att Jim Kweskins jug band var ett skickligt band med vassa musiker som lade ner enorm möda på sina arrangemang. Det hörs tydligt när man lyssnar på de gamla inspelningar som finns återutgivna på Cd under den lämpliga titeln »Greatest hits«. Deras sätt att närma sig såväl gamla Tin Pan Alleylåtar som traditionell hillbilly och blues är både infallsrikt och musikaliskt exakt. Munspel, kazoo och jug väver stämmor på samma sätt som i den tidigaste New Orleansjazzen och körstämmorna sitter perfekt – även om intervallen ibland är ganska håriga.

Mycket av den här känslan finns alltså kvar när Kweskin och Muldaur nu sent omsider har börjat turnera igen – efter dryga fyrtio års uppehåll. Och ambitionsnivån verkar inte ha gett med sig.

- Vi har till och med repat – hela sommaren! förkunnar Geoff stolt. – You might not notice… lägger han till, med en typiskt Muldaursk sarkasm. Men det märks sannerligen. Deras arrangemang för två gitarrer låter bedrägligt enkla och självklara, men det ligger en hel del erfarenhet och övning bakom. I och med att Geoff Muldaur efter att ha sysslat med annat i många år bestämde sig för att ge musiken ännu en chans, började han lära sig spela gitarr på allvar och har utvecklats till en ovanligt originell och raffinerad musikant. Hans sirliga diskantfigurer mår väldigt bra ihop med Jim Kweskins kraftfulla fingerpicking – och bägge har röst kvar för att framföra sina låtar i originaltonarterna.

Förmodligen behöver Kweskin och Muldaur inte behöva sluta turnera förrän de själva vill. Intresset för jugbandmusik verkar vara på tillväxt. I Japan finns mängder av den sortens orkestrar, som – enligt Geoff – spelar skjortan av sina amerikanska kollegor och återskapar de odödliga mästerverken från Gus Cannons och Memphis Jug Bands dagar så att man kan höra 78-skrapet. Det var faktiskt i Japan som Kweskin och Muldaur fann varandra igen, i samband med att filmaren Todd Kwait arrangerade en minneskonsert för Fritz Richmond i soluppgångens land. (Kwait ligger också bakom dokumentären »Chasing Gus’s Ghost« om Gus Cannon. När kommer den att visas i Sverige? Någon som vet?)

Deras nuvarande repertoar består förstås inte bara av gamla hits. De letar ständigt nya låtar och Geoff skriver själv en hel del musik, både för sig själv och för kammarensembler och andra slags konstellationer. Men jag får ganska snart en känsla av att de har helt olika motivationer, både för val av låtar och för att spela dem för folk på en scen.

- Jag väljer såna låtar som jag älskar och hoppas att folk ska älska dem lika mycket, säger Jim.

- Inte jag, replikerar Geoff. Det här med att spela är bara en ursäkt för att jag ska må bra – och så för att folk ska betala för det, förstås…

Måste man ha med en jug i ett jug band? Med denna ödesfråga avslutar jag pratet med herrar Kweskin och Muldaur. De ser länge på varann.

- Nej, säger Jim. Det finns många exempel på »jug-band-type-bands« som funkar utan att någon pruttar i kruka.

- Jo, säger Geoff, lika övertygande. En jug är nödvändig. Problemet är att det bara fanns en Fritz Richmond.

Jim och Geoff har givit ut en rad skivor under sina egna namn. Dock har det inte hunnits med någon duoplatta, eftersom duon är i princip nykläckt. Men om man vill lyssna på något med herrarna tillsammans, kan skivan »Texas Sheiks« rekommenderas. Där har Geoff Muldaur samlat ett antal utmärkta musikanter kring låtar från den period då Rudolf Valentino krossade amerikanska kvinnohjärtan och orkestrar med fördel kallade sig för något med »sheiks« på slutet.

Läs mer om Kweskin, Jim & Geoff Muldaur


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.