Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Mike Stax (Beat Messiah!)
Av Per Magnusson

Så imponerad av det tidiga engelska rhythm & bluesbandet The Pretty Things var Michael Dixson, att han - som en ren hyllning - lät byta ut sitt efternamn till Stax. När man hör John Stax fina basspel på Pretty Things första och andra album , »The Pretty Things« resp. »Get The Picture?«, samt på deras tidiga singlar så förstår man varför. I sånger som Rosalyn, Come See Me, Judgement Day, Buzz The Jerk, Cry To Me och Gonna Find Me A Substitute visar John Stax att han bidrog lika mycket till bandets lössläppta sound som någonsin den virvelkåte trummisen Viv Prince eller den gapige sångaren Phil May.

Michael Dixson - eller som han senare kom att heta - Mike Stax, föddes i Watford nordväst om London 1962. Till skillnad mot sina generationskamrater så var han i tonåren mer intresserad av den musik som växt fram tio år tidigare än den samtida. Den brittiska varianten av rhythm & blues, med band som Yardbirds, Downliners Sect och framför allt Pretty Things, fascinerade mer än sjuttiotalets Queen, David Essex och 10CC.

Efter att på radion hört John Peel spela Oh Baby Doll med San Diego-bandet The Crawdaddys lämnade Mike Stax Europa 1980. Crawdaddys spelade 1979 in Lp:n »Crawdaddy Express« för Greg Shaw och BOMP Magazine-etiketten VOXX Records. Skivan spelades in i mono och består i huvudsak av coverversioner på svart femtiotals-rock & roll som filtrerats genom brittiska band femton år tidigare. Idag kanske det låter tråkigt, men för nästan trettio år sedan var det en sensation att då åter få höra You Can´t Judge A Book By Looking At The Cover, Oh Baby Doll, Rainin´ In My Heart, I´m Moving On, Mystic Eyes och Come See Me.

Att Crawdaddys älskade de brittiska rhythm & bluesbanden från mitten av sextiotalet och deras förebilder: Chuck Berry, Bo Diddley, The Coasters, Slim Harpo och Elmore James går inte att ta miste på. Mike Stax uttryckte i brev sin beundran för bandet, varpå sångaren Ron Silva erbjuder honom att bli dess basist. Bandet var aktivt fram till slutet av 1984, men först tre år senare kommer vad som var tänkt som deras andra Lp, »Here ´Tis«.

»Here ´Tis« består av inspelningar gjorda tidigt 1984 och outgivna spår från 1982. Förutom väl valda covers som Thems How Long Baby, Slim Harpos I´m Gonna Keep What I Got, Chuck Berrys Thirty Days och Leiber & Stollers That´s Rock N Roll finns även ett antal mycket fina originallåtar. Skrivna av Ron Silva med stor trovärdighet är You´re Gonna Need My Love Someday och She Just Left fullödig rhythm & blues i klass med det bästa Downliners Sect spelade in. Start Talkin´ skulle ha platsat på Thems debutalbum och I Just Don´t Understand är Merseybeatinspirerad rhythm & blues som stilmässigt härstammar från Liverpool. I I Believe In A Woman botaniserar Silva bland samma rötter som de som en gång gjorde Peter Green, Kim Simmonds och Stan Webb hänförda.

UGLY THINGS

Våren 1983 sjösätter Stax det projekt som än idag inte bara lever vidare, utan fortfarande är vitalt, spännande och som dessutom har utvecklats till att bli en av de mest prestigefyllda musiktidskrifterna vid sidan av engelska MOJO och Record Collector.

Ugly Things började som ett stencilerat fanzine. Omslaget slår an tonen direkt med en svettig scenbild på husgudarna Pretty Things. I ledaren ger han sin programförklaring: »I know that the Seeds and the Pretty Things are of little or no relevance to the current music scene. But maybe that is why the current music scene is so boring. ...each new trend seems to be even less exciting than the one before.«

Det som gjorde mest intryck var dock inte Byrds-artikeln eller intervjun med den halvförvirrade punkkaraktären Steve Garris, utan den reservationslösa kärleksförklaringen till det holländska sextiotalsbandet Q65. Bandet var ovanligt begåvat och deras från början enkla musik gavs en extra dimension av sångaren Willem Bielers lätt desperata ton, vilken förstärktes av att engelskan inte var deras modersmål. De fyra första singlar: You´re The Victor, The Life I Live, I Despise You och From Above är alla bevis på sanningshalten i uttrycket »less is more«.

Albumet »Revolution« är däremot mer mångsidigt. Q65 skapade något av en fattigmansvariant av Yardbirds enda riktiga studio-Lp, den så kallade »Roger The Engineer«. Inte bara året, 1966, stämmer, utan båda banden hade samma behov av att gå utanför rhythm & bluesens snäva ramar. Båda skivorna rör sig dessutom, utan att helt lämna sitt ursprung, fritt mellan olika stilar.

Intresset för obskyra band, mestadels hemmahörande i sextiotalet, skulle bli den plattform som Ugly Things överlevt på. Mike Stax visade sig vara en ovanligt vetgirig och kunnig lyssnare och skribent. Generöst har han, i djupgående artiklar och analyser, delat med sig till oss läsare av sin kunskap om musik vi själva inte visste vi behövde. Ingen ansträngning har heller varit för stor för att få fram unikt förstahandsmaterial.

Redan i andra numret från hösten 1983 publicerar Stax sensationellt en intervju med The Music Machines sångare Sean Bonniwell. På elva av tidningens, eller rättare sagt stencilens, totalt trettiofyra sidor i dåligt tryck berättar för första gången Bonniwell sin historia. Trots att intresset för honom och Music Machine aktualiserats genom att de engelska pubrockarna The Inmates öppnade sin andra Lp, »Shot In The Dark« (1980), med deras Talk Talk, så hade ingen, innan Stax, letat upp honom. Sjutton år senare, i nummer 18, spårar Ugly Things också upp gitarristen Doug Rhodes och trummisen Ron Edgar för ett samtal. Den senare ingick även i Curt Boettchers grupp The Millennium.

Nummer tre fortsätter på samma höga ambitionsnivå. Sky Saxon, från The Seeds, hittades på Hawaii och kände sig hedrad att bli omskriven. En ödmjuk Gene Clark samtalar med tidningens Ray Brandes om tiden i Byrds. Hur spännande var det inte att hålla i denna, till utseendet, skoltidningsaktiga publikation, vars innehåll nummer efter nummer så fräckt och orädd lyckades rycka åt sig initiativet. Man kan mycket väl säga att Ugly Things befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt, men det behövdes en primus motor av Mike Stax kaliber för att ta ut kompassriktningen.

Att ge röst åt musiker som ingen längre minns kom att bli Ugly Things mission. Undet mottot »Ugly Things, the ultimate rock'n'roll read, bringing you wild sounds from past dimensions, from times when rock'n'roll was young, daring, dangerous and vital« kom Mike Stax och tidningens medarbetare att söka upp personer som genom sin musik stått i mänsklighetens tjänst.

Så har vi genom åren bl a fått omfattande artiklar om:

NEDERBEAT (Ugly Things #4)...

...i allmänhet. D.v.s en genomgång av det bästa från den holländska beatscenen på sextiotalet. Då, utanför Holland, obskyra band som Cuby & The Blizzards, The Vikinks, The Rhythms, Les Baroques, The Falcons, The Phantoms, The Marquees, Peter & The Blizzards, Johnny Kendall & The Heralds, The Zipps, The Haigs, The Bumble Bees, The Caps och många fler fick sin historia berättad och sina vinylalster bedömda. Tillsammans representerade Hollands alla beatband en rik mångfald bestående av rock & roll, pop, blues, rhythm & blues, folkrock och psykedelia.

Mer betydande band som redan nämnda Q65 och The Bintangs har av naturliga skäl tilldelats ett betydligt större utrymme. Geniala The Outsiders har presenterats i åtskilliga artiklar. Intervjuer med gitarristen Ronnie Splinter och ett flertal samtal gjorda med bandets frontman, den karismatiske Vladimir »Wally« Tax, har publicerats. Den sista gjord av den välrenommerade musikjournalisten Richie Unterberger.

Outsiders var verkligen ett egensinnigt band, som från början enbart spelade oborstad simpel rhythm & blues. Så småningom tog Wally Tax och Ronnie Splinters melodikänsla över och musiken tilläts att utvecklas. Påverkade av samtida psykedelia kulminerade deras komponerande i 1967 års singel I´ve Been Loving You So Long / I´m Only Trying To Prove To Myself That I´m Not Like Everybody Else. Två starka beatballader som styrker Unterbergers omdöme om Outsiders: »They were not just the finest Dutch group of the `60s, but the finest `60s Rock Group from a Non-English-Speaking country«.


I full blom och med en osviklig känsla för melodier gjorde Tax i eget namn ett antal underbara popsinglar från 1973 och några år framåt: Miss Wonderful -73, It Ain´t No Use -74, Evidently -74, Oh Mama -74, Bridges Are Burning -74, She´s As Lovely As A Breeze -74 och It´s Too late -76. Ni som älskar klassisk popmusik bör inte missa soloartisten Wally Tax inspelningar.

THE BINTANGS (Ugly Things #14)...

... historia går tillbaka till 1959 och var under en period, under namnet The Black Phantoms, ett niomannaband bestående av tre holländare och sex indonesier. Namnet Bintangs, som togs 1961, kommer från Indonesien och betyder stjärnor. Bandets utveckling gick från indonesiskt tolkad rockmusik, via instrumentalmusik i Shadows och Ventures fotspår till att bli ett av Hollands bästa rhythm & bluesband.

Lyssnar man på deras inspelningar av standardkompositioner som You Can´t Judge A Book By Looking At The Cover, Smokestack Lightning, Three Hundred Pounds Of Joy och I´m A Man eller originallåtar som $60 Boss, Hound Is On The Run och de formidabla Liontamer respektive den nio minuter långa I´m Gonna Let You Down - där det ödsliga munspelet är bland det läckraste jag hört - blir Mike Stax presentation av Bintangs mitt i prick: »When Dutch men get a hold of the blues you´re not in for an easy ride. They never seem to follow the recipe. And they don´t wear kid gloves. Somehow all of the feeling is still there, but the form has entirely transformed. Sometimes they even turn the whole song inside out so the guts are on the outside. It works«.

För oss som gillar nederbeat är det inhemska NATIONAAL POP INSTITUUT www.popinstituut.nl en guldgruva. Tillsammans med Universal Music har de tagit initiativ till återutgåvor i form av kompletta samlingar med alla de största namnen. Boxar som »Nederbeat Dutch Nuggets« vol. 1 & 2 och 5-cd-boxen »Nederbeat - Beat, Bluf & Branie« täcker upp även de mindre kända namnen. Allt i bra ljud, informativt och snyggt förpackat! När man börjat lyssna på nederbeat är risken stor att man vill ha mer. Det är nämligen extremt beroendeframkallande!

THE GANTS (Ugly Things #5)

Det går inte att nog understryka vilket mästerverk gitarristen, sångaren och låtskrivaren Sid Herring skapat med den pojkaktigt oskuldfulla I Wonder på Gants tredje Lp »Gants Again« (1966). Från det inledande trumintrot är det två minuter stilren, Beatlespåverkad Merseybeat. Herring säger själv att den s.k. brittiska invasionen fullständigt slog undan fötterna för det tidigare Venturesinspirerade Gants, eller The Kingsmen - ej att förväxla med Louie Louie-Kingsmen - som de då hette. Han är stolt över det sätt som Beatles påverkade gruppen: »The Beatles - you wouldn´t believe how much they influenced us! They just...controlled us almost! Every move they made...and people would just really get excited about us coming up with Beatles stuff before anybody else ever heard it!«

De fick en hit med sin spänstiga version av Bo Diddleys Roadrunner och turnerade över hela USA med Animals, Dave Clark Five, Yardbirds och Sam The Sham & The Pharaohs. Trots Sid Herrings stora begåvning när det gällde att skriva popmusik så upprepade aldrig gruppen listframgången. Åtminstone I Wonder förtjänade att vara en raket på världens alla försäljningslistor och My Baby Don´t Care är av det slaget att engelska The Searchers skulle kunnat ha gjort oförglömlig folkrock av den. Intressant är att svenska Annaabee-Nox hittade låten och lade den som b-sida på sin andra singel I´m Not Talking.

När inte bandets egna kompositioner uppskattades av skivköparna, så vände sig Gants åter till Bo Diddley och gjorde 1966 ett Inez & Charlie Foxx-arrangemang av Diddleys primitiva Crackin´ Up från 1959. Det melodiösa basspelet för kärleksgnabbet framåt och det är ofattbart att varken paren Foxx, Dean & Jean eller Ike & Tina Turner spelade in Crackin´ Up i det här arret.

Gants avslutade skivkarriären med ytterligare en fin Herringkomposition, Just A Good Show, som bär spår av hur de barockinfluerade The Left Banke lät. Sid Herring fortsatte ensam som soloartist och spelade in Lp´n »All American Dream« 1982 samt ett mindra antal singlar. Tyvärr växte Herring ur magin, kanske hade han slutat lyssna på Beatles. Idag sägs Gants ha gjort ett antal revivalspelningar och förhoppningsvis kan medlemmarna återskapa den melodiösa popmusik de en gång gjorde med sådan självklarhet!

THE MONKS (Ugly Things #11)

En musikalisk ytterlighet som den amerikanska gruppen Monks ges utan tvekan en tredjedel av utrymmet i nummer elva från våren 1992. Den som någon gång hört Monks staccatopunk glömmer den aldrig. Att förhålla sig likgiltig till deras musik är omöjligt. Det är inte utan stolthet Mike Stax presenterar bandet med följande ord:

»The Monks are the strangest group ever to take form. Five American ex-servicemen stationed in
Germany in the sixties, all dressed in black with heads shaved like monks. This was radical stuff for Germany 1965-66. Coupled with their violent, brutal, near-insane music it´s beyond radical for -66, -76 or even -96. I could rattled on about pre-punk this and groundbreaking minimalist that but that would be too pat. What the Monks were doing back then was way beyond that. The world still hasn´t caught up with the Monks.«

Upprinnelsen till artikeln var att gitarristen och sångaren Gary Burger och basisten Eddie Shaw lokaliserats till Carson City, Nevada. Ett guldägg Stax och Ugly Things naturligtvis inte tänkte ruva på ensam. Innan den långa intervjun får vi bandets historia berättad med Eddie Shaws egna ord.

Av amerikanska soldater, med placering på bas i Tyskland, bildades The Five Torquays. I Tyskland bara ett band bland många andra och med en repertoar bestående av sedvanlig rhythm & blues och rock & roll under påverkan av brittisk beat. Trött på att låta som alla andra, experimenterade man fram en helt egen stil. Baserad på en ofta hård staccatorytm och med en elektrifierad banjo i centrum hamrades enkla och upprepande textrader ut. Inte sällan bestående av bara en mening om och om igen: »Boys are boys, girls are joys« eller »Somebody stoled my cuckoo, I just wanna know who, who«.

Rytm och energi var det som skulle fånga publiken intresse. Det handlade snarare om att inte ge konsertbesökaren en chans att komma undan, än om att stryka publiken medhårs. Genom att göra alla instrument till rytminstrument skapades ett minimalt utrymme för melodier. Den sexsträngade banjon spelades som en hård kompgitarr. För att få ett mer primitivt trumljud ersattes spelet på cymbaler respektive hi-hat helt av slag på häng- och golvpukorna. Basspelet var så tungt att Eddie Shaw själv kom att betrakta det som »the bass of hell«. Det överstyrda gitarrspelet fick stå tillbaka för det brutala orgelspelet i det som stundtals kan uppfattas som melodier. Monks musik har ofta kallats pre-punk. Mike Stax väljer att vända på påståendet: »Punk is just post-Monk!«

Inte bara musiken kom att genomgå en extrem förändring. Klädda helt i svart och med huvudena rakade i munkfrisyrer transformerade sig medlemmarna i Five Torquays 1965 till The Monks. Med hjälp av den suggestiva, nästan hypnotiserande musiken började gruppen att på ett aggressivt sätt kräva publikens odelade uppmärksamhet.

Reaktionen lät heller inte vänta på sig. Eddie Shaw beskriver förvandlingen för Mike Stax: »All of a sudden everybody hated us. Everybody that knew the Torquays hated the Monks - They wanted “Skinny Minnie»...The Monks was different. I remember people not looking at the band. They were looking down. They were afraid of us...«This was like being neurotic, psychotic - full of neuroses, you know. When you walk among people you don´t look like you´re real anymore. People would always say, “You don´t look real. You look like you´re made out of wax or some artificial material.«

Gitarristen Gary Burger instämmer: »Either they hated us or loved us. We had more hate than we had love. It was hard for us to keep it going because we could feel this animosity from our audience. I had a guy jump onstage and grab me by the throat in Southern Germany, he hated us so bad...We had to live with this image that we´d created, and we had to be dedicated to it. We knew that image would offend some people, and I think that image may have offended us more often than it offended any of our audiences. They didn´t go home with it; We did.«

Idag är historien om Monks väl dokumenterad. Bandets enda album »Black Monk Time« finns tillgänglig på cd, liksom deras tidiga “monks demo tapes 1965». Inspelade sex månader innan Polydor-Lp:n ansågs demoinspelningarna så nakna, råa och för mycket Monks för att kunna ges ut. Det är möjligt att 1965 var för tidigt för världen att ta emot Monks demoinspelningar, men att de skulle ligga i malpåse i nästan fyrtiofem år är ofattbart. Lyssnar man på det idag så för det tankarna till något så bra som The Neanderthals lysande singlar på Spinout Records från slutet på 90-talet.

Visst är det egensinnigt och skruvat, men å andra sidan blir det heller aldrig tråkigt - snarare tidlöst! Monks är beatmusikens motsvarighet till soulmusikens förlängning - funken. Likt James Brown strävade de efter att ta ner musiken till sin mest primitiva form, bestående av bara ett eller högst två ackord.

Eddie Shaw har, tillsammans med sin östtyska hustru Anita Klemke, i boken »Black Monk Time - The Book!« berättat bandets historia. Dokumentärfilmen »The Monks: The Transatlantic Feedback« har visats på filmfestivaler världen över, bl a Göteborgs Filmfestival. Vägen för det märkliga band som dök upp i svensk TV 1966 till ett »erkännande« har varit lång. Mike Stax och Ugly Things var definitivt de som öppnad dörren.

THE CREATION (Ugly Things #15)

Inget band lever så väl upp till begreppen mod- resp. freakbeat som engelska Creation, med den innovativa gitarristen Eddie Phillips i huvudrollen. Ständigt i skuggan av The Who sökte sig bandet till Tyskland, som naturligtvis tog emot dem med öppna armar. Själv hade jag, som sextonåring, turen att se Creation på min jungfruresa till London 1967. Gapande kunde jag inte släppa Phillips med blicken. Aldrig tidigare hade jag hört ljudet av en stråke mot strängarna på en elgitarr.

Under namnet The Mark Four gjorde bandet de sedvanliga maratonspelningarna - sex till åtta timmar per natt sju dagar i veckan - i Tyskland 1964. Samtidigt kontrakterades de av Mercury Records, som av någon outgrundlig anledning absolut ville ha dem att spela in Rock Around The Clock. Haleys låt var redan då mer än passé och ingick inte ens i Mark Fours repertoar. Det gjorde däremot Marvin Gayes Try It Baby, Larry Williams Slow Down och Johnny Otis Crazy Country Hop, vilka också spelades in.

Av de två första singlarna är det endast den alltid lika charmiga Crazy Country Hop som sätter spår. Mer intressant är istället de två efterföljande skivorna. Hurt Me If You Will / I ´m Leaving (1965) är två egna kompositioner där framsidan är tung beat med drag av Kinks, medan baksidan är suggestiv rhythm & blues av det klassiskt brittiska slaget. I´m Leaving har sådana kvaliteter att man kan placera den bredvid den musik band som The Syndicats och Ron Woods The Birds spelade in.

I februari 1966 kom så det som är embryot till vad som skulle bli Creation. Fortfarande under namnet Mark Four briserar bandet fullständigt med Work All Day (Sleep All Night) / Going Down Fast. Låtskrivandet och framför allt Phillips gitarrspel har nått en helt ny nivå. Framsidan är helt enkelt själva definitionen av begreppet freakbeat.

Den som bäst kunde se bakom Mark Fours rock & roll- och rhythm & bluesfasad var deras nye manager Tony Stratton-Smith, senare känd som grundaren av Charisma Records. Tillsammans med bandet skapade han dess nya smarta modsimage. Namnet Mark Four ansågs för belastat av traditionell rock & roll och det nya namnet The Creation skulle istället föra tankarna till popkonst, intellekt och modernism.

Stratton-Smith satte 1966 bandet i kontakt med producenten Shel Talmy, som bad dem komma upp med flera originallåtar. Eddie Phillips och sångaren Kenny Pickett skrev Making Time, som är våldsam freakbeat bestående av tungt trum- och baskomp, slamrig tamburin, tuff sång och Phillips explosiva gitarrspel, där stråken för första gången introduceras på skiva. En modshymn lika viktig som det bästa Who och Small Faces spelade in.

Utan att vara lika direkt-upp-i-ansiktet-närgången är baksidans Try And Stop Me, liksom nästa singel Paiter Man / Biff Bang Pow, av just så hög kvalitet som vi har rätt att förvänta oss. Många äro kallade, men få äro utvalda. Creation tillhörde, i fråga om begåvning, definitivt till de utvalda.

Under namnet Creation tog sig de två första singlarna halvvägs upp på den engelska försäljningslistan. I Tyskland gick Paiter Man spikrakt uppåt och bandet turnerade där oavbrutet åtta månader i sträck. Med en ny sångare, Bob Garner, skulle Creation gå från den gospel-soulfärgade If I Stay Too Long till att med Shel Talmys hjälp, skapa och spela in den finaste och mest karaktäristika psykedelia som gjorts på de brittiska öarna.

Allt finns där: den charmiga stämsången - som hos engelsmännen påfallande ofta verkade hämtat inspiration ur barnramsor - basgångarna som driver musiken framåt och Eddie Phillips kontrollerat effektstyrda gitarrspel i en genial produktion av Shel Talmy. En perfekt producent för ett perfekt band. En oslagbar kombination som gett oss mästerverk som Nightmares, I Am The Walker, Can I Join Your Band, Life Is Just Beginning, Through My Eyes, Tom Tom, Midway Down, The Girls Are Naked, Ostrich Man, Sweet Helen och inte minst How Does it Feel To Feel.

Shel Talmy jämställde Creation med storheter som Who och Kinks. Han om någon borde veta. Det var ju mannen i kontrollrummet vid inspelningarna av You Really Got Me och My Generation. Talmy går, i en intervju med Mike Stax 1997, t o m så långt att han påstår: »The Who were influenced by them!...absolutely. Townshend´s admitted that on several occasions. Eddie Phillips is possibly the best unknown guitarist in the whole world.« och vidare...»The Creation were a dynamite band. They had all the right chops going; they had volume; they had attitude - not a word anybody used then - and they had the songs, and it seemed to me this was a very commercial band. That´s what I liked about it.«

Efter två år slits Creation sönder av inre spänningar. Eddie Phillips lämnar de övriga åt sitt öde och ersätts under en kort period av Ron Wood. En långt mindre intressant gitarrist och följden blir i förlängningen 1968 års singel Boney Maronie. En i och för sig bra cover av Larry Williams låt, men långt under Creations värdighet. En inspelning som snarare hörde hemma hos Mark Four fyra år innan.

Phillips fortsatte som musiker ytterligare några år, bl a som basist i P P Arnolds band och försörjde sig därefter som busschaufför. »What a waste!« utropar en frustrerad Shel Talmy...»The Creation, of all the stuff that´s ever happened, that was my biggest regret that they didn´t become the superstars that I think they could have been - that they would have been«.

Pete Townshend ville ha Eddie Phillips som andregitarrist i Who. Vi får tacka gudarna att så inte blev fallet. Det hade säkert gjort Phillips till en rik man, men alla oss andra betydligt fattigare på upplevelser.

Kenny Pickett och Eddie Phillips arbetade tillsammans igen på sjuttiotalet med att skriva låtar ihop. De är kompositörerna bakom Teacher Teacher som inleder Rockpiles enda album »Seconds Of Pleasure«.

Originaluppsättningen av The Creation återförenades i början på nittiotalet och fick kontrakt med Alan McGees indieetikett Creation Records. Jodå, McGee beundrade bandet så mycket att han uppkallade skivbolaget efter dem. Inspelningarna av Shock Horror, Creation och Power Surge är massiv gitarrbaserad rock som borde ha kunnat varit ett avstamp mot något nytt, men de gamla motsättningarna var fortfarande obearbetade och gruppen splittrades snart igen.

Först ut var även denna gång Phillips, som när pengarna skulle delas blev blåst av Pickett och trummisen Jack Jones. Han fanns inte ens med i de kontrakt som skrivits. De övriga fortsatte en tid, men ett Creation utan dess begåvade gitarrist, var inget Creation!

Shal Talmy tvekade inte när han konstaterade: »...there were very, very few guitar player around that played like Eddie could at that point...I still think he´s one of the great guitarists of all time.«

SCREAMING LORD SUTCH (Ugly Things #18)

David Sutch var naturligtvis ingen riktig lord. Han var inte ens en riktig sångare, om man med det menar att ha åtminstone några musikaliska kvaliteter. I dag finns han inte ens bland oss längre. Efter perioder av depressioner och sorgen efter kvinnan i sitt liv - modern som dog två år innan - hängde sig Sutch vid femtionio års ålder i sitt hem i London den sextonde juni 1999. Dagen innan skrev han in i sin almanacka: »Depression, depression, depression is too much.«

Förhållandet till modern var av det slaget att det borde ha intresserat psykoanalytiker. Han kom att lämna alla sina kvinnor till förmån för umgänget med mamman. Kanske var beroendet av, och styrkan i kärleken till Annie Emily Sutch en följd av att fadern, William Sutch, körde ihjäl sig under mörkläggningen av London 1941. Faderlös redan innan ett års ålder och utan syskon var allt ljus riktat mot honom redan från ruta ett. Ett förhållande han aldrig kunde vänja sig av med.

Screaming Lord Sutch kom att bli en mästare på att förena skräck, humor och rock & roll. I en tid när en gul cardigan på en man väckte uppmärksamhet på Londons gator, lät Sutch håret växa axellångt - tre år innan Beatles ens hade lugg. Genom att pinka in ett revir där ingen annan europé tidigare befunnit sig, lyckades han ständigt höra talas om sig i en sensationslysten och lättmanipulerad press. Hans historia går tillbaka till sent femtiotal och en stor kärlek till amerikansk rock & roll.

Den senare välrenommerade trummisen Carlo Little träffade Sutch 1960. Det var också han som lärde den bekymmerslöse nye bekantskapen grunderna bakom vokal timing. Sutch var röstmässigt inget naturligt val som sångare, däremot hade han en ovanlig förmåga att dra uppmärksamhet till sin person.

Carlo Little: »When he walked in a room you felt good: «Dave´s here.» He was a very eccentric character obviously but he was fun. He wasn´t so well educated, but he had this way about him. The way he told things it just made you laugh, and he laughed along with it and it was very infectious...You felt great every time...You knew you were with somebody special, but you couldn´t put your finger on it - somebody who just makes you feel good because of their presence....And he dressed loud - different from most people.«

Little satte1960 ihop bandet The Savages bestående av musiker som Bernie Watson - gitarr, Ricky Brown - bas och Nicky Hopkins - piano. Inriktningen var att göra något annorlunda och med Sutch som sångare var i alla fall den ambitionen förverkligad. Med Screaming Jay Hawkins som förebild plankade man inte bara namnet utan även delar av amerikanens scenshow.

Screaming Lord Sutch & The Savages behövde aldrig några skivframgångar för att dra publik. Sutch ovanliga framtoning i skräck och med en scenkostym bestående av leopardskinn och buffelhorn skapade alltid nyfikenhet. Lägg till en likkista, startpistoler, yxor, brinnande hattar, höftskynken, monsterfötter och aktiviteter som att skära ut hjärta och lever - hämtat från nötkreatur via ortens slakteri - på någon stackars utvald bandmedlem och du förstår varför David Edward Sutch gick under namnet The Godfather of Horror långt innan Alice Cooper ens tänkte på att bli musiker.

Ian Gillan från Deep Purple var mycket imponerad av scenartisten Screaming Lord Sutch: »He never claimed to be a singer in the conventional sense - not in any sense at all, as far as I could make out. But he was an entertainer. A great entertainer. No matter how brilliant the individuals in his band was, you never looked at them when Screaming Lord Sutch was on stage. He dwarfed them!«

Naturligtvis vred sig studioillusionisten och ljudeffekternas mästare Joe Meek av skratt och upphetsning vid åsynen av detta märkliga band. På stående fot bjöd han dem till sitt kombinerade hem och inspelningsstudio på 304 Holloway Road, för att på vinyl återskapa den skräckparodi som Sutch varje kväll spelad upp.

Debutsingeln Big Black Coffin börjar också följdriktigt med isande vindar, regnet som slår mot marken, ett knarrande kistlock öppnas och ett dödsvrål som inleder musiken. Historien är klassisk skräpskräck. En död som varje natt öppnar kistan och graven för att hämta med sig ett offer tillbaka. HMV som släppte inspelningen fick kalla fötter och lät döpa om den till ´Til The Following Night.

Därefter följde effekttyngda inspelningar med namn som Jack The Ripper, Monster In Black Tights, She´s Falling In Love With The Monster Man, Dracula´s Daughter och Black And Hairy. Den senare med en typisk Sutchtext: »Last night I was diggin´ in the cemetery, up jumped a man all black and hairy...« Parallellt spelades också mer traditionell rock & roll in, med titlar vi alla känner igen: Good Golly Miss Molly, I´m A Hog For You baby, Don´t You Just Know It, The Train Kept A Rollin´ och Honey Hush.

Låt er inte luras av de barnsliga texterna eller det skräckkomiska i Sutch uppträdande. Musiken är förstklassig rock & roll. Vid sidan av Billy Furys debut-Lp »The Sounds of Billy Fury« från 1960 är Screaming Lord Sutch, med sin humor och sitt egensinne, en av få engelsmän som kommit riktigt nära amerikansk rock & roll-standard.

Soundet skulle i samtiden komma att påverka band som The Undertakers, där basisen Jackie Lomax ingick, och i framtiden kom grupper som Cramps, Stray Cats och White Stripes att ta honom till sina hjärtan.

Av de inspelningar han gjorde efter sextiotalet är det bara »Lord Sutch and Heavy Friends«, hans Lp-debut från 1970, som faller under strecket. En gräslig heavy metalhistoria, som trots musikerna Jimmy Page, Jeff Beck, John Bonham, Nicky Hopkins och Noel Reddings medverkan, borde ha stannat i arkivet. Enbart Brightest Light och Baby Come Back, den senare en omarbetning av Roy Heads Treat Her Right, går att lyssna på rakt igenom.

Däremot är den Vic Maile-producerade »Hands of Jack The Ripper« (1972) med bl a Richie Blackmore, Keith Moon, Noel Redding, Matthew Fisher och Nick Simper i kompet om inte lysande, så åtminstone oerhört underhållande. Så även den för Ace Records tio år senare inspelade »Rock & Horror«, där Freddie »Finger« Lee, Wild Bob Burgos, Tony Dangerfield, Matthew Fisher och Terry Gibson/Clempson står för musiken.

Med de här plattorna ställde sig Lord Sutch i täten för de revival-rock & roll-band som växte fram i Europa under sjuttiotalet. Han tillhörde definitivt aristokratin bland band, där viljan emellanåt var större än förmågan, som The Wild Angels, Matchbox, Crazy Cavan & The Rhythm Rockers, Long Tall Ernie & The Shakers och The Houseshakers. Band som älskade inte bara förebilderna från femtiotalet, utan även sög åt sig allt som Rockin´ Ronnie Weiser släppte på Rollin´ Rock-etiketten och som måste ha gått i taket över Mack Allen Smiths billiga inspelningar från sextio- och sjuttiotalet. Och vem har inte gjort det?

Trots sina vokala tillkortakommanden lyckades alltid Sutch fylla sitt band, The Savages, med gräddan av musiker. Bland de som stått på lönelistan finns namn som Mick Abrahams (Blodwyn Pig), Frank Allen (Searchers), Ritchie Blackmore (Deep Purple & Rainbow), Wild Bob Burgos, Terry Gibson/Clempson (Downliners Sect), Tony Dangerfield, Matthew Fisher (Procol Harum), Nicky Hopkins, Freddie “Finger« Lee, Ian Hunter (Mott the Hoople), Carlo Little och Nick Simper (Deep Purple).

Lord Sutch var inte bara en usel sångare, utan även en dito politiker. Med en dåres envishet innehar han det engelska partiledarrekordet. Genom val, från 1963 och fram till sin död 1999, ledde han partier med namn som: »Sod ´Em All Party«, »National Teenage Party«, »National Independent Teenage Party«, »Young Ideas Party«, »GB - Go To Blaze - Party«, »Loony Liberal Headache Party«, »Loony Euro Sausage Party« och det mest långlivade »Official Monster Raving Loony Party«.

Med kampanjslogans som »Vote For Ghoul; He´s No Fool« och »Vote For Insanity: You know It Makes Sense« och med krav på eliminering av fattigdom, trepersoners-tandemcyklar, legalisering av kommersiell radio, uppvärmda toasitsar för pensionärer, rösträtt vid arton års ålder, licens för innehav av katt, två dagars arbetsvecka och fem dagar helg samlade han total under trettiosex år 15657 röster!

Kanske berodde bristen på politisk framgång på att kadern inom »Official Monster Raving Loony Party« inte kunde hålla samman. En utbrytargrupp bildade det konkurrerande »Raving Loony Green Giant Party«. Vad vet jag?

Hans besatthet för att exponeras i media överträffades enbart av hans dragning till skräp. Han kunde aldrig gå förbi en loppmarknad eller lumpbod utan att köpa med sig mängder. Han ägde tre fastigheter i London, alla fylldes från golv till tak med fynd. I ett ögonblick av klarsyn, strax före sin död, skrev Sutch i sin almanacka: »If I get depressed I shop and buy junk that I don´t need and I don´t want«.

Screaming Lord Sutch var en minst sagt besynnerlig man. Under hela sitt liv levde han på en begåvning han fullständigt saknade. I en miljö där alkohol och droger är att betrakta som en folksjukdom, var han i det närmaste nykterist och övertygad drogmotståndare. Med en kärlek till sin mor som är ovanlig hos en vuxen man. Samlandes på allt - inget fick slängas. Utrustad med en genial känsla för medial exponering - eller för att tala klarspråk, karln var extremt mediekåt - gjorde han sig till en alltid aktuell nyhet i engelsk press. När ett av hans hus tog eld, ringde han pressen innan han ringde brandkåren.

Vincent Damon Furniers syn på sitt alter ego Alice Cooper, är antagligen den grundkurs i överlevnad som Sutch aldrig deltog i: »People who have tried to live their character have died trying to do it. Jim Morrison, Janis Joplin and Keith Moon. All these people were larger than life off-stage - I knew them all - and they burned out, fast. So I separated Alice and myself a long time ago. When I´m becoming Alice for a show I really look forward to it. But don´t expect to see that character walking down New Bond Street if I´m shopping.«

Screaming Lord Sutch, jag saknar dig!

KIM FOWLEY (Ugly Things #19)

Kim Fowley är en av amerikansk pop och rocks mest spektakulära figurer. Rastlös som få och med en rejäl fingertoppskänsla för vad han själv kallar »dog crap rock & roll«, lyckades han utifrån ingenting skapa säljande skivor. Redan 1960 placerade han, den tillfälligt ihopsatta gruppen, The Hollywood Argyles som etta på amerikanska Hot 100-listan med Alley-Oop, skriven av en ung Dallas Frazier. Även Popsicles & Icicles med The Murmaids från 1963 nådde toppen av försäljningslistan.

Året innan hade Fowley ett finger med vid inspelningen av den svarta vokalgruppen The Rivingtons inspelning Papa-Oom-Mow-Mow. Samma år bildades ytterligare en lös konstellation kallad B Bumble & The Stingers, bestående av bl a studiomusikern och trummisen Earl Palmer och en klassiskt skolad pianist, Al Hazan. Efter en tagning var Nut Rocker, trots Hazans kritiska invändningar, klar för pressning. Båda blev storsäljare och den senare även listetta i England.

Fowley producerade doo-wop-gruppen The Innocents hit Honey I Do 1960, The Crescents Pink Dominos 1960 samt Paul Revere & The Raiders Like Long Hair 1961. Även med tre år av framgångar ringde fortfarande faderns ord i Fowleys öron: »You´re not Jewish, you´re not in the Mafia, you´re not black, you´re not a hillbilly. Why the fuck do you think you can be in the music business?«

1963 söker Fowley upp Karl Engemann, senare manager åt Osmonds Brothers, på Capitol Records för ett jobb som producent och talangscout (A&R). Trots ett flertal listframgångar, varav Nut Rocker var en världshit, så nekas han jobbet med förklaringen, att han förmodligen är en person som tar in musiker på kontoret och därmed bidrar till en atmosfär som kommer att störa sekreterarna!

Och visst hade Engemann rätt. Fowley visste inget annat sätt att arbeta på: »I was driven by rock & roll and I thought that was all I would need...All I was, was a fucking asshole who could generate songs like a human jukebox, and that didn´t make one difference or another - I wasn´t qualified....Well I never did get another job. I was one of those guys that just never fitted into an office - ever. But I´m really quite good at being a talent scout and a songwriter and a record producer, and I´ve made some miraculous sounding music on tape...But then again, you don´t take a fucking baboon and a donkey to Buckingham Palace or they´ll piss and shit on everything, right?«

Vad var då hemligheten bakom Kim Fowleys tidiga framgångar? Hans arbetssätt var så djupt förankrat på gatunivå att han aldrig lyckades ta sig in i värmen någonstans! Han kunde stå i ett gathörn en hel dag för att vänta in de som bar på en gitarr. Ville det sig väl hittade han någon form av begåvning och drog in dem i studion. För hundra dollar kunde han producera en sång hela Amerika ville höra. Fowley var helt enkelt överallt. Ingen person eller musikalisk konstellation var för liten för hans öron. Han letade potential hos alla och överallt.

Författaren Rob Finnis, som både satt ihop musiken samt skrivit texthäftet till samlings-cd:n »Impossible But True - The Kim Fowley Story«, beskriver träffande Fowley som en rock & rollens Forrest Gump. Alla, både med eller utan betydelse, inom skivbranschen har passerat revy framför honom.

Efter att Kim Fowley läst ett antal nummer av Ugly Things tog han kontakt med Mike Stax via följande email: »You are a very good writer - but you weren´t there. I was, and I have stories that will blow your mind«.

Så sant, så sant! Visst har karln mycket att berätta. Alla har korsat hans väg och i många fall innan de ens slog igenom, eller - i vissa fall än märkligare - till och med fyrtio år innan de höjts till kultstatus.

Våren 1964 dyker Fowley, med en resväska full med pengar, upp i London och placerar sig själv i händelsernas centrum. Han flyttade in hos P J Proby och Viv Prince som delar lägenhet. Utan någon som helst blygsel promenerade han hem till Joe Meek, rinde på och blev insläppt.

Han producerar The Hellions debutsingel Daydreaming of You. I gruppen ingick Jim Capaldi och Dave Mason, båda kom senare att ingå i Traffic. Den begåvade unge gitarristen Ritchie Blackmore spelade i The Lancasters när Fowley producerade deras Satan´s Holiday / Earthshaker(1965)

N´Betweens blev mera känd som Slade och arbetade ihop med Fowler i studion. Giorgio Gomelsky betalade honom för att lansera Yardbirds i Amerika. Han tog över Gary Leeds, senare Gary Walker i Walker Brothers, som trummis till P J Probys engelska band. Alvin Lee skickade honom tejper med sitt band The Jaybirds. Tillsammans med Cat Stevens skrev han låten Portobello Road.

Tillbaka i Amerika igen hittar man honom i Help I´m A Rock på Mothers of Inventions Lp »Freak Out«. Han skrev låtar ihop med West Coast Pop Art Experimental Band. Och så vidare. Och så vidare.

Ja, så där håller det på. Kim Fowley har förmodligen påverkat oss alla utan att vi ens vet om det. Försök att bortse från hans tröttande utfall om vem som knullade vem, så är han dessutom en underhållande berättare med ett förbluffande minne.

Den som inte känner sig övertygad om Fowley som en popmusikens Forrest Gump, kan ju besöka hans hemsida www.kimfowley.net/ för att beskåda i vilka syltburkar karln haft fingrarna.

Med glimten i ögat utfärdar Mike Stax följande varning angående intervjun med Fowley: »WARNING: The interview that follows is not suitable for readers of a nervous or uptight disposition. Contents are frank, explicit, sexist and potentially slanderous. They are also illuminating and highly entertaining. Intelligent and open-minded readers only may now proceed with due caution...«

I motsats till de unga flickorna i Fowleys största framgång, The Runaways, skulle jag aldrig låta mina döttrar umgås med en figur som Kim Fowley. Vill ni veta varför, läs intervjun - eller snarare monologen - i Ugly Things.

BELFAST GYPSIES (Ugly Things #23)

Sommaren 1966 skulle irländska Them spela på ett lastbilssläp i Högbo Bruk, en mil utanför Sandviken i Gästrikland. Ja, visst låter det märkligt, men på samma släp hade också storheter som Spencer Davis Group och inga mindre än The Who spelat. Sådan var tiden. På den lilla dansbanan bredvid, kallad Popladan, gjorde i september året efter Jimi Hendrix två spelningar.

Visst hade vi förstått att Van Morrison ständigt bytte medlemmar i sitt band, men att han själv inte fanns på scenen var högst märkligt. Det vi fick se och höra var heller inte Morrisons band, utan bröderna Pat och Jackie McAuleys - båda hade tidigare spelat i riktiga Them - nya band som turnerade i Sverige under samma namn.

Ni som hört albumet »Them Belfast Gypsies« och undrat över hur det egentligen förhöll sig, och det eventuella släktskapet med Van Morrisons grupp, får alla era frågor besvarade i Richie Unterbergers utmärkta artikel om gruppen. Baserad på en intervju med dess gitarrist Ken McLeod, som varit förståndig nog att föra dagbok, rättar Unterberger ut alla frågetecken beträffande gruppens namn och dess historia.

Belfastbröderna McAuleys lämnade Van Morrison och Them sommaren 1965, efter att ha varit medlemmar i en av de nio olika konstellationer som bandet hade mellan åren 1964 - 66. Hopträngda i en turnébuss modell mindre och med två dunderhits, Baby Please Don´t Go och Here Comes The Night, i ryggen turnerade Them över hela Storbritannien. Ett tröttsamt resande utan någon som helst logisk planering.

Betalningen var dessutom usel och tjugofyratimmarstillvaron ihop med en Van Morrison som ibland vägrade prata på tre dygn blev för mycket för Jackie McAuley. Som organist startade han, tillsammans med brodern Pat på trummor, gitarristen Ken McLeod - även han från Belfasts rhythm & blues-scen - och den engelske basisten Mark Scott, det som så småningom skulle bli Belfast Gypsies. Bandet skulle dock aldrig framträda under det namnet. Låter det rörigt? Det är bara förnamnet!

Uppmuntran från gruppens manager, Ray Henderson, att ta strid för namnet Them ledde naturligtvis till ett nederlag när det kom till rättslig prövning. I Storbritannien blev Scott, McLeod och de båda McAuley förbjudna att använda gruppnamnet, men utanför de brittiska öarna var det ok. Ett mindre antal spelningar gjordes på hemmaplan som The Other Them, men till så lågt gage att medlemmarna höll på att svälta ihjäl.

Alltid hungriga, hängde bandet på Giaconda Café på Denmark Street och i maj 1966 kom amerikanen Kim Fowley - naturligtvis! - in och beställde en skinkmacka: »(I) saw these guys sitting on a table nearby. 'Are you in a group' I asked? - as so many people who used the café were - and they replied 'Yeah we were in Them'«. Till bandets förvåning, men med en osviklig känsla för gatans talanger svarade Fowley: »Oh really? Let´s go and make an album.«

På kort tid och med en låg budget spelas sju av skivan »Them Belfast Gypsies« tolv låtar in i den lilla, men anrika, Regent Soundstudion. Fowley var naturligtvis inte dummare än att han förstod hur genialt riffet i Gloria - b-sidan (!) på Them/Van Morrisons första singel Baby Please Don´t Go - var. Utifrån samma riff skrev bandet Levitation, vilken Fowley ändrade till Gloria´s Dream. Trots att varken någon Gloria eller drömmar nämns i texten.

Med en intensitet - främst i People, Let Freak Out, Secret Police, Hey Gyp-Dig The Slowness och redan nämnda Gloria´s Dream - som närmast känns jagad, förverkligar Belfast Gypsies Kim Fowleys enkla filosofi beträffande sina produktioner - »dog crap rock& roll«!

Freak Out var ett för bandet okänt begrepp, men hetsad av Fowley gör man det bästa för att försöka förstå dess innebörd. People, Let´s Freak Out bärs fram av en Bo Diddley-rytm och innehåller det snyggaste Diddleysolo som Bo inte gjort själv.

Det som på vinyl nådde skivköparna skulle komma att skapa den namnförvirring som varat ända fram till publiceringen av intervjun med Ken McLeod. Singlar från det Fowley-producerade materialet gavs ut under namn som Them, Freaks of Nature och Belfast Gypsies - det var Kim Fowley som kom på namnet. Själva Lp:n kom enbart att släppas i Sverige, på etiketten Sonet/Grand Prix och först på sommaren 1967, och gav inte heller den någon direkt vägledning om vad bandet egentligen hette.

Var det Them, Belfast Gypsies eller kanske till och med Them Belfast Gypsies. När skivan kom spelade det i vilket fall ingen roll längre för bandet. De hade turnerat oavbrutet i Skandinavien från juni 1966 till november samma år för att sedan åka hem för ett kortare speluppehåll. Därefter skulle medlemmarna tyvärr aldrig mer mötas.

För att fylla ut ett helt album spelades vid ankomsten till Köpenhamn i juni 1966 ytterligare fem låtar in. På rekommendation av Fowley kontaktades den skotske producenten Jimmy Campbell och natten mellan 29 och 30 juni spelad Belfast Gypsies in skivans bästa spår. Versionerna av Bob Dylans It´s All Over Now Baby Blue, här kallad enbart Baby Blue, Derroll Adams Portland Town och den egna Suicide Song är lysande folkrock.

Övriga två var Boom Boom och Midnight Train och som helhet utgör skivan »Them Belfast Gypsies« av Belfast Gypsies - rätt benämning enligt Ken McLeod och han bör veta - en genial mix av brittisk rhythm & blues och folkrock. Två genrer vars formtoppar, vid utgivningtillfället, redan var passerade med ett till två år. Vi skall vara bolaget Sonet tacksamma för dess brist på koll, men hur tänkte man egentligen?

Hur det lilla tyska skivbolaget Break-A-Way Records tänkte, när de 2005 fick möjlighet att ge ut Belfast Gypsies, tidigare outgivna, egenhändigt inspelade demos från februari 1966 är lättare att förstå. Bandet betalade ur egen ficka inspelningarna av Dylans It´s All Over Now Baby Blue, Graham Bonds I Want You och den egna Movin´ Free. De var försvunna fram till 1997, då den danske samlaren Christian Jespersen hittade en lackskiva med I Want You och It´s All Over Now Baby Blue på en skivmässa i Köpenhamn.

För intresserade av brittisk beat är fyndet - trots avsaknaden av Movin´ Free - nästan att jämföra med att hitta den heliga Graal. Break-A-Way-utgåvan är gjord i tio tums vinyl med snyggt färgomslag, ljudet är perfekt och musiken fantastisk! Baby Blue är en annan version än den på Lp:n och visar att Belfast Gypsies inte på något sätt bara var en produkt av Kim Fowley. Hans stora förtjänst var istället att han trodde på dem och satsade både tid och pengar.

Intressantast är naturligtvis I Want You som vi ju inte har hört tidigare. Helt borta är det smått jazziga drag som Graham Bonds Org. originalversion har. Det här är brittisk rhythm & blues när den är som bäst - tuff och kompromisslös!

Jag har alltid haft känslan av att jag såg något unikt den där sommarkvällen 1966. Det fanns en aura av farlighet runt bandet som kändes både äkta och naturlig och som förstärktes av Mark Scotts fårskinnsväst, mystiken runt bandet - vilka var de egentligen?, diskussionerna höll oss igång i månader efteråt - och den hårt pulserande rytmen i kombination med Jackie McAuley röst. Musiken bar spår av tidiga Them, men bara spår.

Ovissheten kring Belfast Gypsies gör Richie Unterbergers klargörande intervju med Ken McLeod till en av de mest efterlängtade artiklarna i Ugly Things. Desto roligare då att Unterberger väljer att publicera den i Mike Stax tidning. Men om sanningen skall fram, så är nog Ugly Things det enda magasin som skulle låta trycka en tjugotresidig kärleksförklaring till något så marginellt som två bröder som en gång spelade i Van Morissons Them!

DOWNLINERS SECT (Ugly Things #5,6 & 8)

1980 såg jag ett pånyttfött Downliners Sect på en liten pub i Putney, strax söder om Themsen, i London. Inget annat band har genom åren fått mig på så gott humör som deerstalkerbäraren Don Craine och hans kamrater. Det här var första gången jag såg dem live och jag skulle inte bli besviken.

Inte bara det ruffiga soundet var intakt. Allt jag förväntat mig fanns där - humorn, glimten i ögat och det svarta rock & roll- och rhythm & bluesbaserade låtmaterialet. När bandet skulle spela Rufus Thomas Walkin´ The Dog ursäktade sig basisten Keith Grant för att ingen av dem kunde busvissla. Frågan ställdes till oss fåtaliga i publiken, om någon kunde tänka sig komma upp på scenen för att sköta visslingarna. Långt senare har jag förstått att spolingen som så flitigt fotograferade bandet var en , från Leeds för kvällen nerliftande, ung Mike Stax.

Precis när jag behövde det som mest publicerade Ugly Things, i fyra nummer, The Downliners Sect Story. På totalt fyrtiotre sidor fick vi genom intervjuer med Craine, Grant och gitarristen Terry Gibson bandets historia oss serverat. Upplevelsen i Putney gav mig samma känsla av välbehag som när jag tidigt 1965 vände på singeln Little Egypt och där fann något ännu bättre.

Find Out What´s Happening, liksom för övrigt allt bandet spelade in initialt, är ett bra exempel på varför Downliners Sect så utomordentligt väl passade in även under punkens storhetstid på senare hälften av sjuttiotalet. Bevisen hittar man på de inspelningar bandet gjorde 1977 under namnet F.U.2. En ung publik, som hatade pompös arenarock, gav sekten en kultstatus och gjorde dem till länken bakåt i historien. Gruppen tydliggjorde punkens rötter i både sextiotals-rhythm & blues och femtiotalsrock & roll.

Det enda land som med öppna armar tog emot Downliners Sect var Sverige. Höga listplaceringarna på Tio i Topp 1965 - med Little Egypt och I Got Mine - gjorde deras skivor tillgängliga, vilket kom att påverka många svenska band. Tages och Umeåbandet The Trappers spelade in Bloodhound, The Zettlers, även de från Umeå, tog hand om Beautiful Delilah, Gaggas från Karlstad gjorde Bright Light Big City, The Shamrocks lade Easy Rider som b-sida till sin version av Cadillac och Stockholmsbandet Deans valde Hurt By Love som deras enda singel.

Genom att producenten Mike Collier tidigare arbetat i Amerika och där haft kontakt med ett antal mindre skivbolag, kom Downliners Sects val av låtar att skilja sig något från andra samtida brittiska band. Vi får väl anta att det var han som redan 1964 plockade fram den Nashvillebaserade svarta rhythm & blueskvartetten The Spidells sång Find Out What´s Happening.

Andra för tiden obskyra alster var One Ugly Child och Bloodhound. Den senare kom att ingå i många svenska bands repertoar. Så även i Gävlebandet Sooner Or Laters som, kanske mer än några andra, var Sveriges motsvarighet till Downliners Sect. Exakt samma sound, samma typ av repertoar och naturligtvis med Bloodhound på låtlistan. Utan att då antagligen veta dess egentliga ursprung.

Sooner Or Later kom att vara det enda svenska bandet som spelade på legendariska The Cavern Club i Liverpool. Lördagen den 17 september 1966 plockade de - som förband till Jimmy James & The Vagabonds - upp instrumenten på den lilla valvformade scenen och blev därefter ombedda att återkomma som huvudband torsdagen 22 september. Det är tung historia. Och tro mig, det var ett höjdarband! De hade allt en rhythm & bluesentusiast kunde önska sig.

Men varifrån kom ursprungligen rhythm & bluesklassiker som Bloodhound och One Ugly Child?

LARRY BRIGHT...

...beskrevs, på grund av sitt fördelaktiga utseende, rösten och sitt arga gitarrspel, som Howlin´ Wolf instoppad i Pat Boones kropp. Böjelsen för voodoo var så integrerad i hans person att de ansågs lika oskiljbara som fett bacon och en bypass-operation. Han bar en alltid »mojo« i form av en aphand runt halsen. Den skulle både ge honom tur samt bringa olycka över ovänner. Behöver jag säga att han ansågs underlig?

Efter uppväxten i Texas sökte sig Bright till Kalifornien och spelade där in för ett antal mindre bolag, bl a Tide och Bob Keanes Del-Fi Records. Keane minns väl den talangfulle gitarristen: »...he was one really weird guy. He was into all that voodoo stuff. Really believed in it too! He used to come into the office waving that mojo of his at me! Said it was some sort of magical monkey´s paw, and that he´d cast a spell on me if I screwed him the way that other producers had.«

Musiken var en blandning mellan Texasblues och rhythm & blues från New Orleans. 1960 fick han en mindre hit med Mojo Workout, vilken är en variant på Got My Mojo Working. Brights egna inspelningar av One Ugly Child och Bloodhound är gjorda med samma attityd som vi senare lärt känna från Downliners Sects. På samlings-cd:n »Larry Bright - Shake That Thing« (Del-Fi) finns båda med plus ytterligare femton nödvändiga låtar, däribland Bacon Fat, Maybelline, New Orleans, Shake That Thing, Mojo Workout m fl.

Del-Fi försökte hitta en säljande identitet till Larry Bright genom att knyta an till först surfvågen med Surfin´ Queen och sedan till någon av samtidens alla dansflugor med Carole Kings When I Did The Mashed Potatoes With You. Båda är charmiga, men motsvara inte alls Brights förmåga. Han hade redan bevistat att han inte bara hade ett trevligt yttre utan även var en begåvad låtskrivare, sångare och gitarrist.

Brights eget uttryck skulle kunna sägas ligga någonstans mellan Dale Hawkins och Roy Head runt 1965, alltså då Head hade sin stora hit Treat Her Right. I snabb följd släppte sedan Roy Head & The Traits två album: »Treat Her Right« (TNT 1965) och »Treat Me Right« (Specter 1965). Mixar man Hawkins och Head skulle man mycket väl kunna få vad som i texten till cd:n »Shake That Thing« beskriver Larry Brights musik som »white trash blues«.

Några viktiga inspelningar saknas tyvärr på »Shake That Thing«. 1971 gjorde Bright suggestiv och sugande träskmusik à la Slim Harpo av Lennon-McCartneys rock & rollnummer I Saw Her Standing There. B-sidan Bye Bye Texas går i samma stil, liksom även 1966 års Parchman Farm, medan Bradford-Gordys Money görs på ett sätt som inte liknar någon annan version. Här har varken Barrett Strong eller Beatles stått som förebilder. Musiken är snarare som sprungen ur ett spännande möte mellan Searchers och Creedence Clearwater Revival. De två egna sångerna Way Down Home (1961) och It Ain´t Right (1962) verkar båda ha hämtat inspiration från Ray Charles hit What´d I Say (1959).

DOWNLINERS SECT första Lp »The Sect« kom alltså att stå som förebild för många svenska rhythm & bluesband. Hur förvånade måste de senare inte ha blivit när Lp nummer två kom att heta »The Country Sect« och vara en mix av country och folkmusik. Även om materialet inte var helt comme il faut 1965, finns det ändå några riktigt bra låtar. Tolkningarna av I Got Mine, Wait For The Light To Shine, Midnight Special, Wolverton Mountain och den egna Bad Storm Coming visar att Downliners Sect alltid hade en räv bakom örat!

Album tre, »The Rock Sect´s In« (1966), borde naturligtvis ha varit nummer två redan året innan. Fullproppad med rock & roll och rhythm & blues hade plattan varit en sensation 1965. Tiden hade tyvärr sprungit ifrån bandet. Rhythm & bluesens storhetstid var över. Åt vilket håll skulle bandet ha gått? Terry Gibson ger antagligen den mest sanna bilden...»Well this is what we play, and this is basically what we like to do. There was no way we ever gonna do anything like the Beatles, or do sort of clever sitar music, or use mellotrons, backwards tapes, or the weird things that George Martin was doing...This is what we enjoy doing, and we´re gonna continue to play R&B.«

Samma år som Beatles släppte »Revolver« och Rolling Stones »Aftermath« gick det inte längre att sälja covers på Vince Taylors Brand New Cadillac, Chuck Berrys Don´t You Lie To Me eller Little Richards Hey Hey Hey Hey. Hur bra det än lät, var avståndet till Stones Under My Thumb och Beatles geniala She Said She Said gigantiskt.

Trots att »The Rock Sect´s In« på alla sätt är en älskvärd skiva med 1965 års mått mätt, så finns här i alla fall ett spår som befann sig rätt i tiden. Genom Mike Colliers försorg fick man tillgång till Why Don´t You Smile Now av de då okända amerikanska låtskrivarna Lou Reed och John Cale - alltså innan bildandet av Velvet Underground. Downliners Sect gör den på ett sätt som påminner om hur skotska The Poets lät. Och det är ingen dålig jämförelse.

Don Craine och Keith Grant turnerar - med en ny upplaga av gruppen - fortfarande flitigt och besöker nästan årligen Sverige. Craine driver även Eel Pie Club i Twickenham. Vid ett besök i London tag tunnelbanan till Richmond, sätt dig på bussen i cirka femton minuter och du är framme. Det är fortfarande värt det. Räkna bara inte med att få höra Why Don´t You Smile Now, Glendora, The Cost of Living, Everything I´ve Got To Give eller I Can´t Get Away From You. Idag är det hundra procent rhythm & blues vi får höra.

Trots att Terry Gibson - i besvikelse över uteblivna större framgångar - lämnat bandet så är fortfarande hans analys vägledande för Downliners Sect: »This is what we enjoy doing, and we´re gonna continue to play R&B.«

THE PRETTY THINGS (Ugly Things #1 - 27 och alla kommande nummer!)

Det som alltid fått mig att vänta på nästa nummer av Ugly Things, är dess outtröttliga hängivenhet inför det engelska bandet The Pretty Things. Deras självbetitlade debutalbum var den första 33-varvare jag köpte. Phil May - sång, Dick Taylor - sologitarr, Viv Prince - trummor, John Stax - bas och Brian Pendleton - kompgitarr tillhörde den andra generationen brittiska rhythm & bluesmusiker och var samtida med Rolling Stones, Yardbirds och Downliners Sect.

Genren kan på många sätt liknas vid amerikansk rockabilly. Bådas storhetstid var kort. Under 1955 resp. 1965 exploderade musikscenen av slap bass- respektive maracasspelande ynglingar, för att sedan nästan dö ut vid sidan av de mer respekterade musikstilarna rock & roll och blues. Som osnutna småsyskon har båda genom åren uppnått kultstatus, men enbart rockabilly har fått det erkännande genren förtjänar. Trots att den engelska pubrockvågen med band som Dr Feelgood och Inmates byggde sina karriärer på det som Pretty Things, Stones och Yardbirds gjort redan tio år innan, så har soundet alltid förblivit i marginalen.

Mike Staxs kärlek till Pretty Things visar sig i att inget nummer av Ugly Things saknat artiklar, intervjuer eller nyheter om bandet. Och med all rätt. Få andra engelska band har varit så betydelsefulla för brittisk rockmusiks utveckling som just Pretty Things.

Genom att aldrig göra avkall på kvaliteten lyckades bandet under sin mest kreativa period, 1964 - 1970, alltid att vara både föregångare och »bäst i klassen« i de genrer man valde att verka inom. Priset man fick betala för sin kompromisslöshet och totala ovilja att anpassa sig till försäljningslistornas dominans var högt och ställde aldrig bandet på prispallen.

Deras två första album, »The Pretty Things« och »Get The Picture?«, är själva läroboken för hur unga engelska musiker förvaltade arvet efter femtiotalets svarta rock & roll och rhythm & blues. Gruppen tog sitt namn efter en låt av deras största förebild, Bo Diddley. Om Rolling Stones älskade Chuck Berry så var Pretty Things besatt av Diddley. Resultatet var både skitigare och gapigare än något annat
jag hade hört innan! Och i djupaste respekt för sin läromästare är inte mindre än fyra av debutalbumets tolv låtar skrivna av Ellas »Bo Diddley« McDaniel: Roadrunner, She´s Fine, She´s Mine, den helt makalösa Mama, Keep Your Big Mouth Shut och sången som gav gruppen dess namn - Pretty Thing.

Fotografier på bandet stod i stark kontrast till vad gruppnamnet utlovade. Och pricken över i:et, det som skilde gruppens sound från alla andras, var den lille mannen i den fåniga skinnhatten. Galningen som fick Nya Zeelands parlament att för alltid bannlysa Pretty Things i landet - Vivian »Viv« Prince. En trummis så gudabenådad att det, i rocksammanhang, egentligen bara funnits en jämlike, den likaledes innovative John Bonham - synkopernas mästare!

I fullständig samklang med bandets utseende och dess rykte, stod vad som måste betraktas som kronan på verket gällande deras ledande ställning inom brittisk rhythm & blues - de laddade inspelningar Midnight To Six Man och L.S.D. - den senare står för pund, shilling och pence. Är det någon som tror på det? - där Phil May och Dick Taylor visar att de även var förstklassiska låtskrivare.

Att de var mästare på att göra andras inspelningar till sina egna, visste vi redan genom behandlingen av det de tog över från Bo Diddley. Men deras version av Come See Me fullständigt sliter sönder J.J. Jackson & The Greatest Little Soul Band In The Lands original av Come See Me (I´m Your Man). Och det vill inte säga lite, då Jacksons egen inspelning verkligen inte är någon barnlek!

Om man vill förstå varför Mike Stax beslutade sig för att börja spela bas, flytta till Amerika och framför allt byta efternamn till Stax, så måste Come See Me vara svaret. Låten inleds med en kort trumvirvel, därefter ett bombastiskt basriff av John Stax, som egentligen aldrig lämnar över fokus till någon annan. I bakgrunden distade gitarrer, pianodrillar och en slamrig tamburin. Phil May gör helt klart att det finns inga alternativ till vare sig honom eller den grupp han är medlem i. Ingen samtida inspelning kommer ens i närheten av det här. Det är det optimala uttrycket för den genre den representerar. Come See Me räcker som bevis för att vi har att göra med sextiotalets mest intressanta band! Alla kategorier!

Viv Prince totala oförmåga att vistas i möblerade rum, blev till slut för mycket även för Phil May och Dick Taylor. Redan i ett tidigt skede under inspelningen av »Get The Picture?« tvingades han lämna bandet. Arbetet fullgjordes av studiemusikerna Bobby Graham, Mitch Mitchell - den senares personlighet ansågs alltför lugn för att bli permanent medlem i Pretty Things - och den blott sjutton år gamla Skip Alan.

Om första Lp:n är hundra procent rhythm & blues, så tillför Pretty Things även nya influenser på »Get The Picture?«. Öppningslåten You Don´t Believe Me är genial folkrock. Cry To Me är soul och det är även den egna Get The Picture?, som med lätthet skulle kunna ha gjorts av någon från bolaget Stax. Och så då Buzz The Jerk, en hybrid mellan rhythm & blues och funk. Sylvass gitarr i inledningen av Dick Taylor, blytung basgång av John Stax, funkigt gitarrkomp av Brian Pendleton och nonchalant sång av Phil May. Är det inte Prince bakom trummorna, så måste man ha sagt till honom, vem det nu är, att spela som Viv.

EMOTIONS

Ett par mycket fina singlar 1966 gav en fingervisning om att framtiden inte var helt utstakad för Pretty Things. Från Kinks Lp »Face To Face« hämtade man Ray Davis-kompositionen House In The Country. En slamrig och musikaliskt löst sammansatt historia som passade bandet perfekt och som även hade platsat på »Get The Picture?«. Baksidans Me Needing You, skriven av Phil May, är renlärig rhythm & blues som kunde vara hämtad från debutalbumet.

Mest intressant är Progress, som är en flört med tidens ökade intresse för den svarta soulmusik som Otis Redding och bolaget Stax/Volt företrädde. Ett snyggt gitarrintro, en melodiös basgång, ett snyggt balanserat blås och en lagom taggad Phil May tar oss raka vägen i riktning mot Pretty Things tredje Lp.

Trots att medlemmarna själva alltid tagit avstånd från »Emotions« (1967), så är det ändå en intressant skiva som på inget sätt går att bortse ifrån. Den är - om än något haltande - länken mellan gruppens tidiga rhythm & blues och dess senare period av psykedelia. Att bandmedlemmarna blev bortkopplade och fråntagna ansvaret för slutresultatet är naturligtvis djupt olyckligt.

När »Emotions« släpptes till försäljning fanns där både stråkar och blås, som lagts på i efterhand av producenten Steve Rowland. Stråkarna går att leva med, men blåsarrangemangen låter för jävliga! Sångerna There Will Never Be Another Day, Out In The Night, Photographer, Bright Lights of The City och My Time går helt enkelt inte att lyssna på. Blåset är fullständigt okänsligt och på inget sätt integrerat i musiken, utan blir istället ett fristående störande och tillgjort element.

Jag förstår att Phil May är förbannad. Vem skulle, för att blidka den tänkta köparen, acceptera att någon målade in en svan i Monets näckrosdammar? Eller vid en ny översättning av t ex bibeln lägga till några extra kapitel? Halva skivan kvaddades på ett sätt som för tankarna till vad Norman Petty gjorde med arvet efter Buddy Holly. Om medlemmarna själva hade fått slutfört arbetet med »Emotions«, är jag övertygad om att den blivit inget mindre än just den perfekta länken mellan »Get The Picture?« och »S.F. Sorrow«, så bra är grundmaterialet.

Vad går då att lyssna på? Köp en cd-utgåva av skivan och programmera enligt följande: 1,2,3,5,7,8,11 och ni får en mer än acceptabel mini-cd! Där har ni alltså det minst förstörda materialet, vilket är mer poporienterat - med inslag av både folkrock och psykedelia - än de två första albumen.

Öppningsspåret Death Of Socialite lider visserligen även den av ett pålagt blås, men är så stark i sig att den ändå inte havererar. Children är en charmig bagatell av barnramsekaraktär med en halvfarts-Heart Full Of Soul-klingande gitarrslinga. Den primitiva Tripping är den enda låt som påminner om gruppens rötter.

I den snygga balladen The Sun har Phil May plockat fram sin, tills dess, okända sammetsröst. One Long Glance är lättpsykedelia enligt brittisk modell, medan de båda bästa sångerna House Of Ten och Growing In My Mind är som hämtade från Loves »Forever Changes«.

När 1967 och -68 ställde krav på både mer sinnesutvidgande upplevelser och musik än vad den begränsade rhythm & bluesen kunde åstadkomma, så hade Stax och Pendleton redan lämnat bandet. In kom istället Wally Allen - bas, gitarr och sång, John Povey - orgel, sitar och sång - båda tidigare från beatgruppen Bern Elliott & The Fenmen - samt på trummor först Skip Alan, sedan John »Twink« Alder, tidigare The Fairies och Tomorrow, och därefter återigen Skip Alan.

WALKING THROUGH MY DREAMS

Singlarna Defecting Grey / Mr. Evasion och Talkin´ About The Good Times / Walking Through My Dreams har allt som krävs av tidstypisk psykedelia. Oväntade tempoväxlingar, beslöjad stämsång och ett maximalt utnyttjande av vad en studio kunde göra med det inspelade ljudet.

Lika engagerad som en sjätte medlem kom producenten Norman Smith att få ett odelat förtroende för bandet och tog dem till Abbey Road-studion. För första gången gavs bandet i princip obegränsad studiotid. På senhösten 1967 fick vi så det som fortfarande framstår som det mest spännande psykedeliska experimentet i den brittiska floran.

En mullrande bas, skapat genom att släppa en akustisk gitarr i golvet, inleder Defecting Grey innan Phil May kommer in och i valstakt »lallar« fram en barnramseliknande melodi, som snart avbryts av sitar och ett stenhårt gitarrkomp à la ett drogat tidigt Kinks. Sången förvandlas till psykedelisk rock & roll, men växlar snart tillbaka till valstakt för att senare övergå i både melodiös poppsyk och engelsk music hall. Allt som allt skiftar man mellan fyra olika stilarter. Ursprungligen var Defecting Grey en nio minuter lång resa, men kortades ner till mer hanterliga fem minuter.

Pretty Things var nu långt ifrån sitt ursprung och lyckades åter dra åt sig det musikaliska initiativet. Lika innovativa som Pink Floyd, vars producent man också delade, men den stora skillnaden mellan de två ledande psykgrupperna var att Pretty Things aldrig tappade sin förankring i rock & roll och rhythm & blues. Pink Floyd i all ära, men Pretty Things har aldrig glömt sina rötter.

Baksidans Mr Evasion liksom Talkin´ About The Good Times och Walking Through My Dreams är - om inte lika komplexa - så åtminstone lika intressanta och utgör toppskiktet inom brittisk psykedelia. Originalmedlemmarna Phil May och Dick Taylor tillsammans med Skip Alan och multiinstrumentalisterna Wally Allen och John Povey stod nu allra längst fram och var ordentligt rustade inför den stora prövningen - den mörka historien om Sebastian F. Sorrow.

En enig kritikerkår betraktade »S.F. Sorrow« som Pretty Things största ögonblick. Både vokalt och instrumentalt utgör det här bandets absolut starkaste period. »S.F. Sorrow« har dessutom den något tvivelaktiga rollen att vara den första s.k. rockoperan. När Pete Townshend hörde den satte han sig ner och skrev ihop »Tommy«, varpå The Who fick ordning på sin avstannade karriär igen.

I en intervju med Richie Unterberger berättar Phil May att idén till »S.F. Sorrow« kom från klassisk opera: »The only thing I was influenced by was classical opera. I thought it was a great idea to have a story. There seemed no reason that the music we were writing was not for a whole 40-minutes (piece).... My only influence in terms of where I was looking for comparisons was in opera, where it starts off and they falls in love and she dies. I thought, great. All the bits and pieces in that song, that they can all be about one person´s life.«

Det tog Pretty Things och Norman Smith fjorton månader att skriva och spela in »S.F. Sorrow«. Arbetet gjordes helt i Abbey Road-studion och kunde periodvis pågå dygnet runt. Resultatet var, genom sångernas gemensamma historia, mer sammanhållet än något jag hört innan. Musikens karaktär var unik i sitt, nästan genomgående, användande av en rent akustisk botten, bestående av sitar, flöjt, trummor och gitarrer. Genom att ovanpå det lägga distade elgitarrer, orgel, baklängesljud och tunga basgångar skapades på samma gång en både gränsutvidgande och jordnära ljudbild.

De mesta psykedeliska effekterna framkallades dock av den omfångsrika stämsången och det är slående hur seriöst och omsorgsfullt Pretty Things tar sig an sånginsatserna. Med flera duktiga sångare i gruppen kunde man från 1967 och framåt hålla en genomgående mycket hög vokal standard, både vad det gäller arrangemang och utförande.

Phil Mays röst genomgick en enorm förändring i förhållande till de tidiga årens krav på en mer gapig och raspig röst: »My voice was changing to suit the material we were turning out. You couldn´t put a harmony against a lead line that wasn´t in tune. It´s like, if one of us is doing something, we can be slightly off. But if all four of us are gonna do it together, if you´re off, the other three of us ain´t gonna work together. It´s gonna be discordant. So suddenly, you have to start being more precise.« (R Unterberger)

ELECTRIC BANANA & PHILIPPE DEBARGE

Under 1967-68 levde Pretty Things ett dubbelliv. Parallellt med inspelningarna av de första psyksinglarna och »S.F Sorrow« arbetade gruppen för musikförlaget De Wolfe Ltd, som specialiserat sig på bakgrundsmusik för film och TV. Eftersom man redan var under kontrakt med EMI kunde namnet Pretty Things inte redovisas öppet.

Under de föga spännande namnen »Electric Banana«, »More Electric Banana« och »Even More Electric Banana« pressades ett mycket begränsat antal skivor upp och skickades runt till producenter av film. De var alltså inte avsedda för den allmänna publiken. Om t ex en förare i en filmscen satte på bilradion, kunde det vara Pretty Things/Electric Bananas specialskrivna musik som strömmade ut ur högtalarna.

Här finns en stilmässig mångfald som borde övertyga även de mest skeptiska. Ren popmusik i A Thousand Ages From The Sun och What´s Good For The Goose, soulpop som Walking Down The Street, If I Needed Somebody och Danger Signs samt proggrocklåtarna Take Me Home och James Marshall. T o m förstklassig folkrock som Do My Stuff slösar man bort under pseudonym.

Mest frapperande är nog ändå att gruppen - med vänsterhanden och utan avsikt att nå försäljningslistorna - som rena brödinspelningar kunde släppa ifrån sig psykedelia helt i klass med tidigare Defecting Grey och Walking Through My Dreams. Electric Banana-skivorna innehåller tillräckligt med utomordentligt material för en hel Lp. Alexander, Grey Skies, Eagle´s Son, It´ll Never Be Me, Blow Your Mind, Love, Dance And Sing, Rave Up, I Love You och Street Girl borde, tillsammans med de två första psyksinglarna, släppts av EMI/Columbia som ett eget album innan »S.F. Sorrow«. Vilken klassisker det skulle ha blivit!

Ett mysterium på väg att lösas är Pretty Things inspelningar tillsammans med den franska playboyen Phillippe DeBarge. Fransmannen var besatt av Pretty Things och mot betalning skrev Phil May och Wally Allen en hel Lp åt honom. Kompad av bandet, och med Phil May som vokal lärare, sjöng DeBarge 1969 in tolv originallåtar i typisk Pretty Thingsstil, d v s med både akustiska och fuzztunga gitarrer, mellotron, baklänges ljud och trestämmiga harmonier av May, Allen och John Povey.

Phil May ser idag inspelningarna mest som ett intressant experiment: »Again, it was another moneymaking job. Wally and I just wrote a bunch of songs for this French guy, who was a millionaire, and he flew us down to his villa in St. Tropez. It was really bisarre, because what we´d do is, I would sing a song for him on the backing track. He would go back to the Hilton, and lie on his pillow with a walkman, learning how to sing the song, and the phrasing. And then he´d come back to the studio the next day to sing it, having learned how to sing it. No kind of falseness about him being a musician. He just wanted to make a record with the Pretty Things. And he was prepared to pay. So it was like, we led him through it completely.« (R Unterberger)

Ugly Thing släpper senare i år (2008) - för första gången legalt - Phillippe DeBarge/Pretty Things-albumet remasterat, godkänt och i samarbete med alla inblandade, vilket innebär ett långt mycket bättre ljud än de piratkopior som cirkulerar. Musiken är precis så suverän som vi har rätt att förvänta oss av Pretty Things och med bästa möjliga ljud kommer det att bli årets retrohändelse!

Efter att ha medverkat på »S.F. Sorrow« såg Dick Taylor det som en värdig väg ut ur bandet. Han provade på att producera, bl a Hawkwinds första skiva, men lämnade strax därefter musikbranschen för gott i närmare tio år. Ersättare till Dick Taylor i Pretty Things kom att bli Victor Unitt, som både före och efter varit medlem i ett annat spännande band - The Edgar Broughton Band.

När arbetet med »Parachute« - även den producerad av Norman Smith - påbörjades är det som om bandet egentligen inte alls brydde sig om att »S.F Sorrow« inte ledde till det genombrott dess nyskapande karaktär borde ha gjort. Med full energi tog man åter ny sats. I motsats till många samtida band runt det progressiva 1970 gick aldrig Pretty Things i jazzfällan, utan vårdade sina blues- och rockrötter och byggde utifrån dem vokala harmonier som hämtade inspiration från sena Beatles. I titellåten Parachute lånar man t o m stämsångsarrangemangen från Beach Boys och toppar ogenerat med ett utsökt klockspel.

Det är ingen tvekan om att »Parachute« går sin egen väg. Victor Unitt är en helt annan typ av gitarrist än Dick Taylor, vilket sätter sin prägel på musiken. Borta är kontrasterna mellan det akustiska och det elektriska som är så grundläggande på »S.F. Sorrow«, men trots att »Parachute« är mer elektrisk än föregångaren så är den ändå ljudmässigt långt mycket softare. Det gör den inte mindre intressant, något som också tidningen Rolling Stone uppmärksammade och valde den till årets skiva 1970.

Även om »Parachute« satte punkt för Pretty Things som ett nyskapande band, så hade de ändå visat världen en makalös förmåga till utveckling. Gruppen hade inom fyra tongivande genrer presterat det absolut bästa. 1965 års rhythm & blues gav oss »The Pretty Things« och »Get The Pictures?«. Det bästa från Electric Banana-perioden är ren råpsykedelia. »S.F. Sorrow« skapade rockoperan och den progressiva rocken fick »Parachute«. Vad kan vi mer begära?

Otack är dock världens lön. Pretty Things har aldrig fått det stora erkännande de förtjänar. Priserna togs istället av först Rolling Stones och sedan Pink Floyd. Kanske är det just det som sporrat dem, eller så bryr de sig inte alls.

Phil May minns tillgången till obegränsad studiotid som mer värdefull än ekonomisk ersättning: »It was very low royalties. We worked out, we´d have to sell sort of three million copies of S.F. Sorrow to pay our advance back before we earn any more money out of it. They gave us freedom. The reason we went to EMI was not that they offered the best money....We wanted to work at Abbey Road. When we met Norman and went up to Abbey Road, it was like a fait accompli . We just felt we´d found home....We had unlimited studio time. Which for us, at the time, was better than money...« (R Unterberger)

Pretty Things efter »Parachute« stod inte längre längst fram, men det finns ändå alltid tillräckligt med bra material även på senare album för att fånga mitt intresse. »Freeway Madness« (1972) har Honeybuspastischerna Peter och Over The Moon samt Havana Bound som parar ihop glam- med hårdrock. Detsamma gäller den maffiga Maybe You Tried på »Silk Torpedo« (1974). Här spelar man i samma division som Heavy Metal Kids, med den charmige Gary Holton på sång - för övrigt ett av de absolut bästa liveband jag sett!

På »Savage Eye« från 1976 ligger It´s Been So Long, vilken är blue eyed soul med en stor portion gospelkänsla och pubrockpärlan It Isn´t Rock ´N´ Roll. Åttiotalet började lovande med »Crosstalk« (1980), som är Pretty Things mest helgjutna skiva efter »Parachute« och påminner mycket om hur Tyla Gang lät, samt har all den tidsenliga energi som var utmärkande för samtida rockband - påverkade av glamrock, punk och new wave.

Även om låtarna inte alltid håller på sjuttiotalsinspelningarna så kan man aldrig ta ifrån Pretty Things dess otroliga vokala förmåga. Det är alltid en njutning att höra hur snyggt solo-, kör- och stämsången sitter!

...RAGE BEFORE BEAUTY & BALBOA ISLAND

Allmänheten kanske inte springer benen av sig för att köpa »...Rage Before Beauty« (1999), som var bandets första studioskiva sedan 1980. Skivan är ett bra bevis på att ett sextiotalsband inte nödvändigtvis måste hoppa på revivalkarusellen för att överleva. Med bevarad integritet har man gjort en platta som står sig bra både gentemot bandets sextiotals- och sjuttiotalsutgåvor.

Det lättaste för Pretty Things hade varit att - Gud förbjude! - bli ytterligare ett åldrat bluesband. Istället ser man tillbaka på hela sin karriär och ger oss på »...Rage Before Beauty« musik som i sina bästa stunder skulle ha passat in med det de gjorde under sin mest kreativa period. Rhythm & bluesen och vildhjärnan Viv Prince hyllas i Vivian Prince och med Everlasting Flame och Blue Turns To Red är gruppen tillbaka någonstans mellan »S.F. Sorrow« och »Parachute«.

Något udda, eller kanske t.o.m i sammanhanget malplacerad, är valet av P F Sloans Eve Of Destruction. Inte för att den är dåligt gjord, snarare tvärtom. Det är en fantastisk version! Full av energi och med en stor luftig produktion, bestående av tolvsträngade gitarrer, körer, snygga basgångar och hammondorgel. Phil May sjunger med kraft, vilket i och för sig inte är konstigt, inspelningen är densamma som släpptes som singel redan 1989, alltså tio år innan »...Rage Before Beauty«. Då borde gruppen också ha tagit sig samman och gjort ett helt album med samma kravlösa och vitala sound.

Det finns egentligen bara ett problem med »...Rage Before Beauty«, men det gäller inte musiken, utan skivans långa speltid. Från de generösa sextiofyra minuter hade man med gott samvete kunnat plockat bort tjugo minuter - förslagsvis de mediokra Play With Fire och Mony Mony - och därigenom fått ett mer förtätat album.

Det tog »bara« åtta år för Pretty Things att komma med en uppföljare till »...Rage Before Beauty«, vilket gör »Balboa Island« (2007) till deras andra album sedan 1980! På frågan om vad Phil May, vars röst inte tycks kunna försämras, vill med nya skivan svarar han: »I think an album should be an emotional experience, and that´s what we were feeling with things like Forever Changes, and I think SF Sorrow certainly does that, takes you through a complete trip, and I think Parachute does too, and Crosstalk. Suddenly you´re uplifted when you didn´t expect to be - you´re in this dark place and then a shaft of light comes through. I think that´s what a good album should be.«

Och visst är det ett bra album. Ja, t o m ett lysande album! Pretty Things vände rygget åt den digitala utvecklingen och spelade in »Balboa Island« helt igenom analogt, med mikrofoner, förstärkare och instrument från tiden då de fortfarande var unga. Sättningen är densamma som på Defecting Grey, förstärkt med gitarristen Frank Holland. All musik spelades in live i studion och bara ett fåtal pålägg har gjorts efteråt.

Utan att se sig om gör Pretty Things sin bästa skiva sedan »Parachute«. Ingredienserna består av det de alltid varit bäst på: rhythm & blues, psykedelia och stämsång. Vetskapen om att man fortfarande har en publik, om än mer entusiastisk än stor, verkar stimulera låtskrivarna May och Holland.

Genom att i öppningslåten, The Beat Goes On, låna det hetsiga trumkompet från punkens första singel, New Rose med The Damned som kom i oktober 1976, visar Pretty Things sitt släktskap med den utmanande energi som var punkens uttryck. Texten, liksom även den fullständigt amoklöpande mariachitrumpeten i slutet, ger löften om att rock & roll alltid kommer att finnas.

I nästa spår, Buried Alive, höjar man temperaturen ytterligare och gör ursinnigt svängig freakbeat, för att sedan i både Livin´ In My Skin och (Blues For) Robert Johnson, med i huvudsak akustiska instrument, skapa en ödesmättad och jagad stämning.

De få coverversioner som Pretty Things gör på »Balboa Island« är valda med större omsorg än de på »...Rage Before Beauty«. Muddy Waters Feel Like Goin´ Home har, liksom originalet, hämtat näring ur Mississippideltat. The Ballad Of Hollis Brown följer Bob Dylans spartanska inspelning på »The Times They Are A-Changin'« från 1964. Mest överraskande är ändå Freedom Song, vars ursprung anges som okänt. Phil May ackompanjeras av en hummande gospelkör, banjo, piano, bastrumma, crashcymbal och längst fram en sordindämpad trumpet som ger sången en magnifik känsla av trettiotal och New Orleans.

Phil Mays dotter Sorrel arbetade som assisterande producent för Channel 4-dokumentären om den amerikanska religiösa sekten Children Of God, som även visats i SVT, och de omfattande övergrepp på barn som pågått inom sekten. Den lika vackra som svarta Dearly Beloved berättar om alla de självmord som begåtts av dessa barn senare i livet. Med en ljudbild som hämtat inspiration från Beatles anno Strawberry Fields Forever och med en Lennonsk svärta i Phil Mays röst - han har aldrig sjungit bättre - blir Dearly Beloved skivans både bästa och mest angelägna spår.

Med »Balboa Island« sätter Pretty Things ner foten här och nu. Att leverera en platta som inte får mig att genast associera till »Get The Picture?« eller »S.F. Sorrow« är precis det livstecken jag önskat mig från dem. Jag visste det naturligtvis, men nu är det också bevisat. The Pretty Things är tillbaka. Inte som ett cover- eller revivalband, utan man tar sin musik på lika stort allvar som man gjorde 1965, 1967, 1968, 1970, 1980 och 1999. Och med »Balboa Island« visar gruppen att de är rustade även för framtiden.

The Pretty Things - som tillsammans med Gene Vincent och Jim Ford ingår i min heliga treenighet -var inte bara det första som verkligen drabbade mig, utan de är även både bland det största och tidsmässigt det längsta som drabbat mig! Det var kärlek vid första ögonkastet och de har följt mig genom livet. Jag ser inget som skulle kunna ändra på det och för en utpräglad nattmänniska är Midnight To Six Man säkert en bra låt att begravas till.

SAMMANFATTNINGSVIS...

...så utgör ovan nämnda artister bara en promille av alla de artiklar, notiser och recensioner som fyllt sidorna i de tjugosju nummer av Ugly Things som hittills kommit ut. Ambitionen och förmågan att helhjärtat kunna föra upp till ytan både artister och musikstilar som ständigt levt i skuggan av mer kända och säljande dito är en kulturgärning som inte kan överskattas.

Vem skulle annars skriva rena doktorsavhandlingar om band som svenska Union Carbide Productions eller amerikanska The Misunderstood? Vem skulle lyfta fram ultraobskyra fenomen som The Koala, The Bush eller varför inte norska 1 2 6? Och dessutom låta alla tala till punkt!

För att verkligen förstå omfattningen av den mission Mike Stax bedriver, så går man lättast till Ugly Things hemsida www.ugly-things.com och köper sig ett eller flera av de nummer som fortfarande finns i tryck. Möjligheten att det förändrar ditt sätt att tänka, eller åtminstone dina lyssnarvanor, är stor. Men det är det värt!

MUSIKERN MIKE STAX...

...är en lika intressant och hängiven person som tidningsmannen Stax. Efter upplösningen av Crawdaddys bildade han legendariska The Tell-Tale Hearts. Ett band som initialt var så kompromisslös i sin kärlek till brittisk rhythm & blues i allmänhet och förebilderna Pretty Things i synnerhet, att mini-Lp:n »The 'Now' Sound of The Tell-Tale Hearts«, lika gärna kunnat varit inspelad i England 1965 som i Amerika 1985.

Med enbart sex sånger fanns det naturligtvis inget behov av utfyllnad. Jag minns fortfarande den euforiska känslan av att få uppleva äkta engelsk rhythm & blues igen. Att åter få höra musiker som tog musikstilen på största allvar. Inte bara gör de Downliners Sects Everything I´ve Got To Give suveränt , utan även det egna materialet håller hög klass. Den gapiga One Girl är som hämtad från Pretty Things första Lp.

Att Tell-Tale Hearts valde att göra holländska Peter & The Blizzards Bye Bye Baby visar vilket medvetet och insiktsfullt band Stax skapat. Låten är ett skolexempel på rhythm & blues i sin mest charmiga och primitiva form. Hela Peter & The Blizzards produktion finns samlad på en självbetitlad 10»-Lp från bolaget OpArt. Skivan är ett absolut måste för er som vill höra även de lokala varianterna av de samtida engelska storheterna.

På albumet, »The Tell-Tale Hearts«, visar bandet åter
sin respekt för nederbeat genom att låna två låtar från Q65: From Above och It Came To Me, samt båda sidorna på Outsiders fjärde singel Keep On Trying och That´s Your Problem. Man lyfter även fram en godbit från Pretty Things tidiga produktion, Me Needing You från 1966.

Det egenkomponerade materialet lutar annars mer åt det amerikanska sextiotalsgaraget. Ett något mer orgelbaserat sound än på »The 'Now' Sound of The Tell-Tale Hearts«, med influenser från band som The Standells, The Shadows Of Knight och Chocolate Watch Band, d.v.s. sånt vi lärt känna från Nuggetssamlingarna.

THE HOODS

Den breddning av både stil och ljudbild som delvis gav sig till känna på fullängdaren »The Tell-Tell Hearts« skulle visa att Stax inte hade för avsikt att fastna i brittisk rhythm & blues. När han i början på nittiotalet satte samman The Hoods, var han en musiker som väl kunde ta vara på sina influenser och av all den musik han konsumerat skapa något nytt och eget.

När allt får smälta samman, blir Mike Stax en både intressantare och mer komplex kompositör, som snarare lånar fraser och harmonier än plagierar rakt av. Därav anledningen till att man så ofta tycker sig känna igen det man hör, trots att allt är skrivet av Stax och Hoods. Utan direkt likhet, så var det ju på exakt samma sätt som Nick Lowe gjorde sina klassiska popdängor under pubrockens era.

Stupidity är skriven av Solomon Burke och den enda cover på Lp:n »Gangsters & Morticians«, där sextiotalets alla stilar, utom psykedelia, finns representerade - eller snarare mixade. I redan nämna Stupidity lutar sig Hoods mot de coverversioner som gjordes av Hamburg-besökande Liverpool-band som Kingsize Taylor & The Dominoes och The Undertakers.

Strålande Merseybeat med i verserna ett snyggt lån från Beatles I´m Happy Just To Dance With You - hämtad från mästerverket »A Hard Day´s Night« - gör She Put A Hex On Me till en av mina absoluta favoriter på »Gangsters & Morticians«.

Nu är jag å andra sidan helt såld på den musik Beatles gjorde på »A hard Day´s Night«. Deras ofattbara begåvning som låtskrivare står här, för riktigt första gången, i full blom. I sånger som just I´m Happy Just To Dance With You, I Should Have Known Better, Things We Said Today och framför allt Any Time At All visade gruppen upp det självförtroende och den genialitet som för alltid skulle förvandla dem till nummer ett inom modern popmusik. Ett av de mest klassiska album som spelats in och Hoods She Put A Hex On Me är en hyllning till Beatles tredje Lp!

Hoods var ett långt mer musikaliskt självständigt band än både Crawdaddys och Tell-Tale Heart - som arbetade i en tradition de aldrig bröt - och det är spännande att följa de spår man lägger ut. Inledningen till Standback (Payback) är som hämtad från Pretty Things andra Lp »Get The Picture?«. Chuck Berrys Come On, filtrerad genom The Rolling Stones, har satt sin tydliga prägel på Nothing At All. Pubrockarna Inmates skulle ha varit stolta om de hade kunnat lägga den på sin första Lp »First Offence«.

Detsamma gäller She´s My Car och Rain Starts Fallin´ som är ren pubrock. Om dessutom ett stödjande blåsarrangemang lagts på i versen hade den senare blivit en soullåt i Bill Hurley-tolkar-Otis Redding-klass. Den burleska I´m Your Mortician låter som något Roy Loney & The Phantom Movers skulle ha kunnat skrattat fram till första Lp:n »Out After Dark«.

Sammanfattningsvis så hamnar »Gangsters & Morticians« någonstans mellan just Inmates »First Offence« och Roy Loneys »Out After Dark«. Så genial är skivan. Medvetet eller omedvetet, utan Mike Stax stora kunnande och enorma intag av musik hade den inte varit möjlig.

Att Hoods i 1992 års Candy så fräckt lånar ackordriffet från holländska The Motions You Bother Me (1965) minskar på inget sätt trovärdigheten hos bandet. Deras tvära kast in i lättpunken med de sista singlarna Empty Head och We Are Your Fear blev slutligen upptakten till ytterligare en spännande konstellation.

Det energifyllda Evil Eyes kom tyvärr bara att ge ut en enda singel. Med den rasande Guilty / You Burn Me Up & Down från 1995 befinner sig Mike Stax plötsligt mitt i samtiden. Borta är alla tydliga influenser och spår av sextiotalet, kvar finns det som ofta skiljer det geniala från det mediokra: energi!

THE LOONS

Av alla de band som Mike Stax har arbetat med så är nuvarande Loons det mest långlivade. Även om antalet skivutgåvor inte är jättemånga, så finns ändå en regelbundenhet från första singeln 1996 fram till senaste cd:n »Paraphernalia« 2004. Om Hoods helt saknade psykedeliska influenser så är förhållandet med Loons precis det motsatta.

Mike Staxs beundran för svenske Ebbot Lundberg, och de grupper han varit frontfigur för: Union Carbide Productions och Soundtracks of Our Lives, var anledningen till att Lundberg kom att producera Loons första cd, »Love´s Dead Leaves« (1999). Ett samarbete som tog Stax och Loons in i den värld som befolkas av storheterna Arthur Lee och Love under deras »Forever Changes«-period.

Ja, det är stora ord att jämföra med något så genialt som de tre öppningslåtarna på »Forever Changes«: Alone Again Or, A House Is Not A Motel och Andmoreagain. Men det Stax, Loons och Lundberg åstadkommit med Flying Up Into The Floor, Thursday´s Child, Face Out of Phase och inte minst Paint It Gold, gör »Love´s Dead Leaves« till den skiva man först associerar till när man lyssnar på Loves tidlöst vackra tredje album.

Om Loons första cd var som balsam för själen så är »Paraphernalia« en mer orolig historia. Det drömlika soundet på »Love´s Dead Leaves« har fått ge vika för en mer nervös och laddad ljudbild. Att The Misunderstood betytt mycket för Stax märks här främst genom att musiken är lika fullpackad med energi som den hos de amerikanska föregångarna.

Från Downliners Sect 1964 till Love 1967 innebär tidsmässigt att Mike Stax - på trettio år - gjort en resa motsvarande tre till fyra år. Stilmässigt innebär hans grundlighet och stora förståelse för materialet att han utan begränsningar - och med stor trovärdighet - som i Not The Same Girl kan blanda punk med Beach Boysstämmor, och mitt i alltihop slänga in en Beatles-Revolver-pastisch som Follow The Rain Down. En imponerande resa!

DISKOGRAFI:

THE CRAWDADDYS:

ALBUMS:
Crawdaddy Express (Voxx) US-79 *
Here ´Tis! (Mike Stax on four tracks, rec 1982) (LP/CD - Voxx) US-86

SINGLES:
There She Goes Again / Why Don´t You Smile Now (Voxx) US-80 *
5 x 4 (EP - Voxx) US-80 *
Jumpback + 3 (Rec. -88) (EP - Romilar) SPAIN-88

COMPILATIONS:
BATTLE OF THE GARAGE VOL. 1 (Voxx) US-81
You´re Gonna Need My Love Someday

* Recorded and released before Mike Stax was in the band.



THE TELL-TALE HEARTS

ALBUMS:
The Tell-Tale Hearts (LP - Voxx) US-84
The “Now« Sound Of The Tell-Tale Hearts (LP - Voxx) US-85
The Tell-Tale Hearts (tracks from above two releases) (LP - Lolita) FRA-86
High Tide (Big Noses & Pizza Faces) (anthology CD - Voxx) US
- (above also bootlegged on vinyl with less tracks:Tapir Rec) -
A Bitchin´ Boss Rave-Up With The Tale Hearts / Live in Springfield (Corduroy) AUS-97
Later That Same Night In Sprinfield.../ Live vol.2 (Corduroy) AUS-97

SINGLES:
Promise / Too Many Lovers (Kavern 7) AUS-87
Take a Look Inside / I´m Ready (Nevermore) US-90
Circus Mind / Flyinge (recorded 1989) (Nevermore) US-92
Promise / Too Many Lovers (Munster Records) SPAIN-00

COMPILATION:
BATTLE OF THE GARAGES VOL. 3 (Voxx) US-84
My world Is Upside Down
GARAGE SALE (Cassette - Roir) US-84
That´s your problem
99TH FLOOR FANZINE FLEXI US-84
I Get Up In The Morning
SOUND AFFECTS (Cassette)
Nothing You Can Do
OH GOD! MY MOM´S ON CHANNEL 10! (Nardwuar) CAN-89
I Get Up In The Morning
MISFIT: A TRIBUTE TO THE OUTSIDERS (Screaming Apple) GER-89
Daddy Died On Saturday
NOT SO PRETTY (Pretty Things tribute) (LP - Corduroy) AUS
Me Needing You



THE HOODS

ALBUM
Gangsters & Morticians (LP/CD - Midnight) US-91
4 Songs To Kill 4 (12” Ep - Satyr) GREECE-92

SINGLES:
You Won´t Take Her / Mystery Train (Dionysus) US-91
Great Mistake (Split single with the Smugglers) (Munsters Records) SPAIN-92
We Are Your Fear / Never Got Thru (Screaming Apple) ger-93
Empty Head / One Difference (Get Hip) US-93

COMPILATIONS:
CLAM CHOWDER & ICE VS. BIG MACS & BOMBERS (Nardwuar) CAN-91
She Ain´t Doing Me Wrong


THE EVIL EYES

SINGLES:
Guilty / You Burn Me Up & Down (Screaming Apple) GER-94



THE LOONS

ALBUMS:
Love´s Dead Leaves ( CD - Get Hip) US-99
Paraphernalia (CD - UT Rec-04) US-04

SINGLES:
Paradise / I Drain the Dregs (Time Bomb) US-96
Unwind / Slow Knife (360 Twist ) US-96
Future Tense / 16 Story Reflection (Screaming Apple) GER-97
Face Out Of Phase / In The Past / Knock Knock (Thermionic) US-97
Stumble & Fall / Strange (Max Picou) SWI-98

COMPILATIONS
TIGER MASK / TRASH A GO-GO (LP/CD - Dionysus) US-98
Climbin´ The Heap
HIPSTERS (CD - Acid Jazz) UK-06
Some Kind Of Asylum
HE PUT THE BOMP! IN THE BOMP: GREG SHAW (CD Bomp Rec.) US-07
I´m Dissatisfied


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.