Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Highway 101 Listan
Av Jonas Franksson

Vilken är världens bästa skiva? frågade Rune Häger i maj efter det att han hade utsett Sinatras »At The Sands« till sin personliga favorit. Det var fröet till följande sammanställning. 101 skivor som alla är aspiranter till epitetet världens bästa skiva enligt några av Rootsys mer aktiva forumbesökare 2007.

Följande personer har bidragit till listan: Jonas Franksson, Magnus Eriksson, Johan Annetorp, Jonas Ericson, Johan Kronquist, Örjan Öberg, Dan Persson, Pelle Nilsson, Tobias Levander, Rune Häger, Christian Zätterström, Bengt Eriksson, Tony Ernst, Håkan Olsson, Roger Blomdin, Peter Johansson, Peter Nordgren, Daniel Persson, Holger Jakobsson, Boris Tedeborg, Håkan, Emil Franksson, Terje Hanstad, H Lydahl & Dag Johansson. Ytterligare ett tiotal har varit inblandade när det gäller listans slutgiltiga utformning..

Sammanställare & redigerare Jonas Franksson

Ett särskilt tack till Magnus Eriksson vars entusiasm bidrog starkt till att jag orkade slutföra detta lilla projekt.

Bob Dylan
Blood on the tracks


Jonas Franksson & Tony Ernst:. Självutlämning och autencitet dragen till en sorts spets. Bekännelselyrik, aggressivt självhat och uppslitande kärleksdrama. Det är ett mästerverk som blir bättre för varje år som går, starkare för varje nytt ärr man får. Jag befarar att jag om några år knappt orkar lyssna längre. Dylans bästa och världens bästa skiva enligt Rootsys forum 2007.

Neil Young
After The Goldrush


Christian Zätterström: Den bästa plattan av en artist som med enastående melodisk känsla och särpräglad röst framfört egna, drömska låtar förstärkta av ödsliga akustiska gitarrer, vinande solon, skimrande pianoklink och svajig lapsteel. Ofta till kompet av ett band som oavbrutet låter som om de skulle sluta spela och som ändå spelar tightare än alla andra - Crazy Horse + Lofgren.

The Band
The Band


Johan Kronquist: För att det är världens bästa band. För att det är världens bästa bands bästa album. För att det är otvunget och svängigt och country och fonky och så »rootsy« det bara kan bli. För att de fem sjukt musikaliska musikerna/sångarna här lät som de såg ut: skäggiga, bruna och så långt från flower power man kan komma. För att begreppet americana kan sammanfattas i detta lilla bruna album. För att The Bands »The Band« är jord, organiskt, och förmodligen det mest genuina, sammanhållna album jag vet. Och för att det är absolut omöjligt att tröttna på.

Miles Davis
Kind of Blue


Magnus Eriksson: Efter en del fantastiska förpostfäktningar på Workin', Steamin' och ytterligare några skivor fulländade Miles Davis och John Coltrane den modala improvisationen på Kind of Blue, en av de insatser som öppnade för den moderna jazzens parallella utveckling i antagonistiska riktningar: en fortsatt fördjupad modernism och ett friare avantgarde.

Bob Dylan
Highway 61 Revisited


Johan Annetorp: Ett perfekt sammansatt rockalbum fylld med flödande rockpoesi och genialiska melodier som man aldrig tröttnar på. Ett mästerverk!




Gene Clark
No Other


Jonas F: Tim Buckley gjorde en (mycket bra) platta som heter Happy/Sad, men när jag ser orden Happy/Sad så tänker jag alltid på denna platta. Det är en motsättningarnas skiva. Musiken förmedlar en stark känsla känsla av frihet och livstro, men samtidigt hörs hela tiden en stark sorg. En känsla av att livet ger sår som aldrig slutar blöda och att det ibland är en övermäktigt att stå ut. Ljudbilden är stor men samtidigt intim. Musiken rör sig självklart mellan rock, country, blues och psykedelia. Den flyter fram lätt och självklar, men bränns om man lyssnar närmare. Det låter som själva essensen av hur musik skulle 1974, men skivan blev ett stort fiasko. Å andra sidan så är det idag tydligt att det bara är på ytan som musiken är fast i ett decenium. I grund och botten är det bara tidlös och fantastisk vacker musik.

Fleetwood Mac
Rumours


Jonas F: Jag vet inte om man kalla en kille som har sålt så många skivor som Lindsey Buckingham för underskattad, men han räknas sällan in bland de riktigt stora och det borde han. Och Rumours är hans stora mästerverk, eller man kanske borde skriva mästervärk.
Ni kan historien. En grupp bestående av två förhållanden, båda spricker och Stevie Nicks blir till råga på allt ihop med den enda i bandet som tidigare inte har haft något förhållande med någon inom gruppen. Stor misär råder, mängder av kokain konsumeras och Lindsey Buckingham blir motorn som försöker ro i land projektet med en ny skiva. Och han lyckas strålande. »You can go your own way« är låten som Gessle genom hela sin karriär har försökt skriva utan att lyckas. Kanske är han inte tillräckligt begåvad, men förmodligen handlar det om att han saknar Lindseys förmåga att kasta sig handlöst, utan skyddsnät i sitt skapande. Stevie Nicks låtar håller mycket hög klass. Christine McVies låtar är på gränsen till att bli tråkiga ibland, men det beror nog mest på vad som utspelas mellan dem, och i helheten fyller de sitt syfte. Och i The Chain går alla krafter i gruppen ihop och visar vilken supergrupp det här handlar om. »Rumours« blev fullt rättvist tidernas mest sålda album när den kom ut. Plattan låter förbluffande modern idag. Och att singeln »Silver Springs« numera finns inkuderad på skivan har om möjligt gjort den ännu bättre. Lindsey Buckingham har idag en undanskymd solokarriär.

Television
Marquee Moon


Daniel Persson: Starka låtar rakt igenom. Ett band med två riktigt grymma gitarrister med ett innovativt sound som låter fantastiskt än idag, 30 år senare.




The Beatles
Revolver


Dan Persson: Jag väljer den för att den är nästan kusligt PERFEKT. Varje sekund, varje ton, varje textrad är briljant. Häpnadsväckande variation. Enormt hög musikalisk IQ.




Ry Cooder
Into the Purple Valley


Magnus: Ry Cooder sammanfattar både amerikansk historia och amerikanska musiktraditioner med suveränt musikerskap och övertygelse, dessutom en upptäckarglädje som fortfarande ter sig ganska oskuldsfull. Hans första persiod som soloartist, en bit in i åttiotalet, förenade alla de dygder som finns i blues-, country- och rocktraditionerna när de är som bäst. Att jag väljer Into the Purple Valley framför Boomer's Story, Paradise and Lunch, Chicken Skin Music eller Jazz beror nog på att det var genom den skivan jag upptäckte Ry Cooders egen musik hösten 1972, när jag spelade den oavbrutet, eller blott avbrutet av München-OS och Östers matcher.

Elvis Presley
From Elvis in Memphis


Jonas F: En fantastisk röst, ett fantastiskt band och tolv fantastiska låtar. Att han går i land med »In the Ghetto« är ju en fantastisk bedrift i sig. (Tänk vad han skulle kunna göra med »Till de ensamma«). Men vilka låtar det är för övrigt och vilka framföranden. »Long black Limousine« »I´ll hold you in my heart« »Any day now« osv. På denna platta är Elvis kung. Den störste artisten genom tiderna, inte bara genom sitt inflytande, utan genom den musik som kommer ur honom.

Rolling Stones
Exile On Main Streets


Terje Hanstad:Exile on main street er tidenes britiske flørt med amerika. Her finner man blues, gospel, soul, country etc. Fra de første tonene av »rocks off« til avsluttningen av »Soulsurvivor« 67 minutter etterpå er dette pur magi.



Love
Forever Changes


Johan A:Ett album som griper tag i mig och är lika fascinerande att lyssna på idag som för snart 30 år sedan, när jag hörde detta mästerverk för första gången. Fylld med mystik, oro, spänning, undersköna melodier och fantastiska sånginsatser.



Dr Dre
The Chronic


Tony: »The Chronic« är det svängigaste stycke musik som någonsin producerats. Som när man provade snus första gången! Det är syndigt, smutsigt, elakt. Jag tror att jag spelat plattan varje vecka sedan jag skaffade den för femton år sedan.




Steve Forbert
Alive On Arrival


Johan A:På sitt debutalbum radar Steve Forbert upp ett pärlband med starka låtar där varenda ton, instrument och sånginsats är av yppersta klass. Ett litet mästerverk!




Kris Kristoffersson
Kristoffersson


Jonas F: Ett melankoliskt mästerverk där var varje sång är en klassiker. Dessutom framträder skivans sånger i sina mest fulländade versioner. Med Kristoffersson är det som med Dylan, det handlar om hur man sjunger snarare än om att sjunga vackert i klassisk mening. Jämför denna skivas »Me and Bobby Mcgee«, med Joplins världsberömda insjungning. Fram träder en annan sång som är direkt smärtsam att lyssna på. Eller jämför »Sunday morning coming down« med någon av Cashs versioner. Det är inte det att Cash inte är mannen som verkligen kan sjunga den sången. Han har verkligen all erfarenhet som krävs. Men Kristofferssons version blir mer än en sång, det är snarare en rapport ifrån en av ensamhetens smärtsamaste stunder som känns så drabbande att varenda gång som jag lyssnat på den, så sitter jag först med tom blick, sedan rör sig fingret snabbt mot repeatknappen och jag tänker att detta måste vara än av de starkaste inspelningar jag har hört. I det ögonblicket kan inte ens Cash hävda sig.

The Kinks
Muswell Hillbillies


Håkan Olsson: När mina äldre bröder slogs om Beatles vs Stones tapetserade jag som sjuåring väggen med Kinks-bilder. Sedan kom det många år när fotboll var betydligt viktigare än musik och därmed missade jag många storartade Kinks-plattor. Jag återupptäckte dem med »Muswell Hillbillies«, mycket tack vare Mats Olssons entusiastiska recension i Arbetet (»Har Ni fått strunt i julklapp - Byt till Kinks LP«). Än idag är det en enormt stark platta, kanske Kinks bästa tillsammans med »Village Green...«

The Byrds
The Notorious Byrd Brothers


Johan A:Folkrock, pop, psykedelia och lite countryrock i en härlig sammanblandning. Ett mästerverk!!!





Velvet Underground & Nico

Jonas F: Skivan där Lou Reed och John Cale gifte bluesen med avantgardet. Den smutsiga realismen med modern konst. Andy Warhol var beskyddaren och idag säger många att han inte bidrog med mycket mer än det klassiska omslaget. Men säkra källor berättar att Andy, med sin status, såg till att ingen lade sig i och försökte tvätta texterna eller anpassa och mildra det musikaliska uttrycket, en mycket viktig bedrift. Det var också Warhol som såg till att Nico kom in som en extra krydda. Resultatet är märkligt nog inte bara en milstolpe och en föregångare för sin tid. Efter tusentals efterföljare är denna skiva fortfarande bäst i klassen. Och naturligvis omöjlig att undvika om en sådan här sammanställning ska kännas relevant.

Bobby »Blue« Bland
Two Steps from the Blues
(1961)

Johan K: Ett, i all enkelhet, monumentalt rhythm & blues-album som i princip plockades ihop av singlar (varav sju var hits!). Det handlar om rytmisk svängande soulblues som drar åt det tyngre sydstatshållet. Fantastiska låtar, fantastiskt band och allt förstås adlat med Blands karaktäristiska bräkanden.



Karl Böhm
Beethovens nia


Magnus:Det är ett stycke absolut skönhet som griper tag, omedelbart och omtumlande, och som samtidigt öppnar sig åt de mest skiftande håll, samtidigt som det behåller sin karaktär av absolut musikalisk och mänsklig rikedom.




Hank Williams
Singles Collection


Peter Johansson: Självutlämnande, med en inkännande förtvivlan som ger förtröstan. Elementärt, men på samma gång ursprungligt, unikt och tidlöst.




The Gun Club
Fire Of Love


Johan A: Ett album fylld med en sådan intensiv närvaro från Jeffrey Lee Pierce, vars röst skär genom både märg och ben. Vilken inlevelse och vilken tight liten rockcombo han har som levererar den ena rocksmockan efter den andra. Rå rock 'n' roll som är alldeles livnödvändig och låter minst lika bra idag som när den släpptes i början på 80 – talet.

Deep Purple
Made in Japan


Dan: Förvisso avskyr jag trumsolon. Och utan Ritchie Blackmore's Vivaldi inspirerade gitarrsolon hade vi kanske sluppit Yngwie Malmsteen. Men det här är inte alls så segt och mossigt som många tycks tro. Det här är ett oerhört tajt band i sitt absoluta esse, som spelar med en fantastisk glöd och intensitet. Till och med utslitna »Smoke on the water« svänger som fan. Förresten är det min storebrors fel att plattan finns med här - han spelade den så högt att väggarna darrade och mina Kiss affischer i rummet intill föll i golvet med ett brak.

Bruce Springsteen
Born to run


Boris Tedeborg: 100 % nerv rakt igenom och den enda fullkomliga förening av politik och romantik jag kan komma på eller, 2007, tänka mig.




Rod Stewart
Every Picture Tells A Story


Pelle Nilsson:Rock, soul, folk, blues. Rod Stewart gör sin helt egna musikblandning. Det svänger hårt samtidigt som det är känsligt. Texterna är oftast underbara. Lyssna bara på kärlekslyriken i Mandolin wind:
»Don't have much but what I've got is yours
Except of course my steel guitar
Ha, cause I know you don't play
But I'll teach you one day
Because I love ya«
Kan det bli bättre?

David Bowie
Low


Håkan:kontinentalt och brittiskt i en utomjordisk. magisk kombination. Eno genomsyrar allt och borde väl ha merparten av den moraliska upphovsrätten.





Otis Redding
Otis Blue/Otis Redding Sings Soul


Tobias Levander: Helgjuten Otis Redding-skiva från 1966. Här finns råa hjärtekrossarklassiker som »I've Been Loving You Too Long«, mer polerade poplåtar som Sam Cookes »Wonderful World« och tempohöjare som »Respect« och »(I Can't Get No) Satisfaction«, som i Otis version lät som Keith Richards ursprungligen ville ha den.
Både Otis Redding och skivbolaget Stax husband Booker T. & The MG's skiner genom hela skivan. 60-talssoulen blev nog aldrig mycket bättre än så här.

The Pouges
If I Should fall from Grace With God


Holger Jakobsson: Den skiva som (tillsammans med Sister´s of Mercy´s Floodland, det är jag inte lika stolt över) fick mig intresserad av musik. Jag tycker att den platsar, även på mindre subjektiva grunder, med sitt pärlband av klassiker i spannet från livsbejakande alkoholromantik till politisk skärpa. Listettan Fairytale of New York kommer förmodligen att kännas lika sönderspelad runt jul om 200 år.

Robert Johnson
King of the Delta Blues Singers


Johan K: Inte för att jag skulle vilja vara utan »The Complete Recordings«, men med kniven mot strupen innehåller den här samlingen de sexton allra nödvändigaste inspelningarna av den man, konstnär, magiker, som åtminstone för mig rymmer själva essensen av »blues«. Något bättre har helt enkelt inte gjorts.



Mink DeVille
Le Chat Bleu


Johan A: Ett skiva fylld med storstadspuls, som klockar in på strax över 30 minuter. Här finns kanske den vackraste balladen jag någonsin hört nämligen »Heaven Stood Still«, som gör mig lika tårögd varje gång jag hör den. Annars trängs framförallt ruffig rock 'n' roll, pop, soul och lite zydeco om utrymmet i en härlig blandning. Ett helt igenom perfekt sammansatt album från början till slut.


Frank Sinatra
In The Wee Small Hour


Magnus: På 50-talet stod Frank Sinatra på toppen av sitt kunnande och var med om att skapa den perfekta syntesen av swing, storvulna orkesterbakgrunder och personlig popsång. På den här plattan ger han den defintiva tolkningen av sliten, manlig, urban melankoli. Det ödsliga och övergivna intrycket intensifieras av den märkliga vokala effekt som uppstår när Sinatra missar de högre tonerna.


Exposions In The Sky
The Earth Is Not A Cold Dead Place


Tony: För ett helgjutet konstverk, en oantastligt eufori, en perfekt klotform. Postrockens allra lyckligaste ögonblick.





Rod Stewart
Gasoline Alley


Pelle: På Gasoline Alley finns flera små mästerverk gömda som inte spelats sönder eller funnits med på de otaliga samlingsskivor som kommit genom åren. Långsamma Lady Day t.ex




Incredible String Band
500 Spirits or the Layers of the Onion


Bengt Eriksson: Den nya brittiska folkmusikens motsvariget till den brittiska popens »Sgt Pepper« och dessutom en av de första världsmusikskivorna i Europa, i ordet världsmusiks bästa och mesta betydelse. Och inte minst: »First Girl I Love« är en av de bästa sånger som skrivits, sjungits och spelats. (Jag är säker på att Basse Wickman instämmer.)

Dexys Midnight Runners
Don´t Stand me Down


Holger: Jag minns att jag upplevde denna skiva som så påträngande att jag krävde att få den avstängd de tio första gångerna jag hörde den, genom en stängd dörr på kollektivet där jag bodde då. Jag var inte på samma sätt som idag, tackvare den här skivan, redo för den mix av kurage, egensinne och emotionell transparens som Don´t stand me down manifesterar.

Hound Dog Taylor
Beware Of The Dog


Roger Blomdin: Hound Dog Taylor var en särling inom bluesen, med sitt oborstade och distade sound lät han inte som någon annan. Albumet Beware Of The Dog är ett lysande exempel på hans oborstade sound.Blues där slammer och högt tempo är grunden




Jerry Lee Lewis
She Even Woke Me Up To Say Goodbye
(1970)

Rune Häger: En av The Killers countryplattor från 1970-talet. De plattor han gav ut under en tid med Jerry Kennedy som producent, kan man spela än idag med full behållning. Vissa av låtarna biter sig fast, när Jerry Lee berättar om sina misslyckade kärlekshistorier, sina problem med spriten eller vad det nu är; det låter självupplevt och förtvivlat. Och de här plattorna borde en gång för alla ge Jerry Lee en plats i countryhistorien. Men han glöms alltid bort, ingen verkar ha koll på vad han gjorde, hur han lät, hur han behandlade sitt material. Plattorna gav honom nya stunder i rampljuset, men han orkade inte behålla greppet. Han lockades av att ge sig på gammal rock´n´roll igen och countrypubliken, som äntligen hade tagit honom till sig, såg honom försvinna igen, in i nostalgidimmorna, in i en värld som inte fanns längre. Den här rubricerade plattan, eller t ex Another Place Another Time från 1969 visar upp Jerry Lee Lewis som en av dem som borde höra till världens countryelit. Senast jag såg honom, på KB i Malmö 2007, var det upplyftande att höra honom i She Even Woke Me Up To Say Goodbye, som någon i publiken önskade. Då trodde man på varje ord han sjöng. Sen blev det Whole Lotta Shakin´ igen – och man såg honom som en gammal farbror som ville leka lite rock´n´roll.

Donny Hathaway
Live


Jonas Ericson: En liveplatta där interaktionen mellan publik och musiker lyfter musiken till himmelska höjder. Gudabenådade musiker lirar av allt hjärtat har att ge, framför den briljans de är kapabla till. Hathaway´s soul, med djupa rötter i gospel, låter mer som ett långfinger mot helvetet än som en fånigt öppen hand mot himmelen. Han ger sig på låtar som »Whats goin on«, »You´ve got a friend« och »Jealous Guy«. Men vad gör det två sådana här magiska kvällar?

Captain Beefheart
Trout Mask Replica


Magnus: Trout Mask Replica var den första skiva där rockens traditioner (främst blues och gospel), korsades med en genuint avantgardistisk attityd grundad i den fria jazzen. Captain Beefheart sjunger på sitt egensinnigt bluesiga sätt, medan musikerna pendlar mellan blues, frijazz och rock. Skivan tar musiken ett steg längre än vad Zappa gjorde vid samma tid: ett steg djupare in i traditionerna, ett steg längre mot det samtida avantgardet. Allt bildar en märklig, djupt personlig och skickligt hopsnickrad syntes, kanske kan vi kalla det fri form-rock.

William Bell
The Soul of a Bell
(1967)

Johan K: Tja, vad ska man säga? Stax i sitt esse. Här har vi musiker som Booker T. Jones, 93. Isaac Hayes, Steve Cropper, Donald »Duck« Dunn, Al Jackson, JR och The Memphis Horns. Vi har gospeldoppad tung sydstatssoul och odödliga låtar som »You Don´t Miss Your Water«, »Do Right Woman, Do Right Man« och »Never Like This Before«. Och vi har William Bell. Och på köpet en av tidernas hundra bästa album.

Eagles
Desperado


Christian:Den egentliga countryrockens moderskepp. Henley, Frey, Meisner, Leadon, JD Souther och Jackson Browne på omslaget som fallna outlaws i vägdammet. Peckinpah och John Ford tittar genom kameralinsen. Musiken är oerhört suggestiv och något fantastiskt annat än vad gruppen levererade som mainstreamprodukt. Titellåten är ju numera en världshit och slagdänga närmast. Något jag för övrigt fick erfara vid en affärsresa till Tokyo för några år sedan då min värd under färd på en av dessa gigantiska motorvägar som klyver luften plötsligt ställer frågan om jag vill att han skall sjunga något för mig. Ett betydelseladdat ögonblick infinner sig ( karaokenummer=personnummer i Japan) när han efter visst meckande vid ratten ( stor Lincoln btw) hittar rätt CD och kompet till titellåten börjar. Min värd börjar sjunga de smäktande inledande orden ( mkt bra iofs)....... Scarlett Johanson var dock inte på plats.

Moby Grape
Same


Johan A: En av mina absoluta favorit grupper från 60 - talet som med detta debut album lyckades koka ihop en helt underbar gryta fylld med blues, country, folk, psykedelia och klassisk rock ' n ' roll!!!





Sam Cooke
Night Beat


Jonas E: Night Beat blev ett enastående resultat av det som Cook´s rötter sög upp av gospel och blues. Tillbakalutat utan att bli det minsta såsigt, kraftfullt men utan det explosiva röjet på Square Club. Kompet ligger försiktigt i bakgrunden, Preston´s orgel sjunger någon gång. I centrum står Cooke´s makalösa stämma som balanseras perfekt av Ray Johnsons piano. Ett mästerverk som verkligen förtjänar sin plats på Highway 101



Townes Van Zandt
The Late Great Townes Van Zandt


Johan A:Han har gjort många oerhört bra album, men det här är min favorit. Mest är det nog för att den innehåller några av mina absoluta favorit låtar med Townes, nämligen No Lonesome Tune, Ponco And Lefty och If I Needed You.




Amazing Rhythm Aces
Too Stuffed to Jump


Magnus:Hur väljer men en skiva med tidernas största rockgrupp? De häpnadsväckande rytmässens andra skiva är dock den som jag återvänt till ännu oftare än de andra. Varje sång ett litet mästerverk, varje detalj perfekt inplacerad, och Barry Burtons långa gitarrsolo i den vemodsladdade Dancing the Night Away en av rockhistoriens mest gripande stunder.


John Lennon/Yoko Ono & Plastic Ono Band

Jonas F: Skrämde mig till medvetande om vad musik kan vara och har följt mig sedan dess. Jag förstod inte texten till »Mother« som åttaåring, men jag förstod att Lennons skrik efter mamma var något helt annat, än den svensktopp jag vände mig till för att få musikuppslag. Inspirerade av Janovs Primalskrikmetod gjorde Lennon/Ono sina terapetiska skivor, som är så privata att de blir allmängiltiga. Hurvida Lennons skiva avslutade sextiotalet, vilket det påstås ibland, överlåter jag till andra, som var med, att bedöma. Skivan har i alla fall påverkat mig; som barn som plötsligt blir medveten om en inte allt för behaglig framtid. Som ensam fjortonåring som plötsligt hittar tröst. Som tjugoåring som tröttnar på min generationsmusik och till slut hamnar på Rootsys forum.
Om jag blev skrämd av Lennons skiva, så skulle jag nog bli helt utom mig om jag hade hörts Onos skiva, som kom samtidigt med nästan identiskt omslag och med samma musiker. Ono tar allt ett steg längre, ett steg för långt tycker kanske vissa, men jag gillar när man vågar gå för långt. Hon använder sig Janovs primalskrikmetod på ett direkt och ändå djupt musikaliskt sätt genom hela skivan.
Lennons brutala uppriktighet och Onos brutala musik är två delar av samma helhet. Och det var väl bara ängsligt marknadstänkande som inte gjorde att detta blev en riktig dubbel. Därför känns det bra att äntligen få sätta skivorna där de ska vara. Tillsammans.

Frank Sinatra
At The Sands


Rune:På alla punkter en fantastisk liveplatta med en formidabel närvarokänsla.
Count Basies oslagbara storband är i högform med Quincy Jones raffinerade arrangemang. Och in kommer Sinatra i sitt livs form. Han sätter varje ton med en tajming som överträffar alla andras och det är låtar som han själv och hans publik älskar. Plattan är en upplevelse. Musiken, stämningen, mellansnacken, sorlet och applåderna – vi förflyttas påtagligt till The Sands i Las Vegas en kväll då det lät precis så här, vi är där! Bättre kan det inte bli.

Kate Bush
The Dreaming


Örjan Öberg: Orkar ni titta bakom Kate Bushs teatrala och sminkade yttre, upptäcker ni en människa av kött och blod, som förmedlar personliga och allmängiltiga känslor på ett storartat sätt. De musikaliska eskapaderna på albumet går inte av för hackor, men ändå skyms inte helheten av alla infall.



Terry Riley
In C


Bengt: Få musikstycken har gripit tag i mej så hårt och stannat i mej så länge, förändrats inuti mej och öppnat upp åt så många och allt fler håll - som Terry Rileys »In C«. Så enkel musik, kan tyckas, men så och kanske just därför så innehållsrik. Och jag är inte ensam om att ha drabbats heller, finns många både »vanliga« lyssnare och musiker som gjort det, från 60-talet och fortsättningsvis.



The Allman Brothers Band
At Fillmore East


Magnus: Skivan visar gruppen när den var som bäst, eller som allra bäst - Allmans har gjort mästerverk även efter Duanes död, dels omedelbart efter och dels på 90-talet med Warren Haynes som Duane-efeb. Men Fillmore-skivan ger deras musik i ett koncentrat: tung men ändå elegant bluesrock med lyhört ensemblespel men också rikligt utrymme för virtuosa men också substantiella solon improvisationer, där Duane Allmans slide hela tiden lyfter musiken ett par nivåer på skönhetsstegen.

Muddy Waters
Rollin Stone: the Golden Anniversary Collection


Peter J:Muddy förtjänar att nämnas som en av de riktigt stora nyskaparna inom amerikansk musik. Han var inte den ende, men han var den som var mest tongivande av alla bluesartister som integrerade deltabluesen med bluesen i storstaden. Man skulle kunna säga att han är själva fundamentet till modern blues. Han var den som skapade själva bluesensemblen med gitarr, trummor, munspel och piano. Dessutom hade han en enorm förmåga att få med de absolut främsta musikerna - Otis Spann, Little Walter, Jimmy Rogers, Junior Wells, bara för att nämna några av dem. De flesta av dem fick sedan egna framgångsrika karriärer, mycket tack vare Muddy. Och nog var han den enskilt viktigaste, mest inflytelserika artisten för 60-talets british invasion? Vilken del av hans chessinpelningar man väljer är väl kanske lite av en smaksak, men för mig återfinns hans enormt vitala begåvning när den var som bäst på inspelningarna från 1947-1952. Det är unikt rått, naket och energiskt. Originellt och epokgörande. Bättre representerade än på den här utgåvan finns de inte. Här finns alla spår som Chess-boxen missade och ljudet är magnifikt.

David Bowie
Hunky Dory


Jonas F: Den första i en lång rad av mästerliga skivor från Bowie, som orättvist har hamnat i skuggan av Ziggy Stardust, som kom några månader senare. Vissa säger att detta är Bowies mest personliga album. Hurvida det är så, har jag såklart ingen aning om, (eftersom jag inte känner honom) men man får en känsla av att komma väldigt nära. Mycket för att Bowie här inte använder sig av några masker, låtarna är raka och känns mycket personliga. Och vilka låtar sen. »Changes, Life On Mars, Quicksand, Bewlay Brothers...« Samt, kärleksfulla sånger till Warhol och Dylan.

MC5
High Time


Emil Franksson: Varje spår från High Time skulle platsa på en 100 i topp lista över världens bästa rocklåtar. En rockplatta har väl aldrig varit svettigare, svängigare och mer rock'n roll än denna.



Howling Wolf
Rocking Chair


Jonas F: Om någon av oss i de yngre generationerna undrar över varför så många började, eller i alla fall, ville och försökte, spela blues runt 1963-64, så ska vi lyssna här. Om någon av oss, som inte var med, har fått för sig att blues är en trött stel och ofarlig genre så ska vi lyssna här. Ändå ska man inte reducera Rocking Chair till ett historiskt dokument. Det här är är fortfarande lika hård, vital och svängig musik som när skivan kom ut 1962. Den består fortfarande av några av de hårdaste inspelningar som gjorts. Det har inte tusentals blues och rockposörer kunnat ändra på.


Fairport Convention
Rising For The Moon


Peter Nordgren: Sandy Denny är tillbaks i bandet efter ett uppehåll på 5 år och det här är både hennes och Fairports största stund. Hörde den första gången i mitten på 80 talet och det här är en skiva man aldrig tröttnar på.




The Ronettes
Presenting the Fabulous Ronettes Featuring Veronica


Dag Johansson & Jonas F: Innehåller »Be my baby« den bästa flickpoplåten nånsin, kanske t.o.m den bästa poplåten nånsin. Samt elva andra spår som känns som själva essensen av popmusik innan gitarrgruppernas intåg.




Miles Davis
E.S.P.


Daniel: Kanske den bästa gruppen som en av musikens stora nyskapare satte samman. Samtliga skivor de gjorde tillsammans är otroliga men här är de nog mest lättillgänliga utan att för den delen tumma det minsta på experimentslustan. Dessutom många av mina favoritkompositioner av Hancock, Shorter och Miles själv så klart.


Joy Division
Closer


Dan: Den här lyssnade jag på i 15 års åldern, den berörde mig oerhört djupt, blev en musikalisk knockout jag nog aldrig hämtat mig från. Hela min ungdom rullas fram som en film. Den här är den enda platta som kan få mig att gråta (det här låter ju väldigt jobbigt, men tonåren var väl inte lätt för någon...)



David Johansen
Live it up


Örjan: Han backas på intet sätt upp av nåt fantastiskt bra kompband, men det är röj, bra låtar, roliga coverval, sjyst sångröst och konfetti.





The Last Real Texas Blues Band Featuring Doug Sahm

Rune: Med ett stort band bakom ryggen (Rocky Morales i blåssektionen) gör han en klassisk rootplatta med låtar som Bad Boy, My Dearest Darling och I´m A Fool To Care. Inspelad delvis live på Antone´s i Austin 1994 och lika uppåtlyftande varje gång. Blir man inte på sitt bästa humör när man hör den här plattan bör man kontakta sin husläkare! Doug Sahms bästa platta, punkt.



Bruce Springsteen
Darkness On The Edge Of Town


Boris: Densitet, desperation och desintegration möter de eviga drömmarna om sam- och tillhörighet. Tyngre blir det inte, med möjligt undantag för mannens egna Nebraska.




Amazing Rhythm Aces
Stacked Deck


Magnus: Gruppens första skiva visar dess rötter i blues, soul, country och gospel på ett personligt sätt, men också naknare och mindre integrerat än på de senare skivorna. Som skiva kan det ses som en förstudie, men en fantastisk sådan, men varje låt är också i sin egen rätt ett skimrande mästerstycke. Och den på en gång mjuka och rotfyllda touchen innebar att Amazing Rhythm Aces signalerade en delvis annan riktning för sydstatsrocken än dem som annars manifesterats vid den här tiden, antingen i en tunggungigare countryrock som hos Charlie Daniels, tung bluesrock som hos Allmans och Lynyrd Skynyrd eller en elegantare musik i korsdraget mellan rock, popharmonier och jazz som hos Atlanta Rhythm Section.

Johnny Cash
Ride This Train


Tobias: Johnny Cash var nästan alltid fullständigt övertygande. Rösten var högst begränsad, men varje stavelse andades fullständigt allvar och angelägenhet, oavsett vilken typ av låt han framförde, oavsett hur bra eller dåligt kompet var.
Cashs halvt deklamerande sångstil passade ypperligt för de historiskt inriktade temaskivor han med jämna mellanrum släppte. Med sin rösts självklara auktoritet kunde han hålla sina lyssnare fascinerande under albumlånga lektioner om vilda västern, indianernas situation, USA:s historia eller vilket ämne han nu ville föreläsa om i musikalisk form.
»Ride This Train« är en av hans första temaskivor, som tar lyssnarna på en drygt halvtimmeslång tågresa i det förflutna, där ett flertal människoöden rullas upp.
Ingen av de enskilda låtarna på denna skiva kan räknas som en självklar Cash-klassiker, men jag skulle nog vilja räkna den som Johnny Cashs mest lyckade temaskiva och en skiva som hör hemma på denna lista lika mycket som någon annan av hans skivor.

Passport
Cross-Collateral
(1975)

Håkan: Hur var det med tyskarna och funken? Düsseldorf-funkarna Kraftwerk känner alla till men vilka känner till tysk jazzfunk à la Passport / Klaus Doldinger? Detta är en platta Zawinul önskar att han gjorde (även om han kom nära många gånger) och Herbie Hancock skulle kunnat gjort. Snyggt men inte polerat. Tyvärr är inget av det Doldinger gjort senare i närheten av detta.



Poco
Cantamos


Peter N: Av alla countryrock grupper från 60 & 70 talet så var Poco dom bästa och det här håller jag som deras bästa platta. Richie Furay har här lämnat gruppen och sättningen är Rusty Young, George Grantham, Timothy B Schmit och Paul Cotton. Enligt min mening så hade Poco starkare låtar än deras kollegor i countryrock facket och här bjuds vi på underbara låtar signerade Rusty, Timothy & Paul och dessutom går dom vokala insatserna inte av för hackor. Stämsången sitter perfekt och Paul & Timothy solo sång är underbar och George finns där hela tiden i bakgrunden. Lägg så till Pauls gitarrspel som är en viktig del i Poco soundet. Samt slutligen så har vi Rusty Young som är pricken över i som färgar låtarna med steel guitar, dobro, mandolin & banjo.

Jethro Tull
Aqualung


Pelle: Första lp-skivan jag köpte själv (sommarjobb på dillfälten) och den har i mina öron åldrats väl. Hård rock blandas med folkmusik, blues och ett lite jazz i Ian Andersons helt egna trolldryck. Ett flöjtintro och en akustiskt gitarr byts snabbt mot tuffa bluesrockriff. Monica Törnell gjorde en utmärkt version på svenska av My God.
För några år sedan kom cd:n Christmas album som visar att Ian Anderson fortfarande kan göra bra musik.


Tim Hardin
2


Johan A: Det vilar en sorgsen skönhet över plattans 10 spår som träffar mig hårt varje gång jag lyssnar. Varje låt är ett litet mästerverk. 22 minuter magi.






Cramps
All Tore Up


H Lydahl: Demo inspelningar med perfekt kvalite från slutet av 70-talet. I mitt tycke något av det bästa dom gjort och den Cramps skiva jag spelar mest





Thelonious Monk
Himself


Rune: Det finns ingen dålig Monk-platta och många som är mästerverk. Det viktiga är att välja en där »Round Midnight« ingår, en av de vackraste jazzballader som har komponerats. Här finns den i två versioner – den ena en superlång inspelning där Monk, vid tillfället (1957) äntligen erkänd som det geni han var, sitter vid flygeln och provar sig fram för att sen spela in låten exakt som han vill ha den. Det är ett dokument som inte finns med på LP-versionen, men som lades in när plattan blev CD. Tilläggas kan att John Coltrane och Wilbur Ware medverkar i »Monk´s Mood«, så helt ensam är han inte.

Syd Barrett
The Madcap Laughs


Dan: Tror många med mig är trötta på alla spekulationer angående den här mannens mentala tillstånd. Om man skingrar alla mytens dimmor och bara lyssnar framträder en samling märkliga, spröda, vackra låtar. Jag säger som Robert Wyatt: jolly good songs.



Gillian Welch
Time (The Revelator)


Tobias: För mig är Gillian Welch kanske den mest intressanta musikaliska bekantskap som ännu inte kan ansöka om att få att få pensionärsrabatt hos kollektivtrafikbolagen. Å andra sidan låter hennes musik till vissa delar uråldrig.
Tillsammans med maken och medmusikanten David Rawlings har Gillian Welch skapat fyra snudd på oantastliga album, djupt förankrade i amerikansk folkmusik, med starkt låtskrivande och någonting i uttrycket som antyder att det här är modernt, inte något slags missriktat försök till nostalgi över depressionseran.
»Time (The Revelator)« är nog Welchs mest helgjutna album och den av hennes skivor som bäst ger de uråldriga musikaliska uttrycken en modern dräkt.
Det smått hypnotiska öppningsspåret »Revelator« är en av skivans höjdpunkter och följs av »My First Lover«, där vad som låter som en Dock Boggs-låt ges modern inramning av hänvisningar till Steve Miller och en föga traditionell sexualmoral. Därefter följer det ena utmärkta spåret efter det andra, innan skivan avslutas med den episka »I Dream A Highway«, en monumental 14-minuterslåt Johnny Cash lär ha velat spela in under sina sista sessioner. Denna idé hann dock inte Cash förverkliga, då döden kom emellan.
Det återstår att se om denna skiva kommer att räknas som en klassiker, men för mig - just nu - känns den helt rätt på denna lista.

Fela Kuti
Gentleman


Bengt: Fela Kutis skivor är en kombination av dagböcker, pamfletter, muntliga dikter och reportage om politiken och livet i Nigeria (ibland också övriga världen). Hans sångtexter måste beskrivas som politiska, men den närmaste jämförelsen är 70-talets engelska punktexter. »Gentleman« - en av flera möjliga låtar och plattor som skulle vara hans »bästa« – är ett hätskt angrepp på de afrikaner som klär och uppför sig som vita engelsmän, Felas orkester kunde innehålla uppåt fyrtio musiker (trummor och slagverk, elgitarr, elbas och piano samt ett stort antal körsångerskor/dans& ouml;ser). Musiken byggdes ofta eller alltid upp enligt samma mönster. Under ledning av Felas elpiano skapades ett rytmmönster som upprepades genom hela låten. Sen övergick Fela till att spela en stund på saxofonen, innan han började pratsjunga, ett slags »afrikansk rap«, med sångerskorna som svarskör. Låtarna är långa - på skiva cirka tjugo minuter, på scen kunde de vara ännu längre. Västerländska musikritiker har beskrivit musiken som afro-jazz. Men det är fel. Snarare försökte Fela Kuti på samma gång förena och modernisera olika afrikanska musiktraditioner. Felas och hela blåssektionens sätt att spela saxofon och trumpet kan jämföras med de entoniga, ur-afrikanska träblåsinstrumenten , som bl a finns i Nigeria.

Grateful Dead
American Beauty


Christian: De två countryplattorna - »American Beauty «och »Workingman´s Dead« - i GD:s produktion- sticker ut på ett underbart och tillbakalutat sätt. Som icke-rättrogen Deadhead känns dom obligatoriska på en som denna. Flum och country i kosmisk förening. Sätt på »Box of Rain« till exempel och njut. Det blir inte mycket bättre...



Eric Andersen
'Bout Changes 'n Things Take 2
(1966).

Örjan: Det finns säkert invändningar mot valet av Take 2, då albumets nyinspelningar säkerligen var ett sätt att nå ut till samma publik som omfamnade The Byrds och Simon & Garfunkel. Men nu lyckades inte det något vidare, så då är allt förlåtet. Bara höjdare: Close The Door Lightly, Violets Of Dawn, Blind Fiddler (som Neil Young måste ha lyssnat på när han gjorde Captain Kennedy) och The Hustler. Sammanfattningsvis: Strålande folkrock med osvikligt melodisinne och självförtroende.

Van Morrison
It's Too Late To Stop Now


Håkan O: Dubbla liveplattor är väl något av det mest bespottade som finns och oftast med all rätt. Det finns undatag dock. Bland annat den här inspelad i Los Angeles och London 1973. Morrison har gjort några riktiga skitplattor, men många som är fantastiska. Men »It's Too Late to Stop Now« är den jag ständigt återvänder till. Både Van the man och det superba bandet är i högform och synnerligen inspirerade.


Nick Lowe
The Convincer


Johan K: Alla Nick Lowes senaste fyra album är fantastiska exempel på hur man som gammal pubrockgeneral mognar med värdighet. »The Convincer« är dock den smaskigaste anrättningen i kvartetten. På menyn står countrysoul doppad i en femtiotalsputtrande popsoppa som garnerats med några nypor eftertänksamt bitter humor. Grundreceptet är simpel och näringsrik husmanskost av enkla och självklara melodier. Måltiden är lika lurigt smakfull och elegant som den grånande gentlemannen på omslaget.

Led Zeppelin
4


Pelle: Gruppens mest helgjutna album där blytung bluesrock som When the levee breaks blandas med spröda folkmelodier som The battle of evermore, med gästspel av Sandy Denny. Stairway to heaven anses av vissa sönderspelad, men lyssna så låter den lika bra som 1971. Här finns ytterligare ett par riktiga rockklassiker i Rock and roll och Black dog.



The Fall
Hex Enduction Hour


Dan: Flytta huset där Captain Beefheart och hans magiska band repade »Trout mask replica« från ett soligt Kalifornien till ett deprimerande Manchester i sotig betong. Primitiva riff med rostiga gitarrsträngar och en hotfullt babblande sångare vid namn Mark E. Smith. Som om Fagin i Dicken's Oliver Twist hade rökt för mycket opium och startat ett rockband. En av de bästa plattorna inom den genre som kallas postpunk.



Emmylou Harris
Quarter Moon In A Ten Cent Town
(1978)

Örjan: Det är inte lätt att välja ut ett av Emmylous album från 70-talet, men Quarter Moon är min personliga favorit. Få artister kan ställa samman en Greatest Hits som matchar låtarna här: Easy From Now On, To Daddy, Leaving Louisiana... Musikanterna är även de i toppklass: James Burton, Levon Helm, Ricky Skaggs, Willie Nelson etc. Tidlöst och magiskt av tjejen från grannhuset.



The Louvin Brothers
Tragic Songs of Life


Tobias: Brödraparets första lp var inte en särskilt munter historia, med 12 berättande låtar om död, hjärtesorg och otur. Flera av låtarna är traditionella folkballader, sånger bröderna känt till och framfört sedan de var barn. Dessa låtar finns förstås insjungna av många artister, men bröderna Louvins versioner av t ex »Knoxville Girl« och »Mary of the Wild Moor« känns nära på definitiva.
Det här är en skiva jag har svårt att tröttna på. Trots de gruvliga historier som berättas, känns det aldrig kitschigt, smaklöst eller överdrivet. Det sparsmakade kompet och brödernas djupt trovärdiga framföranden får mig att slå på skivan igen, då de korta 35-36 minuter den varar är till ända.
Det kan tilläggas att bröderna var tidigt ute med sammanhållna album, där låtarna förenades genom ett slags tema. Den här skivan kom 1956, då lp-skivan fortfarande var en nyhet och Frank Sinatra bara något år tidigare börjat utforska det nya formatets möjligheter.

Maria Mckee
Maria Mckee


Jonas F: Skivor på sådana här listor brukar till största del vara sk.milstolpar. Skivor som har betytt mycket för vår moderna musikhistoria. Skivor på sådana här listor brukar vara anmärkningsvärda. På ytan är Mckees debut ingen sådan skiva. På ytan är det bara en av dessa oansenliga album som utkommer varje vecka. En sångerska, elva låtar, en produktion som doftar av det år ( i det här fallet 1989) då skivan kom ut. Musik som rör sig mellan rock, singersongwriterkänsla och country. Nej det finns inget speciellt med denna skiva där både omslaget och titeln dessutom är fantasilös. Fram tills dess att du sätter på den. Och möter en fantatisk sångerska som har skrivit tio fantastiska låtar och gör en fantastisk cover, i framföranden som passar låtarna perfekt. Då är det bara att kapitulera. Så många gånger som jag har funderat på om denna skiva verkligen är så bra som jag minns den. För att sedan ha suttit helt paralyserad ifrån de första raderna »You wanna talk about devotion You wanna talk about true love«, till de sista »Just Remember who´s beside you when it´s no bussiness of mine«. De känns bra att äntligen få ge denna skiva ett sällskap som den förtjänar.

Lee Morgan
Search For The New Land


Jonas E: Den fenomenala trumpetaren gjorde stor musik med många. Morgans egna soloplattor håller högsta klass. Han är en av de finaste representanterna för den den hardbop som utvecklades under 50 och 60 talet med sin gospel, blues och souldoppade jazz med mer eller mindre avancerade improvisationer. Jag tycker att »Search For The New Land« är kronan på Morgans verk. I stället för svängiga fantastiska plattor som Sidewinder med uppföljare får vi här ett lyriskt och reflexivt titelspår som i all sin enkelhet bildar stor tidlös konst. Ett mästerverk fullt av sorg, av glädje och av allt själen kan rymma - där Morgan inte skriver någon på näsan utan bjuder oss in att skriva själva.

The Long Ryders
Native Sons
(1984)

Örjan: I Sverige kom den här ut på Mats Olssons (producent och just då ständigt aktuell i populära frågesportprogrammet Notknäckarna) bolag, möjligen anmärkningsvärt. Omslaget lånades från Buffalo Springfield och visade bandet på en typisk saloonveranda och y:et i namnet tydde på ett släktskap med The Byrds. Tillsammans med The Pogues debutalbum öppnade Native Sons mina öron för musik som låg utanför pop-rockgenren. Möjligtvis är detta inte det mest välproducerade albumet på listan, men energin smittar och melodierna håller än idag. Fair Game, (Sweet) Mental Revenge och Never Got To Meet The Mom är några höjdpunkter. En klassiker i den genre som så småningom kom att kallas americana.

Robert Nighthawk
Live on Maxwell street


Pelle: Det känns som om jag är där på gatan. En härlig liveinspelning med en av bluesens stora, men lite bortglömda stjärnor. Kenneth spelade den för mig på Folk å rock (på den tiden det fanns skivaffärer i Lund) och jag köpte den direkt.





Billy Cobhams Spectrum

Magnus: Spectrum är ett av fusionsmusikens mästerverk: ett polyrytmiskt fyrverkeri från Billy Cobham med en enveten suggestionskraft och fantasi, det unga gitarrgeniet Tommy Bolin visar sin tekniska fulländning i omutligt substantiella och ofta vackra solon. Hela skivan visar en upptäckarglädje och variationsrikedom som gör den emblematisk för sin tid och dess musikaliska överskridanden.



Goldfrapp
Felt Mountain
(2000)

Örjan: Någonstans i ett musikaliskt filmlandskap där James Bond möter spagettiwestern tycks Alison Goldfrapp och Will Gregory ha gjort sitt debutalbum. Electronica och folkinfluenser är också en del av helheten. Det är återhållet, vackert och dramatiskt, och det är snuskigt bra.





Johnny Adams
Heart & Soul
(1969)

Johan K: En klassiker i southern soul-kretsar som definitivt förtjänar att uppmärksammas i vidare sammanhang. Adams sjunger så man LYSSNAR. Och är man det minsta svag för countrysoul med rötterna i blues och gospel så kan man nästan inte få den bättre serverad än så här. Bara den sugande versionen av »I Won´t Cry« (som Doug Sahm uppenbarligen lyssnat mycket på) är värd nomineringen, men här finns inte ett svagt spår.



John Mayall
Bluesbreakers


Magnus: En skiva som höjde den moderna bluesen till helt nya nivåer och även återverkade på de afrikansk-amerikanska gitarristernas status och teknik.






Keith Jarret
Köln Concert


Jonas E: Förmodligen ett trist och förutsägbart val på en jazzlista och kanske också här. Ytterligare en »klassiker« alltså. Själv har jag fastnat för: De enkla och vackra melodierna som växer fram ur Jarrets spontana improvisation där varje nedtryckt tangent vibrerar av maximal närvaro och känslighet. Musik som inte bara lockar till ett storögt och distanserat lyssnande av en Mästares briljans utan som letar sig in och fängslar hela min gestalt.



Tori Amos
Scarlet's Walk
(2002)

Örjan: En resa genom ett USA post-9/11. Den krävande Tori Amos har här ersatts med den tröstande. Vackra melodier med djupt mänskliga budskap.






Mose Allison
Mose Allison Sings
(1963)

Johan K:Om nu musik någonsin kan kallas lyhörd så lyssna på det här. Han droppar och släpper tonerna på sitt piano i exakt rätt ögonblick. Han pausar, håller upp en hundradels sekund och skapar så ett »sväng«, ett »häng« som är lika oefterhärmligt som oemotståndligt. Han sjunger lite som en sordinerad trumpet, eller, tja, som Chet Baker. Det spelar ingen roll om låtarna härstammar från Sonny Boy Williamson, Duke Ellington, Willie Dixon eller mannen själv; allt låter lika självklart tillbakalutat svängigt. Vi snackar jazzig blues eller bluesig jazz. Eller bara fantastiskt bra musik.

Patti Smiths
Horses


Jonas F: .»Horses« är i min värld en del av en triologi som tillsammans med »Velvet Underground & Nico«, och »Marqee Moon« för mig bildar själva fundamentet för vad som är rockmusik. Jag vet att andra har andra preferenser, med Springsteen, Clapton och sådant. Men för mig är den fria form som de här skivorna bygger på, med en så öppen inställning till det som man skapar, samtidigt som musiken otvetydigt skapar rock, själva grunden. Tufft utan att vara macho. Coolt utan att vara ansträngt. Hårt utan att vara rädd för det sårbara. Dessutom behöver varje klassiker ett klassiskt omslag och dessa tre skivor har väl skivhistoriens snyggaste eller i alla fall tuffaste omslag

Victoria Mullova
Bach Partitas for Violin Solos


Jonas E: Här finns en stor, mästerlig och tidlös musik. Om jag förstår det rätt komponerade Bach musik både till fursteliga palats och kyrkans katedraler. Underhållande musik tillsammans med verk för uppbyggelse. Musiken bär en djup förståelse för människans livssituation och samtidigt förmedlar den femte evangelisten det glada budskapet om den gudomliga nåden. (Vilket naturligtvis inte hindrar andra lyssningar.) Att jag väljer just »Partitas for Violin Solo« beror på en personlig svaghet för den ensamma fiolen, den mästerliga och relativa enkelheten och så - naturligtvis - den makalösa »Preludio« i Partita No. 3 i E-dur.

Ravi Shankar
Improvisations


Magnus: Ravi Shankar hade en historia, även i väst, innan Beatles »upptäckte« honom. 1962 spelade han in en raga men även improviserad musik tillsammans med bland andra Bud Shank och Gary Peacock (den senare dock bara i ett stycke) i Hollywood, och resultatet visar ett optimalt möte, eller korsbefruktning under ömsesidig kreativ respekt, mellan den nordindiska konstmusiken och jazzimprovisationen. Det är svidande vacker musik: jordnära i de känslor den vacker, men också abstrakt i sin skulpturala karaktär.

Leonard Cohen
Songs Of Leonard Cohen


Johan A: Ett väldigt stämmningsfullt album där musiken, sången och de poetiska texterna vävs ihop till en djupt imponerande helhet.






Steve Young
Rock Salt & Nails
(1969)

Örjan: När den återutgavs på vinyl på 1980-talet var det något som gjorde att jag fjärmade mig, men idag inser jag vilket mästerverk det är. Det höga, ensamma ljudet när Steve draaar ut på orden, samtidigt stråkarna som smeker, kärvt och bedårande på samma gång, precis som albumet i stort.




[Blaze Foley
Live at the Austin Outhouse
(utgiven 2000, inspelad 1988)

Johan K: Blaze Foley sköts ihjäl i försvar av en vän 1989, bara veckor efter att dessa inspelningar gjordes i slutet av december. Han var en uteliggare och suput och endast känd bland Texas tuffare countrymusiker och snuskigare syltor. Besjungen av bl a Townes Van Zandt i »Blaze´s Blues« och Lucinda Williams i den vackra »Drunken Angel« och hyllad av såna som Merle Haggard och Willie Nelson, har han ändå blivit någorlunda ihågkommen. Men inte tillräckligt. Dessa inspelningar rymmer en sådan melankolisk skönhet och varm humor att man måste vara död för att inte röras. Lyssna bara på »Clay Pigeons«, »If I Could Only Fly« eller »Officer Norris« om ni inte tror mig. Tidlösa klassiker.

Dinah Washington
Dinah Jams


Jonas E: En kanonplatta med en fantastisk sångerska och ett makalöst band. Dinah sjunger med en bottenlös känsla och bandet - som måste vara ett av alla tiders mest fantastiska för en jazzvokalist - är enastående. Bandet - Clifford Brown, Clark Terry, Harold Land, Maynard Fegusson, Junior Mance, Max Roach, Herb Geller, Richie Powell, George Morrow och Keeter Betts - visar vart skåpet ska stå.
Och Dinah... ja vad ska man säga? Overkligt bra rakt igenom. Aldrig någonsin har det eller kommer någon att göra »Come Rain Or Come Shine« häftigare än så här.

Steve Hillage
L


Magnus: Av många mästerverk med Hillage, Gong i dess olika sättningar, Henry Cow, Hatfield and the North och andra särlingar från den engelska progressiva rocken väljer jag L med Steve Hillage där ett progressivt och jazzimpregnerat tänkande bildar en organisk helhet med tibetanska impulser och Canterbury-skolans underbara lekfullhet. Och Hillages version av Donovans Hurdy Gurdy Man står som ett emblem för mötet mellan folk, flower power och jazzrock.

Dionne Warwick
Presenting


Jonas F: Hal David & Burt Bacharach levererade fantastiska låtar till Dionne under hela sexitiotalet. Inbakade i tjusiga arrangemang och serverade med Dionnes starka röst, så skapades en pophistoria som ibland har en tendens att skymmas av sextiotalets alla gitarrpopgrupper. Alla skivor som trion gjorde ihop håller hög klass. Låtarna blev mer och mer eleganta och sofistikerade för varje skiva. På Presenting, som blev startskottet för samarbetet, finns dock en naivitet som jag tycker är oemoståndlig. En blandning av det enkla och avancerade, det raka och komplicerade, som jag faller pladask för. Musiken är fast i sin tid och tidlös på samma gång. Och i dessa Idoltider känns det som vi behöver denna musik mer än någonsin. För att visa vad schlagerskåpet ska stå.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.