Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Jack Downing - en av countryrockens pionjärer
Av Per Magnusson

Han var en av countryrockens pionjärer. Verksam i Sverige gjorde den amerikanske sångaren musik som var långt före sin tid. Jack Downings enda album, »Now And Then«, är en oupptäckt klassiker från 1970, på vilken både Kris Kristofferson och Zal Yanovsky från The Lovin´ Spoonful medverkar. Tjugo år senare störtade han - från sin lägenhet på Rutger Fuchsgatan i Stockholm - fyra våningar rakt ner i asfalten och slog ihjäl sig.

Per Magnusson vill för Rootsys räkning ge honom och hans band, The Other Side, det erkännande de aldrig fått.


JACK DOWNING

- Om du tar hem en flicka för natten, lägg alltid en handduk i sängen.

Med en blinkning “män emellan» levererade den biologiske fadern tipset till sonen han inte sett på över tjugo år. Med vita tänder och Clark Gable-utseende hade den äldre av de två charmat många kvinnor och ett gott råd kunde ju aldrig skada.

Några år innan mötet med sin riktige far lämnade John Jackson LeMar Downing hemmet, eller snarare föräldrarna, för att bli vuxen. Hemmet kom under uppväxten att bli överallt och ingenstans. Född elfte januari 1940 i Little Rock, Arkansas och med en styvfar som officer inom US Air Force, var familjen tvungen flytta dit där armén ville ha fadern placerad. Åren mellan sju och fjorton gick John Jackson i inte mindre än femton olika skolor.

Rådet från fadern var kanske inte så tokigt, med tanke på den livstil som hade präglat den unge sonen. Rastlös, full av energi och utan behov att lämna spår efter sig kom han att gå på fyra olika collage. Han skrev senare in sig på universiten i Berkeley, tanken var att bli lärare. 1962 tog han en Bachelor of Arts i engelska och historia, studerade konst på fritiden och uppmanades att istället bli konstnär.

Tiden räckte inte till och inga avstånd var för långa. Efter ett par månader på varje ställe var det alltid dags att bryta upp. Då han kom till New York 1963 för att för första gången träffa sin far, tog han efter mötet sina sista besparingar och köpte en biljett vidare till Europa. Han landade i Amsterdam med några dollar på fickan, jobbade ihop pengar och fortsatte sedan till Stockholm.

När pianisten David Hynes kliver in på studentkåren hösten 1964, ser och hör han en bullrig amerikan hålla hov. Omgiven av unga flickor talar han med hög röst om Bob Dylans storhet. Hynes kliver fram och amerikanen presenterar sig som Jack Downing. David får sedan den fråga som Downing alltid ställde till nya bekantskaper:

- Vad tycker du om Bob Dylan?

Förmodligen blev Downing nöjd med det svar han fick, för där inleddes ett långt och fruktbart samarbete mellan de båda männen.

DAVID HYNES

Engelskmannen David Hynes far var läkare och tjänstgjorde under kriget i Indien och Sydafrika. Efter krigets slut sammanstrålade han med sin familj och köpte ett hus utanför Cambridge. Föräldrarna var musikaliska och hade höga ambitioner för sitt enda barn. Ett piano inhandlades omgående och David fick redan som sexåring påbörja en klassisk skolning.

Längre fram inledde han även studier i oboe. För att förkovra sig i instrumentet påbörjade han 1964 en musikakademisk utbildning i Paris. Efter bara några veckor hemifrån hade han festat upp sina studiepengar och tvingades leta arbete. Han fick veta att det var lätt att leva och få ett jobb i Sverige.

Klockan 21.00 den artonde februari 1964 stiger Hynes av tåget i ett svinkallt Stockholm. Redan dagen efter arbetar han som laboratoriebiträde på zoologiska institutet vid Stockholms universitet.

Närheten till universitetet och kårhusmiljön är grunden till det som längre fram skall komma att bli JACK DOWNING & THE OTHER SIDE . Det är även i den miljön som den första trummisen, Björn Askerlund, befinner sig.

Under hösten 1965 bildas The Other Side (namnet syftar på de olika sidorna av Atlanten) bestående av Downing - sång, Hynes - orgel och piano, Askerlund - trummor, Paul Thomas - bas och Mac McLeod - gitarr. Det är alltså en amerikan, en svensk och tre engelsmän som tidigt 1966 åker ut till Fruängen för att i Dieke Musiks källarstudio spela in den klassiska singeln Like a Rollin´ Stone / Out My Light för skivbolaget Karusell.

Behandlingen av Dylans sång är kompromisslös. Slamrigt, gapigt och dränkt i fuzzgitarr söker bandet trycka in originalets sex minuter på drygt halva tiden. Kompisar och flickvänner befinner sig samtidigt i den lilla studion och det är alla dessa som bildar den uppsluppna kör som ger sången dess partyatmosfär. Över kören hörs Paul Thomas och Bill Öhrströms stämmor för att skapa en känsla av gospel.

Den av Downing och Hynes komponerade B-sidan är garagerock i ett pumpande tempo som påminner om The Seeds. Ackompanjerad av Mac McLeods munspel vrålar Downing i desperation “My God, they´re turnin´ out my light!« och bandet gör allt för att överrösta honom och varandra.

Skivan föll antagligen ner helt död, men framstår idag som en av det årets bästa svenska singlar! Som producent anges Bill Öhrström, men Paul Thomas minns inspelningen mer som ett resultat av gruppens gemensamma idéer.

Vid samma tillfälle spelades ytterligare minst fyra låtar in: Mose Allisons Parchman Farm, Willie Dixons Seventh Son, Booker T & The M.G´s Green Onions och den amerikanska gruppen The Dartells enda riktiga hit Hot Pastrami från 1963. Den senare är en ren stöld av trashlåten Mashed Potatoes från 1960. Tyvärr kan ingen längre hitta bandet med inspelningen.

PAUL THOMAS & MAC McLEOD

David Hynes, som själv var oerfaren när det gällde att spela rockmusik, är idag noga med att kreditera basisten Paul Thomas för hur bandet lät i sitt tidiga skede. Det var han som var arkitekten bakom det lösa sound som bandet levererade. Det är Thomas som efteråt så genialt dubblerar basgången med fuzzgitarren i Like a Rollin´ Stone. Han stod också för en del av deras repertoar, arrangerade och skapade passande riff.

Paul Thomas växte upp och spelade i lokala band i södra London, innan han kom till Sverige i augusti 1965 för att arbeta som lärare inom vuxenutbildningen. Luciaaftonen samma år träffade han Jack Downing och David Hynes vid en av deras spelningar i Gamla Stan. När ordinarie basist inte dyker upp erbjuds han platsen. Thomas minns hur engagerad och målmedveten Downings var:

- Jack var intresserad av allting i livet och kommunicerade sitt intresse och kunskap med stor glädje, entusiasm och generositet. Jag lärde mig en hel del av honom. Han var mycket förtjust i blues-, jazz- och folkmusik. Kom ihåg att det tidiga 60-talets USA präglades dels av medborgarrättsrörelsen och solidaritet med de svarta och deras musik, dels av folkmusikrörelsen och dess anknytning till radikal politik, t ex Woody Guthrie. Innan han kom till Europa var Jack en del av allt detta.

- Min bakgrund var i viss mån densamma som Jacks (även om han tidigare inte sjungit eller spelat), men ännu mer i rock 'n' roll, soul, rhythm & blues och modern jazz. Björn Askerlunds bakgrund var mer i New Orleans-jazz. David var såpass begåvad som musiker att han snabbt kunde anpassa sin klassiska träning till att spela en musik som var ett resultat av alla dessa influenser.

Gitarristen Keith “Mac» McLeod var redan innan vistelsen i Sverige en erfaren akustisk gitarrist. Han hade spelat med storheter som John Renbourn, säjs ha lärt Donovan spela gitarr, samt utgjorde den ena halvan i en duo tillsammans med Maddy Prior, innan hennes tid i Steeleye Span.

Boende i ett konstnärskollektiv i Torquay övertalades McLeod av två svenska vänner att lansera sig i Sverige som folkmusikartist à la Donovan. Han uppträdde på olika ställen runt om i Stockholm, bl a Nalen och spelade in Gazell-singeln Remember the Alamo / Candy Man med Paul Thomas på bass .

Summan av musikernas olika folkliga influenser kommer att bli det som skiljer Jack Downing & The Other Side från andra samtida rockband. Det skall också visa sig att David Hynes ovanliga förmåga att snabbt förstå, ta till sig och i arrangemang omsätta Jacks idéer, blir den kugge som tillsammans med Downing själv ständigt driver bandet framåt.

BOZ SCAGGS

Downing hade under vintern 1964 - 65 hyrt in sig på en pråm vid Norr Mälarstrand. Under mycket primitiva förhållande arrangerade han spelningar, långt bortom dagens stränga krav från brand- och hälsovårdsmyndigheter. En kväll dyker landsmannen Boz Scaggs upp med en gitarr i handen. Jack frågar om han kan sjunga.

- Like a bird!

Downing drar upp honom på scenen och enligt David Hynes ger Boz de få närvarande en uppvisning i hur akustisk folk- och bluesmusik skall låta. Utan plektrum spelar han så hårt att högerhandens fingrar blöder. Förmodligen är repertoaren densamma som på hans Sverigeinspelade första Lp: Steamboat, That´s Allright, Let the Good Time Roll, Girl from the North Country, Stormy Monday Blues m fl. Kanske gjorde han även Coasterslåten Searchin´, som han senare spelade in tillsammans med svenska The Merrymen.

Hela 1967 befann sig Downing hemma i San Francisco tillsammans med sin svenska flickvän och senare hustru Pauline. På plats upplevde de den framväxande psykedeliska musikscenen. Enligt Pauline fick Jack användning för sin konstnärliga talang genom att göra tidstypiska flyers och affischer åt bl a klubben The Matrix, där band som Steve Miller Blues Band, Jefferson Airplane och tidiga Steppenwolf - under namnet The Sparrow - spelade.

Under Jacks bortavaro höll Hynes, Thomas och trummisen Bengt Nordgren liv i bandet genom att turnera med den i Sverige fortfarande boende Boz.

JACK DOWNING & THE OTHER SIDE

Tidigt 1968 kom Downing tillbaka till Sverige. Tillsammans med David Hynes sätter han ihop ett nytt The Other Side, vars nya medlemmar var Kenny Håkansson - gitarr, tidigare T-Boones och Baby Grandmothers, och gamle Ola & The Janglers-gitarristen Christer Idering, nu på bas. För en kort tid återkommer Björn Askerlund som trummis samt en organist vid namn Anders Göransson.

Björn berättar att det i huvudsak var studenterna vid Stockholms universitet som hade möjlighet att höra bandet:

- När Jack kom tillbaka från USA spelade jag åter med The Other Side. Vi spelade varje vecka på kåren, teknis, handels och andra studentställen samt Gyllene Cirkeln.

Vilket även Christer Idering bekräftar:

- Vi var inte jättemycket ute och spelade och jag var aldrig med vid någon spelning utanför Stockholm.

Medlemmar kom och gick. Bandets fasta nav kom för många år framöver att bestå av Downing och Hynes. Under 1968 försvinner Askerlund för gott och ersätts av Bengt Nordgren. Idering är kvar, men Håkanssons plats tas av gitarristen Hans Englund. Med organisten Brynn Settels spelar de in en demo bestående av tre originallåtar: Fast James, Lonesome Hearted Archer och No Mans Land, varav de två första aldrig kommer att ges ut, samt Dylans Open the Door, Richard .

Kenny Håkansson, som ständigt spelade under de här åren, är idag osäker på den exakta tidpunkten då han var medlem i The Other Side, däremot minns han väl:

- ...känslan att det var väldigt kul och spännande eftersom han kom från Amerika och påminde om Bob Dylan, John Sebastian, Boz Scaggs osv, alltså att han kändes äkta.

BASEMENT TAPES-INFLUENSERNA

Först 1969 skulle bandet få skivkontrakt igen. Tre år efter att Like a Rollin´ Stone spelades in gör RCA två singlar med Jack Downing & The Other Side, de blev de enda som bolaget gav ut under hela gruppnamnet. Därefter var RCA endast intresserad av att lansera Jack Downing, trots att The Other Side alltid fanns med i studion. Hans Englund förklarar varför:

- När det gäller marknadsföringen av Jack - och inte Jack med band - var vi överens. Han var helt medveten om bandets betydelse för sin karriär. Det var självklart att bandet skulle spela på plattorna, men som skivartist var bandet lite för diffust. Medlemmarna var ju inte desamma hela tiden och många gästmusiker bjöds in på skivorna. Det är möjligt att Jack sedan gav en annan förklaring till bandet.

Om Downing vid återkomsten från USA hade med sig en kopia av den lackskiva Columbia Records gav ut för att försöka intressera musikbranschen för Dylans låtar, eller en av alla bootlegutgåvor som genast dök upp från vad som kom att kallas för “The Basement Tapes« minns ingen längre.

Bob Dylan & The Band, eller The Hawks som de fortfarande hette, spelade under sommaren och den tidiga hösten 1967 in ett stort antal sånger under otvungna former. Först samlades man hemma hos Dylan i Woodstock, men senare flyttades inspelningarna över till källaren i det hus The Hawks hyrde, kallat The Big Pink. Samlingen av musiker struntade fullständigt i vad som för dagen var comme-il-faut. Det var som om “Freak Out“, “Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band» eller «The Piper at the Gates of Dawn» inte existerade.

Istället för att påverkas av omständigt inspelad psykedelia, släpper de församlade, under enklast möjliga inspelningsformer, loss influenserna från allt de är uppvuxna med: folk, country, blues och rock & roll. Det är en uppsluppen och avkopplad stämning. Hela skivan - som slutligen släpptes officiellt 1975 - präglas av Bob Dylans och The Hawks / The Bands längtan att, utan yttre tryck och utan några som helst begränsningar, framställa den musik som låg dem närmast hjärtat.

Inspelningarna påverkade Downing starkt och som första RCA-singel hämtas Open the Door, Homer från just «The Basement Tapes». Titeln ändras till Open the Door, Richard, troligen är det den första officiella inspelningen av sången.

Som baksida valde man Muddy Water. Sången skrevs av Joe Babcock och är densamma som Johnny Rivers hit från 1966 (I Washed My Hands In) Muddy Water. Downings version ligger dock närmare den Charlie Rich gjorde på Lp´n «The Many New Sides of Charlie Rich» 1965, än Rivers som är rockigare och mer uptempo. Även Elvis Presley tog sig an sången och som ofta när Presley är som bäst finns där en stark gospelbotten.

GREENBACK DOLLAR

Första RCA-singeln är lovande och när det blir dags för en uppföljare, så är det i stort sätt samma musiker som går in i studion: Jack Downing - sång, Hans Englund - gitarr, David Hynes - piano, Brynn Settels - hammondorgel, Christer Idering - bas men med en ny trummis, Krister Karlsson.

Valet av Kingston Trios hit Greenback Dollar visar att Downing menade allvar med sin musik. Hans starka folk- och countryinfluenser var ingen dagslända, utan skulle karriären igenom vara den bas på vilken allt han företog sig kom att vila.

Mae Heartbreak Hotel Axtons son Hoyt skrev och spelade in Greenback Dollar för sin debut-Lp «The Balladeer» 1962, men det var alltså den akustiska trion The Kingston Trio som 1963 placerade den på den amerikanska försäljningslistan och som nummer ett på svenska Tio i Topp.

Greenback Dollar blev Downings första hit och den låg två veckor på Tio i Topp, med högsta placering som nummer åtta. Det gjorde att bandet blev en angelägenhet för fler än bara Stockholms studenter.

Christer Idering, som även han hade lärt känna Downing vid universitetet, slutade i bandet sommaren 1969, ungefär samtidigt som Greenback Dollar placerade sig på Tio i Topp. Militärtjänst, studier och familjebildning var anledningen.

Gitarristen Hans Englund fungerade även som Jack Downing & The Other Sides producent. Han hade erfarenhet, kontakter och var den som ordnade skivkontraktet åt Downing:

- Jag var anställd på Grammofon AB Electra på den tiden, som Label Manager för RCA och Warner Reprise, och producerade en del svenska band, bl a Lenne & The Lee Kings, The Mascots och T-Boones. Jag producerade deras sista singel I Want You / Mr. James för Decca 1967 (Kenny Håkansson ingick då i bandet - min anmärkning).

- Kommer inte riktigt ihåg hur jag först träffade Jack, men det kan ha varit Gösta Linderholm som tipsade mig. Han var lite av talangscout på Electra. Dessutom var han ju ute och spelade mycket och stötte på många artister på det sättet. När jag började tala med Jack om skivinspelning drog han snabbt in mig i bandet, jag tror att Kenny Håkansson just hade slutat.

Englunds förtjänst går inte att överskatta när det gäller den suggestiva Greenback Dollar. En väl balanserad ljudbild är byggd på en botten av Settels hammondorgel, Iderings bas och Karlssons trummor. Ovanpå det, parallellt en akustisk och en elektrisk gitarr, den senare med lätt fuzzton. I solot Davids spinett och i bakgrunden handklappningar. Jack sjunger rakt igenom med övertygelse, nerv och inlevelse långt överlägset vad vi var vana att höra i samtida svenska inspelningar. Lyssna på den dubblerade sången i refrängen och ni förstår vad jag menar.

Baksidans No Man´s Land - ännu en komposition av Downing-Hynes - går i samma suggestiva stil som framsidan. Från Hynes inledande ensamma spinett byggs låten upp för att sluta i ett pumpande tempo där piano och orgel svarar mot varandra. Det kanske mest intressanta i ljudbilden är just kopplingen piano och orgel. En lika suverän komposition som den tidigare Out My Light, men långt mer mognare.

COSMIC AMERICAN MUSIC

-69 singlarna är varken folkrock eller countryrock som vi är vana att höra det, utan istället ett slags “Cosmic American Music« - som Gram Parson så passande uttryckte det - under påverkan av Dylans s.k. Basement Tapes-inspelningar. Här finns så starka influenser av folk-, country- och soulmusik att resultatet blir ett absolut tidlöst sound. Det Jack Downing & The Other Side skapade från 1969 och framåt var, och är fortfarande, unikt i Sverige!

Sommaren 1969 beskrivs Jacks musik på följande sätt i Dagens Nyheter: “...The Band är Dylans grupp. De spelar en sorts underjordisk countrypop. Jack Downing and the Other Side spelar också underground country. En modern form av countrymusik, påverkad av rock-and-roll, blues och modern pop. De är enda gruppen i sitt slag i Sverige.» Och Jack själv fyller i: “Jag tror inte vanlig country kan bli populär i Sverige, men väl en modernare variant.«

Vid sin sida behövde dock Downing någon med David Hynes kapacitet, en person med förmåga att se och höra vad Jack såg och hörde i den amerikanska folk- och countrytraditionen. Det är svårt att tänka sig Downing, som ju inte var musiker, ensam göra verklighet av de idéer han fått i USA. Hynes lyhördhet och lojalitet var en förutsättning för bandets överlevnad!

När inspelningen av Jacks första och enda Lp, den underskattade »Now And Then«, påbörjas i Europa Film Studios april 1970, har The Other Side ändrat utseende ännu en gång. Kvar är Hynes och Englund, som nu slagit sig samman med Stockholmsgruppen Outsiders: Thomas Hermelin - sologitarr, Sten Larsson - bas och Börje Velén - trummor.

OUTSIDERS

Outsiders var en »tung« grupp som normalt inte kopplas samman med den typen av musik Jack Downing & The Other Side spelade. Förebilderna var snarare Cream och The Jimi Hendrix Experience än country- och folkmusik. Gruppen fick aldrig några kommersiella skivframgångar utan betraktades mer som ett kultband.

Under en turné i England besökte de legendariska Londonklubbar som Marquee Club och The Speakeasy. Ägaren till Marquee blev så förtjust i Outsiders att han efter spelningen ville boka in dem för ytterligare ett framträdande.

Med i England var också den endast sexton år gamla sångerskan Eva Norberg, vars förebilder var Janis Joplin och hennes band Big Brothers & the Holding Company. Bandet blev lovad lansering i Brasilien med flerårigt skivkontrakt för Mercury Records. Projektet avstannade då Sten Larsson av familjeskäl inte ville åka till Sydamerika.

Thomas Hermelin lämnade Outsiders sent 1969 och ersattes av den engelske gitarristen Roye Albrighton, som tillsammans med Velén och Larsson höll liv i gruppen ytterligare några månader. Bl a turnerade den nya trion under några veckor i Frankrike. Albrighton skulle senare komma att få större framgångar med den progressiva gruppen Nektar.

Hermelin om första mötet med Downing:

- Det är länge sedan, men jag kan tänka mig att det var Jack som sökte upp mig efter att jag slutat i Outsiders. Vi spelade på Gyllene Cirkeln och diverse andra ställen dit Jack brukade gå. Det var nog han som visste vem jag var. Jag hade nog tänkt mig en annan utveckling, men när Jack erbjöd mig att spela med honom så fortsatte jag några år till. Jag spelade nog inte alls på ett tag. Jack blev en nystart för mig.

Enligt David Hynes var det även en nystart för honom och Jack:

- Det var fantastiskt att spela med Outsiders, eftersom de var väldigt rutinerade, trevliga och lätta att jobba med. Bandet som nu bestod av mig, Jack, Thomas, Sten och Börje svängde enormt. Det var ett rent nöje, men herregud så högt vi spelade! Under en kort period kallade vi oss för Jack Downing & The Cheyenne Reply, men ingen här i Sverige kunde uttala namnet så vi gick tillbaka till The Other Side.

NOW AND THEN

Gruppen arbetade i studion till och från mellan april och oktober 1970. Resultatet blev musik som aldrig tidigare gjorts i Sverige. Det är brytning mellan The Other Sides amerikanska country-folk-rock-influenser och Outsiders tunga, på brittisk blues baserade, gitarr-rock som gör albumet så spännande!

Öppningsspåret Branded Man satte ribban högt. Hermelins fräcka riff i introt och genomgående tunga gitarrkomp var något helt nytt i Jacks musik. Som fin kontrast till den tuffa musiken ligger i refrängen Gösta »Gus« Linderholm och Liliane Håkanssons körsång - eller »high harmonies« som det heter i texten på plattan. Smakfullt! Så tyckte även en Tio i Topp-röstande publik någonstans i Sverige. Branded Man blev hans - om än för bara en vecka - andra hit.

Downing hittade Branded Man på Merle Haggards Lp med samma namn 1967. Haggards sång kan sägas vara självbiografisk. Med en bakgrund som småtjuv i uppväxten och senare vistelse på San Quentin för rån var han en väl kvalificerad historieberättare och låtskrivare.

Även I´m a Lonesome Fugitive hämtades ur Merle Haggards repertoar samma år. Trots att låten, precis lika träffande som Branded Man, beskriver Haggards erfarenheter, så är det inte han som skrivit den. Det är istället lårskrivarparet Liz och Casey Anderson som är kompositörer. Haggard tyckte så mycket om den, att han döpte sin nästa Lp efter sången och lade den som öppningsspår.

Och visst är det en fantastisk låt! Jacks version är något mer uptempo än förebildens, utan att för ett ögonblick tappa låtens inneboende lugn. I introt Davids pianospel och Sten Larssons enkla, men eleganta basspel. Därefter Hans Englunds vibratogitarr som tillsammans med pianospelet och Hermelins lätt distade gitarr bär upp Jacks röst.

På Waylon Jennings 1968 års album »Only the Greatest« hittade Downing Only Daddy That´ll Walk the Line. En uppkäftig historia skriven av gitarristen, studiomusikern och låtskrivaren Ivy »Jimmy« Bryant, som för övrigt också var en av de första att använda Fenders Telecastermodell.

Hans Englund har svaret på hur Jack kunde hålla sig så ajour med både ny och gammal musik:

- ...han var helt outtröttlig på att söka nya vägar och influenser. Hans flickvän jobbade i en bok- och skivhandel (Hörnan, där även han själv jobbade - min anm.) på Stureplan i Stockholm. Jack botaniserade lyckligt bland all ny musik från USA och spred de intressanta nyheterna - såsom Creedence, The Band, Delaney & Bonnie - bland bandmedlemmarna i utbildningssyfte. Jag hade ju dessutom The Grateful Dead, Neil Young m. fl. på »mina« skivmärken.

Skivans första sida avslutas med en nyinspelning av Muddy Water. Gjord i småtungt shuffletempo skiljer den sig rejält från 1969 års inspelning. Åter igen en sång om brott, straff och försöken att bli accepterad och nå försoning. Tydligen ett kärt ämne för Downing.

Vänder man på plattan hittar man ytterligare två covers. Dylans Queen Jane Approximately görs i en ljuvlig version där alla inblandade tillåts närvara fullt ut. Tempot är något lugnare och mjukare än originalet och produktionen påminner mer om -69 års The Other Side än det band som vid tillfället fanns i studion.

Det märks att Dylan hade en särställning hos Downing. Med lågmäld övertygelse tar han sig an sången och tillsammans med bandet har han en högtidsstund. Davids pianoutsmyckningar vilar ovanpå Anders Henrikssons hammondorgel. Sten Larssons melodiösa basspel går genom låten som ett soloinstrument. Hermelin gör ett snyggt solo och stämningen höjs ytterligare av den inlånade Jan Lindgrens steelguitar.

På frågan om hur gruppen valde material till »Now And Then« och hur arrangemangen kom till svarar Thomas Hermelin:

- Om jag minns rätt så var det Jack som gjorde de flesta valen, men självklart var David också en nyckelperson. Att skivan var ovanlig gjorde nog att den inte hittade någon bredare publik, men om jag kommer ihåg rätt så var recensionerna ganska goda.

- David hade ju ett stort inflytande i början, men vartefter blev det mer av ett lagarbete. Fritt spelrum under repetitionerna, man kunde spåna fram ett riff eller någon fill-in. Jack var alltid öppen för idéer. Han var också noga med arrangemang och spelade därför en stor roll i det sammanhanget.

Hynes håller med Hermelin angående låtvalen:

- Det var Jack som valde musiken vi skulle spela. Han hade alltid Dylan i tankarna, men älskade även countrymusik. Merle Haggard var en stor hjälte som han gillade enormt!

Nästa cover är Last Thing On My Mind. Tom Paxtons vackra sång var en personlig favorit för Downing, den skulle följa med i hans repertoar under hela karriären.

Paxton skrev och spelade in den 1964 för sin andra Lp »Ramblin´ Boy«, hans debut för Electra. Vid något sammanhang lär han ha sagt - fritt ihågkommet: »Det finns inget så svårt som enkelhet, komplicerad kan vilken idiot som helst vara.«. Och Last Thing On My Mind är verkligen vacker i all sin enkelhet!

Paxtons egen kommentar beträffande sångens tillkomst finns i 2001 års cd-utgåvan av »Ramblin´ Boy« och är nog så tänkvärd: »Sometimes something important slips rights through our fingers. We stand and watch it happening but don´t have the words to stop it and there it goes and that´s it.«

Downing gjorde två olika inspelningar av Last Thing On My Mind, dels den som ligger på Lp´n och en strax därefter som släpptes som singel. Bandet spelade antagligen in den en andra gång för att man kände att det fanns mer att ge.

Hans Englunds produktion av singeln är både luftig och transparent. Med risk för upprepning; en gospelfärgad hammond, Hynes spelar vackrare än någonsin, Englund kopplade gitarren genom Leslie-kabinettet och så denna maestro på bas - Sten Larsson.

Idag tycks ingen känna till vad som hände med Sten Larsson. David Hynes skrattar vid minnet av Larsson:

- Sten var en skicklig basist, men när vi spelade ute hade Sten bara ett läge för basen och det var högre.

Thomas Hermelin håller med beträffande sin före detta kollega:

- Sten var verkligen en riktigt talangfull basist, han kunde nog ha gått långt. Jag har dessvärre ingen aning om vart han tog vägen. Vi har inte haft någon kontakt sen början på sjuttiotalet.

ORIGINALLÅTARNA

Redan nämnda är Out My Light och No Man´s Land. Baksidan på Last Thing On My Mind är även den en egen låt, Wide River, och går liksom framsidan i en folklig Greenwichtradition. Av de fyra originalkompositioner på »Now And Then«: The Kind of Word, Martha, Pretty Miss Mike och A Force I Cannot Name är enbart The Kind of Word i samma stil. De tre övriga är mer samtida.

Hans Englund får berätta varför:

- När Outsiders-killarna kom in och pratade Led Zeppelin och Jimi Hendrix tog Jack och bandet ytterligare ett stort kliv vidare... Thomas Hermelin, Börje och basisten Sten förde bandet i en tuffare och rockigare riktning... På bara ett par år utvecklades bandet dramatiskt och det var Jacks förtjänst. Han hade förmågan att fånga upp allt spännande just när det hände och ta emot i lagom dos för att föra sin musik vidare - utan att någonsin förlora sin särart eller personlighet.

Det är helt enkelt Outsidersbakgrunden som gör sig påmind och påverkar riktningen. Martha är gapig Flamin´ Groovies-rock med fingerknäppningar, handklappningar och aooh-körer liknande dem i Freddy Cannons Tallahassee Lassie.

Under inspelningen av Martha gästades studion av Zal Yanovsky från Lovin´ Spoonful och Kris Kristofferson, som var i Sverige för att göra promotion för sin första Lp. Zal var med som ressällskap. Det var Electra - då svensk representant för Monument Records - som genom Hans Englund sammanförde amerikanerna med Jack och det resulterade i deras medverkan på »Now And Then«.

Kristofferson och Yanovsky bodde hemma hos Jack och Pauline under vistelsen i Stockholm. Christina Nilsson, Jacks första manager, berättar om mötet med Kristofferson:

- Karln var inte nykter en dag. Första gången jag träffade honom var hemma hos Jack och Pauline på Majorsgatan. Jag noterade en obestämbar hög som låg i ett hörn, gick fram och såg att det var Kris Kristofferson som sov ruset av sig.

Varken Pretty Miss Mike eller A Force I Cannot Name har något med countryrock eller »The Basement Tapes« att göra. Istället har gruppen tagit det absolut bästa ur den samtida progressiva rocken och uttrycket känns för första gången mer brittiskt än amerikanskt.

Det måste vara en miss av författarna till »The Encyclopedia of Swedish Progressive Music, 1967 - 1979«, Tobias Petterson och Ulf Henningsson, att utelämna de här inspelningarna med Jack Downing & The Other Side. Speciellt den mästerliga A Force I Cannot Name har både starka progressiva och psykedeliska influenser. Ett skolexempel helt enkelt!

En orsak kan ju naturligtvis vara att Jack Downing och hans band tyvärr är helt förbisedda. Det skulle ju i så fall förklara varför så få hört »Now And Then«. En sorgligt underskattad platta, som om den vore amerikansk skulle kosta långt mer än de ynka tior den går att inhandla för på svenska skivbörsar idag.

ETT STEG TILLBAKA...

Rent konstnärligt var samarbetet mellan RCA och Jack Downing en framgång. Producenten Hans Englund tog fram det bästa hos bandet. På frågan om Englunds betydelse för The Other Side svarar Hermelin:

- Hans styrka låg nog mest i det goda musikkunnande i allmänhet och som producent.

Ekonomiskt gjorde Jack däremot inte RCA lyckliga. Samarbetet med bolaget och Englund upphörde efter inspelningen av singeln Will the Circle Be Unbroken 1971. Den hade en del gästmusiker, bl a Rolf Färdig på gitarr, Anders Henriksson på det nya instrumentet Moog och ett gäng brasilianska percussionspelare, som var i Sverige för att jobba med Sylvia Vrethammar.

Låter det konstigt? Versionen är kanske lite i överkant stompig, men inte alls dålig. Till baksida valdes en nyinspelning av I´m a Lonesome Fugitive. Tillkommit har en hammondorgel, vilket ger sången ett fylligare sound än den tidigare gjorda inspelningen.

Med tanke på Lp´ns starka avslutning , A Force I Cannot Name, känns ändå sista singeln som ett steg tillbaka.

En stor besvikelse för Jack var då David Hynes bestämde sig för att lämna gruppen. Efter drygt sju år ihop längtade David efter mer strukturerade arbetsformer. Medlemmarna i The Other Side hade avlöst varandra och bandet var i stort sett fortfarande ett hobbyband, där medlemmarna var tvungna försörja sig i vanliga yrken. David:

- Jag orkade inte längre. Det var stimulerande att jobba med Jack, men samtidigt oerhört krävande. Han gjorde aldrig något halvhjärtat utan kunde ofta bli fanatisk över en idé. Han älskade t ex ljudet av bastrumman och ibland under konserter låg han på golvet med huvudet instoppat i bastrumman.

- En sak som jag idag måste ge honom rätt i, men som jag inte riktigt fattade då, är riffets betydelse för rockmusik, d.v.s upprepandet av en fras. Jack pratade oavbrutet om det han kallade för »The great riff philosophy«. Han skrev långa brev till mig om hur viktigt det var. Om vi andra varit mer lyhörda så hade vår musik blivit ännu bättre.

Då David 1972 träffade landsmannen Derek Hudson i Stockholm och det visade sig att de musikaliskt hade mycket gemensamt så bildades Scafell Pike. Gruppen kom inom några år att få stora framgångar och David blev professionell musiker, men det är en historia för någon annan att berätta.


...OCH TVÅ STEG FRAMÅT

Jack försökte, utan framgång, övertala parhästen Hynes att stanna kvar. När det inte lyckades tog han in en fransman, Yannick Monot, i bandet. Honom träffade han en dag på bokhandeln Hörnan. Yannick försörjde sig genom att spela på klubbar och som gatumusiker. Hans beskrivning av mötet ger även en god bild av Downing som person:

- Jag mötte Jack i affären på Stureplan, det måste ha varit 1972, där han jobbade som bok- och skivförsäljare. Jack var en mycket intelligent person och jag gillade hans direkta framtoning. Det första hans sade var: Jag har hört att du är musiker och om du är intresserad kom gärna när vi repar nästa gång. Jag gick dit och mötte David, den engelska pianisten som senare startade Scafell Pike. Innan kvällen var slut frågade Jack mig om jag ville vara med på nästa gig. Plötsligt var jag medlem utan att egentligen veta hur det gick till.

- Jack var en positiv person. Han tog ofta snabba beslut och ville inte sitta och grubbla över saker. Hans starka personlighet kunde vara ett problem för vissa, om du inte såg upp kunde han snabbt fatta beslut även för dig. Jacks karisma var som störst när han stod på scen. Vi musiker fick vara beredda på att vad som helst kunde hända. Att arbeta med honom var ett äventyr. Han läste en bok om att komponera och nästa dag stod han där med en färdig sång! Egentligen hade han inga större kunskaper om musikens grunder, men en enormt stark vilja. Framför allt älskade han musik och hade en bra röst.

Gitarristen och den slide-dobro-spelande Yannick gav bandet ett mer traditionellt rockigt sound, vilket manifesterades i singeln Going to California för det nya skivbolaget CBS. Nytt är att Jack med framgång lärt sig spela munspel. Förste basisten Paul Thomas poängterar även han Downings beslutsamhet:

- ...han var mycket öppen för att lära sig nytt på alla fronter, inte minst inom musiken. När jag kom in i bandet kunde han inte ens klappa händerna i takt. David och jag lyckades till slut lära honom. Senare lärde han sig spela munspel på en ganska respektabel nivå. En mycket målmedveten man när han bestämde sig för att göra någonting.

Framsidans After Yesterday Ends låter mer som om den är inspelad samtidigt som »Now And Then«. Med en fot kvar i traditionen, men samtidigt på väg mot något nytt blir singeln ett dokument över en brytningsperiod i Downings musik.

Hans Englund omdöme »...På bara ett par år utvecklades bandet dramatiskt...« är lika träffande för utvecklingen efter att Sten Larsson och Börje Velén lämnat in, som när de kom till gruppen. Hermelin blev kvar ytterligare en kort period och tillsammans med Yannick fick han sällskap av basisten Pelle Sahlberg från The Sleepstones och gitarristen Janne »Halkan« Hallquisth.

Det var Sahlbergs hustru, Christina Nilsson, som satte först honom och senare Hallquisth i kontakt med Jack. Genom sitt bokningsbolag AB Flum & Nilsson kom hon att bli Downings första och ende manager. Pelle Sahlberg ser Jacks personlighet som en av anledningarna till hur relativt lätt det var att få spelningar:

- Jack var omtyckt på pubar och spelställen. Han var lättsam och pratade med alla, såväl gäster, ägare, och ägarnas familjer.

Spelningarna strömmade in från hela landet och Jack Downing & The Other Side blev ett omtyckt klubb-band. Vi fick ofta komma tillbaka och spela på samma ställen igen.

Hermelin blev näste man att packa ihop och han förklarar varför:

- Skattmasen hotade att skönstaxera mig rejält nästkommande år, om jag lämnade in en deklaration med så lite intäkter en gång till. Vi tjänade faktiskt inte mer än precis vad vi kunde leva av och omkostnaderna, med turnébilar och hotellräkningar, var ganska tärnade. Jag hade också ett seriöst förhållande som inte riktigt tålde alla turnéer.


COLINDA

Bandets visar upp sin musikaliska bredd på den sist inspelade singeln från 1973. Med samma energi som när The Pogues tolkade den irländska folkmusiken attackerade Jack och bandet cajunmusiken i Colinda. Skillnaden är att The Pogues hade punkstormen i ryggen och The Other Side var fyra år tidigare. Colinda påstås vara skriven av Jack. Det är i alla fall vad som står på etiketten. När jag frågar Yannick om så är fallet svarar han:

- Nej! En dag när jag kom in på Hörnan så visade Jack mig en Lp med cajunmusik från Arhoolie Records. Ingen av oss hade tidigare hört den sortens musik och han frågade mig: »Är språket verkligen franska?« Visst var det franska och för mig var det en slags uppenbarelse, som skulle komma att påverka min framtida karriär. Vi arbetade tillsammans fram en egen version av Colinda. Jack tog hand om texten och jag musiken, ett bra samarbete faktiskt!

Naturligtvis har Yannick rätt. I sin bok »South to Louisiana - The Music of The Cajun Bayous« låter författaren John Broven producenten Jay Miller och musikern LeRoy LeBlanc (känd under artistnamnet Happy Fats) reda ut begreppen. Året var 1946 och skivettiketten Fais Do Do: »I got checking around and found out Cosimo Matassa had a studio in New Orleans, so I called him, made arrangements, and pickad up Happy Fats and Doc Guidry...The first record Allons Danser Colinda - we called it Colinda...by Happy, Doc and the Boys, sold only moderately, but Happy Fats remembers the record (derived from the Calinda voodoo dance brought to Louisiana by Negro slaves from West India) with affection: We took the name from a song called Dance Colinda, we got it from a book in a library...Actually it´s was a Haitian song, so we just took the name, the tune is not the same, or the lyric. Doc Guidry and I just sat down and we wrote a French song, a two- or three-chord song that is pretty easy to write.«

Fyra år innan Downing, fascinerades även den engelska gruppen Hapshash And The Coloured Coat av cajunsången och spelade in Colinda för sin andra Lp »Western Flier«. En spännande folkpsykedelisk skiva med Tony McPhee från Groundhogs på gitarr och Mike Batt som pianist och producent.

Även Colindas baksida Belshazzar hör musikaliskt hemma i det sena 70-talets England. Det är musik som kommen från andra generationen pubrockare. Alltså inte band som Brinsley Schwarz, Eggs Over Easy eller Ernie Graham, utan helt i linje med vad Lew Lewis Reformer spelade in för albumet »Save The Wail« 1979.

Om soundet tidigare varit mer åt det lössläppta hållet så var det här bandet istället supertight. Sahlberg och den inhyrde studiotrummisen Douglas Westlund skapar ett stabilt tryck i musiken och får till ett sväng som gör Belshazzar till uppdaterad, samtida rock and roll. Hallquisth spelar både komp och solo och hans gitarr skär genom rummet. En stor fet Hammond (spelad av producenten Mats Olsson), som tillsammans med den på piano inbjudne David Hynes, ligger mellan rytmsektionen och gitarren. Jack sjunger som alltid med stor övertygelse och hans munspel ylar genom låten. Jag tvekar inte att kalla Belshazzar för en av de bästa singlarna som spelats in i Sverige.

PELLE SAHLBERG & JANNE HALLQUISTH

Båda var rutinerade och mycket samspelta musiker. Deras gemensamma historia går tillbaka till 1962 då de spelade tillsammans i Stockholmsbandet The Blackmailers. Deras vägar skildes när Sahlberg några år senare fick anbud från The Sleepstones, för att återigen mötas i The Attractions 1969. Hallquisth kom där att avlösa Janne Schaffer.

Hallquisth är idag den som starkast och mest medvetet betonar hur unikt bandet var:

- Bandet var stilmässigt svårfångat och country på den tiden var inte speciellt populärt. Stilen förknippades med Rankarna, dvs dansbandscountry. Idag spelar många band, även svenska, en blandning av country och rock. Alltså det vi gjorde redan i början på 70-talet och då var helt ensamma om i Sverige. Vi blandade redan då boogie, blues och country med rock. I bandet fanns instrument som dobro och lapsteel. Om vi funnits idag hade vi haft en betydligt större publik och kanske även varit rätt kultiga. Vi övade inte ihjäl oss, blev aldrig för strikta, men vi spelade mycket ute och bandet svängde helt enkelt jävligt bra!

Av Downing har han, liksom alla andra, bara positiva minnen:

- Jack var en väldigt speciell människa. Kulturellt begåvad och beläst, kunde mycket om filosofi och indiska religioner. Han tolkade Dylan på ett sätt som vi andra inte var vana vid och hade bra smak för låtar där texten betydde mycket.

- Jack var ödmjuk och öppen som person, men samtidigt egocentrisk och krävde mycket uppmärksamhet. Kunde ibland vara osäker och spänd på scen, men när han kände sig säker så lyfte han sig själv enormt! Av naturen hade han en egen röst, med ett speciellt vibrato.

- Han var experimentellt lagd och gillade när vi tog ut svängarna. Vi hade vissa ramar, men allt var mycket lekfullt. Ett tag använde vi en trummaskin på scenen och programmerade den med cha-cha, mambo, rumba och rock & roll - samtidigt. Det blev väldigt märkliga rytmer, men sånt tyckte han var roligt.

Det här bandet skulle aldrig mer släppa några skivor. Däremot gav CBS ännu en gång ut Belshazzar. Kopplad med en cirka ett år gammal inspelning, Geronimo, där en inhyrd Janne Schaffer gör ett intro som är halvlånat från Deep Purples 1970 års hit Black Night. Singeln är stilmässigt mer homogen än föregångaren med Colinda som andrasida.

Geronimo var ett uttryck för Downings stora intresse för indianer. Alltid när bandet spelade live, hyllades amerikas urinnevånare med att en stor skolplansch av just Geronimo hängdes upp på en av högtalarna. Planschen är idag pensionerad och hänger i Hallquisths gitarraffär på söder i Stockholm.

I sin strävan att förstå indianerna åkte Downing till Colorado i USA, bodde i bergen under bar himmel och försökt överleva genom att jaga med pilbåge.

SLUTET

Fransmannen Yannick Monot fick ett erbjudande han inte kunde motstå och lämnade därför gruppen:

- Som jag minns det så lämnade jag bandet på samma sätt som jag kom in i det. Jack och jag fick en del svårigheter att jobba ihop. Ungefär samtidigt träffade jag Lalla Hansson som erbjöd mig att medverka på inspelningen av hans nya Lp. Efter att den släpptes i augusti 1973 så frågade han mig om jag kunde tänka mig att turnera med honom, vilket jag gjorde. Jag hade bra kontakt med Jack fortsättningsvis, han var inte en person som var långsint.

Sahlberg minns att Jack kände viss konkurrens från Yannick, som inte bara var en skicklig instrumentalist utan även en lysande sångare. Det fanns också en tävlan beträffande kvinnor mellan de två. Yannick förklarar:

- Jack hade vissa problem. Han berättade om fadern som haft en enorm mängd kvinnor, något som Jack försökte leva upp till. Utmaningen var tuff, men han var beslutsam även där! ...Jack kom att hamna i många lustiga situationer...Men å andra sidan var jag ingen munk själv, så jag gillade det som pågick.

Monot flyttade från Sverige i november 1976. Idag är han bosatt i Tyskland och fortfarande verksam som musiker. Tillsammans med sitt band Nouvelle France har han blivit något av en europeisk ambassadör för cajun- och zydecomusiken. Med egen studio, Krokodil Records, och ett stort antal skivor bakom sig, för han vidare den genre han första gången hörde hos Jack Downing på Hörnan vid Stureplan i Stockholm.

Efter att Börje Velén lämnat The Other Side 1972 skulle bandet spela med flera tillfälliga trummisar och periodvis helt utan trummor. Inte förrän 1973 fick de en permanent trummis igen, då Kåre Hjelm anslöt sig till Downing, Sahlberg och Hallquisth. Med sig hade Kåre gitarristen Eddie Sjöblom.

Hur Kåre och Eddie kom in i bandet är en riktig solskenshistoria som säger mycket om de musiker och människor Jack omgav sig med:

- Egentligen var det Eddie som kom släpande på mig, inte tvärt om. Han hade bytt in sin Gibson Les Paul mot en Gibson SG hos Halkan. Jag tyckte att han hade gjort en dålig affär, så vi hälsade på Janne i butiken på hörnet Grindgatan / Blekingegatan på söder. Efter att han hade bekantat sig med oss under bara ett par timmar, så undrade han om Eddie och jag kunde ta hand om butiken och mata hans katt en vecka när han skulle till Åre och spela med Jack!

- Vi hade inget bättre för oss, så vi tackade ja. Så fort de kom hem jammade vi en gång, sedan frågade de oss om vi ville vara med...det kändes mycket stort för oss smågrabbar från Tumba, vi var inte mer än 21-22 år. De närmaste åren kom att bli en underbar resa tillsammans med Jack, Halkan, Pelle och Nilsson (Christina).

Att den här sättningen inte fångades upp av något skivbolag är oförklarligt. Den halvtimmes livespelning som Sveriges Radio sände i programmet Tonkraft 1974, visar upp ett band som verkligen inte ber om ursäkt för sig. Tyngre än någonsin och med en unik repertoar borde framgången ha varit en promenadseger.

Till spelningen i Tonkraft hade man åter lånat in David Hynes - piano och Paul Thomas - munspel och sång. Låtarna är: Colinda, Branded Man och en sex minuter lång Will the Circle Be Unbroken. Alla tre överträffar tidigare gjorda studioinspelningar. Speciellt Branded Man, med sina Hendrix-Highway Chile-liknande gitarrtjut och Sahlbergs magnifika basvandringar i slutet, är högoktanig elektrisk rock! Från Jesse Winchesters andra Lp “Third Down, 110 to Go» hämtades The Easy Way och Isn´t That So, som också de görs i utsökta versioner.

Men låter inte The Easy Way, både Winchesters original och därmed också Downings coverversion, i melodin väldigt mycket som Johnny Cashs tolkning av Peter LaFarges Drums från albumet “Bitter Tears - Ballad of American Indian« 1964?

Efter att ha hört det tungt svängiga samspelet mellan Kåre Hjelm och Pelle Sahlberg är det svårt att tänka sig det här bandet utan trummor. Den botten som de här två skapade gjorde det lätt för Sjöblom, Hallquisth och Downing att briljera.

Bandet forsatte att spela på klubbar och ungdomsgårdar fram till mitten av 1977 och skulle komma att bli den sista upplagan av Jack Downing & The Other Side. Sahlberg menar att det inte fanns någon egentlig förklaring till varför man slutade:

- Det bara rann ut i sanden. Kåre, jag och ibland Halkan fortsatte tillsammans och jobbade med artister som Ted Åström och Janne Schaffer. Christina skötte bokningarna åt båda. Hon kom även att ha hand om punkbandet Rude Kids och ordnade bl a den omtalade spelningen i London - som förband till Madness - då skinheads attackerade gruppen.

I slutet på åttiotalet gjorde Jack Downing & The Other Side en reunionspelning på en ungdomsgård i Gävle. Framröstad som det populäraste bandet som någonsin spelat på gården, åkte sista upplagans medlemmar - utom Eddie Sjöblom som inte längre var i livet - dit för en sista spelning.

FLYTTEN TILL THAILAND

Efter att The Other Side lades ner var Jack Downings musikaliska karriär över för gott. Om bandet funnits kvar bara några år till så skulle de ha varit helt i fas med tiden. Den engelska punk-, pubrock- och New Wave-scenen fullständigt exploderade i slutet på sjuttiotalet. I Sverige spelade tidningen LARM in Linus And His Band hösten 1977 - där ingick för övrigt också Janne Hallquisth - och Wilmer X debutsingel 1980. Året därpå gav Rost ut Ep´n “Levande Rost» med den underbara tolkningen av Fools Like Me. Ett nytt musikklimat som skulle ha passat Jack Downing och hans band perfekt.

Under sjuttiotalet och några år in på åttiotalet arbetade Downing i bokhandeln Hörnan. Därefter försörjde han sig som biträde på ett tvätteri på söder i Stockholm. Enligt den gode vännen och radiojournalisten Kim Loughran så beklagade sig ägaren av tvätteriet över att Jack var hopplös som anställd. Han ville hellre prata filosofi och livsåskådning med kunderna än att arbeta. Och Sahlberg fyller in:

- Det är klart Jack ville prata filosofi, han var ju bra på det. Jack var ingen dumskalle utan jävligt väl möblerad i huvudet. Han kunde föra sig och det var trevligt att umgås med honom, vilket var en orsak till att så många verkligt duktiga musiker drogs till honom och blev kvar i bandet.

Jacks förmåga att umgås med människor skulle visa sig leda till en förändring han inte hade räknat med. En amerikansk professor som arbetade vid Stockholms universitet mekade med sin Jeep och krossades till döds när domkraften gav vika. Som enda arvinge angavs Jack Downing och trots att de endast var flyktigt bekanta så testamenterade amerikanen en ansenlig summa pengar till honom.

Downing hade inget som band honom till Sverige längre. The Other Side var sedan tio år upplöst och äktenskapet med Jacks stora kärlek Pauline var även det förbi. Pengarna använde Downing till resor, främst till Asien. Länder som Afganistan, Burma och Thailand besöktes och i det senare träffade han den kvinna som fick honom att vilja lämna Sverige för gott och bosätta sig i Thailand.

Den åttonde april 1990 är allt ordnat för flytten. Lägenheten är överlåten i möblerat skick. Nycklarna slängdes in genom brevinkastet och sedan snabbt ut till den väntande taxin. Så långt var allt väl, om det inte vore för att resehandlingarna låg kvar på köksbordet.

Vad fan fanns att göra, planet skulle ju snart lyfta. Jack rusade upp igen och ut på en av trapphusets vädringsbalkonger. Därifrån var det bara en våning upp till lägenheten och det fanns ju ett stuprör emellan, varför inte försöka? Runt handen knöt han en trasa och lyckades svinga sig ut och få tag i stupröret, klättrade sedan upp en våning och slog sönder köksfönstret med den trasförsedda handen. Det är förmodligen smärtan i den blodiga handen som gör att han tappar kontrollen. Fallet är från fjärde våningen rakt ner i asfalten. Jack dör i ambulansen på väg till Södersjukhuset.

Yannick Monot är inte förvånad över att Jack gav sig på ett så våghalsigt företag för att komma in i lägenheten:

- Jag hörde om den tragiska olyckan i samband med flytten till Thailand. Jack var den typen av person som inte var rädd att ta risker och han var dessutom snabb i sina beslut.

Hallquisth berättar att Jack både hade fysik och mod att försöka:

- I och med resorna till Thailand började Jack ta hand om sig själv. Han tränade mycket, simmade och snorklade. Innan arvet dubbeljobbade han dessutom, på dagarna tvätteriet och på kvällarna arbetade han i en spelhall. Han hade även sysslat med bergsklättring och fallskärmshoppning.

NEKROLOG

Kim Loughran - som, tillsammans med Roger Wallis, för Radio Swedens räkning gjorde Saturday Show och ofta hade Jack Downing som gäst - var den som kom att skriva följande nekrolog till minne av Jack:

“John Jackson LeMar Downing död

Musiker John Jackson LeMar Downing, Stockholm - född i Arkansas, USA - har avlidit i en ålder av 50 år.

John, kallad Jack eller Jackson, kom till Sverige 1963. Han hade tidigare det året anlänt till Amsterdam från New York med en dollar på fickan. Vännerna minns Jackson för hans törst efter att lägga under sig nya färdigheter. På universitetet i Berkeley i Kalifornien studerade han litteratur och han skrev mycket själv. Han försörjde sig i Amsterdam och Stockholm som konstnär. Sedan, med ursprung i den etnopolitiska folkmusikrörelsen, kom han till musiken. De andra i Jacksons första popband berättar att i början fick de lära honom t o m att klappa i takt, men när han lämnade popvärlden var han en lysande vokalist och en popgestalt med karisma som många minns än idag.
Erfarenheterna från resor hem till USA förstärkte Jacksons skepsis mot det landet, och tillbaka i Stockholm var han bland de allra första att stå utanför USA:s ambassad och skrika ut sin avsky mot Vietnamkriget.

När ett långvarigt äktenskap sprack vände Jackson sig inåt och fördjupade sig i en annan kärleksmysticism. Han slukade allt om sufireligion, dervischdans, tibetanernas religion och kultur och mycket mera. Denna drift, plus hans ständiga misstänksamhet mot den materiella välfärden, gjorde att Jackson aldrig tog sig tid att skaffa ett stimulerande arbete. Han försörjde sig med arbeten som var alldeles för enkla för en så beläst och lärd person. Men han gick alltid sin egen väg. Ibland längtade han efter familjekärlek, barn, ett hem och en ny karriär, men suget efter nya färdigheter och nya utmaningar var starkare.
Han lärde sig boxas och hoppa fallskärm. Han var generös med sin tid och vänskap. Han var djärv, tokig, vis och förvirrad. Han var snäll också och ibland övergiven.

John Jackson LeMar Downing var framför allt ivrig att lära sig. Han lärde oss mycket också. Om att gå sin egen väg och att ständigt förnya sig och att processen har flera upp- och nedgångar." - Kim Loughran

Begravningen hölls i Sofia Kyrka i Stockholm och Jacks kvarlevor hämtades därefter hem för att återföras till amerikansk jord. Hans aska är spridd över olika platser i Kalifornien.

Jack Downing, vila i frid! Förhoppningsvis skall du och de musiker som arbetade med dig få det erkännande ni så väl förtjänar!

Ett stort tack till Pauline, David Hynes, Paul Thomas, Mac McLeod, Björn Askerlund, Kenny Håkansson, Christer Idering, Hans Englund, Thomas Hermelin, Börje Velén, Yannick Monot, Christina Nilsson, Pelle Sahlberg, Janne Hallquisth, Kåre Hjelm och Kim Loughran som alla generöst delat med sig av foton, artiklar, inspelningar och minnen.


DISKOGRAFI

Singlar:

THE OTHER SIDE
Like a Rollin´ Stone / Out My Light
(Karusell KFF 664, 1966)

JACK DOWNING & THE OTHER SIDE
Open the Door Richard / Muddy Water
(RCA Victor FAS 818, 1969)

JACK DOWNING & THE OTHER SIDE
Greenback dollar / No Man´s Land
(RCA Victor FAS 823, 1969)

JACK DOWNING
Branded Man / Only Daddy That´ll Walk The Line
(RCA Victor FAS 845, 1970)

JACK DOWNING
Pretty Miss Mike / Queen Jane Approximately
(RCA Victor FAS 854, 1970)

JACK DOWNING
Last Thing On My Mind / Wide River
(RCA Victor 74-16024, 1970)

JACK DOWNING
Will the Circle Be Unbroken / I´m a Lonesome Fugitive
(RCA Victor FAS 860, 1971)

JACK DOWNING
I´m a Lonesome Fugitive / Martha
(RCA Victor FAS 863, 1971)

JACK DOWNING
After Yesterday Ends / Going to California
(CBS S 8229, 1972)

JACK DOWNING & THE OTHER SIDE
Colinda / Belshazzar
(CBS 1797, 1973)

JACK DOWNING & THE OTHER SIDE
Belshazzar / Geronimo
(CBS 2081, 1973)

Lp-skiva:

JACK DOWNING
Now And Then
(RCA Victor LSP 10321, 1970)
Sida 1: Branded Man / Only Daddy That´ll Walk The Line / The Kind Of Words / I´m a Lonesome Fugitive / Muddy Water
Sida 2: Pretty Miss Mike / Queen Jane Approximately / Martha / The Last Thing On My Mind / A Force I Cannot Name

Cd:

“Searchin´ for Shakes / Swedish Beat 1965 - 1968« (Amigo AMCD 2032, 1999)
THE OTHER SIDE: Out My Light

“Mac MacLeod - The Incredible Journey Of The Original Hurdy Gurdy Man” (RPM rpmbc 258, 2003)
THE OTHER SIDE: Like a Rollin´ Stone / Out My Light





Läs mer om Downing, Jack


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.