Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Musikaliskt kärleksförhållande
Av Bengt Eriksson

Men vart har Keziah Jones tagit vägen i recensionerna? Han är verkligen värd större uppmärksamhet i media när han agerar förband vid Manu Chaos konserter i bl a Sverige.

Tänkte jag och såg till att också Keziah Jones kom med i min recension av Manu Chaos konsert i Baltiska hallen i Malmö. Men vad hände då – jo, det blev utrymmesbrist i den papperstidning där recensionen publicerades, Keziah Jones ströks bort ur recensionen och när texten kom i tidningen så verkade det som om också jag hade struntat i honom.

Men nu ska han i alla fall komma med!

Keziah Jones är alltså förband, vilket ska läsas ordagrant. Trots att Keziah Jones står ensam på scen blir han sitt eget enmansband. Han spelar och sjunger minst som en trio och ibland utvidgas enmansorkestern till ett helt Funcadelic. Eller kanske att jag hellre ska jämföra honom med Fela Kutis stora afrobeat-orkester?

Keziah Jones, född Olufemi Sanyaolu i Nigeria, växlar mellan funk, afro och rock. I första låten slår han med näven på gitarrsträngarna, använder gitarren som en trumma. Sen börjar han spela… ja, förresten, är det en elgitarr eller bas?

Det kan man inte avgöra på ljudet (och inte heller med synen om man fått sittplats mitt emot scenen på Baltiskan med hela stora gympaplanen – låååångt avstånd – mellan sej och artisten, nej, Baltiska hallen är ingen perfekt spelplats för musik) när han börjar använda fingrarna.

Keziah Jones spelar funkbas med tummen samtidigt som han spelar gitarrackord med sina övriga spretiga högerfingrar och ibland också plockar några meloditoner.

Men det är en gitarr, som han främst använder för att skapa rytmer. Hans funklåtar har jag alltid gillat och på Baltiskan kör han bl a liksom en ännu mer funkig fortsättning på Hendrix-versionen av Dylan-låten »All Along The Watchtower«. Också de mer afroaktiga låtarna är både personliga och i traditionen efter Fela Kuti. Lite tristare blir det när tempot går ner och rocken nästan övergår i pop.

Som enmans förband fungerar Keziah Jones alldeles utmärkt. Lagom långt spelar han också, cirka en halvtimma, så att man precis hinner få upp lusten att höra mer musik.


Nu måste jag ju flytta mej, kan inte sitta kvar så här långt bort. Musik från scen ska både ses och höras, så jag vandrar runt och ställer mej på sidoläktaren snett emot scenen istället.

Efter att Radio Bemba alternativt Radiolina fått spela spansklatinska och karibiska rytmer en stund för tom scen kommer Manu Chao och hans musikerkompisar in som ett gäng (av)slappa(de) killar från gatorna kring Ramblan i Barcelona. De har visst varit en sväng nere på playan, för klädseln är gympadojjer, knäkortbyxor och t-tröjor (ett par i bandet har nakna överkroppar).

Ingen större mening med att försöka placera och namnge låtar under vad som ska bli ett par timmars konsert, även om jag tar upp blocket och antecknar det intensiva framförandet av »Tristeza Maleza« och att evighetshitten »Clandestino« framförs (först) sentimentalt och (sen också) latinpunkigt.

Två exempel på Manu Chao som bäst, vad gäller låtar. Fast när det gäller Chao så handlar det inte om specifika låtar. Han har några rytmer, (gitarr)ackord och melodislingor som han gillar och återanvänder i den ena låten efter den andra efter ytterligare en annan… Vad det handlar om är… ja, ett kärleksförhållande mellan olika musikformer och – inte minst – mellan artisten och publiken.

Dubbla trummisar (trumset och timbaler), sologitarr (elektrisk och akustisk), elbas, klaviatur och Manu Chaos orkestergitarrskomp skapar tre sorters musik och rytmer: rumba från Barcelona, reggae från 70-talets Jamaica och så – plötsligt – lägger de in turbon och axar upp i punktempo.

Till detta sjunger Mano Chao – oftast på spanska – så sentimentala och inte så lite banala melodier att, ursäkta »svordomen«, Julio Iglesias kunde haft dem på repertoaren. (Undrar om inte orden »Mi corazon« sjungs tresiffrigt under kvällen…)

Scenshowen består av att musikerna dansar latinpogo då och då samt sprattlar extra med benen till blinkande spotlights. Inte mer variation – men detta lilla varieras helt mästerligt. Precis när en rytm börjar kännas enahanda så växlar musiken till nästa rytm och tempo.

Under plus plus första timman skapas en stämning och ett tryck som både omfattar och omfamnar publiken. Överallt syns folk hoppa upp och ner, bland de stående nere på golvet framför scenen far alla armar och händer i luften.

Det ovannämnda ordet kärleksförhållande kan också byta ut mot politik. På läktarna syns några vajande fanor, både den kubanska och med foto på Che Guevara.

Förstår man sångspråket så förstår man ju också att låtarna ofta har ett politiskt innehåll. Annars ägnar Manu Chao sej inte så mycket åt politisk propaganda från scenen. Han gör ett angrepp på dumma politiker – det är allt.

»Hur mycket man än gillar ingredienserna i grytan så tjocknar den till slut och blir lite stabbig«, skriver jag i blocket. Rättare sagt: jag hade precis hunnit skriva det när Mano Chao stannar upp och sjunger den mest seeeeeeentimentala corrido från Mexiko (för det var väl en sån?) och jag älskar honom. Alltså jag tycker det är fantastiskt med män som vågar vara så latin-sentimentala. Sen går turbon igång, högsta växeln läggs i och musiken sätter full fart igen i nån slags (?) punkcorrido.

Några ord om publiken…

Kubansksvenske författaren René Vázquez Diaz var där, liksom General Knas (ingen annan kan väl ha den kombinationen av flint och skägg?) från Svenska Akademien (alltså pratsångarbandet) och så jag, en åldrad hippie. Tänk oss i olika åldrar och kön så ger det en ganska riktig bild av publiken: flest yngre men också ganska långt upp i åldrarna, ungefär lika många kvinnor som män och säg en tredjedel latinamerikaner.

Manu Chao spelade en intregrationskonsert. Man kan också typ säga att publiken såg ut som den samlats för att bilda en ny organisation för den fria svenska vänstern…

När Manu Chao några dagar före Malmökonserten spelade i Köpenhamn hade han tagit på sej en t-tröja med en text som stödde kampen för ett ungdomshus i Köpehamn. Och efter att ha varit en sväng i Oslo så återkom Chao till Köpenhamn för att göra en stödspelning för ett nytt ungdomshus.

En snarlik recension har tidigare varit publicerad i Ystads / Trelleborgs Allehanda.

Läs mer om Chao, Manu


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.