Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Minnet av Fela Kuti
Av Bengt Eriksson

Den 2 augusti 1997 avled den nigerianske musikern, orkesterledaren och politiske agitatorn Fela Anikulapo Kuti. Dödsorsaken var hjärtproblem som en följd av AIDS. Fela Kuti blev 58 år. Begravningståget, som gick från Tafawa Balewa Square mitt i Lagos till förstaden Ikeja, följdes av uppskattninsgvis 1 miljon människor.

Från slutet av 1960- och in på 90-talet gjorde Fela Kuti ett femtiotal skivinspelningar. Han betraktade en LP som en singel, spelade in en enda lång låt på vardera LP-sidan. När Fela var som mest aktiv på 1970- och 80-talen kunde han vissa år producera fem, sex, sju olika LP-skivor.

Till skillnad från många andra afrikanska artister sjöng han inte på något afrikanskt språk utan på »pidgin english«, »creole« eller vad man ska kalla den afro-engelska språkblandningen. Inte minst därför blev Fela känd och hyllad i hela Afrika. Också i Frankrike, England och USA räknades han till de främsta musikerna från såväl Afrika som övriga världen.

Men inte i Sverige. Här är Fela Kuti mindre känd än många andra afro-musiker (King Sunny Ade, Youssou N'Dour, Salif Keita med flera). Varför? Bland de svenskar, som ens hört talas om honom, har jag många gånger stött på följande åsikter om Fela. En del brukar ta hans vana att låta sig intervjuas endast iklädd kalsingar och månggiftet med tjugosju unga »queens« som exempel på att han måste vara galen. Andra, oftast musikerkolleger, hävdar att Fela »inte kan spela«. De syftar på att Fela istället för att spela melodier på ett »amatörmässigt« sätt stötte enstaka toner ur mikrofonen.

Själv började jag på allvar uppskatta - ska jag använda ordet förstå? - Fela Kuti på plats i Lagos 1978. I en skramlig taxi på väg genom de fattigare delarna av förorterna Surulere och Mushin föll musiken på plats. Felas musik, som han kallade Afrobeat, blev urban folkmusik: en musikalisk spegel av livet i Afrikas mest folkrika stad.

Den intensiva trafiken som förflyttade sig med en kilometer per timma. Människorna som var så många att de både vimlade och stod stilla. De trånga, leriga gatorna. Skjulen av sten, trä och plåt. Landsbygdens befolkning som flyttat in till Lagos och bodde under motorvägarnas viadukter. Ljuden och lukterna, livsintensiteten och dödsnärheten. Allt detta hörs i Fela Anikulapo Kutis musik.

Ofta råkade han i klammeri med hemlandets makthavare, från presidenten och ner till den lokala poliskåren. Flera gånger sattes han i fängelse, anklagad för att ha rökt igbo (nigeriansk marijuana), smugglat pengar och uppviglat mot staten. Han ockuperade skivbolaget EMI:s kontor och förbjöd radion att spela hans skivor eftersom man inte betalade royalty, startade ett par politiska organisationer och en tidning.

Fela Kutis skivor är en kombination av dagböcker, pamfletter, muntliga dikter och rportage om politiken och livet i Nigeria (ibland också övriga världen). Hans sångtexter måste beskrivas som politiska, men den närmaste jämförelsen är 70-talets engelska punktexter. Det är lätt att säga vad han protesterade mot men svårare att förstå exakt vad han ville ha istället.

»Gentleman« och »Yellow Fever« är hätska angrepp mot de afrikaner som klär och uppför sig som vita engelsmän, till och med använder olika preparat för att bleka huden. I »Vagabonds In Power« och »Coffin For Head Of State« går han till angrepp mot Nigerias president, general Obasanjo, och andra höga makthavare, mot maktfullkomlighet och korruption. I »Beasts Of No Nation« omfattar kritiken också Thatcher, Reagan och Botha i Sydafrika. »Teacher Don't Teach Me No Nonsense« kritiserar den falska, icke-afrikanska historieskrivningen. »Alagbon Close« lånar titeln från polisstationen i Lagos.

Många av mina Fela-skivor köpte jag i de »trading stores« med sortiment från kylskåp till grammonskivor som finns i Lagos. Men en LP, »Zombie«, vågade inte affärerna sälja utan den hittade jag som piratkassett hos en mer modig gatuförsäljare. Låten »Zombie«, som skildrar Nigerias militärer och poliser som just »zombies« - de går diktaturens ärenden utan att tänka och ifrågasätta - har en text som är typisk för Fela Kuti. Ett budskap, uttryckt med några få ord, upprepas och hamras in:

Zombie no go talk unless you tell am to talk
Zombie no go go unless you tell am to go
Zombie no go come unless you tell am to come
Zombie no go think unless you tell am to think...


Enligt ryktet ska det ha varit »Zombie« som 1977 fick den uppretade militärpolisen att anfalla Kalakuta Republic, namnet på Felas hus i Surulere. De män och kvinnor som befann sig i huset misshandlades. Felas mor, Funmilayo Anikulapo Kuti, då 77 år, som hade grundat Nigeria Women's Union, kastades ut genom ett fönster på andra våningen. Händelsen skildras i låten »Kalakuta Show«.

Fela tillhörde Yorubafolket och föddes med efternamnet Ransome Kuti i staden Abeokuta (också författaren Wole Soyinkas hemstad). Hans far var kristen och präst. I slutet av 50-talet började Fela spela jazzmusik. Det var i London, där han egentligen skulle studera till läkare. På 60-talet kom han till USA och träffade Malcolm X. Han förändrades, blev en ny människa och musiker.

Tillbaka i Nigeria och Lagos öppnade Fela sin egen nattklubb, The Shrine. Hans musikgrupp, som förut hetat Koola Lobitos, bytte namn till, först, Africa 70 och, sedan, Egypt 80 (i enlighet med teorin att Yoruba härstammar från Egypten). Musiken förändrades, från jazz till highlife (en tidig form av modern afro-musik) och afrobeat. Han ändrade också sitt efternamn, från det engelska, koloniala Ransome till det afrikanska Anikulapo.

Felas orkester kunde innehålla uppåt fyrtio musiker (trummor och slagverk, elgitarr, elbas och piano samt ett stort antal körsångerskor/dansöser). Musiken byggdes ofta eller alltid upp enligt samma mönster. Under ledning av Felas elpiano skapades ett rytmmönster som upprepades genom hela låten. Sen övergick Fela till att spela en stund på saxofonen, innan han började pratsjunga, ett slags »afrikansk rap«, med sångerskorna som svarskör. Låtarna är långa - på skiva cirka tjugo minuter, på scen kunde de vara ännu längre.

Västerländska musikritiker har beskrivit musiken som afro-jazz. Men det är fel. Snarare försökte Fela Kuti på samma ggång förena och modernisera olika afrikanska musiktraditioner. Skiva för skiva blev kvinnokörens sång allt ljusare, allt mer »tjattrigt« afrikansk. Felas och hela blåssektionens sätt att spela saxofon och trumpet kan jämföras med de entoniga, ur-afrikanska träblåsinstrumenten, som bland annat förekommer i Nigeria.

För en svensk, eller vilken västerlänning som helst, är det lätt att fördöma manschauvinisten Fela Kuti och skratta åt hans historia om »den magiska grytan«, som engelsmännen stal från Yoruba och förvarar i Windsor Castle. Stölden av grytan ska, enligt Fela, vara orsaken till många sjukdomar, krig och andra problem på jorden. Men också detta är ett misstag. Vad Fela gjorde, var att han musikaliskt, politiskt, socialt och mänskligt försökte handskas med och gestalta nigerianens livsvakuum, mitt emellan Yoruba och kristendom, kolonialism och dagens svarta militärdiktatur, afrikansk musik och västerländsk, det gamla och det moderna Nigeria. Han måste placeras in och (be)dömas i sitt riktiga - afrikanska - sammanhang.

Det är intressant att jämföra Fela Kutis sångtexter med författaren och Nobelpristagaren Wole Soyinkas självbiografiska dokumentärromaner, »Aké«och »Isara«. Romanerna utspelar sig i deras gemensamma födelsestad, Abeokuta. Både Felas och Woles föräldrar finns bland personerna.

Också Soyinka gestaltar de afrikanska seder, riter och traditioner som söker sin plats i det nya Nigeria. De har samma budskap - men när Soyinka är intellektuell och analytisk, är Fela spontan och impulsiv. Det är skillnaden mellan intellektet och känslan, universitetet och gatan, den skönlitterära romanen och poplåten.

Författaren Wole Soyinka är mer känd i Sverige, men musikern och sångaren Fela Kuti har utan tvekan - per skiva och piratkassett - nått ut till fler afrikaner på gatan och i skjulen, både i Nigeria och hela Afrika.


Texten har i delvis annan form varit publicerad i Svenska Dagbladet (1997).

Läs mer om Kuti, Fela


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.