Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Bluegrass i Torsåker
Av Anders Sundin

Torsåker

Det sägs att eftermiddagarna om sommaren här i Torsåker har samma blåaktiga färg som i Blue Ridge Mountain. Samma blåskimrande nyans som gräset i Kentucky och som Bill Monroe (1911–1996) döpte sitt band Blue Grass Boys efter. Samtidigt namngav bluegrassens gudfader Monroe en hel genre inom countrymusiken och en stil som bara spelas på akustiska instrument och helt utan trummor. Lägg till en speciell banjoteknik och ovanpå allt två-, tre- eller fyrstämmig sång och vips har du musiken som slog igenom med bröderna Coens film O brother, where art thou?.

– Ja, det går inte att komma runt att den filmen gav bluegrassen ett uppsving som vi fortfarande rider på. Men så har det varit under alla våra tjugotvå festivaler. Det är upp och ner hela tiden med hur högt bluegrassen står i kurs över tiden, men just den filmen och dokumentären De blånade bergens musik om oss som SVT sände förra året har varit extra viktiga för intresset kring musiken och festivalen, säger Lars Blom som är ordförande för Torsåkers bluegrassfestival.

Ska vi vara riktig noga så innehåller O brother, where art thou? inte bara bluegrass utan även en hel del old timey (nordamerikansk folkmusik). Bluegrass är en syntes av den appalachiska stringbandmusiken, gospel, blues och angloamerikanska ballader.

Nog om det musiktekniska. Annars tänker vi kanske mest på George Clooney i hängselbyxor (som hade huvudrollen i O brother, where art thou?), stråhattar och manlig bonnighet kring begreppet bluegrass. Men här i Torsåker är både publik och dem som spelar av båda kön, varierande åldrar och väldigt seriösa inför bluegrass-musiken.

En kvinnlig kvartett som kommer att låta höra om sig under är hösten är Abalone Dots från Västervik. Fyra tjejer strax över 20 som precis färdigtställt sin debutplatta på ett större skivbolag och som gör ett charmigt och väl genomfört framträdande på lördagskvällen. Dolly Parton-, Alison Krauss- och egna kompositioner dominerar repertoaren. Alla fyra delar solidariskt på sången, hanterar sina instrument med en imponerande skicklighet och sjunger klockren stämsång.

– Vi var här och spelade för två år sedan redan och hamnade i dokumentären som SVT gjorde. Per Lindholm A&R (talangscout, reds anm) på Sony BMG såg programmet på tv och ringde omedelbart upp och gav oss ett skivkontrakt, berättar Elin Mörk, sång och fiol, strax före de ska på scen.

Vi sitter kring ett bord inne i en barack och på bordet står ett par Norrland Guld Export som tjejerna drar i sig före de ska uppträda. Och det är det enda som kan påminna om en dekadent rock’n‘roll lifestyle den här kvällen. Och jag undrar lite försiktigt vad det är som attraherar så hos bluegrassmusiken och som gör att fyra unga kvinnor söker sig till banjo, kontrabas, fiol och mandolin istället för att hänga på sig en elgitarr, skruva upp volymen och bli en rockbitch?

– Äh, det kan vi vara nu också. En banjo och en kontrabas är mycket coolare än en elgitarr, säger Rebecka Hjukström som kom in på bluegrassen via sin far musikern och konstnären Tord Hjukström som också backar upp kvartetten med dobro när de väl står på scen.

Pappa Hjukström verkar ha förstått att det är kidsen som är dem som väcker medialt intresse och håller sig undan både under fotografering och intervju. Och de musikaliska kvaliteterna har de alla fyra för att stå på egna ben.

– Vi är alla uppvuxna i musikfamiljer, säger Sophia Hogman som förutom att sjunga och spela mandolin även hanterar nyckelharpa och cello.

På skivan »From a safe distance« som kommer i augusti har de också samarbetat med popprinsessan Marit Bergman som står som medkompositör till två av spåren på plattan.

– Det var oerhört roligt att arbetat med henne, vi kände inte henne eller så, men vi har samma skivbolag nu och de tyckte att vi skulle försöka göra något tillsammans. Vi hade sett henne tidigare så vi visste att hon var en grym brud, säger Rebecka Hjukström som tillsammans med Sophia Hogman komponerade med Grammisbelönade Marit Bergman.

Bland annat skrev de singeln och P4-favoriten »Long lonely road« tillsammans. En låt som handlar om trafficing.

– Ämnena vi sjunger om varierar kraftigt, allt från mardrömmar till rena kärlekstexter. Men vi vill vara angelägna och ta upp sådant som är viktigt, säger Rebecka Hjukström.

Lars Winnerbäck såg Abalone Dots på en spelning i Stockholm och blev så förtjust att han bad dem vara hans förband under sin höstturné som startar i oktober.

– Det kom väldigt oväntat och ska bli hur kul som helst. Vi hoppas att de i vår egen ålder också ska få upp ögonen för den här typen av musik nu när vi får chansen att spela för Winnerbäcks stora publik, säger Rebecka Hjukström.

Festivalgeneralen Lars Blom spelar mandolin i Weeds lite tidigare på eftermiddagen. Och för ett litet ögonblick tror jag faktiskt att jag befinner mig i Kentucky. För samtidigt som Weeds gör bluegrasstandarden »Julianne« rullar ett godståg förbi i fonden ner mot Torsåkers station och i synfältet vajar en amerikansk flagga på en husvagn. Det melankoliska lite bitterljuva anslaget passar uppenbarligen vårt svenska kynne för det är inte svårt att känna ett slags själslig gemenskap just då.

– Ja, så är det. Musiken går hem hos oss här i Sverige, vi är lite av samma typ av människor som dem i Appalacherna, tror Lars Blom som till vardags är ingenjör hos ståljätten Sandvik några mil härifrån.
1985 startades festivalen och ursprungstanken var egentligen inget annat än att bluegrassentusiaster och musiker skulle få träffas och utbyta tankar och jamma med varandra. Och det går igen än i dag, för visst känns det lite som en spelmansstämma och branschträff på sina håll inne på området.

Sture Svarén från Lerum har spelat tenorbanjo sedan 1960 och har en lite utställning med banjon, mandoliner och reservdelar i ett stånd för försäljning. Sture Svarén är en av få som i dag säljer bluegrassinstrument i Sverige. Här finns banjon från 6 000 kronor och upp till över 30 000 som står på gräset med handritade prislappar på.

– Jag är mest här för att visa upp mina instrument och vad jag håller på med, men jag säljer en del strängar och reservdelar och jag har faktiskt sålt en banjo i dag, säger Sture Svarén som är i Torsåker för tionde gången.

Inifrån Tors Loge hörs några »yi-ha« och »oh-ha« från en entusiastisk publik som gillar vad man hör från scenen. Musikerna i Dough Bite från Falun har klätt upp sig med Stetson-hattar, vitskjortor, kavaj och den klassiska lilla westernslipsen. De spelar traditionell bluegrass och stämsången är ljuvlig. Could Mountain Band har strax före gjort en utsökt version av Gram Parsson/Emmylou Harris paradnummer »Love hurts«.

Och hur var det nu, har verkligen gräset i Torsåker den där blåskimrande nyansen som i Kentucky på eftermiddagen? Svårt att säga, för den regntunga himlen visade igenting annat än moln hela helgen. Men jag åker mer än gärna tillbaka för att kontrollera nästa år.



Fakta, bluegrass
Bluegrass är en genre inom countrymusiken som har sina rötter i den amerikanska söderns musik. Bluegrass skapades i mitten av 1940-talet av Bill Monroe. Namnet bluegrass kommer från den blåskimrande färgen på gräset i Monroes hemstat Kentucky och gav namn åt både stilen och Bill Monroes band Blue Grass Boys. Bluegrassmusik framförs uteslutande akustiskt och instrumenten som används är gitarr, banjo, fiol, mandolin, dobro och kontrabas. Typiskt för bluegrassmusiken är det trefingers banjospel som utvecklades av Earl Scruggs. Sången är två-, tre-, eller fyrstämmig.
Några bluegrass-artister: Bill Monroe, Stanley Brothers, Ralph Stanley, Alison Krauss, Don Rigsby och Del McCoury.

Abalone Dots
Rebecka Hjukström, 21: sång, banjo, gitarr och dobro. Elin Mörk, 22: sång och fiol. Sophia Hogman, 23: sång, mandolin och nyckelharpa, cello. Louise Holmer, 24: sång, kontrabas och piano. (Abalone Dots är namnet på pärlemor prickarna i en gitarr-, mandolin- eller banjohals).

Torsåkers bluegrassfestival
Bluegrassfestivalen i Torsåker (899 inv) hålls sedan 1985 varje år första helgen i juli. I år spelade bland andra Abalone Dots, Hillfillies, Bluecrasch, High on Grass, Lonesome Mountaineers, Rockridge Brothers och Downhill Bluegrass Band. Till nästa år arbetar föreningen på att boka en riktigt stor amerikansk artist. Högst upp på önskelistan står Alison Krauss och Rhonda Vincent.

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 10 juli.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.