Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Oh! Carole King
Av Per Magnusson

Programmet “Willie Nelson and Friends» som visades i vintras var en sympatisk lördagsunderhållning, där Willie sjöng duett med sina gäster. En av dessa var Carole King.

Jag har ingen aning om hur Carole King och Willie Nelson hör ihop. Kanske ringde de varandra när någon av dem kört fast i låtskrivandet under sextiotalets första år. Däremot vet jag, att ingen annan kvinna har betytt så mycket för brittisk popmusik som hon. Hennes betydelse och påverkan har varit lika stor som Buddy Hollys.

Det tidiga sextiotalet betraktas ju ofta som ett vakuum mellan femtiotalets rock & roll och sextiotalets explosion av popmusik. Det var under dessa år som kompositörerna hade sin gyllene era. Carole King, tillsammans med hennes make och textförfattaren, Gerry Goffin, kom att bli bland de främsta. Deras förmåga att förena svart och vit popmusik var unik. Innan The Beat Boom exploderade skrev Goffin & King musik för oftast svarta amerikanska artister, som även passade väl för engelska sångare och sångerskor. Det var åren före och närmast efter att The Beatles slog igenom.

Det stora genombrottet kom med The Shirelles inspelning av “Will You Love Me Tomorrow« (1960) som blev en jättehit i både USA och England. Därefter rullade det på med ett tjugotal hits de närmaste fem åren. De kanske snyggaste gjordes av den begåvade vokalgruppen The Drifters, som fick hits med “Some Kind of Wonderful» 1961, den mästerliga “When My Little Girl Is Smiling« 1962, “Up On The Roof» 1963 och “At The Club« 1965». Alla snyggt arrangerade med både blås och stråkar som är svåra att värja sig mot.

AT THE CLUB
Lyssna på “At The Club« och ni förstår vad jag menar. En väl markerad takt, en akustisk stålsträngad gitarr, därefter Johnny Moore som berättar att den efterlängtade fredagskvällen äntligen är här. In kommer kören och när vi mår som bäst smyger sig stråkarna på oss. Man kan inte kalla det solo, men mitt i sången tas allt ner till bara några takter pianoackord. Utifrån det byggs ett crescendo upp, men nu med ett mer markerat blås och slutligen inser man vilken höjdarkväll Mr Moore har haft!

Ni, som inte tycker er behöva allt som The Drifters spelade in, kan hitta “At The Club» på Kent-samlingen med samma namn. På köpet får ni då också originalet till “Some Kind of Wonderful« med The Soul Brother Six, skriven av deras sångare John Ellison och en hit för gruppen 1967. Alltså inte Goffin & King-låten, utan den som The Inmates gjorde på sin andra Lp, “Shot In The Dark» 1980.

The Drifters var sedan 1953 väl etablerade. De bildades för att ge Clyde McPhatter en egen grupp efter avhoppet från The Dominoes. Längre fram kom Ben E King att avlösa McPhatter , men ingen av dessa två fanns kvar när Carole King och Gerry Goffin fick förtroendet att skriva för The Drifters. Vänd gärna på “Up On The Roof“ och spela “Another Night With The Boys«, vilket är en uppdaterad och själfull doo-wopballad. Även den komponerad av duon.

THE COOKIES
Den kvinnliga vokaltrion The Cookies adopterades nästan av King och Goffin, som kom att skriva det mesta trion spelade in. The Cookies arbetade som kör- och demosångerskor för låtskrivarna i Brill Building när de fick chansen att spela in “Chains» 1962. Ytterligare tre hits skulle det bli innan det var dags för Earl-Jean McCree att göra solokarriär. Fortfarande skrevs materialet av Goffin & King. Under artistnamnet Earl-Jean gjorde hon originalet till “I´m Into Something Good« 1964. Trots den lite barnsliga sången och det enkla kompet så är den, tillsammans med “Chains», det mest minnesvärda hon och The Cookies spelade in. Hela deras produktion finns samlad på den av Sequel Records 1994 utgivna Cd´n “The Complete Cookies«.

“I´m Into Something Good» skulle komma att bli den första av nästan tjugo hits i USA för Herman´s Hermits mellan åren 1964 - 68. De förstörde låten genom att dra upp tempot, men sålde ändå betydligt mer skivor än Earl-Jean.

“The Loco- Motion« blev Little Evas genombrott sommaren 1962. I bakgrunden finns kompisarna i The Cookies körande. Earl Jean var den som rekommenderade Carole King att använda den 17 årige Eva Boyd som barnvakt. Boyd blev tillfrågad om hon ville sjunga in demoversionen av “The Loco-Motion», som ursprungligen var tänkt för Dee Dee Sharp. Inspelningen var så välgjord att Don Kirshner, på det nystartade skivbolaget Demension Records, köpte den som den var och gav ut den med Eva Boyd under namnet Little Eva.

Little Eva var ingen stor sångerska. King & Goffin öste material över henne, men likt The Cookies så var förutsättningarna inte riktigt dom rätta. Några bra inspelningar finns i alla fall, “Another Night With The Boys“ i duett med Big Dee Irvin. Den traditionella “On Top of Old Smokey«, som i Carole Kings produktion blir “Old Smokey Loco-Motion» (Den definitiva versionen av “Old Smokey« måste ändå vara den på “Bo Diddley´s Beach Party - live»(1963). Bara Diddley kan ge en låt en sådan behandling!). Little Evas bästa stund kom något år senare. Inspelningen av Chip Taylors “Takin´ Back What I Said« 1965 är hennes stora ögonblick!

OH! NEIL
1995 släppte skivbolaget Drill Tone Records dubbel-cd´n “Carole King - The Right Girl / Complete recordings 1958 - 1966». Den innehåller allt det tidiga material King gav ut i eget namn. Såsom svaret på Neil Sedakas “Oh! Carol«, naturligtvis döpt till “Oh! Neil» och «It Might As Well Rain Until September» (1962), som var hennes enda egna stora hit under sextiotalet. Den mindre säljande, men bättre, «He´s A Bad Boy» från året efter skulle ha passat utmärkt i en dramatisk George “Shadow« Morton-produktion för The Shangri-Las ett par år senare. “Baby Sittin´» (1958) är ett försök att låta som Wanda Jackson medan “School Bells Are Ringing« är flickpop från 1962 och “We Grow Up Together“ (1963) och “Queen of The Beach» (1959) är teenbeat-pop.

Det finns inget revolutionerande i Kings tidiga, spretiga och lite naiva inspelningar. Intressantast med Drill Tone-cd´n är istället hennes demoinspelningar. Hennes begränsade, men mycket personliga, röst gör sig alldeles utmärkt i den spröda “Crying´ In The Rain«. The Everly Brothers måste omgående ha förstått vilken genial sång det är. Mycket riktigt fick de också en megahit 1962 med “Crying In The Rain». När jag såg bröderna i London förra året så var det en av kvällens höjdpunkter.

Bobby Vee, som ju inte gjorde något rätt, fick sin första och enda listetta med “Take Good Care of My Baby« 1961. Samma år gjorde han en mindre bra version av den charmiga bagatellen “Walking With My Angel». Då är Carole Kings outgivna demo från samma år betydligt roligare. Med enbart eget pianokomp och vispande trummor promenerar hon genom låten med en enkelhet som idag är bristvara.

Bästa utgivna version av “Walkin´ With My Angel« står svenska The Mascots för på debut-Lp´n “Your Mascots» (1965). Bara i en tid när kompgitarren var kung lät beatmusik så här oskyldig. Det var innan John Mayall släppte sitt s.k. Beano album 1966 och Eric Clapton för alltid förändrade vårt sätt att lyssna på musik. För drygt ett år sedan kom den stora Joe Meek-boxen “Portrait of a genius - The RGM legacy«. Den innehåller en outgiven “Walkin´ With My Angel» med Lee Starr & The Astrals som har samma enkla kvaliteter som den svenska versionen.

JOE MEEK
För er som vill tränga in i Joe Meeks universum är boxen en utmärkt investering. Komplettera gärna med Repertoiresamlingen “The Complete Heinz«, RPM-utgåvorna “Glenda Collins - This little girl´s gone rockin´!» och freakbeat-samlingen “Joe Meek´s Groups - Crawdaddy Simone«. Ni får då allt, inklusive den outgivna singeln “Leave My Kitten Alone / Don´t Know What To Do“, med The Syndicats, där Steve Howe var gitarrist 1964-65. Deras “Crawdaddy Simone» och “Howling For My Baby« hör till den fräckaste brittiska rhythm & blues som spelats in.

Saknar ni biografin “The Legendary JOE MEEK - The telstar Man», skriven av Meek-kännaren John Repsch, så finns säkert fortfarande möjlighet att reparera skadan. Gör vid nästa Londonresa även ett besök på 304 Holloway Road. Lyft blicken från den cykelaffär som nu ligger på nedre botten och några meter upp ser ni den metallplatta som satts upp till Meeks minne. Där bodde och arbetade han fram till tredje februari 1967, då han - paranoid och förbisprungen av tiden - först sköt sin kvinnliga hyresvärd och sedan sig själv. Allt framför ögonen på sin assistent och förmodade pojkvän, Patrick Pink. Joe Meek var inte som någon annan av oss.

LOWE & EDMUNDS
När Nick Lowe & Dave Edmunds spelade in sin version av “Crying In The Rain« - för den medföljande Ep´n, “Nick Lowe & Dave Edmunds sing the Everly Brothers», till Rockpiles enda Lp “Seconds of Pleasure« 1980 - så promenerade dom på en väl upptrampad stig. Nästan varje amerikansk utgåva av en Goffin & King-inspelning följdes av en engelsk dito. Den engelska vokalduon Peter & Gordon gjorde redan 1965 en behaglig och pojkaktigt anspråkslös version av “Crying In The Rain».

Andrew Loog Oldham hade Phil Spector i tankarna när han producerade “Is This What I
Get For Lovin´ You Baby« med Twice As Much. Sången, som Goffin & King skrev ihop med Spector åt The Ronettes, har mycket av det som man förknippar med Carol Kings arrangemang. Dom breda pianoackorden i inledningen, tamburinen, klockspelet, stråkarna och slutligen en fantastiskt fin trumpet innan allt tonar ut. Det enda som saknas är det trevliga ljudet av en triangel och kastanjetter. Ronnie Spectors förtjusande vibrato är naturligtvis svårslaget, men Twice As Much gjorde ett gott försök. Gruppen är annars mest kända för sin version av Jagger & Richards “Sitting On A Fence» sommaren 1966.

DUSTY SPRINFIELD
Dusty Springfield är den i England som spelat in flest av Carole king & Gerry Goffins låtar. Redan 1964 gjorde hon “Will You Love Me Tomorrow«, 1965 -“I Love You For A While», “I Can´t Hear You No More«, “Some of Your Lovin´ » och den snygga “Oh No, Not My Baby«, som blev en hit för Manfred Mann samma år. Båda konkurreras dock ut av Maxine Browns original från året innan. Brown lutar sig tillbaks och litar fullständigt på både pojkvännen och sin egen vokala förmåga.

“Going Back» blev en stor hit för Dusty 1966. Hon älskade låten, men var tvungen att först vänta ut och förvissa sig om att originalen med Goldie - från Goldie & The Gingerbreads - inte skulle bli en storsäljare. Därefter gjorde hon sin egen version. Vilken man föredrar är en humörsfråga, båda är mycket bra! The Byrds förvandlade den till folkrock och gjorde sedan countryrock av Goffin & Kings “Wasn´t Born To Follow“, som kom att ingå i soundtracket till Dennis Hoppers film “Easy Riders«.

Dusty spelade in mer än tio olika Goffin & King-låtar under sextiotalet, inklusive dom fyra som finns med på den, av Jerry Wexler producerade, rosade “Dusty In Memphis» (1969). Att hon tog med hela fyra av Lp´ns elva låtar visar vilket förtroende hon måste haft för parets förmåga att skriva även mognare material. Deras “That Old Sweet Roll (Hi-De-Ho) släppte Atlantic Records som en av Dustys singlar samma år.

BRINSLEY SCHWARZ
När Nick Lowe 1977 spelade in “Halfway To Paradise«, så hade han säkert hört Tony Orlandos fint tidstypiska original. Än troligare är väl att han redan som ung fastnade för Billy Furys hit med samma låt 1961. “Halfway To Pardise» är en av dom två Goffin & King-låtar som öppnade mitt hjärta för duon. När svenska The Panthers 1966 lade låten som b-sida på sin sista singel, ansåg jag att det var deras bästa inspelning.

De förmodlingen långa nattliga diskussionerna på 10 Carew Road i Northwood, det hus som gruppen Brinsley Schwarz hyrde 1970, mellan kanske främst Nick Lowe och den nye medlemmen Ian Gomm, handlade säkert ibland om kompositörena i Brill Building tio år tidigare. Båda utvecklade ett sätt att skriva musik på som är i rakt nedstigande led från King, Goffin och deras kollegor. Brinsley Schwarz spelade in och döpte sin femte Lp efter The Crickets Englandshit “Don´t Ever Change« 1962.

“Don´t Ever Change» och “Keep Your Hands of My Baby«, Little Evas uppföljare till “The Loco-Motion», är två Goffin & King-sånger som The Beatles spelade live på BBC under sina tidigare år. Som The Silver Beatles gjorde gruppen femton låtar i Deccas studio första januari 1962, däribland “Take Good Care of My Baby«. Debut-Lp´n “Please Please Me» innehåller deras version av The Cookies “Chains«. När The Beatles besökte Amerika första gången, var ett av önskemålen att få träffa makarna King-Goffin. Respekten för de amerikanska kollegorna var stor.

En rolig inspelning av “Keep Your Hands of My Baby» är den med The Trashmen på Sundazed-Lp´n “The Trashmen - Live Bird 65-67«. Som titeln antyder är den alltså live och för älskare av surfmusik i allmänhet, och The Trashmen i synnerhet, är den ett måste. På samma skiva ligger också den snygga Dylanpastischen “Same Lines». Det blev deras sista singel 1966. Den har inget med Carole King att göra, men är ändå ett stycke musik väl värd att ha.

Den andra låten som öppnade mina sinnen för Carole King var “He´s In Town«. Engelska The Rockin´ Berries version var den jag hörde först. De spelade även in “I Need You» och “You´re My Girl« som också det är Goffin & King-kompositioner. Den sistnämnda, liksom “He´s In Town», hämtade The Rockin´Berries från amerikanska The Tokens repertoar.

I Sverige gjorde engelska The Dee Jays 1968 en hyfsad “He´s In Town“, som inte avviker allt för mycket från originalet. The Friends tog sig an låten mer som en brittisk rhythm & blues-ballad.

HARMONY POP
Harmony pop har naturligtvis sitt ursprung i svart doo-wop. Därefter kom vita vokalgrupper som Dion & The Belmonts, med en fot kvar i femtiotalet. Tidigt sextiotal kastade The Four Seasons loss och skapade ett nytt vokalt sound med låtar som “Big Girls Don´t Cry«, “Sherry» och den strålande “Rag Doll«. The Tokens sätt att framföra King & Goffins “He´s In Town» passade The Rockin´ Berries perfekt. Gruppen, som var stora beundrare av The Four Seasons falsettsång, plagierade The Tokens arrangemang och fick en hit med “He´s In Town« i sitt hemland 1964.

När The Rockin´ Berries vokalt är som bäst, kan de bara jämföras med samtida The Ivy League. John Carter och Ken Lewis träffades redan som skolgrabbar hemma i Birmingham på femtiotalet. Gemensamt intresse för att skriva musik gjorde att de hamnade på Denmark Street i London hos musikförläggaren Southern Music.

Tillsammans med olika musiker började duon göra egna inspelningar under namnet Carter-Lewis & The Southerners. Deras version av “Skinny Minnie» är den bästa och de egna kompositionerna “Easy To Cry« och “Sweet And Tender Romance» är fin brittisk beat. Den senare gjorde även P J Proby en lyckad cover på. Under en kort period ingick samtidigt Jimmy Page och den virvelkåte trummisen Viv Prince i The Southerners (Prince var för övrigt fullständigt briljant i tidiga The Pretty Things och därefter på VAMP:s enda utgivna singel, “Floatin´ “ 1968).

1964 träffade John Carter och Ken Lewis sångaren Perry Ford. Alla tre hade erfarenhet av studioarbete och var flitigt använda för att lägga körbakgrunder på andras inspelningar. Tillsammans bildade de den vokala supertrion The Ivy League.

Några av de absolut bästa harmony pop-låtarna skulle komma att skrivas och spelas in av gruppen. Där t ex The Rockin´ Berries gick bet pga. bristande material, kunde den här trion ösa ur sig förstklassiga sånger. De nöjde sig inte med poppärlor som dom sagolika “Funny How Love Can Be« (skrevs för The Rockin´ Berries, som dock aldrig spelade in den), “Thank You For Loving Me» eller “Tossing And Turning«.

Med sånger som “Four And Twenty Hours“, “Lonely Room», och mästerverket “My World Fell Down« visade The Ivy League att genren inte hade några gränser. Gruppens begåvning som sångare och låtskrivare lämnade avtryck långt in i det som något år senare utvecklades till psykedelia. Från 1967 arbetade John Carter och Ken Lewis i och runt The Flowerpot Men, vars genombrott var “Let´s Go To San Francisco». De skrev allt material åt gruppen och i den vackra “White Dove« lyckas de t o m överträffat sig själva!

Sverige bidrog med något av det bästa som spelats in inom harmony pop-genren. The Hounds “The Office Girl», skriven av Henrik Salander, förtjänar allas öron. Detsamma gör Göteborgsgruppen The Jackpots, ett av de få svenska band som var i världsklass åren 1966 - 68. Med starka originallåtar som, “Jack In The Box«, “When I Whisper Your Name» (av Claes af Geijerstam), den av Perry Ford skrivna “Lincoln City« och välgjorda coverversioner av “Funny How Love Can Be», “Tossing And Turning«, “Tiny Goddess», “King Of The World« och “Shadows And Refelection» borde ett internationellt genombrott ha varit rena promenadsegern! Lågprisutgåvan “JACKPOTS - Jack In The Box« kostar under en hundring. Ingen annan svensk skiva förtjänar dina pengar bättre!

GOIN´ BACK
“Goin´ back - The songs of GOFFIN & KING» (Sequel Records) är namnet på en cd som kom 2000 och samlar trettio engelska inspelningar skrivna av Carole King & Gerry Goffin. Den ger en god bild av vilken betydelse paret haft för engelsk popmusik. Goffin skrev texterna och King skrev, arrangerade och ibland producerade musiken. Hur genial den är framgår av det mesta på plattan, ett flertal redan nämnda ovan. Öppningsspåret “Stage Door«, med The Tony Jackson Group från 1965, är kanske det bästa exemplet på parets inflytande över brittisk beatmusik. Text och musik i perfekt harmoni!

Fram till mitten på sextiotalet gjorde Goffin & King låtar som skull påverka en hel generations sätt att skriva, framföra och lyssna på musik. Kompositörer som Carter - Lewis och Lennon - McCartney hämtade naturligtvis inspiration från flera håll men Carole King var en av de viktigaste!

Läs mer om King, Carole


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.