Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Wayne Cochran - Soulmusikens vite riddare
Av Per Magnusson

Han spelade in plattor på Chess och hade en mer färgsprakande framtoning än Little Richard och Esquerita tillsammans. Iklädd Nudietillverkade “sparkdräkter» i Las Vegas innan Elvis, marknadsfördes han som den vite James Brown. Han var polare till Otis Redding och utan tvekan blue-eyed soulmusikens mest extravaganta personlighet . Hans namn är WAYNE COCHRAN och ni har aldrig sett något liknande!

Vad i helvete gör man om man är vit, besatt av svart rhythm & blues och älskar frisyrerna hos sångare som Little Richard, Billy Wright och - Gud förbjude - the mighty Esquerita?

Ja, dom flesta av oss ger väl upp. Wayne Cochran däremot hade inga sådana begränsningar. Istället lät han håret växa tills han skapat en egen variant av det svarta hårmodet. Och nog blev han ensam om sin skapelse, så ensam att hans skola kunde kosta på sig att relegera den obstinate eleven som vägrade klippa sig!

Fri från skolan kunde Cochran helt koncentrera sig på musiken. När han, tjugo år gammal, 1959 spelade in sin första singel var han redan en erfaren musiker med fem år av klubbspelningar bakom sig. Någonstans på vägen stötte han samman med bröderna Johnny och Edgar Winter, fascinerades av deras brist på pigment, och lät bleka sin gigantiska frisyr.

Därmed var den image skapad som kan göra det svårt att ta honom på allvar, om hans spektakulära uppenbarelse når ögat innan den når örat. Att Wayne Cochran inte var något skämt vittnar dessbättre hans skivinspelningar om. Samstämmigt berättas det också om hur hårt han arbetade för att ge sin publik en explosiv upplevelse.

Det skulle dröja fem år och ett tiotal singlar innan Cochran på allvar började använda sig av den sandpappersraspiga rösten han för alltid skall förknippas med. Hans tidiga musik är en blandning av teenbeat, rock & roll och rhythm & blues med ofta lite corny texter. Försök att skapa danstrender gjordes naturligtvis också. Om någon dansat den småkåta och nonchalanta “The Coo« eller “Monkey Monkey” vet jag inte men fräckt låter det.

LAST KISS

Cochran blev snuvad på det som kunde ha blivit hans stora genombrott. Boende nära en motorväg i Thomaston, Georgia, blev han ofta vittne till olyckor och började skriva en sång om det han sett. Låten blev inte klar förrän han läste om den sextonårige Jeanette Clarks tragiska död i Barnesville några mil från där han bodde. Hon var ute på en date i sin fars 1954 års Cheva, krockade med ett traktorsläp och avlider med kroppen svårt sargad.

Wayne Cochran skriver klar »Last Kiss« och dedicerar den till Jeanette Clark. 1963 spelar han in den för Gala Records. Med bilen packad full av skivor försöker han, utan framgång, få radiostationer att spela den och skivaffärer att sälja den.

Ett år senare har Cochran kontrakt med Cincinnati-bolaget King Records och gör en nyinspelning av »Last Kiss«. J. Frank Wilson & The Cavaliers plankade Cochrans låt och fick sommaren 1964 den megahit Wayne Cochran själv borde ha haft. Hans inspelningar på både Gala och King Records är bättre och mindre forcerade än Wilsons.

Det sägs att hans dåvarande manager , Bobby Smith, själv gjorde slut på royaltyersättningen medan Cochran, på ständig turné, var fullt upptagen med att försörja sig. Några förtjänster för honom själv blev det inte förrän Pearl Jam spelade in, och oväntat fick en hit med, »Last Kiss« 1999. Eddie Vedder hörde den första gången som sexåring, då med det kanadensiska bandet Wednesday som också de fick en storsäljare med »Last Kiss«, 1974.

Det var inte sista gången Cochran gick miste om stora pengar. I början på sextiotalet flyttade han till Macon, känt bl a för att vara Little Richards hemstad. Där hade även Otis Redding hamnat som sångare i Johnny Jenkins grupp The Pinetoppers. Wayne och Otis blev omedelbart vänner. Det var Cochrans manager som förde dem samman.

Smith startade skivbolaget Confederate Records för att kunna ge ut skivor med Wayne Cochran och hans band The Rockin´ Capris. Otis Redding söker 1961 upp Bobby Smith och sjunger »Shout Bamalama« för honom. Smith imponeras av Reddings Little Richard-utspel samt lyriken; »Leo the monkey told the lion one day. There´s a bad little fellow comin´ down your way...«. Han gav ut »Shout Bamalama« på Confederate Records och det är Otis Reddings första inspelning. Wayne spelar bas på både den och baksidans »Fat Gal«.

Cochran startade musikförlaget Cochran Music för att förlägga sina egna låtar. Han ägde även förlagsrätten till Reddings »These Arms of Mine«. Utan pengar och i behov av att komplettera sitt PA-system sålde han förlagsrätten till Reddings manager Phil Walden för sextionio (69) dollar!

Trots att Wayne Cochran, med en far som hembrännare, växte upp långt ner på den sociala skalan - i vad han själv kallar »Redneckville« - och med en farfar med livslångt medlemskap i Ku Klux Klan var rasism inget som belastade hans person.

Tvärtom rankade han svart musik som den största och längre fram skulle han göra uttalanden som; »....To me, R&B and soul music was the finest music ever produced in America. It´s so much better than rock ´n´ roll. It had intensity. It had motion. It was more musical. It was a bigger sound. And yet it had never been accepted in the masses of American culture. It was a minority music. I was going to make R&B be accepted by the masses....«

OUT OF SIGHT

1964 spelade James Brown in Lp´n »James Brown Sings Out of Sight« för Smash Records. Eftersom Brown fortfarande var under kontrakt med King Records kunde skivan inte ges ut förrän 1968, då med ett uppdaterat omslag. Det enda som släpptes från inspelningen var singeln »Out of Sight / Maybe The Last Time«.

»Out of Sight« ställde Cochran inför ett vägval. Det är i och med den han reser ner till Baton Rouge i Louisiana, hyr sig en hel blåssektion och startar det tio man starka C.C. Riders - Cochran´s Circuit Riders. Med orgel, gitarr, bas, trummor och inte mindre än sex blåsare påbörjar han sin mission - att föra ut soulmusiken till massorna.

Inspelningen av singeln »Think« 1965 markerade den nya tiden för honom. Det är naturligtvis inte Aretha Franklins »Think«, som ju kom först 1968, utan stallbröderna på King Records The 5 Royales hit från 1957, skriven av gruppens gitarrist Lowman Pauling. Omarrangerad till nästan oigenkännlighet gjorde James Brown den på »Live At The Apollo« 1963 och det var den versionen som inspirerade Wayne Cochran.

Det fanns inte längre något återvändo till enklare rock & roll. Med James Brown som den store förebilden skulle Cochran inom ett par år göra sina bästa inspelningar. 1965 års Mercurysingel »Harlem Shuffle« är ett rejält kraftpaket som i intensitet väsentligt skiljer sig från Bob & Earls mer sofistikerade original. Baksidans »Somebody Please« är inget mindre än en uppvisning i hur James Brown då lät. Stötig och gapig soul med ett arrangemang direkt hämtat från Brown.

Nästa singel »Get Down With It« är säkert det närmaste det går att komma hur Wayne Cochran & The C.C. Riders lät live. Det är lätt att föreställa sig Cochran uppmana, nej befalla sin publik att stampa takten, klappa händerna och knäppa med fingrarna. Förmodlingen körde han hela programmet. Det vill säga ner på knä, liggande på golvet och ut bland publiken, stående på deras restaurangbord. Samtidigt som The C.C. Riders pumpar på bakifrån i väl koreograferade, exakt likadana steg.

Den egna »No Rest For The Wicked« är bland det bästa han spelade in. Med storslaget »What Am I Living For«-liknande blåsarrangemang i inledningen och därefter en halv takts lån av Paul Ankas »Lonely Boy«. Precis när du börjar tänka; »var har han lånat den strofen« så är det över. Cochran gör så på några inspelningar. Korta antydningar, som en retning!

Från The Temptations »My Girl« har Cochran helt fräckt snott den korta melodislingan som är sångens mest utmärkande drag och lagt in den i »Up In My Mind«. I stoppet på »The Coo« förväntar man sig Link Wrays gitarr som i stoppet på »Rumble«. Mer uppenbara lån finns i både »Little Orphan Annie« och »Monkey Monkey (You Do It Like This)« som har inslag hämtade ur The Coasters unika stil. »Wrong Number - Wrong Gal« är en långsam »Yakety Yak« medan »My Little Girl« och »Cindy Marie« är charmig fattigmans-Buddy Holly. Det är inga lån eller stölder som irriterar. Tvärtom, det ger honom stilpoäng!

LAS VEGAS

Det var »Going Back To Miami«, idag mest känd genom Blues Brothers inspelning, samt de två tidigare Mercurysinglarna som riktigt satte Wayne Cochran & The C.C. Riders i rörelse. Utan någon nationell hit borde det inte ha varit möjligt, men plötsligt var bandet efterfrågat över hela landet. Från okända barspelningar för en publik på tre hundra till mer prestigefyllda The Apollo Theatre i New York. Alla ville se den vita soulmusiken Liberace.

Med sin utstrålning och scenshow fick Cochran månadslånga engagemang i Las Vegas. Tillsammans med Elvis Presley och The Ike and Tina Show fick han äran att spela i det nyöppnade Las Vegas Hilton för femtusen dollar per kväll. Pengar han väl behövde för att kunna klä bandet enhetligt i likadana svarta kostymer och med en cape hängande från axlarna.

Sina egna extravaganta kostymer designade han själv och lät sy upp i Los Angeles hos den ryskfödde skräddaren Nudie, som klätt alla amerikaner som sökt något extra; Hank Williams, Elvis Presley, George Jones, Gram Parson, Hank Snow m fl. Det var från Cochran Elvis hämtade idéen till de utsmyckade overaller med hög krage han använde i Las Vegas.

Sommaren och hösten 1967 spelades första Lp´n, »Wayne Cochran«, in för Chess Records. Inspelningarna gjordes delvis i Fame Studion i Muscle Shoals. Skivan öppnar med en fin version av The Temptations »Get Ready« och består vidare, i ett högt tempo, av ett antal kända blues och rhythm & blues-covers såsom »Boom Boom«, »Hoochie Coochie Man«, »You Can´t Judge A Book By The Cover« och »Little Bitty Pretty One«. Sedan upphöjandet av James Brown till husgud anstränger han rösten till det yttersta och ligger på gränsen för vad stämbanden skall klara av.

Hans version av Chessbrodern Bobby McClures »The Peak of Love« har tagit intryck av kompisen Otis Redding och hur inspelningarna på Stax-Volt Records då lät. Helt följdriktigt fortsätter Cochran med Sam & Daves »You Don´t Know Like I Know«. Därefter »Some of Your Sweet Love«, skriven av skivans producent Abner Spector (inget släktskap dock med Phil) i samma stötiga Staxstil.

Nyinspelningen av »Get Down With It« känns obefogad eftersom den inte tillför något i förhållande till den tidigare Mercurysingeln. Lp-versionen är alldeles för forcerad. Även Little Richard gjorde »Get Down With It« på sin Okeh-Lp »The Explosive Little Richard« från tidigt 1967, producerad av Larry Williams. Bästa versionen är ändå originalet med Bobby Marchan på Dial Records några år tidigare.

Kvar finns tre soulballader av absolut toppklass. Don & Deweys doo-wop-färgade »I´m Leaving It Up To You« från 1957 gör Cochran i en version som har mer ihop med Dale & Grace swamp-pop version från 1963 än originalet. Med ett talat intro. och mycket soulkänsla för den tankarna till ingen mindre än Joe Tex. Samma sak gäller »When My Baby Cries«, även den av Abner Spector, som också spelades in av Gloria Walker på Federal Records och senare återutgavs på Kent-samlingen »King´s Serious Soul - Too Much Pain«

Slutligen en lågmäld version av Eddie Hiltons »Big City Woman« och man får kanske utgå från att Hinton gav den till Cochran vid besöket i Muscle Shoals. Fantastiskt fin blue-eyed soul, liksom även tidigare nämnda »I´m Leaving It Up To You« och »When My Baby Cries«. Wayne Cochran står på topp med de här tre låtarna!

Förutom Lp´n, samt singelsläppen från densamma, finns ytterligare ett sång inspelad och utgiven för Chess. Att den utmärkta »Up In My Mind« inte togs med på »Wayne Cochran«, utan släpptes som singel kopplad med »You Can´t Judge A Book...«, är fullt förståeligt. Det är en northern soul-ballad med lätta psykinfluenser som i ljudbilden skiljer sig rejält från hans övriga Chesslåtar.

Bröderna Leonard och Philip Chess tjänade säkert inga stora pengar på Wayne Cochran. Samarbetet avslutades och Cochran var tillbaka på King Records. Ett par fina singlar skulle det bli innan röster tog slut och, framför allt, tidens influenser fick alltför dålig inverkan på honom.

LIFE´S LITTLE UPS AND DOWNS

Den sju minuter långa inspelningen av Charlie Richs finaste inspelning, »Life´s Little Ups And Downs«, är en värdig uppföljare till »Up In My Mind« och det sista riktigt bra som Cochran skulle komma att göra.

Cochran kan naturligtvis inte jämföras med Charlie Rich och hans magnifika originalinspelning från 1969. »Life´s Little Ups...« skrevs av hustrun Margaret Ann Rich och ingen annan sång kan bättre beskriva vad Blue-Eyes Soul är. Charlie, Margaret Ann och producenten Billy Sherrill har tillsammans skapat ett av de mest mänskliga ögonblicken i musikhistorien!

Kvar finns bara en inspelning värd att nämnas. Cochrans tolkning av Tim Hardins »If I Were A Carpenter« har ett arrangemang direkt lånat från Joe Cockers »With A Little Help From My Friends«, men utan den glöd som Cocker frammanar. Visserligen var Joe Cocker igång redan 1964 med inspelningen av The Beatles »I´ll Cry Instead«, men hade 1968 fortfarande drivkraft att skapa något oförglömligt.

Wayne Cochran däremot var på väg att bli en föredetting och låter aningen för trött i Hardins sång. Andra sidans »I Can´t Turn You Loose« är ett skolexempel på den progressiva rockens förödande inverkan på det sena sextiotalets musik.

Cochran gjorde misstaget att styra bandet mot ett sound liknande det framgångsrika grupper som Electric Flag, Blood, Sweat and Tears och Chicago hade. Jazzig rock, nästan helt utan melodier, gjorde musiken tråkigare och hans inspelningar för Epic Records 1972 skulle också bli hans sista. Bandet kämpade på till 1980, men både rösten och framgångarna var slut.

Tomrummet fyllde Cochran med alkohol och droger. Svårigheterna att hålla ihop sin familj och att ekonomiskt klara det periodvis femton (15!) man starka bandet gjorde livet till ett helvete för Cochran. Han kom att förlora båda. När The Blues Brothers återupplivade intresset för soulmusiken var det redan för sent för Wayne Cochran & The C.C. Riders. Bandmedlemmarna var redan upptagna av annat.

En stulen hotellbibel kom att bli hans räddning och väg bort från droger, skatteskulder och ekonomiska problem. Med sin familj åter samlad i Miami, skulle han som pastor i egen kyrka - Voice for Jesus Church - komma att få en helt ny scen att trollbinda en helt annan publik ifrån. Idag gör han också internet- och TV-utsända predikningar. Naturligtvis med möjlighet för tittaren att skänka pengar.

THE WHITE KNIGHT OF SOUL

Det australiensiska bolaget Raven gav 2005 ut samlingen »WAYNE COCHRAN - Get Down With It / The White Knight of Soul 1959 - 72«. En välkommen genomgång av Cochrans karriär som tyvärr inte riktigt håller vad den lovar. Här finns inget av det som spelades in före 1964 medtaget.

Jag föredrar den släpiga originalversionen från 1959 av »The Coo« framför 1964 års King-inspelning. Att utelämna den Buddy Holly-influerade »Cindy Marie« och Bobby Skeltons »Little Orphan Annie« är nästan tjänstefel. Mercury- respektive Chessperioden, som är centrala för Cochran, är rikligt representerade. Även om naturligtvis »Somebody Please« borde ha varit med.

De långa Epiclåtarna skulle ha utelämnats och istället lämnat plats åt mer av det tidiga materialet. På så sätt hade vi fått en mer jämn utgåva. Ännu roligare hade det naturligtvis varit om Raven bemödat sig att leta fram något från de obskyra singlarna på småbolagen Scottie, Rebel, Gala, Confederate, Aire, Galico och Soft. Men det kanske är att begära för mycket?

Att försöka bringa ordning i Wayne Cochrans singelutgåvor är inget för morsgrisar. Det kräver gott om tid, tålamod och en relativt stabil ekonomi. Alla dessa olika inspelningar av samma låtar men på olika etiketter är minst sagt förbryllande. Nu dyker på ACE samlingen »The Rockin´ South« ytterligare en version av »The Coo« upp. Det visar sig finnas två parallella utgåvor på Scottie Records 1959. Den här drogs dock tillbaka p.g.a. den sexuellt utmanade texten och framförandet. Under namnet The Great Sebastian släppte Cochran den då stället på Rebel Records med titeln »The Naughty Coo«.

Av Lp-skivorna är endast Chessplattan riktigt värd att ha. Den nästkommande »Alive & Well & Livin´ In A Bitch of A World« på King Records innehåller bl a singelspår som »Let Me Come With You« och »If I Were A Carpenter«. Bluesig funk i »Chopper 70« och »C C Rider« samt den i sammanhanget helt udda Everly Brothers-pastischen »Riders Blues«, vilken är skivans enda riktiga behållning!

Den på Kings underetikett Bethlehem utgivna »High And Riding« 1970 såldes under namnet Wayne Cochran & His C.C. Riders men är helt instrumental. Med en tio man stark blåssektion gör bandet storbandsjazz av poplåtar som »Hey Jude / Eleanor Rigby«, »Ode to Billy Joe« och »Satisfaction«. Vad Cochran själv gör framgår inte av det fräcka omslaget.

Så slutligen »Cochran« på Epic 1972. Den är allmänt betraktad som hans upprättelse och visserligen välgjord men dessvärre makalöst tråkig. Varken skiva eller omslag motiverar ett köp.

Till sist, ett erbjudande till er som funderar på att köpa cd´n på Raven. Genom att på Ebay istället köpa Cochrans turkosa Harley Davidson, som han vid flera tillfällen försökt sälja, kan ni göra ett riktigt fynd. Motorcykeln kan bli er för 15 000 dollar och på köpet får ni då också ett signerat foto av karln samt just Raven-samlingen. Osäkra kontokorten!

Läs mer om Cochran, Wayne


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.