Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
The Format - Kan vi prata om mig nu, tack?
Av Ola Karlsson

Om man redan med sitt bandnamn ger en känga åt musikindustrin är det klart att man inte gör det lätt för sig. Efter att i flera år ha slussats mellan olika skivbolag och upplevt fler baksidor (och ändor) än många band gör under sin livstid döpte sig arizonabandet The Format efter sagda industris strävan att formatisera artister och deras repertoar i jakten på en hit. Och istället för att låta erfarenheterna göra dem bittra och cyniska gav de igen genom att värka fram förra årets bästa och mest personliga indierelease, »Dog Problems« på eget bolag, med det ironiska namnet The Vanity Label.

När The Format, som är baserat runt sångaren Nate Ruess och multiinstrumentalisten Sam Means låtskrivarpartnerskap, ännu en gång fick sparken från ett majorbolag, denna gång Atlantic, var det på många sätt det bästa som kunde hända. I ett utbrott av furiös kreativitet skapades »Dog Problems«, med hjälp av den legendariske powerpopgurun Steven McDonald från Redd Kross som producent och en handfull mycket respekterade musiker, som Roger Joseph Manning Jr, Joey Waronker och Josh Klinghoffer, utan några som helst tankar på eventuella kommersiella aspekter. Och resultatet är inget annat än makalöst.

»Dog Problem« är ett album som trotsar kategorisering, men hörnstenen är ovedersägligen pop, med prefixen power, jangle och indie, och med en gnutta altcountry-vibbar inslängt på köpet. Lite Van Dyke Parks, lite Todd Rundgren, lite XTC och en hel del Jellyfish. Debuten »Interventions + Lullabies« (som faktiskt gavs ut på Elektra) visade upp ett band som bevisligen kunde skriva både catchy och gripande poplåtar med en twist, och onekligen var originella, men som i slutänden kanske kändes aningen…ofärdiga. Men allt det som fattades på debuten återfinns med råge på »Dog Problems«.

Det är en av de där skivorna som man ögonblickligen förälskar sig i, men som aldrig upphör att överraska eller engagera, oavsett hur många gånger man lyssnar. Lager efter lager utkristalliserar sig, även i de låtar som till en början är väldigt omedelbara, nästan radiovänliga, och ju fler detaljer man upptäcker, desto mer fascinerande blir albumet. På ytan är »Dog Problems« en sorglös orgie i tidlösa melodier, blås, stråkar, handklapp, körer och skramlande elgitarrer, och det är lätt att förledas att missa själva kärnan med Nate Ruess och Sam Beans kathartiska resa. »Dog Problems« är nämligen ett konceptuellt upplagt album, där Ruess med humor och självdistans dissekerar sitt dåvarande förhållande.

Förutom musikens tvära kast mellan ytterligheterna är texterna är så fulla av visdom, smärta, svart humor och värme att jag skulle vilja citera varenda en rakt av, men eftersom Ruess i låten »I’m Actual« mässar »Can we take the next hour and talk about me, talk about me, and we’ll talk about me, talk about me and we’ll only talk about me« var det ju svårt att motstå en sådan uppmaning. Det är också just den raden jag tar upp först när jag ringer upp Nate, som redan till en början ursäktar sig och säger att om han verkar disträ så är det för att han är sjukt bakis.

Jag spelade »I’m Actual« för en vän som just blivit dumpad av sin flickvän. Visserligen var han lite onykter, men när han hörde den började han gråta och skratta på samma gång.

-Är det sant? Ja, jag antar att det är så det känns. Jag minns inte riktigt när jag skrev den men tanken var att på ett lekfullt sätt referera till mig själv och det tillstånd jag var i. Det är inte svårt att spela ödmjuk men när det väl kommer till kritan tror jag att de allra flesta i grund och botten vill, och tycker om att prata om sig själva, framför allt när man upplevt något jobbigt.

Var det meningen att »Dog Problems« skulle ha ett genomgående koncept?

-Tanken var visserligen att skriva om förhållanden i allmänhet, och svårigheterna med dem i synnerhet, men ganska snart insåg jag att alla låtarna handlade om det ruttna förhållande jag själv var i vid tidpunkten (skratt). Dessutom visade det sig att det blev en sorts kronologi i texterna. Efterhand vi skrev låtar bearbetade jag mitt eget liv och det blev en genomgående historia av det. När vi skrev sista låten, If Work Permits var förhållandet slut och låtarna ligger faktiskt i den ordning vi skrev dem på plattan. Det är en historia med en början och ett slut, därav slutklämmen, »Hey I’m doing alright, and if she seems as lonely as me, let her sink«.

Av låtarna att döma måste du vara ganska glad över att ha ett krossat hjärta?

-Haha, ja, så kan man ju se det. När förhållandet tog slut kändes det helt rätt, även om det var fruktansvärt jobbigt. Det var ett dubbeleggat svärd, jag visste ju att det var utsiktslöst, men du vet hur det är, man håller gärna fast vid det man är van vid. Låtarna var så klart den utlösande faktorn, mitt sätt att bearbeta det på. Jag har förresten precis skrivit en låt som heter »At Least I’m Not As Sad As I Used To Be«. Det är väl ganska träffande.

Raden »I love being in love, I don’t care what it does to me« summerar situationen ganska bra, antar jag?

-Exakt. Alla älskar vi känslan av att vara kära, även om kärleken i sig kanske inte är den mest sunda.

Du nämner många kvinnor vid namn på albumet, men, om jag med utgångspunkt från titellåten, där du på ett subtilt och klurigt sätt bokstaverar namnet Becca, får ge mig på en gissning så hette ditt ex Rebecca?

-Det stämmer. Jag tyckte själv det var ett ganska smart sätt att komma runt eventuella kontroverser (skratt). Samtidigt »förtjänade« hon att vara namngiven på albumet, det var ju trots allt hon som var inspirationen för det.

Titeln kan man ju tolka på många sätt, men vad var grundtanken?

-Sam och jag gick igenom en ganska tuff period som låtskrivare, där vi hade svårt att få till något som kändes helgjutet. Det gick så långt att vi började fundera på vad vi egentligen hade gemensamt. Men så var vi tvungna att ta våra hundar till veterinären samma dag, och då sa jag på skämt »at least we both got dog problems«. Där föddes idén och från den dagen lossnade det i vårt låtskrivande. Ironiskt nog blev det också en metafor för förhållanden i stort, hur man när man märker att det knakar i fogarna gör desperata saker för att hålla ihop, som att skaffa barn, eller hund. I mitt fall slutade det med att jag en dag stod ensam med tre hundar (skratt).

Jag trodde nästan att det var »dogs« i betydelsen »bitches«.

-Haha, det kanske det är också, på ett undermedvetet plan.

Men låten »Snails« handlar om hur din hund Nico rymde?

-Ja, det hände också under inspelningarna. Hon kom aldrig tillbaka och den låten är en hyllning till henne. Jag jämför hennes och min uppfostran, som är mer lik än vad man kan tro.

Texterna är, trots att de är ganska svarta, lika lekfulla som musiken. Det finns ett nästan masochistiskt drag över dem?

-Javisst. Jag hade bara så jävla mycket att säga. Sam gillar tvåminuterslåtar och jag fick hela tiden tjata på honom att vi behövde mer delar i låtarna för jag hade så mycket att få ut. Med allt jag gick igenom – uppbrottet, för mycket drickande och depression – så kunde jag helt enkelt inte sluta skriva.

Är det för att du pushade Sam som det finns så många olika lager i låtarna? De kan starta i en riktning bara för att ta en helt annan i mitten, utan att det någonsin känns konstigt. Var målet att krama ur det mesta möjliga ur varje låt?

-Jag tror det har mer att göra med vår besatthet av musik. Jag kan ibland ha svårt att avgöra vad jag egentligen vill med en låt, jag vill göra allt på en gång, och jag kan bli fruktansvärt avundsjuk på artister som XTC eller Wilco som bara kör på. Nu i efterhand kan jag i och för sig känna att »Dog Problems« är ganska mycket som jag alltid velat att The Format ska låta.

Kan man se »Dog Problems« som en minimusikal?

-Helst inte (skratt). Men jag kan förstå vad du är ute efter, så visst, till en viss del kanske man kan det.

Det var nog ett smart val att använda Steven McDonald som producent?

-Jag håller fullständigt med. Det var en kick att höra vad han gjorde för att komplettera våra låtar. Han förstod dem instinktivt och vad vi ville göra. Dessutom har han så otroligt mycket kontakter och det var tack vare honom som vi fick tag i Roger Joseph Manning. Vi är stora Jellyfish-fans så att få chansen att jobba med honom var toppen. Han är ett geni. Faktum var att han egentligen bara skulle göra stråkarrangemang för en låt men han gillade det vi gjorde så pass mycket att han blev involverad på flera låtar. Vi tillbringade mycket tid med att snacka om Jellyfish och annan musik, som vår gemensamma kärlek för Prefab Sprout.

Oj,Prefab Sprout, det var lite oväntat. Å andra sidan kan man kanske skönja lite Paddy McAloon i vissa låtar.

-Prefab Sprout spelade en stor roll i arbetet med »Dog Problems«,ska du veta. Paddy är en sådan mästare på att säga mycket med få ord, han är nog min absoluta favorittextförfattare. Han och Andy Partridge från XTC är nog de personer jag helst skulle vilja träffa i hela världen och diskutera musik med. Eller kanske till och med skriva ihop med.

Min favoritlåt med Prefab är »When Love Breaks Down«, den kunde nästan ha platsat på »Dog Problems«.

-Jag ÄLSKAR den låten. Faktum är att det är en av mina favoritlåtar alla kategorier.

Om du skulle spela in ett coveralbum, vad skulle du då välja för låtar?

-Jag skulle vilja göra om hela Fleetwood Macs »Tusk«, göra den i stil med Prefab Sprouts »From Langley Park To Memphis«.

Du vet att Camper Van Beethoven har gjort en egen version av hela »Tusk«?[b/]

-Nehej, är det sant?! Det måste jag kolla upp. Annars har jag faktiskt just spelat in ett par Willie Nelson-låtar. Jag vet inte vad jag ska ha dom till men det ger sig (skratt).

[b]Men nu när ni har eget bolag är det väl bara att ge ut?


-Ja, kanske det (skratt). Ärligt talat så är vi lyckligt lottade. Vi har gått igenom så mycket på den fronten. Det känns skönt att ha fått göra precis den skiva vi velat göra, och dessutom slippa bli sparkade från skivbolaget precis innan releasen (skratt).

Ni har investerat mycket i det här albumet, både pengar, tid och känslomässigt kapital. Känns det som att det, oavsett om det säljer eller inte, är en framgång rent musikaliskt och konstnärligt?

-Ja, det var vår tanke redan från början. Även om vi inte säljer ett enda ex av den här plattan ska det tamejfan vara det absolut bästa vi kan göra, och jag kan ärligt säga att det är det vi gjort. Och det är värt allt.

»Can you hear me, are you listening?
This is the sound of my heart breaking
And I hope it’s entertaining
Cause for me it’s a bitch…
«
Dog Problems


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.