Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Austins tio bästa hangouts
Av Rune Häger

Det kvittar när man kommer till Austin.

Stan är alltid full av musik.

Vår, höst eller vinter. Musiken flödar. Hur det är mitt i sommaren vet jag inte, för jag har undvikit besök under de hetaste månaderna. I Texas kan man knappt vistas utomhus under sommaren. Men det är nog fart på musiklivet då också.

Austin har fina grönområden, cykelvägar utmed floden som flyter genom stan och några pampiga byggnader. Men det är ingen vacker stad. Inte ful heller, förstås. Det är en snäll stad, en liberal ö i en mörkblå delstat. Och här finns faktiskt en hel del svenskanknytningar. The Austin Swedish Society är en sådan, en organisation som samlar både svenska och skandinaviska ättlingar till invandrare som kom hit en gång i tiden för att söka lyckan.

Ett annat exempel: en timmes bilresa nordväst ut över prärien ligger ett samhälle som heter New Sweden. Kyrkan ligger mitt i byn, på alla gravstenar finns svenska namn och på gårdarna runt omkring talar de som hör till den äldsta generationen en gammaldags småländska. Jag har åkt runt här och träffade många stolta svenskättlingar, som gärna ville berätta om sina öden och äventyr. Det var omtumlande.
Men det är inte för att träffa svenskättlingar man åker till Austin. Det är för att uppleva sin skivsamling in natura. Stan är, som sagt, full av musik.

Det man alltid hör talas om är Sjätte gatan. Och här finns en koncentration av småkrogar, klubbar och hak, där det spelas levande musik kväll efter kväll. Gatan är lång, men det man talar om när man pratar Sjätte gatan är kvarteren öster om Congress Avenue en bit bort mot motorvägen.

Men Sjätte gatan är långtifrån allt. Under senare år har mycket av krog- och musiklivet börjat ta över ett gammalt småindustriområde mitt i stan som kallas Warehouse District. Det ligger söder om Sjätte gatan på västra sidan av Congress Avenue. Första gången jag var i Austin fanns här nästan ingenting mer än övergivna gamla lagerlokaler och tomma rivningstomter. Nu är det fullt av hippa restauranger och här hittar man fler och fler bra musikställen vid varje besök.

Flera av de bästa och mest genuina klubbarna ligger långt utanför Austins centrala delar. Både söderut och norrut. Borta vid universitetet i stans norra delar hittar man en hel del.

Häng med på mina tio favoritställen! Jag lovar att du kommer att trivas.

På plats nr 10:
Elephant Room

315 Congress Ave

»Cool jazz in the basement« är den här lilla klubbens devis och att Elephant Room platsar på listan är mest för att visa att även den moderna jazzen har en plats i Austin.

Detta är ett opretentiöst ställe som alltid har bra musik, en fenomenal öllista (kanske stans bästa) och är ett bra utgångsläge för vidare utforskningar av stans centrala delar.

På plats nr 9:
La Zona Rosa

612 W 4th Street

Byggnaden ser inbjudande ut när man närmar sig. Mexikansk. Ah, tänker man. Texmex, det ska bli gott! Men här serveras ingen mat. Här finns bara en bar, en stor öde lokal och en scen. Det som ger La Zona Rosa en plats på listan är att här kan 1200 personer trängas och lyssna på både etablerade internationella namn och lokala artister på väg uppåt – och vi talar vilken rootsygenre som helst. Allt har satsats på att få ett så bra ljud som möjligt i lokalen och lika mycket på ljuset. Det är proffsigt, det skapar rätt stämning och när man går hungrig härifrån har man alltid fått uppleva något. Och då har man nära till flera bra småkrogar i Warehousedistriktet. Tufft namn, också, förresten.

På plats nr 8:
Jazz Kitchen

214 E Sixth Street

Här får det bli en liten varning. Stället drevs i 20 år av Matt Reppert, som skapade en riktig New Orleansrestaurang i Austin under namnet »Jazz, A Louisiana Kitchen«. Men i mars 2007 sålde han krogen och namnet ändrades till Jazz Kitchen. De nya ägarna påstår att de tänker behålla de mest populära läckra doftande maträtterna och driva restaurangen vidare enligt Repperts recept.

I så fall måste man hit och äta minst en gång vid varje Austinbesök och välja mellan en kryddig Jambalaya, en Snapper, en Shrimp Etouffe eller något annat läckert från cajunköket. Under den förra regimen smakade det lika mycket New Orleans som i New Orleans och det är bara att hoppas att kockarna stannar. Dessutom spelade Jazz Pharaous och andra band som kan sin New Orleans-musik, det var alltid fullt hus trots att lokalen är stor och man satt ibland och undrade: var är jag? Är detta Austin?

På plats nr 7:
Threadgill´s

6416 North Lamar Blvd
Threadgill´s World Headquarters
301 West Riverside Drive

Man måste besöka båda Threadgill´s. Långt norrut, utanför stan, ligger den klassiska gamla Gulfmacken där Kenneth Threadgill en gång i tiden, 1933, började sin bana. Öppet 24 timmar, käk och musik skulle göra stället till en samlingsplats inte minst för musiker på väg hit eller dit. De fick äta gratis om de spelade några låtar. Och Kenneth själv hade ingenting emot att sjunga. En annan orsak till succén var att Threadgill´s var det första stället i countyt som fick sprittillstånd efter förbudstiden.

Att stiga in här är som att gå rakt in i en Technicolor-film från 40-talet. Inredningen är lika spektakulär som byggnaden, som ser lika läcker ut som en gräddbakelse. Det är sånt man bara ser på gamla amerikanska vykort annars. Och kanske står ett nytt fynd, hon hette Susanna Van Tassel senast jag var där, och sjunger vemodiga countrylåtar på den lilla scenen. Kanske är det ingen musik alls. Man får kolla i oundvikliga Austin Chronicle. Maten är i alla fall kanon.

Det moderna World Headquarter ligger innanför stadsgränsen, nära floden. Här kan man se namn som Jimmy LaFave, Chris Hillman och Commander Cody. Inte lika retro, men ändå ett hak att lägga några timmar på, både för musikens skull och för matens.

Plats nr 6:
Cactus Café and Bar

Hörnet 24th st/Guadalupe, Texas Union building

Nu är vi inne på Texas University. En liten intim lokal med en bar utmed ena kortväggen och en scen utmed den andra. Lösa stolar för publiken att sitta på. Mer är det inte.

Cactus har funnits sedan 1979 och här har många stjärnor fått en start i karriären. Lyle Lovett, Lucinda Williams och Nanci Griffith för att nämna några. Här spelar också många av dagens stjärnor, för att de gillar den närhet man har till sin publik. Alison Krauss, John Hiatt, Suzanne Vega, Dixie Chicks, Guy Clark... det är omöjligt att nämna mer än en bråkdel. Själv har jag upplevt Doug Sahm, Tish Hinojosa och Jimmy LaFave här vid olika tillfällen och det är lika kul varje gång. I pausen blandar sig artisterna ofta med publiken för en pratstund. Det är som att vara hemma hos dem.


På plats nr 5:
Hole In The Wall

2538 Guadelupe

Banden som spelar här står i skyltfönstret med ryggarna mot gatan och framför sig har de en liten trång lokal med öldrickare och matgäster som njuter av delikat Homemade Texas Chili, Guacamole Chicken Sandwich, Frit Pie (»Not so classy, but so very good«) eller något annat läckert. Längre in i lokalen finns spelautomater och annat krimskrams, men där vände jag tillbaka till mitt bord igen, för nu skulle Doug Sahm spela och han fick syn på Blondinen och mig i publiken. Då dedikerade han genast en låt till oss. I pausen blev vi, som svenska gäster, bjudna på öl och whisky av glada Austinites. När vi sent på kvällen lämnade Hålet i väggen, sprang en av bandmedlemmarna, Alvin Crew, efter oss ut på gatan. Han ville tvunget tala om att han var hälften indian och hälften svensk. Det var en sån där kväll man aldrig glömmer och det här lilla stället är en pärla, både för musiken och den kryddiga maten.

Här kan man höra country, texmex, folk och mycket annat som är rootsy. Carrie Rodriquez spelade här i mars 07 och jag kan bara beklaga att jag inte var där. Ligger norrut på Guadelupe, ett stenkast från Texas University.

På plats nr 4:
Saxon Pub

1320 South Lamar

Man ser en riddare i full plåtrustning på långt håll, när man kör eller åker på South Lamar söderut från stan och då vet man att man har hittat Saxons. Det är en fiktiv anglosaxisk ölhall med en scen där alla legender har spelat och fortfarande spelar. Här har man dessutom en egen lokal legend som heter Rusty Wier, en mycket personlig countrysångare med egna låtar.

Blondinen och jag häckade här en kväll vid bardisken och det dröjde inte länge förrän alla visste att vi kom från Sverige och Bud, privatdeckaren närmast oss, hade lovat att jag skulle få en cap av honom, om vi kom dit igen. Den keps han hade på huvudet just för tillfället, kunde han inte ge bort, för den hade han fått av en kompis som blev skjuten i en eldstrid.

Vi var där för att se Omar & The Howlers, men Bud sa att torsdagar var bäst, för då spelar alltid Rusty Wier. –Och titta, här kommer han ju! sa han och stoppade en cowboy som precis skulle gå förbi oss där vi satt. – Rusty, hälsa på mina svenska vänner! sa Bob och Rusty hälsade på oss och frågade vad vi hette. Två dagar senare satt vi där igen, jag med ny cap som jag hade fått av Bud, och Rusty passerade oss, nu på väg till scenen. När han fick syn på oss stannade han, hälsade, tog i hand och sa våra förnamn. Han kom ihåg vad vi hette!

Stämningen på Saxons brukar vara uppåt, personalen är trevlig och det är inte omöjligt att någon riktig höjdare spelar här. Men annars är Rusty Wier ett namn att lägga på minnet.


På plats nr 3:
Broken Spoke

3201 South Lamar Blvd

Detta är Texas definitiva dance hall, på taxiavstånd från centrala Austin, ut i mörkret på prärien. Man tror att stället är antikt och att det har firat 100-årsdagen för längesen, men faktum är att det öppnade 1964 av legenden James E White, som fortfarande ställer och styr tillsammans med sin fru. Här har alla countrylegender spelat, från Bob Willis och Ernest Tubb och framåt. Willie Nelson spelade här redan på den tiden han var snaggad och kom i snygg kavaj. Han dyker fortfarande upp när man minst anar det. Alvin Crew är stamgäst på scenen, Dolly Parton har visat sig många gånger och när jag senast tittade in, var det The Derailers som spelade.

Broken Spoke har fått massor av priser som »best honky tonk in Texas« och liknande och faktum är att det liknar inget annat man har sett. Här finns t o m ett »tourist trap room«, där man kan studera bilder och föremål från förr, allt med ett förflutet från stället. Här serveras iskall öl och en Chicken Fried Steak som man måste smaka för att tro på.
Man får uppleva mycket här och jag undrar framför allt över det äldre paret i 70-årsåldern, som utklädda till cowboy och cowgirl elegant glider dansgolvet runt varje gång jag är här. De ser ut att rulla på hjul, de får alla andra danspar att flytta sig och de tar ut svängarna så långt det går i hörnen. Vilka är de? Vad gör de annars, när de inte är på Broken Spoke? Man lär aldrig få veta, om man inte frågar och hittills har jag inte lyckats få ett snack med dem. De bara glider runt, overkligt som i en film av David Lynch.


På plats nr 2:
Continental Club

1315 South Congress Ave

Det finns en vapenaffär i kåken bredvid, på andra sidan gatan en bit bort ligger legendariska Austin Motel, som ser ut exakt som när det öppnade på 40-50-talet, och ställer man sig mitt i gatan, vilket är livsfarligt, ser man hela den långa Congress Ave bort mot Texas eget Capitolium långt borta i fonden, på andra sidan bron där det bor miljontals fladdermöss, som flyger iväg varje dag i skymningen och lockar hundratals betraktare som vill se skådespelet. Continental Club ligger alltså lite för sig självt, men det är lätt att hitta.

Kommer man hit en tisdag tidigt, after work-tid, är det Toni Price som sitter vid pianot med ett litet band. Jag vet inte om hon har suttit här sedan CC öppnade 1957, men det har hon nog inte. Cool är hon i alla fall, precis som hela det här stället. Under 1960-talet var CC en burlesk klubb med långbenta blondiner som dansade, under 70-talet började musiken bli viktigare och Joe Ely, Kinky Friedman och t o m Stevie Ray började höras här. Idag spelas det rootsy-musik för hela slanten och
Dale Watson syns ofta på scenen. Det är alltid kö utanför CC, även på lördagsmatinéer och Happy Hours.


På plats nr 1:
Antone´s

213 W 5th Street

Ett klassiskt ställe, skapat av Clifford Antone (1949–2006) och först öppnat 1975 i hörnan 6th Street/Brazos. Därmed etablerades det första musikstället på Sjätte gatan. Antone´s visade vägen. Senare måste man ha flyttat norrut en bit bortanför universitetet, där man också hade en legendarisk skivbutik. Första gången jag var i Austin låg nämligen klubben här, en smula avsides. Men senaste gången jag besökte Antone´s, hade klubben flyttat ner till det nya hippa Warehouse District-området. Och här ligger det perfekt.

Alla namn som räknas har spelat på Antone´s. Först av alla 1975 var zydecostjärnan Clifton Chenier. Sen är det bara att rabbla: John Lee Hooker, Fats Domino, Willie Dixon, BB King och så vidare i oändlighet fram till dagens tungviktare som Bono, ZZ Top, Clapton, Elvis Costello och Dwight Yoakam. Alla vill spela på Antone´s!

En av världens bästa plattor, »The Last Real Texas Blues Band« med Doug Sahm, har några livespår inspelade på Antone´s och där får man också höra mr Antone själv när han hälsar publiken välkommen.

Många namn har lagt grunden för sin karriär här: Stevie Ray Vaughn och hans brorsa, Fabulous Thunderbirds, Los Lonely Boys och många andra. När man än kommer hit kan man vara säker på att det är förstklassig musik man får uppleva. För många är Antone´s Texas bästa bluesklubb, för många amerikanska weekendturister är Antone´s en anledning att åka till Austin.

De senaste gångerna jag har varit här, har det jobbat en svensk tjej i entrén. Men varför heter hon Ilse?


Ja, då är det bara att göra en barrunda. De här tio klarar man inte av på en kväll, men kanske på en vecka. Rock on!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.