Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
En magisk kväll i Växjö
Av Ola Karlsson

Nu kanske ni tror att jag skojar men Växjö är inte någon speciellt rolig stad. Den ligger precis mitt i Småland, har flest regndagar per år i hela landet och har med sina 70 000 invånare ett, säger 1!, ställe där man kan se kvalitativ livemusik. Att man (läs jag) inte flyttar härifrån säger nog mer om mentaliteten på folket här än om staden i sig.

Det är med detta i tankarna jag traskar ner till Kafé Deluxe (det där livestället jag nämnde) en bitande kall och regnig novemberkväll. Men för en gångs skull finns det något att se fram emot; Magnus Tingsek spelar och även om jag intervjuat honom förut är det första gången vi ska träffas face to face. Det ska bli trevligt, tänker jag, föga anande att det ska bli bra mycket mer än så.

Jag har skrivit det här förr men det tål att upprepas; att Magnus Tingsek inte är en av Sveriges största artister är inte något mysterium, det är en stor jävla skandal! Ingen i vårt land trippar som Malmöpågen med så suverän smidighet och utsökt elegans i gränslandet mellan soul och akustisk folkrock, och få, väldigt få både sjunger och skriver låtar som om de vore födda för att göra det. Som Magnus Tingsek gör. Över två album, en strålande självbetitlad debut och förra årets fantastiska »World Of Its Own«, har han bevisat att om det finns någon soul i den kalla Norden så är det i Skånes karga landskap.

Han leker sig känsligt fram på en akustisk grund, byggd på gitarrer, rhodespiano, en och annan välavvägd stråke, mjukt blås och falsettkörer, och landar nånstans mellan Lewis Taylor, D’Angelo och Nicolai Dunger, med lite Brill Buildingvibbar inslängda nånstans mitt i röran. Hur krystad den kopplingen än kan låta är det hela oerhört själfullt, svängigt och melodiskt, och, framför allt, väldigt personligt. Mycket tack vare den där gudomliga gummirösten, som inte verkar ha någon gräns för hur mycket kärlek och smärta den kan innehålla, än mindre hur mycket den går att tänja.

Låtarna följer inga »normala« harmonistrukturer, utan hoppar och skuttar och ibland svingar sig mellan tonarter och mer eller mindre omöjliga vändningar utan att det någonsin upplevs som krystat eller märkligt. Visst hajar man till emellanåt, men det är bara för att örat vid första lyssningen inte alltid hänger med i Magnus svängar. Jag vill veta hur han gör, hur han lyckas med det som så få lyckas med, men jag inser ganska snart att jag inte kommer att få något svar på det. För Magnus Tingsek är inte musik något man analyserar eller dissekerar, det är något man känner, lever och lever ut.

Han är en lång drasut, huvudet högre än mina 1,85 och när jag slår mig ner vid bordet får jag känslan av att han är lite blyg. Han plirar lite under lugg och verkar nästan obekväm vid tanken på att han ska bli intervjuad. Han är lite trött efter gårdagskvällens turnépremiär, säger han, men om jag ger honom några minuter, och lite mat, så ska han snart piggna till. Jag ställer några pliktskyldiga frågor om den nyss inledda turnén men det är först när vi kommer in på hans bror Anders (och maten är slut) som Magnus piggnar till.

-Anders är så otroligt viktig för mig, säger han. Han har lärt mig det mesta, och att ha med honom som turnéledare nu är skönt. Han är som en pappa, en trygghet i allt detta kaos (skratt). Han har varit med och proddat på nya plattan och jag har fullständigt förtroende för hans smak. Därför bollar jag mycket låtidéer med honom, och när en låt är halvfärdig skickar jag den till honom så får han ge sin input. Vi har ju jobbat, och sjungit stämmor ihop i många år, han är min bästa polare och vi har sagt att när vi båda är 30 ska vi göra en platta ihop. Det börjar bli dags (skratt).

Jag föreslår att vi ska ta varsin öl och bege oss till en mer avskild del av restaurangen och Magnus, som vid det här laget är klarvaken, är all game. Han berättar engagerat, med sina klara blå ögon ömsom fästa på mig, ömsom på den alltmer försvinnande öletiketten, hur »World Of Its Own« kom till. Om hur processen denna gång var mer intensiv, om hur han tog sig ur en ganska tung period då han gick in i sig själv och bara skrev lugna, skumma grejer och hur han fram mot våren förra året kände hur det började spritta i benen igen och att låtarna blev gladare och mer uptempo. Han beskriver sig som ett äkta kontrollfreak, en envåldshärskare i Projekt Tingsek, men säger i nästa sekund att han älskar det kollektiv, den kulturverkstad där han ingår och att han i sin identitet som artist är till hundra procent sig själv. Vid det här laget är det svårt att få stopp på Magnus ordflöde, men jag lyckas inflika att han kan framstå som lite ambivalent; att han verkar älska att stå i centrum men samtidigt är lite blyg. Magnus rycker till i stolen.

-Det är precis så det är! Jag läste faktiskt häromdagen att det är typiskt för en skytt, som jag är. Jag vet inte om jag direkt tror på horoskop, men jag tycker det är intressant och jag tror på energiflöden. För mig är det inget konstigt att olika energier hos människor krockar eller smälter samman, det är inget flummigt eller mystiskt med det. Vad som är konstigt eller mystiskt är till exempel hur fan människan kan reproducera sig, föda barn?! Det är ju en sak vi tar för givet och som bevisligen fungerar, men hur går det till, vem eller vad är det som ligger bakom denna fantastiska process?

Plötsligt är vi fördjupade i en låååång kvasifilosfisk diskussion som, precis när den är på väg att urarta fullständigt, får oss båda att skratta högt. Men så med ens blir Magnus allvarlig.

-Jag brukar ha ganska svårt att öppna mig i intervjusituationer annars, säger han. Jag är kanske lite reserverad, men familjen och vänskap är otroligt viktigt för mig. Jag har en stor vänkrets där alla har samma inställning till livet, som alla har något att brinna för. Vi lever i ett land med mycket möjligheter, som vi sällan tar till vara på. Det är så lätt att ramla in i »skissen« för hur man ska vara. Vi är så skyddade från mycket ont här, med så mycket relativ trygghet, men man har en förbannad skyldighet att följa sitt hjärta!
Magnus slår, lite dramatiskt upptäcker han själv och börjar skratta, näven i bordet. Så böjer han ner huvudet och ser nästan lite skyldig ut innan han nedtonat fortsätter:

-Nu kanske det är jävligt lätt för mig att säga. Jag kommer visserligen från en arbetarklassfamilj, men jag har alltid haft ett otroligt stöd från mina föräldrar. Det har varit A och O. Fan, morsan köpte till och med min första Martin-gitarr åt mig(skratt). Och när jag hoppade av gymnasiet sa dom »Grattis, vi är stolta över dig. Det var ett moget beslut«. De såg väl kanske tidigt att jag hade en eld inom mig, att det fanns något där som inte gick att stoppa.

Magnus ler ett snett leende och ser nästan lite rörd ut. Han är engagerad och exalterad när vi pratar musik, men när familj och vänner kommer på tal får han en blick som visar var hans hjärta klappar hårdast. I låten »They Showed Up And Were Beautiful«, en hyllning till sina vänner, sjunger han: »It’s a beautiful afternoon / Some friends of mine are coming over soon with a newfound passion for one another /I’m sitting on the roof of my home with a pleasure so rare / I don’t know if I ever felt like this before«.

Magnus kommenterar:

-Det är viktigt att inte bada i sin egen glorifiering. Det här med att själv är bäste dräng är skitsnack. Men faktum är att jag är, eller har åtminstone varit väldigt konflikträdd. Jag är en sån som vill vara kompis med alla, och vara tillags. Jag börjar bli bättre på det, och en del av terapin är att prata om det i sådana här situationer (skratt).

Den bild av Magnus man får genom att läsa hans texter, bilden av en öppen, men samtidigt extrem känslomänniska blir bekräftad när man träffar honom. Det här är en man som, precis som han säger, brinner. Inte bara för musik, utan för interaktionen med människor, en man som tar och ger och som använder relationer och möten som inspiration. Något han sedan omvandlar till musikalisk manna, på samma sätt som han likt en sugsvamp absorberar musikaliska influenser och intryck.

-Jag är intresserad av människor, säger Magnus och tömmer sin flaska. Men mest är jag så klart intresserad av mig själv (skratt).

Fair enough, musik är ju trots allt en enda stor egotripp någonstans. Men på min fråga om han får utlopp för alla de känslor som ryms i hans taniga kropp med sin musik, blir han fundersam.

-Nja, kanske inte, jag håller nog ändå igen lite, åtminstone textmässigt. Det finns fortfarande mycket osagt. Det är svårt att säga allt man vill inom formatet för en popsång, och det inte heller alltid man vågar. Men när det kommer till sången och spelandet är min utlevelse total, jag förlorar mig helt i musiken.

Den del av restaurangen där vi sitter är nu full av folk och Magnus flyger plötsligt upp ur stolen med ett kvävt skrik. Klockan har rusat iväg och han inser att om han ska hinna med den invanda lilla rutin han alltid har innan ett gig så måste han rusa. Han ursäktar sig och försvinner upp till logen, och lämnar en något omtumlad skribent med en halvdrucken öl och två timmars samtal på bandaren.

Intervjuer kan vara meningslösa, plågsamma, trista eller helt ok, men de där gångerna då allt stämmer, då är det nästan bättre än musik i sig självt, filosoferar jag och bestämmer mig för att detta var en sådan gång.

Spelningen ett par timmar senare är fantastisk, närmast magisk. Magnus förlorar sig, som utlovat, helt i det han och bandet gör på scenen, och publikens reaktion är, för att vara i den här staden, förbluffande. Att han slår av tre strängar på lika många låtar gör inte någonting för att dra ner vare sig stämningen eller tempot; i en och en halv timme är Magnus Tingsek gud på Kafé Deluxe. Under den svidande vackra versionen av Depeche Modes »Shake The Disease« böjer sig gode vännen och namnen Rosén, en musikpolis av rang, fram och viskar i mitt öra; »det här är den bästa coverversion jag hört«. Bara för att under »Proud To Be Part of These Days« vråla för full hals: »Det här är fan den bästa låt jag nånsin hört!«.

Lite smållullig traskar jag så småningom hemåt i novembernatten med ett fånigt leende på läpparna och med värme i hjärtat. Utanför min port går jag ut och ställer mig mitt i gatan, tittar upp mot himlen, där molnen vid det här laget (åtminstone i min berusade hjärna) gett vika för den stjärnklaraste natt jag sett, och tänker: »I’m proud to be part of these days«.

Ibland är det här jobbet inte så dumt. Inte ens om man bor i Växjö.

Läs mer om Tingsek


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.