Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Dagens Dr Jekyll och Mr Hyde
Av Bengt Eriksson

– Tåget stannade vid en station i ödemarken. Vi steg av och någon pekade på en väg som ledde rätt in i skogen, säger den skotske deckarförfattaren Ian Rankin och låter fortfarande lite chockad på rösten.

»The green pastures of« Krogerups Højskole är inte hemmamiljö varken för Rankin själv eller John Rebus, hans romanpolis. Bägge bor och verkar mitt i staden Edinburgh.

Men i intervjuögonblicket befinner sej Ian Rankin på en folkhögskola i danska Krogerup, strax utanför Humlebæk, där Skandinaviska Kriminalsällskapet håller sitt årliga deckarseminarium. Förresten har också Rankin ett lantligt förflutet, närmare bestämt på den franska landsbygden.

– Den första Rebus-romanen skrev jag på plats i Edinburgh, säger Rankin. Då studerade jag fortfarande på universitet, skulle skriva en doktorsavhandling i skotsk litteraturhistoria, om Muriel Sparks romaner, var det meningen, men istället använde jag doktorandpengarna till att själv försöka bli författare.

– Det var också på universitetet i Edinburgh som jag träffade min blivande hustru. När studiepengarna tog slut så flyttade vi till London. Min hustru försörjde mej, antar jag, medan jag försökte författa. Jag tog korttidsjobb och skrev vid sidan om, men det gick inget vidare.

– Till sist sa min fru: Vi flyttar till Frankrike. Hon övertygade mej att om jag ville skriva på heltid så måste vi bli självförsörjande. Att köpa ett hus på landet i England hade vi inte råd med, franska hus var billigare. Vi köpte en gammal bondgård i Frankrike, började odla grönsaker och frukt så vi inte behövde lägga ut pengar på mat. Och jag skrev...

– Så de flesta Rebus-böckerna har skrivits i Frankrike. Nej, det var inte svårt utan i början tror jag att avståndet bidrog till att böckerna blev bättre. Jag åkte förstås till Edinburgh och gjorde research ett par, tre gånger om året. Men den geografiska distansen tvingade mej också att uppfinna staden på nytt, föreställa mej Edinburgh. Jag kunde inte bara gå ut genom dörren och kolla.

– När vi flyttade tillbaks till Edinburgh för fyra år sen var jag faktiskt orolig för att jag inte skulle kunna skriva om stan längre, nu när jag bor i miljön. Men det var åkej. Det gick bra. Tack Gud att det går bra.

Samma dag som jag intervjuar Ian Rankin har Skandinaviska Kriminalsällskapet diskuterat skotsk (deckar)litteratur. Rankin var en av flera författare som satt framme i panelen och besvarade frågor, både litterära och andra.

Bl a pratade Rankin om Skottlands nya självstyrelse med eget parlament och utnämnde, mer eller mindre sarkastiskt, en av det »fria« Skottlands mest kända förkämpar, nämligen skådespelaren och skotten Sean Connery, till »Skottlands första president«. Apropå att Connery är bosatt »overseas« sa Rankin att den skotska nationalismen verkar öka i proportion till avståndet från hemlandet.

Han talade om den skotska dualismen – de motsättningar/kontraster som finns i Skottland: mellan gaeliskt och skotskt, protestantiska och katolska kyrkan, höglandet och låglandet, Glasgow och Edinburgh. »Humorn«, svarade han på frågan om det finns något utmärkande, specifikt och gemensamt för skönlitteraturen från Skottland. »Där finns ofta ett drag av humor och humorn är alltid svart.«

Favoritförfattare? Inspirationskällor? Alla från den redan nämnda skotska författarinnan Muriel Spark till deckar/thrillerförfattare som Graham Green, Derek Raymond, Elmore Leonard, Lawrence Block...

Och så – obs! läs uppmärksamt nu, för det här författarnamnet är viktigt, här finns själva nyckeln till deckarförfattaren Ian Rankin – nämner han också Robert Louis Stevensen. En annan skotskt författare, uppvuxen i Edinburgh, verksam på 1800-talet och nog mest känd för att ha skrivit »Skattkammarön«. Samme Stevenson är också upphovsman till berättelsen om Dr Jekyll och Mr Hyde; den dualistiska människan, hennes bägge sidor: den ljusa och den mörka, gott och ont i samma människa.

Till råga på allt så lär det i Edinburgh, trots att Stevenson lät sin berättelse utspela sej i London, ha funnits en verklig förebild till den fiktiva dubbelnaturen Dr Jekyll och Mr Hyde. Han hette Deacon Broadie och var låsmed, till dagligdags vill säga. När det blev kväll lät han en gangsterliga göra inbrott i de hus vars dörrar han själv försett med nycklar.

En liknande dubbelnatur har John Rebus, kommissarien i Ian Rankins skotska polisromaner. Inte så att Rebus är både polis och förbrytare, men också han har en ljusare och en mörkare sida – han lever på bägge sidor om gränsen mellan de två. Som när Rebus i »Svarta sinnen« / »Black & Blue« skrämmer en småskurk till tystnad för att inte en poliskollega som misshandlat skurken ska åka dit.

Denna dubbelnatur, menar Ian Rankin, finns hos skottarna. Denna dubbelnatur, som Robert Louis Stevenson skildrade i Dr Jekyll och Mr Hyde, är en del av Skottland – ja, den ä r Skottland. Författaren Stevensons porträtt av en människas ljusa och mörka sida är i själva verket en oljemålning av nationen, av den dubbelnatur som skapats av och ur Skottlands historia.

Ursäkta, om jag låter er och Rankin vänta ännu en stund i solen och naturen utanför Krogerups Højskole. Men »felet« inte mitt utan Rankins. När han nämnde Robert Louis Stevensons namn så »tvingade« han mej att först, innan jag återupptar intervjun, berätta om mitt möte med Rankins romaner (i synnerhet) men också om deckarläsande (i allmänhet).

Att läsa deckare är inte så lätt. Även om deckare, thrillers och andra sorters kriminalromaner brukar klassificeras som populärlitteratur i betydelsen lättläst underhållning, så kan en deckare kräva mycket av sina läsare.

Ett bra exempel är den deckarserie som skotten Ian Rankin inledde 1987 med »Knots & Crosses« och som hittills, inklusive en novellsamling och en kortroman, omfattar tretton titlar. »Svarta sinnen« och »Den hängande trädgården« – nionde och tionde titeln i serien – finns översatta till svenska. (Rankin har också skrivit några thrillers både under eget namn och pseudonymen Jack Harvey, men de hamnar utanför den här artikeln.)

Några år in på 90-talet bör det ha varit som jag av en sådan där tillfällighet som verkar vara en medveten handling kom hem med just »Knots & Crosses« från en inköpsrunda bland bokhandlarnas engelska pocketavdelningar. En merläslockande deckare – strax läste jag vidare, hoppade framåt genom serien: »Hide & Seek« (utgiven 1991), »Strip Jack«, »Tooth & Nail«, »The Black Book« (för att nämna några romantitlar i min deckarhylla)...

Jag läste, kände igen mej men kände ändå inte igen mej. Mycket var välbekant: genren (polisroman), miljön (storstad) och huvudpersonen (cynisk kommissarie med spritproblem). Men där fanns också något obekant, som gnagde och störde men samtidigt var det som fick mej att läsa vidare, ersätta varje utläst Rankin-roman med en ny oläst. Med deckarromaner är det nämligen som med blueslåtar: de är variationer kring ett välkänt tema. Viktigast är inte temat utan den personliga variationen.

Ian Rankin kommer alltså från Skottland. Hans romaner utspelar sej till övervägande del i Skottland, främst Edinburgh. Inte nog med det: Rankin skriver skotska polisromaner. Han skriver hårdkokt – noir – men inte amerikansk eller fransk, engelsk eller ens brittisk noir. Nej, han skriver skotskt noir. I Rankins polisromaner finns hela tiden – på varje sida, mellan raderna, i tomrummen mellan bokstäverna – en underliggande oro, inte påträngande men enerverande: som hjärtklappning eller känslan när man en sen kväll går på en gata som är välbekant och trygg i dagsljus men byter skepnad och blir otrygg i kvällsmörker. (Som om det kunde stå en Mr Hyde i neonljusets skugga och tyst invänta sitt byte.)

Jag läste en Rankin-roman, jag läste två, tre, fyra romaner... Gång på gång retade jag mej på det det där okända och märkliga, som låg under ytan och både störde och lockade. Jag retade mej på att jag inte begrep, inte riktigt begrep mej på vare sej miljön eller människorna eller berättelserna. Det var som om jag saknade referenser, saknade tillräckligt med egen erfarenhet för att kunna greppa och begripa Ian Rankins polisromaner på riktigt, riktigt, som sagt.

Att där fanns en hemlighet – »a mystery« – och att den måste vara skotsk, anade jag. Men åååå! Jag blev så arg! Skulle man verkligen inte – till 100 procent – kunna ta till sej och uppskatta Ian Rankins polisromaner bara för att man inte råkat födas i Skottland, gått i en skotsk skola och ha läst Skottlands historia? Skulle jag behöva specialstudera skottarnas historia?

Plötsligt vände det, ungefär när »Svarta sinnen« i fjol kom i svensk översättning. Då insåg jag att det var ju det jag gjorde när jag läste Rankins romaner: jag studerade den skotska historien. Han var en deckarförfattande historieberättare i dubbel betydelse, varje ny roman innehöll både en spännande historia och en lektion i Skottlands historia. Bit las till bit och när bitarna blivit tillräckligt många, så började jag förstå, se helheten.

Det var alltså inte så lätt, det krävdes både tid och arbete. Men så kan det vara när kultur, även en deckarroman, är som bäst: den både kräver och ger – mycket av bäggedera.

Åter till folkhögskolan i Krogerup, på med minidiscspelaren och fram med intervjumikrofonen. En given första fråga: Egentligen är det väl Skottland som är huvudpersonen i dina böcker, inte kommissarie Rebus?

– Det stämmer.

– Jag försöker ge olika aspekter på Skottland, en eller flera i varje roman: oljan, skeppsindustrin, andra världskriget och nazismen, sociala problem, droger, nationalismen... Jag försöker sortera aspekterna, få nån slags ordning på Skottland. Det är för min egen skull också, själv är jag inte alltid så säker på vad jag tycker. Jag kan tycka både si och så i en fråga.

För svenska läsare är Skottland ett »okänt« land. Skottland är en del av Storbritannien – sen känner vi inte till så mycket mer än att somliga av oss uppskattar skotsk whisky.

– Där är det ingen skillnad på en svensk och en engelsman. Inte heller engelsmännen har någon större kunskap om Skottland. En gång för längesen försökte parlamentet i London ersätta namnet Skottland med »North England«. De ville utrota den skotska identiteten och sudda bort Skottland från kartan – engelsmännen var rädda för att det skotska kunde leda till separatism.

Berätta om John Rebus – vem är han? Hur skapade du honom? Nej, förresten, berätta om Rebus i förhållande till dej själv. Ni är ju inte bara skottar bägge två, ni inte bara bor i Edinburgh. I den näst senaste romanen, »Dead Souls«, återvänder Rebus till Cardenden, födelsestaden. Du kommer väl också därifrån?

– Rebus är 5 foot 10, överviktig, svart hår. Nu är han väl 52-53 år. Vid 55 drar han sej tillbaka och blir pensionär. Det måste han, för så är det i Edinburgh. Poliser pensionernas vid 55 – eller ännu tidigare, om de arbetat som poliser i 30 år. Eller också dör Rebus. Jag har inte bestämt mej ännu.

– Ja, Rebus kommer liksom jag från ett kolgruvesamhälle, en by som hette Bowhill och låg ungefär 50 kilometer norr om Edinburgh. När gruvan stängdes slukades byn av Cardenden, som var den närmaste staden. Rebus gick i samma skola, hans flickvänner från skoltiden har till och med samma namn som mina flickvänner från skoltiden. Vilket förresten ställde till med en del problem...

– Rebus representerar en väg som mitt liv hade kunnat ta om jag inte haft möjligheten att studera på universitet. När man lämnade skolan vid 16 och inte ansågs klyftig nog att fortsätta till universitetet så fanns det tre yrken att välja på: jobba i hamnen, ta värvning i armén eller bli polis. Några av mina vänner från skolan blev poliser.

– På sätt och vis är John Rebus mitt alternativa alter ego. Han är en kombination av mej själv och några poliser jag känner i Edinburgh. Mitt liv kunde ha blivit som hans.

– Mina föräldrar hade inte studerat, de hade aldrig ägt ett hus, haft en bil. Jag var den första i släkten som gick vidare till universitetet. Jag var bra på engelska, tyckte om att läsa. Jag kunde inte begripa att någon kunde betala för att jag gick på universitet, gav mej stipendium för att läsa böcker, romaner. En dröm gick i uppfyllelse.

– När jag var 18 flyttade jag från Cardenden till Edinburgh. Jag kom dit som en främling, precis som Rebus. Det var då jag lärde känna Edinburgh som den här komplexa staden, en Dr Jekyll & Mr Hyde-stad. Staden hade – och har – en mörk sida som ingen verkade känna till eller åtminstone ingen någonsin pratade om.

Är Rebus en riktig polis? Riskerar brottslingar, som begår fiffel i Edinburgh, att stöta på Rebus?

– Han är »gammaldags«, representerar en äldre sorts polis. Faktiskt fick jag toppbetyg av en polis i östra Skottland. Han recenserade en av böckerna, tyckte inte bara om boken utan skrev också att jag lyckats bra med att skildra polisarbetet. Ett enda klagomål hade han: Rebus mat- och dryckesvanor var alarmerande. Om en riktig polis ätit så mycket chips och annan skräpmat, rökt och druckit så mycket, så hade han fått order att gå till läkare.

– I do my research, you know. I talk to the cops.

Om man läst Rebus-romanerna och kommer till Edinburgh, känner man igen sej då? Kan romanerna fungera som en guidebok till stan?

– Javisst. Rebus arbetar på en riktig polisstation och bor på en riktig gata. Han dricker på en riktig pub, i »Den hängande trädgården« finns en beskrivning av hur man kommer till hans favoritpub, The Oxford Bar. Jag har också valt baren av en speciell anledning – för att den representerar det dolda Edinburgh. Den ligger bara 500 meter från Princes Street – huvudgatan i Edinburgh – men om man inte visste att den låg där, så skulle man aldrig hitta dit. Oxford Bar ligger i en liten gränd, Young Street, och det är bara stammisar som känner till baren. Den är en del av ett annat Edinburgh, som också finns men under ytan.

– Numera händer det att turister kommer in i Oxford Bar och utbrister: »My god! Det är ju här Rebus brukar dricka. Otroligt, vi hittade det!« Det händer också att ägaren till baren ringer mej och säger: »Kom hit och ta ett glas, du har några fans här nere.«

– Dessutom finns det en professionell turistguide i Edinburgh som arrangerar »The Rebus Tours« – ja, det finns t o m två »walking tours«. Ena turen går till polisstationen där Rebus arbetar, hans lägenhet, puben. På den andra turen kan deckarläsande turister besöka de olika mordplatserna. Jag borde kanske själv gå med någon gång, inkognito, så jag kan protestera: »Nej, det var inte där! Det är fel! Det var ju där borta det hände!«

Både du och Rebus kommer ur arbetarklassen. Kan man säga att Rebus-deckarna är arbetarlitteratur?

– Vet inte. I sitt dagliga liv strävar Rebus efter jämlikhet, skulle hellre ge en tiggare eller en arbetslös en hjälpande hand än hjälpa korrupta advokater, domare och politiker. Det är överheten som Rebus vill ge sej på och sätta i fängelse. I Edinburgh begås de stora brotten i tyst samförstånd mellan rika människor. Hysch, hysch, sopa det under matten. De senaste åren har flera polisutredningar stoppats för att mäktiga domare och politiker varit inblandade.

– Arbetarromaner, kanske. Romanerna är politiska, det menar jag.

Jag läste att en annan skotsk deckarförfattare, William McIlvanney, inspirerat dej. Ett par av hans böcker, »Jennifers sista dans« och »Sanningen om Tony Veitch«, har faktiskt kommit på svenska (1979 respektive 1984). Det var bra polisromaner, jag tyckte mycket om dem.

– Det gjorde jag också.

– McIlvanney skrev tre deckare – inte fler – för att han var pank. Han hade inget intresse av genren utan behövde snabba pengar. Han var en så kallat seriös författare som vunnit litterära priser. När jag, i början av min författarkarriär, såg att han kunde skriva deckare så tog jag det som ett godkännande. Att skriva deckare var helt åkej. Kunde han så kunde jag. McIlvanney är en bra och mycket politiskt medveten författare. Idag intresserar han sej mer för politik och ägnar sej mindre åt författarskapet.

– Men han bor i Glasgow, säger Ian Rankin med en lätt men fullt hörbar dragning i tonen. Och när Rankin ser att jag småler en smula, så tillägger han:

– Visst, det finns motsättningar, antipati mellan Glasgow och Edinburgh. Absolut. Kanske inte så mycket bland författare, även om författarna från Glasgow inte hade någonting emot att Skottlands skönlitterära författare fanns just i Glasgow, för så var det på 80-talet. Men sen gjorde Irvine Welsh succé med »Trainspotting« och plötsligt verkar det som om varenda ny spännande författare istället kommer från Edinburgh. Bästsäljare är de också, de nya författarna. J. K. Rowling, som skrivit om Harry Potter, bor i Edinburgh.

– Men det är också skillnad, en slags mental skillnad, mellan Glasgow och Edinburgh. Ett typiskt brott i Glasgow verkar vara att en fotbollssupporter blir ihjälslagen för att han haft fel färg på halsduken. Edinburgh är en mindre stad, inte mer än 500.000 invånare. Här känner känner alla varann, det är mer av bymentalitet. Brottsligheten sker under ytan, i sammansvärjningar, i det fördolda.

Efter »Svarta sinnen« och »Den hängande trädgården«, som hittills översatts till svenska, har Ian Rankin skrivit ytterligare ett par Rebus-romaner: »Dead Souls«, som nämnts, och »Set In Darkness«, som i England nyligen publicerades med hårda pärmar men internationellt redan kommit i pocket. (Bara att gå till närmaste svenska bokhandel med en engelsk pockethylla, där finns den).

»Set In Darkness« är en mycket spännande roman, inte minst för att den förmedlar ett stycke högaktuell samtidshistoria.

– Jag kunde inte skriva en roman som utspelar sej i dagens Edinburgh utan att nämna vårt nya parlament. Det visste jag. Men att skriva – och läsa – om politik kan bli så tråkigt. Dessutom måste jag lösa problemet med att rikta mej både till skotska deckarläsare och läsarna i England och övriga världen. Skottarna känner ju bakgrunden men för alla andra måste jag teckna en bakgrundshistoria. Och sånt kan också bli trist och tråkigt.

– Men jag tror att jag har lyckats, för hittills har jag bara fått en enda dålig recension. Det var Skottlands premiärminister som recenserade boken på lokalradion. Han tyckte inte alls om den! Kanske för att jag redan i början av boken tar livet en labourpolitiker.

– Faktiskt hade jag planerat att skriva en trilogi om Skottlands nya parlament – med samme politiker i centrum. I den första boken skulle han ställa upp i valet, i den andra har han blivit invald och i den tredje sitter han i parlamentet.

– Men 50 sidor in i boken var det som om romanen viskade till mej: Den här boken blir inte bra om du inte låter mörda den här personen och det ska ske nu! Det var inte meningen. Det bara blev så. Det var inte mitt fel utan bokens. Så det blev en enbokstrilogi.

– Planera och planera, förresten. Jag planerar aldrig böcker utan börjar bara att skriva så får jag se vad som händer. Det är som om romaner redan innan de skrivits vet vart de ska ta vägen. Det har ingen betydelse om författaren sätter fötterna i marken och försöka driva berättelsen i annan riktning. Den vill inte – berättelsen lyder inte! En roman följer sin egen logik, oavsett författarens vilja. Det du kan göra som författare är att sitta där och låta boken berätta sej själv.

Många deckarförfattare hävdar ju att andra sorters romaner kan man skriva utan att planera dem, men när det gäller deckare måste man ha en historia, en början och ett slut, för att det ska bli en kriminalhistoria som hänger ihop.

– Ja, som James Ellroy... Jag fattar bara inte hur han orkar skriva ett 200-sidigt synopsis innan han skriver ett enda ord på romanen. Om jag vet vad som ska hända i en roman, varför ska jag då skriva den? Att författa en roman är – för mej – en undersökning och en utredning, på samma sätt som när Rebus utreder ett mord.

Eftersom intervjuaren, deckarförfattaren och även romanpolisen har ett stort gemensamt intresse, så måste jag förstås också prata med Ian Rankin om detta: musik. Rebus-romanerna är musikaliska deckare, så musikaliska att varje ny roman egentligen borde åtföljas av en CD med romanens soundtrack. (Kolla förresten boktitlarna! Gissningstävling: varifrån har Rankin »lånat« titlar som »Let It Bleed«, »Black & Blue«, »Death Is Not The End« och »Set In Darkness«?)

Kommissarie John Rebus är från ungefär 40 i de första böckerna till drygt 50 i de senare och därmed – i motsats till vad svenska deckarförfattare verkar tro – i rockåldern. Liksom författaren och intervjuaren har han vuxit upp med rockmusik. Mer än så: han definierar sitt liv genom rock, pop och soul, ofta(st) från 60-talet.

Hans tankar och handlingar får en låt att spela i huvet. Det kan vara när han tar klunk maltwhisky ur Lucozadeflaskan och Marvin Gaye sjunger »I Can See Clearly Now«. Eller när han tömmer ryggsäcken som tillhört en mördad och noterar CD-skivorna: Soundgarden, Crash Test Dummies, Neil Young, Pearl Jam och två Dancing Pigs... (Bägge exemplen ur »Svarta sinnen«.)

Fast i de första romanerna lyssnade Rebus inte på rock. Då diggade han jazz...?

– Det var ett misstag, säger Rankin. När jag började skriva visste jag ingenting om poliskåren utan antog att en polis, skild och enstöring kring 40, måste lyssna på jazz. Det var dumt, för jag kunde ju ingenting om jazz.

– Sen började dessutom en annan författare, John Harvey, att skriva en romaner om en polis, Charlie Resnick, som också var en ensamvarg och gillade jazz. Liknande namn: Rebus – Resnick. Tusan, tänkte jag. Här blir det problem.

– Jag beslöt att göra om Rebus och förvandla honom till ett rock´n´roll-fan, så kunde jag dessutom skriva om den musik som jag faktiskt känner till och gillar. Ett bra beslut, tror jag, också för läsarna. Till mina boksigneringar brukar det komma rockfans och undra om jag verkligen tycker att »The White Album« är en bättre Beatles-platta än »Sergeant Pepper«. Det har ingenting alls med böckerna att göra, men kul är det.

– För de deckarläsare som är lika fanatiska när det gäller rockmusik som jag, så avslöjar ju musikvalet också någonting om Rebus som människa. Om någon föredrar Rolling Stones före Beatles betyder det att han har en speciell bakgrund.

– Jag roar mej också med att göra referenser till obskyra rockband som bara gjorde en platta, säg 1971, för att se om läsarna hänger med. Dessutom skriver jag fel ibland – medvetet. Som när jag i »Black & Blue« bland storheter som U2 och REM nämner ett okänt band, The Dancing Pigs. I det bandet var jag medlem när jag var 19. Vi var tillsammans i sex månader och sen splittrades vi. I romanen upphöjer jag Dancing Pigs så att bandet kommer upp i samma dignitet som U2.

– Jag skriver också att »I Can See Clearly Now« är en låt med Marvin Gaye. Fel! Det är inte han som sjungit in den låten. Något som George Pelecanos – en amerikansk deckarförfattare och lika fanatisk rocklyssnare som jag – märkte. I ett mejl skrev han: »Haha! Det där ´felet´ upptäckte jag genast!«

Intervjun har tidigare varit publicerad i Tidningen Boken (2000)

Läs mer om Rankin, Ian


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.